En tanke åt slumpen – Between the Past and the Future

Av: Nora Hagdahl

Konst och slump borde kanske ses som begrepp med helt skilda naturer. Konstproduktion implicerar avsiktlighet, något som verkar stå helt i konstrast till det slumpartade. Ett konstverk står sällan utan skapare och även om denna är okänd verkar det finnas en relation mellan ett konstverk och en konstnär som är viktig för båda begreppens betydelse. En tolkning föregriper ofta konstnärens medvetna val att uttrycka något. Man talar ofta om en konstnärs inspiration, menat att en företeelse, person eller tanke föregår skapandet och medför därmed ett slags orsak-verkan-samband i varje form av konstnärlig gestaltning. Under 1900-talet började ändå konstnärer experimentera med slumpen som metod för skapande. Istället för att ett konstverk skapades genom en rad medvetna och avvägda val skapades konst som var menad att vara uppkommen ur slumpen. 

André Breton använde slumpen som verktyg för att nå det undermedvetna genom sina automatistiska texter. Ellsworth Kelly lät en tärning avgöra vilken färg som skulle användas precis som Sol LeWitt använde sig av slumpartade processer till precis samma ändamål. Francois Morellet använde sig av olika slumpprocesser för att påverka sina gestaltningar, antingen genom besökares rörelser eller genom att använda en telefonkatalog som i sin tur får besluta om lampor tänds eller släcks; om färgfält ska vara tomma eller ifyllda. John Cage komponerade musik genom att singla slant. 

Marcel Duchamp, Cemetery of Uniforms and Liveries,
The Bachelors, 1914

Konstnärerna inom Dada-rörelsen i slutet av 1910-talet var dock de första som började arbeta med slumpen i sina gestaltningar. Denna utveckling antas ofta komma ifrån en förlust av tro på den ordnade västerländska civilisationen i kölvattnet av första världskriget, såväl genom utveckling av relativistiska principer inom områden som sträcker sig från vetenskapen, filosofin och psykologin. Jean Arp komponerade så kallade chance collage genom att slumpmässigt släppa färgade former på ett papper medan Marcel Duchamp skapade konst av mönstren som bildades av trådar som släppts från en höjd. Båda förhållningssätten minskade konstnärens påverkan på resultatet och underminerade beslut som en del i skapandet av verket. Istället för att låta en konstnärs skicklighet eller egna beslutsprocesser vara centrala är hela uttrycket hängivet slumpen. Hans Richters beskrivning av Arps kollage beskriver ett av de sätt på hur dadaisterna lät slumpen bana väg för nya uttryckssätt:

”/—/Some time later he happened to notice these same scraps of paper as they lay on the floor, and was struck by the pattern they formed. It had all the expressive power that he had tried in vain to achieve. How meaningful! How telling! Chance movements of his hand and of the fluttering scraps of paper had achieved what all his efforts had failed to achieve, namely expression. He accepted this challenge from chance as a decision of fate and carefully pasted the scraps down in the pattern which chance had determined.1

Dada-konsten har ofta beskrivits genom begreppet anti-konst och är kanske den konstriktning under modern tid man kan peka ut som mest central för ett vidgat konstbegrepp. Slumpen är bara en i en rad av metoder som dadaisterna använde för att skapa en rörelse som än idag kan beskrivas som radikal och viktig för att definiera vad konst i modern tid kan vara. I denna text hade jag velat undersöka just denna metod i relation till dadaisternas revolutionära syn på konst. Hur skulle man kunna förstå slumpen som fenomen och vad kan användandet av slumpen som metod innebära?

Jag kommer i denna text hålla det osagt om man kan prata om slumpen som ett verkligt fenomen. Det finns orsak att ifrågasätta vad Arp eller Duchamp menar är en slumpmetod då urval är en faktor som skiner igenom bådas praktiker i användandet av slumpen. Duchamp valde att använda sig av trådar som skulle skapa form och Arp valde att använda sig av papper för att skapa just kollage. Även om båda innehåller slumpmässiga element kan man inte säga att verken uppstod av en ren slump utan det tycks alltid ställas upp ett ramverk för i vilket slumpen ska verka. I konstnärliga gestaltningar är det svårt att prata om någon ren slump eftersom det alltid förefaller bli motsägelsefullt att tala om ren slump när man samtidigt använder den som en metod för att applicera på givna parametrar. I exemplen där slump avgör vilken färg som ska användas för att måla med uppkommer självklart inte tavlan av en slump, men användandet av slumpen vill jag i denna text förstå som betydelsebärande. Vad lockade dadaisterna att använda sig av slumpen, vad kan slumpen som metod betyda och finns det någon koppling mellan slumpen som metod och det vidgade konstbegreppet? 

Innan 1800-talet har slumpen som begrepp inom vetenskapen avfärdats som oseriöst eller beskrivits snarare som ett sätt dölja en ignorans än ett adekvat sätt att kunna beskriva företeelser i världen. Under århundrandet gjordes dock nya vetenskapliga upptäckter, där den viktigaste för ämnet var termodynamiken. Forskningen visade att naturen faktiskt är beskaffad på så vis att slumpen och oordning är en del av den, vilket tvingade vetenskapen att ifrågasätta den annars deterministiska världssyn som varit dominerande sedan Aristoteles. Termodynamikens andra lag menar att den totala entropin, oordningen, i universum ökar, vilket gör att naturliga processer bara kan ske spontant i en riktning, något som bröt med tanken om att alla händelseförlopp är reversibla och att vi kan bestämma hur tingens tillstånd varit eller kommer bli genom att observera nutiden. Detta skulle kunna pekas ut som den punkt då vi på allvar behövde räkna med slumpen som ett faktum att ta i hänsyn. I filosofin innan 1900-talet har slump som fenomen endast tagit en mer subtil roll i den ontologiska debatten, där determinism i olika former har varit övervägande. Även om slumpen avhandlats har det snarare alltid varit i relation till eller i opposition mot determinism och inte som ett eget ämne i sig. I ett försök att förstå vad slumpen som metod kan betyda finns det orsak att först försöka förstå slumpen som koncept. I följande passage kommer jag resonera kring en teori om slumpen för att sedan bredare tänka kring vad slumpen som ett moment i tiden skulle kunna beskrivas.

Clément Rosset är en filosof som ägnat sitt skrivande åt slumpen som fenomen och har från 60-talet fram till tidigare i år försökt definiera slumpen som begrepp. Hans tanke är att slumpen måste definieras genom det vi inte kan förklara – det vill säga motsatsen till en slutsats vi kan dra från alla deterministiska händelseförlopp. Slumpen, menar Rosset, är det som misslyckas att vara en del av att händelseförlopp, som inte går att para ihop med andra händelser och följaktligen inte kan förklaras genom tidigare tankekoncept. Ett chance event eller en slumpmässig händelse måste därför alltid, i relation till en tidslinje, betraktas som en startpunkt, eftersom det inte är kompatibel med den föregående deterministiska ”kedjan”. Men eftersom slumphändelsen alltid bryter med ett tidigare tillstånd finns det en slags relation dem emellan, där slumpen definieras genom att inte vara ett normaltillstånd.

Ser vi på exemplet att en vas faller från ett bord kan detta betraktas som en slumpmässig händelse, eftersom det bryter med normaltillståndet att vasen skulle stå kvar på bordet. Denna beskrivning går i linje med hur vi ofta skulle beskriva en händelse som sådan, genom att kalla det just en ”olyckshändelse”. Slumpen sker alltså alltid i relation till något vi förväntar oss och kan beskrivas som ett bryt i en deterministisk kedja av händelser. Slumpen som fenomen är det som går emot en kausal serie och ett tillstånds organisering. 

Som jag förstår Rossets begrepp måste slumpen alltid innebära någon typ av förändring i och med att den dels definieras genom att vara den icke-normala händelsen samt att den har egenskapen att både avsluta och börja. Tiden eller händelser staplade på varandra tycks alltså veckla ut sig från den slumpmässiga händelsen. ”Time is not a continuum, a flow of uninterruppted succession; it is broken in the middle, at the point where ’he’ stands.”2. Så följde Hanna Arendts beskrivningar av människan och hennes tankar; som placerad mellan dåtid och nutid och något som bröt upp ett kontinuum. Jag tycker att vi på liknande sätt kan förstå slumpen genom Rossets beskrivningar. I inledningen till boken Between the Past and the Future ägnar Hanna Arendt en tanke till vad som händer med människan efter en stor samhällelig omorganisering. ”The collapse of France, to them a totally unexpected event, had emptied, from one day to the next, the political scene of their country/…/”3. Människan var lämnad utan sin treassure vilken jag i texten utläser som hennes historia. Arendt menar att människan lämnas i tomhet i skedet efter en revolution, att det finns en tidpunkt då hon inte längre kan förstå sig själv eftersom tidigare ideologier raserats. Genom att använda Arendts text i relation till hur vi kan förstå Rosset och slumpen menar jag inte att likställa slumpen med de händelseförlopp Arendt beskriver. Men jag tycker att Arendt och Rosset på olika sätt beskriver hur en tidslinje brys och jag menar att det finns anledning att förena dessa beskrivningar. Genom att göra detta tror jag man kan förstå både hur slumpen kan förstås i ett kontinuum och varför det finns en koppling mellan slumpen som metod och dadaisternas revolutionära inställning till frågan ”vad konst kan vara”.

Ser vi revolutionen och slumpen som företeelser med samma egenskaper – då det båda bryter med ett tidigare deterministiskt händelseförlopp eller en tidigare uppsättning föreställningar om den samhälleliga ordningen följer att den tressure som Arendt menar går förlorad snarare innebär vad Rosset beskriver som att den nya deterministiska kedjan vecklar ut sig. The tressure går förlorad när det nya normaltillståndet istället träder i kraft. Slumpen likväl revolutionen, är båda brytpunkter och startpunkter. I Arendts beskrivningar kan man förstå detta moment, som något där ideologier och historia saknas. På samma sätt menar jag att man skulle kunna förstå den slumpmässiga händelsen som fenomen. Den erhåller en slags potential att låta vilket händelseförlopp som helst, utom just det vi redan befinner oss i (eftersom den då inte varit en händelse som brutit mot normaltillståndet) att träda i kraft. 

Ser vi till konsten skulle därför användandet av slumpen som metod kunna ses som ett sätt att helt vilja bryta med en tradition för att starta en ny. Tittar vi tillbaka på citatet från Richter, ”Chance movements of his hand and of the fluttering scraps of paper had achieved what all his efforts had failed to achieve, namely expression”, tycker jag det här kan tolkas som att slumpen används som metod för att uppnå det man inte kunde föreställa sig, alltså endast vid momentet utan treassure alltså historia, regler och normer kan detta uttryck uppnås. Om man förstår slumpen på Rossets vis, innebär användandet den som metod ett sätt att avvisa och frigöra sig från normaltillståndet. Förenligt med Dantos konstbegrepp så relaterar det det ”slumpartade uttrycket” till normaltillståndet genom att vara icke-normaltillstånd och erhåller därför potentialen till ett vidgat konstbegrepp.

Slumpen skulle kunna ses som en tidpunkt där alla ramar, lagar, moral och idéer har möjlighet att sättas ur spel, en punkt i tidslinjen ren från principer eller rentvättad normer och ideal just på den grund att den alltid måste skilja sig från normaltillståndet för att kunna betraktas som slump och därmed finner vi även slumpens revolutionära likhet och potential. Dada-rörelsen hade alltid ett destruktivt imperativ där meningen var att förstöra idén om logik och rationalitet där konsten ofta samtidigt förlöjligar och förgör tidigare estetiska, moraliska och rationella koder. För mig är det ingen slump att man med en sådan mission vänder sig till slumpen som metod, då jag tror att slumpen som tidsevent har just denna potential – eller i alla fall kan tolkas som viljan att skapa ett sådant. 

FOTNOTER

  1. Hans Richter, Dada: Art and Anti-Art (London: Thames & Hudson Ltd., 2002), sid. 51.
  2. Hanna Arendt, Between the Past and the Future: Eight Excercises in Political Though, New York: Viking, 1961 ur Keaney & Rainwater (ed.), The Continental Philosophy Reader (London: Routledge, 1996) sid. 283.
  3. Arendt, 1961, sid. 278.