Puss – satirisk vänster med stake

Av: Åke Holmqvist

”Köp Puss, familjesnusk till husbehov, barnens och småfåglarnas vän.” Så kunde det låta åren 1968 – 1974 när Mathias William-Olsson, den mest ihärdige gatuförsäljaren av Puss, drog fram i Stockholms innerstad. Den legendariska satirtidskriften var i mångas ögon obekväm, obscen och förargelseväckande. Puss kunde verka provocerande även på den politiska vänstern. Men det var ändå där den uppskattades mest. Vid den tidens många politiska demonstrationer och mötesplatser som Stockholmterrassen och Kungsträdgården gick det utmärkt för Mathias och andra att kränga lösnummer.

Puss nr 1, omslag av Lars Hillersberg
Puss nr 1, omslag av Lars Hillersberg

Puss utkom totalt med 24 nummer, det sista 1974. Nr 1 till 21 trycktes i A4-format, resten i tabloid. Upplagan nådde som mest 10000 ex. Utgivningen var till att börja med frekvent, men efter det första året, 1968, blev den i allt ökande grad glesare mellan numren. Innehållet var koncentrerat till 20 – 24 sidor. Priset var till att börja med 1 krona, som senare höjdes till det dubbla – 2 kronor.

Puss var sensationell – något liknande får man gå tillbaka till 1910- och 20-talens Naggen för att hitta. Eller till den berömda tyska tidskriften Simplicissimus (1896 – 1944).

Puss hade spridning över hela landet. Det gick att prenumerera, men lösnummerförsäljningen var viktig. Det dröjde inte länge förrän Pressbyrån vägrade distribuera. Detta skedde i och med nummer 3 och den ”inrikespolitiska sex & spekulationsbilagan Klafs”. Där visades manipulerade foton på statsminister Tage Erlander och folkpartiledaren (och tångfabrikanten) Sven Wedén. Den senare helnaken, med tången i ett stadigt grepp om sin erigerade penis (ståkuk).

Puss nr 2, omslag av Håkan Nyberg
Puss nr 2, omslag av Håkan Nyberg
Puss nr 3, omslag av Karin Frostenson
Puss nr 3, omslag av Karin Frostenson

Satiren i Puss kunde ta sig varierade uttryck. Humor och frän politisk udd i skön förening, när det var som bäst. Att använda sexualia och och erotik var helt i enlighet med en månghundraårig satirisk tradition. Det gällde att på alla sätt visa häcken åt etablissemanget. ”Vidrig” tyckte högerledaren Gösta Bohman om Puss. Ämnesvalen skiftade, gärna sådant som USA:s krigföring i Vietnam, utrikespolitik överhuvudtaget och förstås svensk borgerlighet och socialdemokrati. Puss engagerade sig i även miljö- och lokalpolitik, det senare gällde framförallt Stockholm.

Tuschmålning av Lars Hillersberg i Puss nr 1
Tuschmålning av Lars Hillersberg i Puss nr 1

Politiskt sett hade Puss en konsekvent vänsterattityd. Den kan tyckas vara mer mot än för, vilket gav en anarkistisk knorr åt det hela. Tidningen blev på sitt sätt en del av det sena 1960-talets omvälvande revolter runtom i världen – och en ungdomskultur med politik, aktioner, sexuell frigörelse, feminism, psykedelia och rock’n’roll på agendan.

En viktig händelse inom 1960-talets svenska vänsterrörelse var när De Förenade FNL-grupperna bildades 1965, året efter USA inledde sitt angrepp på Vietnam. FNL-gruppernas demonstrationer slogs ned med utomordentlig polisbrutalitet, vilket skärpte motsättningarna och fick revolten att eskalera. Motsvarande protester fanns i ”modskravaller” på Hötorget och aktionsgruppen Provie som på sitt sätt retade gallfeber på polismakten. 1968, när det vänsterpolitiska klimatet var som hetast, trädde Puss in på arenan.

Förarbetet med Puss inleddes hösten 1967. Konstnären och satirikern Lars Hillersberg (1937 – 2004) hade tilldelats Ester Lindahls tvååriga stipendium – därmed kunde han förverkliga idén att starta en egen tidning, med sig själv som ansvarig utgivare och energisk ledargestalt. Som en slags trailers gjordes två Puss-utställningar. Den första av dem ingick som en del av utställningen 17 Unga på Konstakademien, med Sveriges Allmänna Konstförening, som arrangör. Hillersberg var en av de sjutton inbjudna konstnärerna och upplät helt sonika sitt tilldelade rum till Puss.

Vid vernissagen för 17 Unga gjordes från arrangörens sida försök att stoppa inslaget från Puss. Det ansågs av någon anledning anstötligt. En vaktmästare stängde av rummet med ett stort skynke med resultat att den församlade kultureliten upphävde ett ramaskri: censur!!! – och skynket slets bort. Men Konstakademins direktör blev förbannad på Puss-gänget som borrat hål i golvet. I hålet angjordes fundamentet till Lena Svedbergs roterande ”mekanoteater” Dom ger visst en western på tv i kväll (idé Hillersberg).

Senare på hösten uppläts halva Galleri Doktor Glas vid Kungsträdgårdsgatan för ännu en trailer. Det var alltså väl förberett för Puss nr 1. Hillersberg hade ägnat hösten åt att ragga lämpliga medarbetare. Att alla ställde upp gratis var inte alls något hinder för den höga kvalitet på bild- och textmaterial, som utmärkte det mesta som publicerades i Puss. Den största sprängkraften fanns utan tvekan i bildmaterialet. I Puss medarbetade de främsta ur den generation satirisk orienterade konstnärer som kom fram på 1960-talet. Namn som Lars Hillersberg, Ulf Rahmberg, Lena Svedberg, Karin Frostenson, Carl Johan De Geer och Christer Themptander.

Här följer en summarisk genomgång av innehållet i de 24 numren. Nr 1 från januari 1968 har som en slags programförklaring ett citat från Leon Trotsky som förklarar anarkismen som substanslös. Den revolutionära tonen var satt och Leif Katz blev en skarp och återkommande redaktionell textskrivare. Einar Heckscher gör sitt intåg som litterär outsider. Annette Kullenberg funderar om Amerikas plats i våra hjärtan. Carl Fredrik Reuterswärd bidrar med Människor jag mött i New Yorks öfvre & undre konstvärld. Hillersberg och Karin Frostenson inleder sin tecknade helsidesserie om den ryska revolutionen. En långkörare som gick till och med nr 13.

Nummer 2 är framförallt ett skarpt angrepp på Stockholmspolisen – en lång och rikligt fotoillustrerad text i samarbete med De Förenade FNL-grupperna. Den första av Robert Carlesons många dråpliga texter om värnpliktsvägran och konflikter med polisen passar bra i sammanhanget. Hillersberg gör Israels försvarsminister blind, med svart lapp för både ögonen. Omslagsbilden med tre vettskrämda poliser är gjort av Håkan Nyberg.

Nr 3 fullkomligt ångar av sex och spekulation. Fotomontaget med den nakne folkpartiledaren Sven Wedén och ståkuk gör präktig riksskandal. Ulf Rahmberg, som var med från nr 1, anknyter surrealistiskt till sextemat. Lena Svedbergs dockansikte med Lyndon Johnson blev en perfekt illustration till ett kort och bisarrt teaterstycke författat av Lars Norén. Bisarr kan man även kalla tecknaren CMÅ (Carl Magnus Åsard), som var återkommande medarbetare.

Puss nr 3, omslag av Karin Frostenson
Puss nr 3, omslag av Karin Frostenson

Nr 4 uppehåller sig åtskilligt vid Stockholmsmiljöer. Carl Johan De Geer och Jan Hannerz inleder sin fotoserie om Lille Marx, med Hillersberg i huvudrollen. Rebecka Tarschys, Thomas Tidholm och Sonja Åkesson anknyter till stadstemat. Den senare med dikten På Tunnelbanan som har utskrivna noter med Sven-Erik Dahlbergs tonsättning.

Nummer 5 har en drogliberal framtoning, kombinerat med Lisa Brauns och Gunnar Santessons artikel om Neurosedynskandalen på Astra. Sture Johannesson skriver entusiastiskt om hasch, vilket omedelbart sågas av en indignerad FNL-aktivist. Hillersberg ritar en opiumrökande Karl Marx och gör en dråplig bildkommentar till en notis i Aftonbladet: Narkotikapolis till sjukhus sedan han luktat på LSD-flaska.

I nr 6 skriver Doktor Gormander så drastiskt om justieminister Herman Klings supande att han (Gunnar Ohrlander alltså) får sparken som kåsör på Aftonbladet. Hillersberg deltar här med ett kollage där polisen ger sig på demonstranter som Lasse Lönndahl och prins Bertil. På Lena Svedbergs omslag torkar Svenska Dagbladets chefredaktör president Johnson i röven med ett nummer av Svenskan.

I nr 7, ”extrafett sommarnummer”, filosoferar Öyvind Fahlström bland annat om metoder vid freds- och vägra värnplikt-demonstrationer. Carl Johan De Geer gör ett uppslag med text och bild om sina tre av polisen beslagtagna affischer. De Geer hade åtalats för att ha skymfat rikssymbolen, skymfat utländsk rikssymbol samt uppviglat. Hillersberg bidrar med en bildkommentar till den så kallade kårhusockupationen – och passade på att kasta ut Olof Palme i rännstenen.

Nr 8 utgavs i samband med 1968 års val. Den gamle folkhemssatirikern Oscar Cleve svarar för omslaget med soffliggare som bärs till vallokalen. Lena Svedberg ritar svenska politiker som en groteskt bullig massa och den återkommande signaturen Marat (Björn Häggqvist) skaldar: En röst på folkpartiet – visst ger den resultat:/ den bidrar till att öka de utsugnas hat!

I nr 9 illustrerar Ulf Rahmberg med uppsluppen fantasi en forskningsrapport om att politisk läggning påverkats av sexuella konflikter i barndomen. På nästa uppslag en blandad kompott med penisar som huvudingrediens. Ingen kan säga annat än att det är stake i Puss.

I nr 10 skriver Lars Norén om kannibalism och schizofreni. Eftersom det är ett julnummer pryds Karin Frostensons omslag av en spyende tomte. Lena Svedberg anknyter till julfrosseriet med serien Konsumentkvinnan. På mittuppslaget Frostensons och Hillersbergs USA-allegori They never come back. Öyvind Fahlström bidrar med texten Sverige nedrusta.

Med nr 11 är vi inne på år 1969. Ett textrikt nummer – därtill stor variation på bildmaterialet. Lena Svedberg anklagas av Kerstin Nyström för att racka ner på hemmafruar. Lena för sin del reagerar med hjärtskärande frenesi på en aktuell affischkampanj om unga narkotikaoffer. Narkomaner är också ämnet i Peter Wangers kritiska text om amerikanska House of Synanon.

Lena Svedberg reagerar på en affischkampanj i Stockholm, Puss nr 11
Lena Svedberg reagerar på en affischkampanj i Stockholm, Puss nr 11

Nr 12. Carl Johan De Geer och Jan Hannerz fotoserie Lille Marx återkommer. Denna gång om vår hjältes leverne i sovstaden. Lena Svedberg grottar eftertryckligt ner sig i Stockholms Lokaltrafik. Öyvind Fahlström återkommer med Notiser från Nixonland. Ingemar Unge bidrar med två kåserande texter.

Nr 13. Följetongen Carleson vägrar värnplikt uppges vara uppe i avsnitt 439. Ulf Rahmberg och Hillersberg levererar sexigt skruvade serier. Staffan Beckman gör fräna kommentar till Barbro Alvings veckotidningsreportage om Israel. En teckning av den berömde franske satirikern Siné illustrerar.

I nummer 14 satsas enbart på serier. Robert Crumb, Ulf Rahmberg, Hillersbergs Affären Enbom och De Geer – Hannerz med Lille Marx och de 40 rövarna. I detta nummer avslutar Hillersberg och Frostenson långköraren Den ryska revolutionen. ”All makt till arbetarnas och böndernas Sovjet! Fred! Bröd! Jord!”

Lars Hillersbergs och Karin Frostensons serie Den ryska revolutionen gick i Puss nr 1 – 14
Lars Hillersbergs och Karin Frostensons serie Den ryska revolutionen gick i Puss nr 1 – 14

Med nr 15 är vi inne på 1970. Bildmaterialet dominerar. Lena Svedbergs svit Uppståndelsen är ett stycke frätande socialrealism med hallucinatoriska övertoner. Hillersberg låter satirkvasten gå över Krister Wickman, Gunnar Helén, Gunnar Sträng, Sven Wedén, Marcus Wallenberg och Olof Palme. Den senare även på omslagets tv-ruta med följande text: Stjärn-TV med Palmevision inställsam mot Stjärnbaneret.

Nr 16. Politik och/eller pornografi – kan man läsa på omslaget. Ulf Rahmbergs serie Tidsmaskinen skildrar över fyra sidor en påtänd resa i tunnelbanan. Stöd FNL lyder uppmaningen på baksidan, där president Nixon i en flådig jänkare störtar ned i en vietnamesisk dödsfälla. Men av den utlovade pornografin blev det inte mycket den här gången.

Staffan Beckman kommer i nr 17 och 18 med kritiska texter om Israel och sionismen. Hillersbergs illustrationer till Det heliga landet gav upphov till anklagelser om antisemitism. I nr 17 gestaltar Lena Svedberg hur en Nürnbergrättegång mot USA kan gå till. I dessa två nummer gästspelar de kända amerikanska undergroundtecknarna Robert Crumb och S. Clay Wilson. Lägg därtill Lars Forssell som bidrar med dikten Skillingtryck från Ryssland 1901.

Nr 18 och 19 gavs ut 1971: Karl Marx ande i Puss – lovar omslaget med Hillersbergs teckning. Karin Frostenson skildrar över ett uppslag människan under kapitalismens ok. Christer Themptander bidrar med ett suggestivt collage och popgruppen Gunder Häggs sångtext Glassfabriken har följsamt illustrerats av Hillersberg.

Nr 20 utkom 1972 och innehåller ett fyrasidigt tillägg till Historieboken (Ordfront förlag). Ulf Rahmbergs illustrationer till texten om 1960-talets omdiskuterade försök med fri förskrivning av narkotika är så tydligt gjorda att de skulle klara sig bra utan text. Karin Frostenson gör omslagsbildens Nixon med blodig yxa och 13-åriga Gunnar Lundkvist (Klas Katt) begår sin tecknardebut.

Som omslag till nr 21 tecknar Lena Svedberg en däst och självbelåten finansminister Gunnar Sträng som sitter på dass. Hillersberg driver med filmen Clockwork Orange och med musikalen Jesus Christ Superstar. Även Rahmberg och Frostenson fortsätter att garantera den höga bildkvalitén. Att detta är ett ”skitnummer” understryks av Jan Olof Mallanders text med den dubbeltydiga rubriken Skit i modern konst.

Puss nr 21, omslag av Lena Svedberg
Puss nr 21, omslag av Lena Svedberg

Möjligtvis inspirerad av underground-kollegan Huvudbladet beslöt redaktionen att trycka nummer 22, 23 (båda 1973) och 24 (1974) i tabloidformat. I nr 22 finns en sorgkantad helsida: Till vår stora saknad men till sin egen lättnad är Lena Svedberg död – Lena hade kastat sig ut från fjärde våningen där hon bodde på Söder. Hon blev 26 år.

Feminism, kollektivboende, gröna vågen och spalten med varjehanda poetiska alster gör sitt intåg i de tre sista numren av Puss. I och med det större formatet blir bilderna större och texterna längre. Sonja Åkesson bidrar med Kamrat Sonjas hjärtespalt. Nya tider stundar. Men Hillersberg, Frostenson och Rahmberg förknippas in i det sista med den traditionella Pussandan.

Puss officiella redaktionslokaler var i tur och ordning belägna vid Fleminggatan 42, Gästrikegatan 13 och Ringarstigen 3 (Bromma). Listade i redaktionsrutan åren 1968 – 1974 är Lars Hillersberg (ansv utg), Leif Katz, Lena Svedberg, Åke Holmqvist, Karl-Erik Liljeros, Carl Johan De Geer, Ulf Rahmberg, Karin Frostenson, Christer Themptander och Arne Svensson.

Ulf Rahmberg kommenterar händelserna i Chile i 1973, Puss nr 24
Ulf Rahmberg kommenterar händelserna i Chile i 1973, Puss nr 24

 

Innehållsförteckning #115-116: Underground

Varukorg
Rulla till toppen