Inlägget gjort

Djuna Barnes och läsaren

Av: Anna Qvist

För tjugo år sedan var jag en flitig läsare av Anaïs Nins dagböcker. Det var genom dem jag kom i kontakt med Djuna Barnes. Hon dök upp på sidorna med jämna mellanrum, när Nin skrev brev till författarinnan, eller på andra sätt förgäves försökte få till en relation. Eftersom Anaïs Nin skrev från unga år fram till sin död under senare delen av sjuttiotalet hann Djuna Barnes förekomma en hel del. Anaïs Nin var en envis person. Jag var det inte. Jag minns att jag gjorde ett försök med Nattens skogar och gav upp efter ett par sidor. Tydligen hade jag önskat mig något annat eller något mer. Sedan ägnade jag inte Djuna Barnes en tanke, inte förrän jag blev medlem i en läsarcirkel, (av den informella och flexibla sorten kan tilläggas – vi dröjde oss kvar vid Djuna Barnes mer än ett år). Under den perioden fick jag gott om tid att reflektera över mitt första möte, det som inte blev av. Jag hann också tala med andra läsare och fick intrycket att min egen upplevelse inte varit helt otypisk. Många hade förväntat sig en annan läsupplevelse. För min del tror jag att förklaringen till dessa förväntningar finns i det tids- och idémässiga sammanhang som hon verkade i. Och att hon på många vis gick på tvärs mot dess ideal och förhållningssätt, bidrog säkert till att hon blev, för att citera henne, ”världens mest kända okända författare.”

Djuna Barnes och tidsandan

Djuna Barnes och Anaïs Nin brukar nämnas i samband med den så kallade andra generationens exilamerikaner. De slog sig ner i Europa, företrädesvis i Paris, under förra sekelskiftet och verkade där fram till 30-talets finanskris och krigshot. Många hade varit verksamma i Green­vich Village, och där funnit samhällsklimatet otillfredsställande och korsat Atlanten med hoppet att i den gamla världen finna den anda av frihet man tyckte sig sakna på hemmaplan. En inte så liten del av dem var ekonomiskt oberoende, och kom med miljonarv i ryggen. Det gav förstås i sig en stor frihet, inte minst med tanke på att utlänningar med någor­lunda status brukar, nu som då, bemötas med överseende. Men oavsett vad torde de inte märkt av tecken på motsatsen. Få lärde sig franska. Man var fullt upptagen med att skapa en egen värld av salonger, bok­hand­lar och umgänge. Konstsynen formulerades följaktligen i enlighet där­med: Konsten och livet är ett. Det viktigaste konstverket är dock alltid livet.

Gemensamt för både Nin och Barnes är ett slags utanförskap visavi detta sammanhang. Visserligen var Anaïs Nin rikt gift med en amerikan, men var född i Frankrike och hade kommit att befinna sig i Paris genom makens arbete inom finansvärlden. Djuna Barnes må ha haft förhopp­ningar och ideal som låg bakom bytet av verksamhetsort, men kom dit främst för att arbeta som reporter. Hon hade sedan unga år varit själv­för­sörj­ande, och kom från en bakgrund som till stor del kan beskrivas som motsatsen till gynnad. Anaïs däremot, levde lyxhustruliv, skrev dag­böcker, läste och hungrade efter bekräftelse på sin identitet som för­fattare. De amerikanska kvinnorna på vänstra stranden som förenade frihet, konst och modernism med en lesbisk livsstil verkade mycket lockande på Nin. De var många, men bland de mest tongivande kan nämnas Natalie Barney och Gertrude Stein med sina salonger och Sylvia Beach med sin bokhandel. Men ingen utövade en så stor lockelse på Nin som Djuna Barnes. 1937 får hon ett andlöst exalterat brev från en läsare av Nattens skogar: ”Det vackraste jag läst om kvinnan… Det var outhärd­ligt. Det var oförglömligt… Jag är mycket rädd för att skriva till Er. Ni ska få reda på varför. Jag skulle vilja tala om för Er vad Er bok har rört vid, belyst, uppväckt.” Djuna Barnes svarar inte.

Anaïs Nin var långt ifrån ensam om sin Barnesfascination. Hon har por­trätterats av till exempel Colette och Bataille, och beskrevs som cynisk, amoralisk och oåtkomlig. Men framför allt kommenterade samtiden hennes intill snobbighet gränsande eleganta yttre, som var dess mer anmärkningsvärd med tanke på att hon levde under mycket knappa omständigheter. Hon var under hela sin levnad beroende av understöd från personer som Peggy Guggenheim och Natalie Barney, och deras tillskjutna medel var aldrig tillräckligt generösa enligt Djuna själv. Natalie Barney hade även en annan roll än mecenatens, i Djuna Barnes liv, så väl som i ett otal andras. Som rik arvtagerska kunde hon ägna sig på heltid åt att förverkliga sin version av livet som konstverk, med sig själv i centrum som ett slags Sapphogestalt, där sapphiska danstillställningar i det fria var ett av inslagen (grannarna klagade över nakna kvinnor i träd­gården intill, och Natalie fick flytta till en ny elegant villa). Förförelsen och programmatisk polygami var andra viktiga beståndsdelar. Erövringarna delade hon in i förbindelser, halvförbindelser och äventyr. Djuna Barnes verkar ha klassats som det senare. Förhållandet blev kort. Men som vän var hon välkommen till Natalies salong, the Dazzling Fridays. Där passer­ade namn som Gertrude Stein, André Gide, Janet Flanner, Dolly Wilde, Peggy Guggenheim, Radclyffe Hall, Rainer Maria Rilke, T.S Eliot, Ezra Pound, Rabindranath Tagore, Jean Cocteau. Och så Djuna Barnes, men bara en gång. Jordgubbsbakelser och te var allt som serverades och nykterhet var ett krav. Djuna Barnes, som större delen av sitt liv hade alkoholproblem blev således inte långlivad i kretsen. Djuna Barnes kunde senare använda sin plats utanför densamma till att göra en studie av den istället. Hon porträtterade Barney i Damernas Almanacka som utkom 1925. Barney blev förtjust och boken en kassasuccé. Barnes enda. Många har för sig att den är ömsint erotisk bara för att det handlar om lesbiska personer (med en självklar lesbisk identitet), men i Almanackan tecknas framför allt en rå och roligt elak bild av det egenmäktiga själsvåldet per­sonifierat av den pikareskartade, med religiös nit och tåga kvinno­sluk­ande lady Musset, som alltid dolde sig i en oskuldsfull blick, evigt väg­ran­de att se sig själv och sitt beteende som problematiskt. Följdriktigt nog blir hon helgonförklarad för sin gärning och hennes kroppsdelar sprids runt som reliker i bästa Teresa av Avilastil.

Djuna Barnes och de nya tiderna

Under fyrtiotalet går flytten tillbaka till Greenvich Village för exilameri­kan­erna och där fortsätter de med sina förehavanden. New York utnämns till det nya Paris, kvinnorna på vänstra stranden sår fröet till Women´s lib, och beatgenerationen tar form. Barnes skaffar en liten lägenhet på Patchin Place. Och där dyker Anaïs Nin upp igen. Hon har inte gett upp med sina brev och förföljer ofta Djuna gata upp och gata ner i the Village. När det inte ger önskat resultat får Djuna namnge en av figurerna i romanen Hjärtat har fyra kammare från 1950. Något som förargade Barnes som trots sin oåtkomlighet var mycket medveten om Nin. Här under sin andra skaparperiod ägnar sig Barnes åt lyrik och dramatik. Men också åt att polemisera mot och nedvärdera många av de män som beundrat hennes konst. Eliot och Pound bestämmer sig för att Djuna Barnes nog inte var så bra när allt kommer i kring. Barnes anser att O´Neill skriver ospelbar dramatik. Djuna Barnes fortsätter att vara vid sidan av och förhålla sig avvisande till världen. I sitt förhållande till berömmelsen och evigheten tar hon definitivt en annan väg än sina generationsfränder. Den moderna efterkrigstidens värld kom att utgöra en enorm bas för beröm­melse i nöjenas, masskonsumtionens och -rörelsernas tecken. Inte minst för exilamerikanerna skapades möjligheter för nya konstnärliga strate­gier.

Att bli en ikon eller förbli sin egen

Under 1960-talet söker women’s lib sina galjonsfigurer. Kvinnorna på vänstra stranden ses som pionjärer och upphöjs till prästinnor. Och märkligt nog banar rörelsen vägen också för Anaïs Nin, som inte alls hade haft med dåtidens kotterier att skaffa. Men hennes konstnärliga grund­valar passar in, det vill säga gestaltandet av en kvinnlig verklighet och kvinnligt skapande på egna villkor. Framförallt passar hennes själv­ständ­ig­het in. Nin har marknadsfört sig som en ensam skrivande kvinna på en flodbåt. Att maken bekostade den och allt annat, inklusive indirekt älskarna (där Henry Miller är den mest celebre), är fakta hon utelämnat.

Rörelsens ögon faller givetvis även på Barnes, men hon går aldrig upp i den och låter sig heller inte utnyttjas som galjonsfigur i utbyte mot större ryktbarhet. Medan Barnes fortsätter att vara icke tillgänglig turnerar Nin kontinenten runt och föreläser på universiteten. Resten av tiden ägnar hon åt att besvara brev för hand och på utvalt brevpapper. Beundrar­breven kommer i stora säckar dagligen till hennes hem. Det blir inte mycket tid över till att skriva dagböcker. Djuna Barnes ger däremot sällan intervjuer och verkar haft gott om tid för eftertanke. Hon täcker över alla speglar i hemmet och bestämmer sig på äldre dagar för att sluta dricka.

Man kan tydligt se att exilamerikanernas livsstil baserad på klara, estet­iska och kulturella ställningstaganden varit mytskapande. De kom att fylla ett djupare behov i den nya värld som uppstod efter kriget. I en tillvaro baserad på konsumtion och produktion blir man lätt ett konturlöst massöde utan identitet och därmed riktning. Vårt behov av ikoner skapades då, och har sedan dess bara blivit större. (I dagspressens kulturdelar är ordet ikon irriterande frekvent.) Ikonerna riktar upp och tydliggör de liv vi aldrig hinner komma i kontakt med på djupet, hindrade av självförbättringsprojekt och skymda av så kallade livspussel. Exilameri­kan­erna försåg oss även med en flora av myter. Hemingway blev sin egen myt, och genom populärkulturen vet alla var Harry’s bar ligger, lik­som vad hans version av manlighet går ut på. Anaïs Nin blev ett begrepp för dålig erotika och nymfomani. Djuna Barnes underordnade sig aldrig några andra intressen än de rent konstnärliga och undgick därför att få sitt konstnärskap annekterat.

Djuna Barnes stil. Vad läsaren vill ha och kan få

Med tanke på den dominerande roll hennes generationskamrater intagit riskerar en hugad Barnesläsare att gå in med felställda förväntningar. När dessa sviks kan man alltid skylla på den besvärliga stilen. Jag gjorde det. Jag försökte även resonera mig fram till hur rätt min åsikt var: Det finns två grundmetoder i skapandet. Antingen låter man innehållet ge formen, och skapar inifrån och ut, eller också intresserar man sig för formen och låter innehållet underordnas denna. Definitivt hörde Djuna Barnes till den senare kategorin ansåg jag, och då att renodlade formalister var konst­närer med en ovanligt patetisk och spänd relation till den egna bak­grund­en. Djuna Barnes med sin omtalat traumatiska barndom hörde säkerligen till den kategorin. Det jag sedan läste som berörde författarens stil för­stärkte mina förutfattade meningar. Ofta togs hennes medvetenhet om och beroende av former upp, liksom det ofta framhölls att Djuna Barnes stil kan klassas som en genomförd grotesk.

Så kan det tyckas. Men under mitt andra möte, (under den långdragna litteraturcirkeln) fann jag att Djuna Barnes stil inte var ett medvetet val utifrån konstnärliga preferenser, utan en följd av hennes konstnärliga arbetssätt. Djuna Barnes främsta metod var iakttagandets, men inte det enbart registrerande utan snarare studerandet som hos en målare eller tecknare i arbete. Man får inte glömma att Djuna Barnes enda formella utbildning var på en konstskola. Att hon kom att ägna sig åt skrivande måste mer haft ekonomiska bevekelsegrunder än konstnärliga. Hon skrev, men tecknade egentligen. Att överutnyttja det visuella sinnet, som man ju faktiskt gör i det bildkonstnärliga arbetet är tungt, så till vida att den yttre världen växer på bekostnad av den inre, vilken är själva skapandets källa. Någonstans i studerandet, iakttagandet måste blicken vända in. Konsten består i att veta när i skeendet så ska ske. Och hur. Processen är som sagt mödosam. För den vars inre värld i barndomen invaderats på ett så brutalt sätt att det kan betraktas som irreparabelt är det särskilt mödosamt, ibland rentav plågsamt. Djuna Barnes litterära verk vittnar om mod och beslutsamhet.

Man behöver inte vara modig för att läsa Djuna Barnes. Inte heller skarp­synt. Men man måste vara beslutsam i sin föresats att vara uppmärksam, sakta ner tempot, och följa med konstnärens arbete under hela process­en: Från valet av objekt (ämne) till betraktandet, det fördjupande varse­blivandet, som sker i det inre. Och så åter till duken eller pappret, eller den yttre verkligheten. Annars ter sig bilden utan mening eller illa vald. När det beslutet väl är fattat är Djuna Barnes lätt att ta in. Man finner att metoden hon använder är ett osvikligt medel, både i att lotsa handlingen framåt och att producera bilder som aldrig är onödiga och ”stilmedvetna”.

Några i nattens skogar har kinder som trä läser jag. Så blir det för dem som tvingats eller tvingar sig själva att leva ett liv de inte är ämnade för. Ett uttryck för en längesedan förträngd vantrivsel och desperation. Jag läser vidare och tänker inte mer på det. Men utan att märka börjar jag se mina medmänniskor på ett nytt sätt. Sedan känner jag mitt eget ansikte.

Innehållsförteckning #104: Djuna Barnes

Nummer 104: Djuna Barnes

omslag-104

Innehåll

HJÄRNKONTOR

DJUNA BARNES OCH LÄSAREN
/ Anna Qvist

DJUNA BARNES, VÄXEL­SÅNGEN OCH KUNGLIGA BIBLIO­TEKET
/ Ingrid Svens­son

UNG DAM MED CELLO
/ Einar Heckscher

ENSAM­HET I MEGALOPOLIS
/ Folke Isaksson

ur MATERIAL
/ Marie Silkeberg

DJUNA BARNES SKRIVER BILDER
/ Irina Lazarescu

DE MOTBJUDANDE KVINNOR­NAS BOK
/ Djuna Barnes

DJUNA, DAG OCH DIALOGTEMAT
/ Marie Palmqvist

NATTENS SPRÅK
/ Ebba Bandh

VOGUE ON BRASSAÏ
/ Katarina Elvén

TEXTEN SOM DEN SER UT NU
/ Björn Larsson

Omslag: Annika von Hausswolff. Omslag baksida: Little Djuna, Big Djuna av Djuna Barnes.

 

Hjärnkontor

”Unge man”, säger Djuna Barnes till intervjuaren över ett glas juice i New York en stekhet sommardag 1963; ”vad vill ni mig egentligen?” I Folke Isakssons beskrivning av mötet, som här publiceras för första gången på nästan femtio år, får vi en skymt av författaren och tecknaren ifrån den tiden då hon bodde i en enrummare i en återvändsgränd i Greenwich Village.

Två år tidigare hade Djuna Barnes pjäs Växelsång spelats på Dramaten i Stockholm. Det stiliserade dramat, som beskriver vad som händer när dialog inte längre är möjlig och alla talar förbi varandra, hade översatts av Dag Hammarskjöld (för övrigt av en av Djuna Barnes stora idoler jämte Marilyn Monroe). 60-talet var en tid av stora förändringar, och pjäsens tema kändes relevant för FN-ambassadören Hammarskjöld som lätt kunde överföra den till ett globalt perspektiv. Ingrid Svensson berättar om hur det gick till när Växelsången översattes och gick upp på teatern i Sverige. Marie Palmqvist tar en titt på pjäsens dialogtema utifrån en religionsfilosofisk infallsvinkel.

Författarens fråga till Isaksson i New York 1963 är fortfarande giltig: Vad är det vi söker när vi närmar oss Djuna Barnes? Är det den ibland hänsynslöst insiktsfulla människoskildraren? Anna Qvist berättar om en konstnärspersonlighet av modernistiskt snitt. Är det kvinnoporträtten i De motbjudande kvinnornas bok? Maya Maldonados inkännande översättning av denna klassiker är den första som gjorts på svenska.

Är det den existentiella desperationen i Nattens Skogar? I sin analys av romanen beskriver Ebba Bandh beröringspunkterna med John Donne och de metafysiska 1600-talspoeterna, och visar att det är metaforerna och de förtätade beskrivningarna av stillastående ögonblick snarare än en klassisk romanstruktur som karaktäriserar berättandet. I sin genomgång av Barnes karriär som tecknare är Irina Lazarescu lite inne på samma spår. Tillsammans med en vän försöker hon rekonstruera en scen i Nattens skogar, men stöter på problem. Situationsbeskrivningarna framstår som emblemartade. Lite som vissa av Barnes teckningar med andra ord?

Djuna Barnes var dessutom en flitig novellförfattare. Einar Heckscher, som översatt ett flertal av berättelserna till svenska, bjuder på en personlig beskrivning av sin egen relation till författarskapet. En provkarta på favoritcitat dessutom.

I numret finns också några inslag som öppnar lönndörrar mot svårupp­täckta vrår av Djuna Barnes-världen. Annika von Hausswolffs omslags­foto­grafi skildrar kvinnlig kreativitet i nutid och dåtid. Prickarna i hennes verk tar fasta på prickarna i författarens schal på det närmast ikonografiska porträttet från 30–talet. Marie Silkeberg presenterar sex sidor ur sin bok Material som kommer ut i höst. Katarina Elvéns collage är en tolkning av vad Djuna Barnes såg när hon rörde sig på Paris gator och sökte efter sin älskade. Björn Larssons prosastycke Texten som den ser ut nu är en skild­ring av skrivprocessens dialoger. Ja, vad söker vi, egentligen?

Tidskriften Hjärnstorm

 

Kulturtidskriften Hjärnstorm positionerar sig i skärningspunkten mellan ord och bild med konsten i fokus. Dick Bengtsson, Självmord, Cigarett, Djuna Barnes, Bensin, Ikea, Mens, Nationalism och Samisk vrede är bara några teman som tidskriften har tolkat på sitt eget sätt.

Prenumerera på Hjärnstorm 4 nummer för 309 kr

Release Hjärnstorm 133 Murar och tunnlar

Måndag, 11 FEB KL. 18:00
Konstnärshuset /SKF · Stockholm

Muren kan vara ett politiskt delningsverktyg, ett länkelement, ett villkor för både segregering och samexistens. Men muren har också en motsats – det som är skarpt och avgränsat i murens närhet är dolt och mystiskt i tunnlarnas mörker. I maj 2018 träffades en grupp forskare från hela världen på Architecture Space and Society Center I London och samtalade om murar. Christina Parte som arrangerade konferensen, och som är forskare knuten till Birkbeck University, medverkar nu i Hjärnstorms release.
18.00 Konstnärshuset öppnar dörrarna. Drycker och förfriskningar. Tidskrifter säljes.

18.30 Programmet startar!
° Christina Parte och Björn Larsson: Why the art world love Walls? – graffiti, wall art and the Berlin wall (english)
° Mariam Naraghi läser sin novell: En fågel i min mun (svenska)
° Kristoffer Leandoer läser sin dikt: Det finns en tunnel i slutet av varje ljus (svenska). Jie Zelf kommer att ackompanjera Leandeor på trummor.
Fri entre!

 

Sagt om Hjärnstorm

Utvalda citat:

”Kling slår ett slag för den inre dyn när han framhåller pessimismens relevans /…/ Trots de något motsägelsefulla dragen löper temat genom alla texter som en röd tråd – i vissa fall påträngande verklighetsbaserat, i andra vackert poetiskt.”

Linn Svalö om #119: Själens träskmarker i Helsingborgs Dagblad 2014-07-25

”Numrets tema, konst och politik, illustreras väl av både innebörden av en liten gest som går förlorad i en ström som går åt motsatt håll, och fräckheten i att göra sig vulgär över just den futtiga gesten.”

Christine Antaya om #118: Konst och politik i Helsingborgs Dagblad 2014-03-02

”Konst som vill påverka är ämnet för detta nummer. Det ges ut i samband med att Hjärnstorm deltar på den alternativa konstmässa Supermarket som sedan några år tillbaka äger rum på kulturhuset i Stockholm. Hjärnstorms monter ligger, och det knappast av en slump, vägg i vägg med Nationalgalleriets vars verksamhet ofta präglats av satiriska och samhällskommenterade inslag.”

tidskrift.nu om #118: Konst och politik  tidskrift.nu 2014-02-10

”Trots att cigaretter numera bara är en cancerogen drog är det ett roligt tidskriftsnummer. Ciggen lever.”

Pia Bergström om #117: Cigarett i Aftonbladet 2014-01-24

”Kulturtidskriften Hjärnstorm ägnar sitt senaste nummer åt cigaretten. Och det kan intygas att de har rätt – på den tidning jag som barn vistades en del, var cigaretten och strykpennan i maskopi.”

Malin Ullgren om #117: Cigarett i Dagens Nyheter 2014-01-13

”’Hjärnstorm’ reser med en handfull artiklar och essäer en gravsten i öknen. Till den anonyma rökaren och till den märkliga process som gjorde det helt naturligt för hårdkokta romangestalter av samtliga kön att tända på och nonchalant pusta ut cancerogena ämnen mot bekantskapskretsen. Något att berätta för barnbarnen.”

Jonas Thente om #117: Cigarett i Dagens Nyheter 2014-01-11

”Bäst tycker jag dock om Bengt Jahnsson-Wennbergs personligt hållna text om Puss-redaktören och konstnären Lars Hillersberg. /…/ Den här texten kommer också åt kärnan i den svåra konsten att vara och förbli underground: den som vill vara det får varken bry sig om prestige eller om pengar.”

Mikaela Blomqvist om #115-116: Underground i Helsingborgs Dagblad 2013-07-24

”När jag läser Lidija Praizovics knivskarpa tvärtom-analys av fenomenet Rihanna,Befrielsen i att vara sajkobrud i senaste numret av tidskriften Hjärnstorm (nr 114), börjar jag fatta varför världsstjärnans persona provocerar så många. ”

Pia Bergström om #114: Självporträtt i Aftonbladet kultur 2013-03-18

”Sedan några år har jag mer regelbundet börjat läsa tidskriften igen, och slås av att den fortsätter ha denna räckvidd, denna bredd mellan svårtillgänglighet och omedelbarhet. (…) Men allra bäst i numret är en ännu mer okonventionell text: konstnären Marja-Leena Sillanpääs ”66 döda”, där hon redovisar möten med döda författare och vad det har gett henne. Hon balanserar utsökt mellan högstämt allvar och fräck ironi med sina exempel, i en text skriven i gungningen mellan ”varför”/”varför inte”. Jag läser hennes presentation av experimentet som en kaxig dikt som med lätthet kvalificerar som något av det mest udda jag har läst i år, tillika bland det mest underbara.”

Björn Kohlström om #113: Bensin via sin blogg 2012-12-19

”Hjärnstorms temanummer om bensin var dock både smart och snyggt. De får till ett helhetsgrepp som analyserar och sätter konsten i sammanhang så att till och med jag blir intresserad.”

Victor Olsson om #111-112: Bensin, via sin blogg 2012-08-27

”Det är nummer 109 respektive 110 av den här skriften, som jag tycker bara blir bättre och bättre. (…) Så efterlängtat med den här typen av oförutsägbara texter, som utgår från det konkreta och mellanlandar i allt möjligt abstrakt.”

Björn Kohlström om #109: Landskap och #110: Ikea, via sin blogg 2012-02-22

 

”… fanns dekonstruktionen och reassimileringen när den första vasen gick i golvet. Svaret finns i mellanrummet. Vi ser det i alla fall i dag och till sist får det väl ett mer allmänt genomslag. Något som rimmar väl med Hjärnstorms agenda och tidens anda.”

Freke Räihä om #107-108: Mellanrum, Tidningen Kulturen 2011-07-28

”Tidskriften Hjärnstorm är inte helt lätt att beskriva i ett par meningar; den unnar sig oberoendets lyx att tänka sitt. Den har ofta ett skönt fritt förhållande till sina teman, som sällan blir inskränkande utan där text- och bildanalayser och idédebatter och poesi lånar sig till läsarens ögon att hitta ingångarna.”

Johan Malmberg om #106: För evigt, Helsingborgs Dagblad 2011-09-23

”Jag gillar idén med temanummer, för ofta ger det nya dimensioner, och det är bra med olika röster och perspektiv, som Folke Isakssons intervju från 60-talet, eller Ingrid Svenssons beskrivning av Dag Hammarskjölds översättning av pjäsen Växelsången.”

Björn Kohlström om #104: Djuna Barnes, via sin blogg 2010-06-22

”Djuriskt bra om människan /…/ Redaktionen föreställer sig konsten som ett ideal plats för att utforska relationen människa och djur. Men det ska genast tilläggas att konsten även omfamnar litteraturen. /…/ Och med rader som ”Rött är vårt kött och även rött vårt blod. Vi vill en värld som är för alla god. Slakthusgolvet spolas rent för gott. Djur som mat är just ett minne blott” på melodin Avanti popolo, får numret en närmast kuslig inramning.”

Jenny Högström om #102-103: Konst & djur, Helsingborgs Dagblad 2010-03-03

”Det är ett läsvärt dubbelnummer som beskriver åtskilliga av det fast­lagda perspektivets aspekter.”

Erik Löfvendahl om #102-103: Konst & djur, Svenska Dagbladet 2010-03-03

 

”Tidskriftens avskalade form gör att fokus hamnar på det skrivna ordet. Ibland har Hjärnstorm ett tema som håller samman ett nummer. Den här gången finns inget tydligt tema. Ändå finns det en naturlig koppling mellan bidragen – eller kanske i mellanrummet mellan dem – som håller ihop numret.”

Kulturbloggen om #101, 2010-02-01

”Man hör nästan Hans Villius klassiska berättarröst när man läser senaste numret av Hjärnstorm (som fyller 100 nummer), som i en av essäerna skriver om svartvita bilder tagna på en man i DDR på 70-talet.”

Kristian Ekenberg om #99-100: Ensam, Arbetarbladet 2010-01-27

”Senaste utgåvan av Hjärnstorm rör sig kring ensamheten och det fria valets roterande axlar. Den tar också upp tomrummet som en kraftig centrifug som tär på omgivningen och suger åt sig all tillstymmelse till liv och därutöver döden som en frizon från allt detta, ett tillstånd då vi inte existerar annat än som skelett vilket som kulturell referens kan ifrågasättas som representant för oss.”

Benny Holmberg om #99-100: Ensam, Tidningen Kulturen 2010-01-27

”Möjligtvis kan avskildhet ha ett värde som rogivande retreat i hälso­bring­ande korta stunder. När tidskriften Hjärnstorm i sitt nya temanummer tar ett grepp om ensamheten blir man däremot påmind om att den där åtrå­värda gemenskapen ofta är något att se upp med.”

Ann Lingebrandt om #99-100: Ensam, Helsingsborgs Dagblad 2010-01-03

”Hjärnstorm jubilerar med extra allt. Att en tidskrift lyckas komma upp i hundra nummer är en bedrift i sig. Hjärnstorm nöjer sig inte med det, utan jubilerar med ett späckat dubbelnummer”

Bo Madestrand om #99-100: Ensam, Dagens Nyheter

”Det är ett späckat nummer där medvetandeskikt blottlägges och den som är intresserad av vad saker som inte är vad de synes (eller påstås) vara egentligen är – eller bör vara – bör omedelbart ge sig i kast med Hjärnstorm nr 98.”

Benny Holmberg om #98, Tidningen Kulturen 2009-07-26

 

”Mitt i sommaren anländer Hjärnstorms nummer 98 kulturredaktionen. Det är en tidskrift som bereder plats för idémässiga artiklar om konst och litteratur. […] Numret har stor variation på bidragen och många bilder.”

Upsala Nya Tidning om #98

”Gränsen mot det äkta flyttar österut i Tidskriften Hjärnstorm.”

Daniel Levin om #98, Göteborgs-Posten 2009-07-03

”… ett intressant nummer som belyser självmordet ur många aspekter.”

Benny Holmberg om #96-97: Självmord, Tidningen Kulturen 2009-02-02

”Nr 96-97 av tidskriften Hjärnstorm handlar om självmordet, men kanske mer som koncept eller idé än som tematik hos olika typer av konstnärliga uttryck: exempelvis exemplifierat hos konstnären Bas Jan Ader som med stor sannolikhet iscensatte sitt eget självmord som del i sin konstnärliga utövning. Givetvis finns Sylvia Plaths mest förebådande dikt ”Lady Lazarus” med i temanumret, men helt kort, som avslutande resonemang i Joakim Löfs text om Freuds dödsdrift: desto mer intryck gör Christine Östlings längre historiska utredning av hur floden Thames har fungerat som mål för åtskilliga (miss?)lyckade självmordsförsök (med en vacker Whistlermålning som illustration, dessutom). Och ännu mer Stefan Gurts mycket personliga berättelse om en vän som begick självmord, under omständigheter som vi alla i efterhand känner igen som lika ofrånkom­liga som oförutsägbara, och chockerande i sin brist på logik – samtidigt som det finns något osvikligt, obönhörligt i hela Gurts berättelse. Välskriven och informativ är också Steven Dixons essä om goth-folket – ja, rentav upplysande, om än dess titel är ”Mörker och död”.”

Om #96-97: Självmord, i bloggen Bernur 2009-01-31

”Tidskriften Hjärnstorm har i sitt senaste nummer självmord som tema och texternas djup och bredd intygar hur självmordet alltid och överallt svävat omkring i människors tillvaro.”

Sara Meidell om #96-97: Självmord, Västerbottens-Kuriren 2009-01-28

 

”Mest intryck i Hjärnstorm gör emellertid David Brolins text … som analyserar dagens terrorism i ljuset av gårdagens – nämligen Dostojevskis nihilister. I dessa de kvicka debattartiklarnas tid är det befriande att läsa någon som inte aha-ande stannar vid religiösa och politiska konflikter.”

Jonas Thente om #83-84: Pessimism, Dagens Nyheter 2004-07-06

”… förtjänt av uppmärksamhet är å andra sidan Hjärnstorm, vars utgivning är väl värd att hålla ögonen på. Det gäller inte minst detta aktuella nummer.”

Kristina Hermansson om #82: Strategi, Göteborgsposten 2004-05-26

”Allt material i numret är genomgående intressant …”

Johan Lund om #82: Strategi, nättidskriften Konsten 2004-04-19

”Lindbergs skiss över skräckens utvecklingshistoria är fascinerande. Väl värd att läsa och full av intellektuellt tuggmotstånd. De kronologiska sprången är förstå>s gigantiska, komplexa och i bland känns det som om de gränsar till det långsökta.”

Patrik Boström om #81: Skräck, recension 2004-01-29

”Tidskriften Hjärnstorm (67-68) på temat USA liknar en ikonoklastisk postorderkatalog. Hela det magiska Amerika presenteras, fast i delar … Texterna är bra, flera nästan vackra, antingen de handlar om Doris Days falska rykte … virtuell religion, eller USA:s groteska hållning till döds­straff”.

Ulrika Milles om #67-68: USA, Expressen 2000-01-31

”Numret innehåller också fler litterära texter och ett försök till analys av rockmusikens dödsbesatthet som slutar med David Bowies ’Rock’n’roll Suicide’. Men jag fastnar ändå för en ganska torr text av Eva åhrén som inringar hur kulturellt betingade föreställningar om döden är”.

Ingela Lind om #56-57: Döden, Dagens Nyheter 1996-10-03

Inlägget gjort

Ung dam med cello

Av: Einar Heckscher

Jag tror det var Albert Ayler eller Stravinsky eller båda som sa: ”Music is the ruling force of the universe”. När jag nu läser om några av Djuna Barnes tidiga noveller kan man få för sig att det är något hon skulle instämma i, eller åtminstone hoppas på, innan populärmusiken blev en maskin­industri snarare än en levande lokalföreteelse, förutom i den mindre besuttna världen. Novellerna hon skrev och försörjde sig på i 20-årsåldern kunde vara små stycken av Cimarosa eller Monk. Förutom den rent litterära ambitionen är de ägnade att underhålla, men accentuerar också det mystiska i själva tillvarons existens. Hon sätter sig in i själsliven hos folk i de kvarter där hon bodde då, och förvandlar sedan deras öden till korta sagor, med någon sorts lustig eller djuplodande tragisk poäng. Hon drömmer om att livets faktiska lödighet ska bli uppenbar för den som läser.

Hon talar i lätt ton om hur människors öden är gudastyrda så fort själv­ständigt tänkande bortom ögonblicket tappar kontrollen. Ibland målar hon bara små fresker över människor instängda i sina öden eller ödem, och hur diskrepanserna i deras världsuppfattning ställer till diverse.

Ensam själ som La Barnes var såg hon människor genom ett privat peri­skop. På något vis kanske hon fann att mindre privilegierade människor än hon själv hade mer lödighet i sina liv, om än tragiska, än de kretsar där hon försökte hitta en försörjning.

Några av damens små melodisnuttar, plockade på måfå och på ett par ställen lätt omstuvade:

”Månen lyste genom hennes hår som smör genom ett myggnät.”

”En gosse som målat sina kinder med kalvfiléns palett.”

”Oscar Wilde – – – som i ganska omfattande utsträckning satsat på passioner och prat och hållit skapelsen på avstånd med en gest och ett skägg.”

”Hans vänner har upphört att se honom som en idol, eftersom de kommit på honom med att peta tänderna. På liknande vis faller många gudomligheter.”

”Vi lämnar kryddandet av våra barn åt allmänheten; det är den som gör dem möra och lönande.”

”När Clochette varit ung hade hon vetat att kärlek och lotteri hör samman, liksom himlen med harpan.”

”Una och Lena arbetade på en bondgård dag ut och dag in. De var som två fina hästar, hästar man ser beta sakta i den tidiga gryningen och böjer sig från den ena sidan till den andra, hästar som plöjer, som aldrig jäktar, men alltid åstadkommer något. – – – För oss betyder galenskap ett bakslag; för människor sådana som Una och Lena betydde den framsteg.”

”Han jäktade gatan fram med det där draget av nervös förväntan som en man alltid röjer när han inom sig vet att han inte räcker till – ett slags kisande blick mot livets ansikte för att se efter om det har upptäckt hans svaga punkt.”

”Dö nu, dö; det gör oss detsamma! Riv ut de små löven ur ditt hjärta. Vi behöver dem att sova på. Gråt; vi behöver något att dricka. – – – Vi ska sticka ner våra fötter i ditt hjärta när vi fryser om dem… – – – Vi är trötta på din spontanitet och din envetenhet och din punktlighet. – – – Förgör dig själv, för vi behöver en harpa till att spela och sjunga frihetens sång.”

”Hans mun och näsa tycktes stå ut från en hård och omutlig vägg.”

”Det finns vissa saker som inte tål att man rör om i dem, mina små revolutionärer, och en av dem är klart vatten.”

Man förstår på något sätt att hon med tiden lär ha blivit en ensam och olycklig människa, fast hon levde tills hon blev över 90 år gammal. De komiska slutpoängerna är viktlösare än de tragiska. Och när jag har läst ut novellsamlingen återstår fascinationen hos de små världar hon mål­ade, minnet av tidsandan, de försynta små cynismerna och den utsökta engelska prosan, så fort jag bara tittar på omslaget.

Djuna Barnes var uppfylld av en drog som inte går att handla på stan eller i dom mindre storlangarnas förorter. Det var en dekokt bestående av ensamhet med en lika tragiskt som romantiskt högladdad pannlampa, som via människors åtbörder, utseenden och attribut riktades in i deras hemligare vrår. Hon såg det timliga genom en betvivlad evighets ögon, och blottade glimtar av mänskoandens tidlöshet. Hon kunde förvandla vardag till drama. Eller till flyktig ”Rök”, som novellsamlingen heter på svenska.

Källa:
Djuna Barnes, Rök och andra berättelser, översättning: Einar Heckscher, AWE Gebers/Norstedts, Stockholm 1989.

 
Till numret #104: Djuna Barnes

Sagt om Hjärnstorm

Utvalda citat:

”Kling slår ett slag för den inre dyn när han framhåller pessimismens relevans /…/
Trots de något motsägelsefulla dragen löper temat genom alla texter som en röd tråd –
i vissa fall påträngande verklighetsbaserat, i andra vackert poetiskt.”

Linn Svalö om #119: Själens träskmarker i Helsingborgs Dagblad 2014-07-25

”Numrets tema, konst och politik, illustreras väl av både innebörden av en liten gest som går
förlorad i en ström som går åt motsatt håll,
och fräckheten i att göra sig vulgär över just den futtiga gesten.”

Christine Antaya om #118: Konst och politik i Helsingborgs Dagblad 2014-03-02

”Konst som vill påverka är ämnet för detta nummer. Det ges ut i samband med att Hjärnstorm deltar på den alternativa konstmässa
Supermarket som sedan några år tillbaka äger rum på kulturhuset i Stockholm. Hjärnstorms monter ligger, och det knappast av en slump,
vägg i vägg med Nationalgalleriets vars verksamhet ofta präglats av satiriska och samhällskommenterade inslag.”

tidskrift.nu om #118: Konst och politiktidskrift.nu 2014-02-10

”Trots att cigaretter numera bara är en cancerogen drog är det ett roligt tidskriftsnummer. Ciggen lever.”

Pia Bergström om #117: Cigarett i
Aftonbladet 2014-01-24

”Kulturtidskriften Hjärnstorm ägnar sitt senaste nummer åt cigaretten.
Och det kan intygas att de har rätt – på den tidning jag som barn vistades en del, var cigaretten och strykpennan i maskopi.”

Malin Ullgren om #117: Cigarett i Dagens Nyheter 2014-01-13

”’Hjärnstorm’ reser med en handfull artiklar och essäer en gravsten i öknen.
Till den anonyma rökaren och till den märkliga process som gjorde det helt naturligt för hårdkokta romangestalter av samtliga kön att tända
på och nonchalant pusta ut cancerogena ämnen mot bekantskapskretsen. Något att berätta för barnbarnen.”

Jonas Thente om #117: Cigarett i Dagens Nyheter 2014-01-11

”Bäst tycker jag dock om Bengt Jahnsson-Wennbergs personligt hållna text om Puss-redaktören och konstnären Lars Hillersberg. /…/
Den här texten kommer också åt kärnan i den svåra konsten att vara och förbli underground:
den som vill vara det får varken bry sig om prestige eller om pengar.”

Mikaela Blomqvist om #115-116: Underground
i Helsingborgs Dagblad 2013-07-24

”När jag läser Lidija Praizovics knivskarpa tvärtom-analys av fenomenet Rihanna, Befrielsen i att vara sajkobrud i senaste numret av
tidskriften Hjärnstorm (nr 114), börjar jag fatta varför världsstjärnans persona provocerar så många.

Pia Bergström om #114: Självporträtt
i Aftonbladet kultur 2013-03-18

”Sedan några år har jag mer regelbundet börjat läsa tidskriften igen, och slås av att den fortsätter ha denna räckvidd,
denna bredd mellan svårtillgänglighet och omedelbarhet. (…) Men allra bäst i numret är en ännu mer okonventionell text: konstnären Marja-Leena Sillanpääs
”66 döda”, där hon redovisar möten med döda författare och vad det har gett henne. Hon balanserar utsökt mellan högstämt allvar och fräck ironi med sina exempel,
i en text skriven i gungningen mellan ”varför”/”varför inte”. Jag läser hennes presentation av experimentet som en kaxig dikt som med lätthet kvalificerar som
något av det mest udda jag har läst i år, tillika bland det mest underbara.”

Björn Kohlström om #113: Slaget om verkligheten
via sin blogg 2012-12-19

”Hjärnstorms temanummer om bensin var dock både smart och snyggt.
De får till ett helhetsgrepp som analyserar och sätter konsten i sammanhang så att till och med jag blir intresserad.”

Victor Olsson om #111-112: Bensin,
via sin blogg 2012-08-27

”Det är nummer 109 respektive 110 av den här skriften, som jag tycker bara blir bättre och bättre. (…)
Så efterlängtat med den här typen av oförutsägbara texter, som utgår från det konkreta och mellanlandar i allt möjligt abstrakt.”

Björn Kohlström om #109: Landskap och #110: Ikea,
via sin blogg 2012-02-22

”… fanns dekonstruktionen och reassimileringen när den första vasen gick i golvet.
Svaret finns i mellanrummet. Vi ser det i alla fall i dag och till sist får det väl ett mer allmänt genomslag.
Något som rimmar väl med Hjärnstorms agenda och tidens anda.”

Freke Räihä om #107-108: Mellanrum,
Tidningen Kulturen
2011-07-28

”Tidskriften Hjärnstorm är inte helt lätt att beskriva i ett par meningar;
den unnar sig oberoendets lyx att tänka sitt. Den har ofta ett skönt fritt förhållande till sina teman,
som sällan blir inskränkande utan där text- och bildanalayser och idédebatter och poesi lånar sig till läsarens ögon att
hitta ingångarna.”

Johan Malmberg om #106: För evigt,
Helsingborgs Dagblad 2011-09-23

”Jag gillar idén med temanummer, för ofta ger det nya dimensioner, och det är bra med olika röster och perspektiv,
som Folke Isakssons intervju från 60-talet, eller Ingrid Svenssons beskrivning av Dag Hammarskjölds översättning av pjäsen
Växelsången.”

 

Björn Kohlström om #104: Djuna Barnes, via sin blogg 2010-06-22

”Djuriskt bra om människan /…/ Redaktionen föreställer sig konsten som ett ideal plats för att utforska relationen människa och djur. Men det ska genast tilläggas att konsten även omfamnar litteraturen. /…/ Och med rader som ”Rött är vårt kött och även rött vårt blod. Vi vill en värld som är för alla god. Slakthusgolvet spolas rent för gott. Djur som mat är just ett minne blott” på melodin Avanti popolo, får numret en närmast kuslig inramning.”

Jenny Högström om #102-103: Konst & djur, Helsingborgs Dagblad 2010-03-03

”Det är ett läsvärt dubbelnummer som beskriver åtskilliga av det fast­lagda perspektivets aspekter.”

 

Erik Löfvendahl om #102-103: Konst & djur, Svenska Dagbladet 2010-03-03

”Tidskriftens avskalade form gör att fokus hamnar på det skrivna ordet. Ibland har Hjärnstorm ett tema som håller samman ett nummer. Den här gången finns inget tydligt tema. Ändå finns det en naturlig koppling mellan bidragen – eller kanske i mellanrummet mellan dem – som håller ihop numret.”

 

Kulturbloggen om #101, 2010-02-01

”Man hör nästan Hans Villius klassiska berättarröst när man läser senaste numret av Hjärnstorm (som fyller 100 nummer), som i en av essäerna skriver om svartvita bilder tagna på en man i DDR på 70-talet.”

 

Kristian Ekenberg om #99-100: Ensam, Arbetarbladet 2010-01-27

”Senaste utgåvan av Hjärnstorm rör sig kring ensamheten och det fria valets roterande axlar. Den tar också upp tomrummet som en kraftig centrifug som tär på omgivningen och suger åt sig all tillstymmelse till liv och därutöver döden som en frizon från allt detta, ett tillstånd då vi inte existerar annat än som skelett vilket som kulturell referens kan ifrågasättas som representant för oss.”

Benny Holmberg om #99-100: Ensam, Tidningen Kulturen 2010-01-27

”Möjligtvis kan avskildhet ha ett värde som rogivande retreat i hälso­bring­ande korta stunder. När tidskriften Hjärnstorm i sitt nya temanummer tar ett grepp om ensamheten blir man däremot påmind om att den där åtrå­värda gemenskapen ofta är något att se upp med.”

 

Ann Lingebrandt om #99-100: Ensam, Helsingsborgs Dagblad 2010-01-03

”Hjärnstorm jubilerar med extra allt. Att en tidskrift lyckas komma upp i hundra nummer är en bedrift i sig. Hjärnstorm nöjer sig inte med det, utan jubilerar med ett späckat dubbelnummer”

 

Bo Madestrand om #99-100: Ensam, Dagens Nyheter

”Det är ett späckat nummer där medvetandeskikt blottlägges och den som är intresserad av vad saker som inte är vad de synes (eller påstås) vara egentligen är – eller bör vara – bör omedelbart ge sig i kast med Hjärnstorm nr 98.”

Benny Holmberg om #98, Tidningen Kulturen 2009-07-26

”Mitt i sommaren anländer Hjärnstorms nummer 98 kulturredaktionen. Det är en tidskrift som bereder plats för idémässiga artiklar om konst och litteratur. […] Numret har stor variation på bidragen och många bilder.”

 

Upsala Nya Tidning om #98

”Gränsen mot det äkta flyttar österut i Tidskriften Hjärnstorm.”

 

Daniel Levin om #98, Göteborgs-Posten 2009-07-03

”… ett intressant nummer som belyser självmordet ur många aspekter.”

 

Benny Holmberg om #96-97: Självmord, Tidningen Kulturen 2009-02-02

”Nr 96-97 av tidskriften Hjärnstorm handlar om självmordet, men kanske mer som koncept eller idé än som tematik hos olika typer av konstnärliga uttryck: exempelvis exemplifierat hos konstnären Bas Jan Ader som med stor sannolikhet iscensatte sitt eget självmord som del i sin konstnärliga utövning. Givetvis finns Sylvia Plaths mest förebådande dikt ”Lady Lazarus” med i temanumret, men helt kort, som avslutande resonemang i Joakim Löfs text om Freuds dödsdrift: desto mer intryck gör Christine Östlings längre historiska utredning av hur floden Thames har fungerat som mål för åtskilliga (miss?)lyckade självmordsförsök (med en vacker Whistlermålning som illustration, dessutom). Och ännu mer Stefan Gurts mycket personliga berättelse om en vän som begick självmord, under omständigheter som vi alla i efterhand känner igen som lika ofrånkom­liga som oförutsägbara, och chockerande i sin brist på logik – samtidigt som det finns något osvikligt, obönhörligt i hela Gurts berättelse. Välskriven och informativ är också Steven Dixons essä om goth-folket – ja, rentav upplysande, om än dess titel är ”Mörker och död”.”

Om #96-97: Självmord, i bloggen Bernur 2009-01-31

”Tidskriften Hjärnstorm har i sitt senaste nummer självmord som tema och texternas djup och bredd intygar hur självmordet alltid och överallt svävat omkring i människors tillvaro.”

 

Sara Meidell om #96-97: Självmord, Västerbottens-Kuriren 2009-01-28

”Mest intryck i Hjärnstorm gör emellertid David Brolins text … som analyserar dagens terrorism i ljuset av gårdagens – nämligen Dostojevskis nihilister. I dessa de kvicka debattartiklarnas tid är det befriande att läsa någon som inte aha-ande stannar vid religiösa och politiska konflikter.”

 

Jonas Thente om #83-84: Pessimism, Dagens Nyheter 2004-07-06

”… förtjänt av uppmärksamhet är å andra sidan Hjärnstorm, vars utgivning är
väl värd att hålla ögonen på. Det gäller inte minst detta aktuella nummer.”

 

Kristina Hermansson om #82: Strategi, Göteborgsposten 2004-05-26

”Allt material i numret är genomgående intressant …”

 

Johan Lund om #82: Strategi, nättidskriften Konsten 2004-04-19

”Lindbergs skiss över skräckens utvecklingshistoria är fascinerande. Väl värd att läsa och full av intellektuellt tuggmotstånd. De kronologiska sprången är förstå gigantiska, komplexa och i bland känns det som om de gränsar till det långsökta.”

 

Patrik Boström om #81: Skräck, recension 2004-01-29

”Tidskriften Hjärnstorm (67-68) på temat USA liknar en ikonoklastisk postorderkatalog. Hela det magiska Amerika presenteras, fast i delar … Texterna är bra, flera nästan vackra, antingen de handlar om Doris Days falska rykte … virtuell religion, eller USA:s groteska hållning till döds­straff”.

 

Ulrika Milles om #67-68: USA, Expressen 2000-01-31

”Numret innehåller också fler litterära texter och ett försök till analys av
rockmusikens dödsbesatthet som slutar med David Bowies ’Rock’n’roll Suicide’. Men jag fastnar ändå för en ganska torr text av Eva åhrén som inringar hur kulturellt betingade föreställningar om döden är”.

 

Ingela Lind om #56-57: Döden, Dagens Nyheter 1996-10-03