Avsaknad av en osynlig verklighet

Ett samtal över generationsgränserna om samisk religion.

Av: Anneli Bäckman

2017-05-20

Det var en varm vårdag i slutet av maj som Jonas Kanon ropade på Göta och Edvard att nu
kommer snart Sjul Jonson för att hämta sin kokalv och sitt lamm. Och det ville de verkligen inte
missa.

Året måste ha varit 1933 för Göta hade fyllt sju år och var nyinflyttad till Storbacken i norra
Vilhelmina från Atostugan, strax nedanför det heliga fjället Atoklimpen. Familjen var renskötare och Göta, som var näst yngst i en skara av sex barn, växte upp med att hjälpa sin pappa Tomas med renskiljningen och fisket. I byarna intill Storbacken hade svenska nybyggare etablerat boskapsskötsel sen närmare ett halvt sekel tillbaka. Den här våren var Göta glad då hon funnit en jämnårig vän i bondesonen Edvard Kanon.

Sjul Jonson bodde i ett viste som låg otillgängligt uppe på fjället, men den där varma majdagen
var han på väg ned till Borkan och Jonas Kanons gård för att hämta kokalven och lammet han
köpt. Götas föräldrar och de andra samerna kallade Sjul för noeitetemmie, och när han kom på
besök blev barnen tillsagda att inte fara runt och väsnas. De hade stor respekt för honom fastän
han alltid var vänlig.

Nu undrade de alla hur han skulle bära sig åt för att få med sig de unga djuren hela vägen upp
till vistet, en dagsvandring mellan Borkafjäll och Daunatjåkko. Bonden Jonas kom ut från ladan
med djuren i varsitt rep om halsen och lämnade över dem till Sjul som i sin tur lossade på repen, men konstigt nog varken sprang de sin väg eller gjorde annat motstånd. Sjul tog bara av sig sin mössa och viftade lite med den framför deras huvuden. Därefter gick de lydigt och lugnt vid hans sida. Då och då stannade han till så att djuren fick vila och beta av det färska vårgräset.
Nyfikna smög barnen efter för att se detta märkliga beteende hos den lilla kalven och det lilla
lammet som följde Sjul mot den sjunkande solen i väst. Jonas Kanon såg också alltihop men
skrattade bara och sa till barnen att de inte fick retas med den där trollgubben.

Minnet om Sjul Jonsson är min mormor Louise Göta Nanny Bäckmans. På den tiden kallades hon Göta och det gör hon fortfarande i sina hemtrakter, men i Stockholm dit hon senare flyttade känner de flesta henne som Louise. I dag kallas hon även gammelfarmor Ahkka av mina brorsdöttrar. Vi ses i lägenheten i Solna. Här har hon bott med min morfar sedan höghuset byggdes i början av sextiotalet, men nu bor hon ensam. Vi dricker kaffe, plockar bland böcker och pratar om allt som händer just nu – här eller någon annanstans i världen. Men var vi än hamnar landar vi ett nystande i historia och religion, och då även i samernas historia och det
världsomspännande koloniala förtrycket, den kristna missionens framfart, erfarenheten av
rasism och innebörden av assimilering. Vi har olika erfarenheter av det samiska arvet.

Louise egen berättelse är en bok i sig. En som sträcker sig från uppväxten i Vapstens sameby och de första formativa åren i nomadskolan där det var förbjudet att tala samiska, till den
akademiska världen där hon fick syn på sin egen historia och fördjupade sig i den traditionella religionens olika dimensioner. Hon blev senare även professor i religionshistoria vid Stockholms universitet. I sin forskning har hon intresserat sig för att söka samernas egen röst bland alla övriga otaliga röster som beskriver samisk kultur. Genom att studera källmaterialen från andra perspektiv än de gängse och därmed kunna bidra med nya tolkningar, har hon utmanat den akademiska världens förlegade föreställningar om den samiska religionen och kvinnornas roll i det traditionella samhället.

I Louise texter beskrivs nåjden som den religiöse experten med många funktioner i det
traditionella samiska samhället, en roll som var i ständig rörelse och anpassades till sin person
och omgivning. Nåjden var den som hade tillgång till andra dimensioner av universum och även kunskapen att medla mellan dessa när behov uppstod – en vägvisare i de stora existentiella
frågorna. I rollen ingick det även att vara en traditionsbärare såväl som en förnyare, samt en
stöttepelare i tider av kris. Det var ett tungt ansvar som förmedlades av andliga krafter till den
utvalde vilken slutligen fick gruppens godkännande att företräda dem i detta komplexa kosmos.

Det finns källor som visar på möten mellan samer och nordbor långt innan Vikingatiden men det var under de olika etapperna av kristet missionerande som den samiska religionen och nåjdens roll utmanades på riktigt. I ett utkast till en text om kristendomen bland samerna i Sverige skriver Louise om missionens framfart i Norden under 16 och 1700-talet då den gick in i ett intensivt skede: ”De kristna missionärerna säger sig föra fram en frälsningslära med kärlekens budskap men de blir samtidigt bärare av en imperialism som anser att de förmedlar den rätta kunskapen som alla bör tillägna sig – och den är tvingande. Missionen är också ett politiskt redskap som banar väg för kolonialism, alltså ett gradvist men målmedvetet övertagande av samernas land.”

Det ihärdiga missionerandet bland samerna som pågick under närmare 600 år ledde till ett
successivt urholkande av den samiska kulturens andliga kärna och att en hel tankevärld och
kultur förändrades i grunden. Nåjdens betydelse hade därmed reducerats från en upphöjd
vägledare och mytopoet till en simpel trollgubbe.

AB: Vad tror du att det var för kunskap som Sjul hade och som gjorde att djuren betedde sig
så som de gjorde?

LB: Jag vet inte, men folk sa att han var noeitetemmie. Minns jag rätt? Jo, det var så man sa,
noeitetemmie – att han hade en särskild kunskap, och att han hade en speciell kännedom om
djur. Det fanns de som kallade honom trollgubbe och folk i byn undvek honom för det mesta
och han undvek i sin tur familjerna i byn, alltså nybyggarna. Jag minns honom som snäll och
vänlig även om jag hade respekt för honom.

AB: Jag tycker att det är intressant med den här kunskapen som är inbäddad i den traditionella
kulturen, den tysta som inte har låtit sig dokumenteras särskilt väl. Det känns också som en
paradox att försöka komma åt den ”utifrån”. Hur ser du på den uppgiften, att söka och förmedla
kunskap om något som kanske måste upplevas för att förstås?

LB: Det är en svår uppgift förstås, för man kan bli misstrodd, men samtidigt måste man ju
försöka och sen är det upp till var och en att skapa sig föreställningar bortom det som beskrivs.
Jag har mina egna erfarenheter till grund och har även gjort många intervjuer.

AB: Det går att läsa om nåjden i din gamla skolbok från nomadskolan, där står det ”De dödas
andar hade, trodde man, stort inflytande på människornas öden och voro därför både fruktade
och ärade. Man kunde komma i kontakt med dem genom de s.k. nåiderna, d.v.s. nervösa och
sjukligt anlagda personer, vilka trodde sig ha makt över andarna och kunna göra resor över land och hav eller ned till underjorden, medan kroppen låg kvar medvetslös och orörlig.” Var det här det du fick lära dig om nåjden?

LB: Jo, det stämmer. Vi fick lära oss att nåjden var en nervös och sjuklig person, men jag minns också att vuxna runt omkring mig kunde prata om personer som var noeitetemmie. Jag minns att min pappa Tomas berättade om när han var barn och följde med sin morfar upp på fjället för att leta efter medicinalväxter, som till exempel färska björklöv. I ett stenröse hittade min pappa en trumma, han ropade på sin morfar som blev alldeles förskräckt och sa åt min pappa att han inte fick röra den och att han aldrig fick nämna vad han sett för någon. Det var ju en enorm synd, missionärerna och prästerna försökte komma åt trummorna för att bränna dem.

AB: Du har kallat nåjden för en mytopoet, och jag tycker att den benämningen gör det lite
lättare att förstå nåjdens roll som mer än bara en religiös ledare eller expert. Jag tänker att
människans behov av att förstå sitt sammanhang i tid och rum fångas upp av nåjdens
mytopoetiska funktion. Rollen är central för vår förståelse för vårt sammanhang och en mening
med livet. Det är en roll som många gånger är krävande och svår, mytopoeten är kanske vad vi
behöver: en blandning av myter och poesi.

LB: Jag kallar gärna nåjden för mytopoet då jag säger att den personen har en poetisk ådra. Det är inte vem som helst som kan berätta eller hålla reda på den religiösa delen.

AB: Det handlar väl också om att både kunna tolka sin omgivning och att skapa symboler som
representerar något annat. Jag tycker det låter som en typisk konstnär. Jag tänker också på vad
KG Hammar har sagt, att religion kan eller bör förstås som konst, alltså att det också finns en
bildlig och metaforisk förståelse av religionen.

LB: Precis, och här kan också nåjden framställa det så att människan har möjlighet att uppfatta
det med sitt inre. Det handlar ju om att också ta till sig innehållet. Det finns poesi som jag
verkligen berörs av, men också sådan som jag inte förstår alls. Var och en tar till sig saker på sitt
sätt.

AB: Apropå tolkningar, i ditt arbete har du utmanat olika tolkningar av den samiska religionen
och sagt att det finns en eurocentrisk och ”manlig” blick på de få källor som redovisar möten
med den samiska kulturen. Du talar om hur det förs fram en tolkning av en berättelse likt de
panteons som ”västvärlden” är van vid. Där den samiska religionen liknas vid nordisk och grekisk mytologi trots att de egentligen skiljer sig väsentligt åt.

LB: Ja, men framför allt den romerska mytologin, eftersom de första som började att missionera var munkar från den katolska kyrkan. I den nordiska religionen med dess gudavärld, spinns det myter kring varje gud, och där Oden görs till den mest kunskapsrike av asarna. och Tor blir den farlige guden som dundrar runt med sina bockar i himlen. Samerna är ett naturfolk och har ingen gudavärld i samma bemärkelse, utan talar istället om solen som moder.

Det centrala här är att naturen ger och tar. Därefter kommer kristendomen med myter som
byggts kring Kristi födelse och som vi fått lära oss. Det är något i skillnaden kring dessa synsätt
som är viktigt att peka på.

När det kommer till källorna och dess tolkningar måste man ifrågasätta dessa utifrån
sammanhang där det oftast varit missionärer som har nedtecknat. Jag tror till exempel inte att
någon nåjd höll en riktig seans när en missionär var med. I många fall kan det snarare ha varit så att nåjden försökte blidka missionärerna med att till exempel förklara trummans bildvärld
utifrån kristna symboler.

Det finns ett exempel från 1690-talet som jag tycker om att lyfta fram. Anders Poulsson var en
same uppe i Torne lappmark som uppenbarligen hade haft kontakt med kristna munkar. När
han ställdes inför rätta, anklagad för innehav och användande av goabda, som vi kallar
trumman, knäppte han händerna och bad Fader vår. När han därefter tilltalades använde han
sig av kyrkans språk, och förklarade trummans bilder på sitt eget sätt: att alla relaterade till
bibliska symboler. När någon frågade honom om de fick använda trumman, sade han att visst
får du det, men först måste du bikta dig. Varför sade han så? Han lyckades inte övertyga rätten
utan dömdes till döden ändå.

AB: Vi pratar ofta om missionen som det stora ingripandet vilket förändrade den samiska
kulturen i grunden. Jag undrar vad som händer när ens kunskaper om livet och världen
förminskas och förkastas, för att gradvis ersättas med en annan, främmande livsåskådning – en
som inte accepterar mångfald.

LB: Ja, det skapar ju främlingskap mellan grupperna. I samekulturen den samiska kulturen fanns det ett antal punkter som kyrkan hade ögonen på men det var särskilt tre stycken som ansågs viktigast att få bukt med: trollkarlen, trolltrumman och sejten. Och kyrkan lyckades ju näst intill med att sänka ned dessa i dyn. Nåjden straffades med döden om han fortsatte att använda trumman.

AB: Det är ändå lite märkligt att det fick ett sådant effektivt omfattande och näst intill totalt
genomslag, trots att det tog lång tidäven om det skedde under lång tid och att
tillvägagångssättet var systematiskt på alla fronter. Jag tänker att det finns andra folkslag
folkgrupper som fått utstå missionen och som lever i kolonialismens efterdyningar men där de
ändå lyckats behålla en del av sin traditionella ursprungliga religion. Ett exempel är i Sydafrika
där traditionella Sangomas idag har en stark position vid sidan av den kristna kyrkan.

LB: Det låter intressant att folk i Sydafrika kan använda sig av båda religionerna. Deras
kristnande skedde ju samtidigt som i Sverige, vid 1600-talet då deras land och dess goda
förutsättningar ”upptäcktes” av sjöfarande holländare. Dit kom då missionärer för att förmedla
det kristna kärleksbudskapet och kyrkor byggdes, men invånarna fick sitta längst bak i kyrkorna medan de vita fick sitta längst fram under gudstjänsten. Det här har beskrivits av
antropologerna Comaroff som att detta systemet bäddade för apartheid. Enligt antropologerna
Comaroff bäddade detta system för apartheid. Men det skulle jag gärna vilja veta mer om.

AB: Men vad tror du? Kan det tänkas att det trots allt finns kanaler och fickor där den här
traditionella kunskapen och erfarenheten på något sätt lever vidare?

LB: Jo, så kan det vara och det vore fint.

”Mångfalder av kulturer stärker världen och varje enskild kultur. Folk talar om primitiva kulturer, men jag tror att att det beror på vem det är som observerar och hur värdet uppfattas. Vår arktiska kultur är viktig för hela världen, för den innehåller erfarenheter och uttryck som andra kulturer inte har.” – Intervju med Nils Aslak Valkeapää från filmen ”The Winds of the Milky Way” 1977 av Lennart Meeri.

KÄLLOR
Bäckman, L. ”The Noaidi and his Worldview: A Study of Saami Shamanism from an Historical
Point of View” (2005), Studier i samisk religion, Institutet för etnologi, religionshistoria och
genusvetenskap, Stockholms universistet, 2013
Bäckman, L. ”Kristendomen bland samerna i Sverige”, 2015 (ej publicerad)
Wiklund, K.B. ”Nomadskolans läsebok – Tredje boken” Uppsala 1929, Almqvist & Wiksells
Boktryckeri

Varukorg
Rulla till toppen