Östersunds ensammaste man

Av: Magnus Westerberg

Porträttfotografi av Victor Hugo Wickström 1856-1907

Spegeldörren till kammaren på övervåningen gick inte att öppna utan att man lutade sig mot den och tryckte till. Ljudlöst kunde ingen ta sig in eller ut ur detta rum, och antagligen var det författaren själv som sett till så att dörren aldrig skulle kunna öppnas utan att ljudet skulle väcka honom. Han hade fiender. Sent på fredagen den 27 december 1907 hade författaren gått in genom spegeldörren och stängt den. Ställt sig vid skrivbordet och mätt upp en dos sömnmedel, löst det i ett glas vatten och hällt i sig lösningen i två klunkar. Därefter hade han gått några varv i rummet i väntan på att medlet skulle börja verka; plötsligt märkte han att kyrktornet utanför fönstret liksom åkte fram och tillbaka i samma takt som hjärtat. En besk smak fälldes ut i munnen. Mattheten spred sig från magen och ut i armar och ben, den tvingade honom att under några sekunder luta sig mot sängkarmen. Han lade sig ned, rullade över på sidan och krängde av sig skorna, rev av sig halskragen, blåste ut ljuset. Han låg tyst i mörkret. Det kändes som om kroppen föll bakåt fastän han i själva verket låg alldeles stilla på sängen. Han slöt ögonen och sjönk ned i en dröm som i allt väsentligt skulle komma att handla om hans mor, Christina Swahn. Författaren Victor Hugo Wickström sov djupt i 20 timmar. Hushållerskan Hilda Maria Eriksson gick fram till spegeldörren ett par gånger under lördagen och lyssnade till hans andning. Vid ett tillfälle under natten mot söndagen tyckte hon sig uppfatta steg i rummet. Det gjorde henne lugn. Det var samma steg som när han arbetade på någon bok. På söndagsförmiddagen den 29 december, efter att hon flera gånger bankat hårt på dörren utan att få något svar, greps hon av en illavarslande oro och hon kastade sig mot dörren och tryckte till. Till en början kändes det som om författaren stod där på andra sidan och kämpade emot, som om han inte ville att hon skulle komma in i rummet, men så knakade det till och dörren fläktes upp. Direkt möttes Hilda av en doft av urin och i rummet var det iskallt. Hon gick fram till författaren som låg med ansiktet onaturligt upptryckt mot väggen, munnen var torr, svart, vidöppen. Hilda lade handen på författarens kind, hon nöp i den. – Doktor Wickström, vakna! Klockan halv tolv, efter att hon suttit och gråtit i köket, svepte hon en sjal över axlarna och gick ut och hissade flaggan utanför Jämtlandspostens hus på halvstång. Så länge hon känt Doktor Wickström hade hon vetat att den här dagen skulle komma. Ute var alldeles vitt, stilla och tyst som det bara kan vara i Östersund. Läkaren skulle komma först vid fyratiden på eftermiddagen. Victor Hugo Wickström var född i Hedemora 1854 som första barnet mellan skomakarmästare Johan Wickström och Christina Swahn. Han avlade mogenhetsexamen (dåtidens benämning för studentexamen) i Falun 1875, blev fil kand i Uppsala 1877, Fil lic i Lund 1882 och året därpå promoverad till fil dr på en avhandling om Giordano Bruno. Från 1886 till sin död 1907 var han redaktör och utgivare av Jämtlandsposten med redaktion på Kyrkgatan i Östersund. 1906-07 var han en av det liberala partiets ledamöter i andra kammaren och representerande valkretsen Östersund-Hudiksvall. I 1906 års mantalslängd över Östersunds stad framgår att Victor Hugo och brodern rådmannen Mauritz Wickström bodde i Jämtlandspostens hus tillsammans med redaktionssekreterare Erik Verner Bogren, tjänstekvinnan Hilda Maria Eriksson samt typografen Johan Henning Pettersson. En av de östersundare som minns Wickström har beskrivit hur han i sällskap av brodern Mauritz brukade ta promenader genom Östersund. Om morgnarna kring sekelskiftet kunde man se den välklädde redaktör Wickström promenera ”[…] trippande, rak i ryggen och med ett fylligt anlete vars höga färg skvallrade om tillgång på god mat och goda viner; ett par maliciösa ögon spelade bakom pincenén. Han var iförd sportdräkt med plusfours och rutiga skotska strumpor; en knähund i band, som han styrde med upplyft, behandskad hand, fullbordade utstyrseln.” Klockan halv tolv den 15 oktober 1890 lämnade den tredje brodern, Tor Wickström, jordelivet av egen kraft. Självmordet skedde i änkefru Holmbergs hus i Östersund. Tor Wickström var vid självmordet 36 år gammal och arbetade som handelsagent åt vinhandelsfirman Lundgrens i Trondheim. Mauritz Wickström gick bort samma år som Victor Hugo. I dag finns ingenting i Östersund som minner om de tre bröderna Wickström. De vilar i samma grav på norra kyrkogården i Östersund. 1874 hade Victor Hugo Wickström debuterat under pseudonymen Pleibos med en diktbok kallad Hvitsippor. Den andra boken utkom 8 år senare under pseudonymen Christer Swahn. Boken, En sjelfmördares anteckningar, skildrar en man som just är i färd med att ta livet av sig med cyankalium. Pseudonymen Christer Swahn, som skulle komma att stå på åtskilliga bokomslag, är en anspelning på författarens mor som gick bort när han var barn. Modern hette före giftemålet Christina Swahn. Diktaren Ola Hansson, som i likhet med Wickström var student i Lund vid bokens publicering, har i ett brev till Hans Larsson skrivit att han inte tycket det var något vidare smakligt ”[…] att så der slå upp portarna för sitt inre på vid gavel.” Ola Hansson hade tydligen fäst sig vid det självutlämnade i En själfmördares anteckningar. Även en annan student, som sedermera kom att bli en institution inom den svenska litteraturforskningen, fann Wickströms En sjelfmördares anteckningar värld en replik. Henrik Schück har publicerat en bok med titeln En före detta självmördares anteckningar. Med denna bok, vilken alltså var en direkt parodi på Wickströms självmordsbok, lär den unge Schück ha fått Wickström utskrattad. I slutet av Wickströms En sjelfmödares anteckningar återvänder dock – till skillnad mot i verkligheten – livsviljan mirakulöst när huvudpersonen ensam och uppgiven i sin studentkammare i Uppsala är i färd med att hälla i sig det cyankalium som han fått av en bekant läkare. När det är som mörkast uppenbarar sig: ”Store Gud! – Därborta i dunklet nära dörren stod hon ju, så som hon såg ut, medan hon lefde. Det var hennes ögon, hennes drag; jag kände mitt inre genombäfvas af en outsäglig harmoni.” Passagen skildrar hur huvudpersonens döda mor kommer in i studentkammaren. Huvudpersonen finner genom moderskärleken vägen tillbaka till livet. Wickströms förhållande till modern framstår ha varit ömt men komplext. På flera ställen finner man i författarens verk avsnitt som ger uttryck för att just moderskärleken är den dyraste och mest beständiga av livets relationer. Denna ömhet får en översvallande religiös karaktär i dikterna ”Min mor” och ”Moderskärleken” i debutboken Hvitsippor. För att återgå till den där vinterdagen då Victor Hugo gick in i sin kammare, så är händelsen olyckligt sammanlänkad med kung Oskar II:s död. Redan den 9 december 1907, dagen efter konungens bortgång, publicerade Wickström i sin tidning en dödsruna i form av en ledare. Oförsynt och utan tanke på att formuleringar av nedanstående karaktär kunde fällas för majestätsbrott enligt Strafflagens nionde kapitel § 5, skrev Wickström i Jämtlandsposten: ”Aldrig förr i vår historia torde bristen på statsmän varit så i ögonen fallande som under Oskar II:s tid.” Under dagarna som följde efter att dessa raders publicering drog sig Wickström tillbaka och var varken synlig på tidningsredaktionen eller ute på stan. Till Hilda lär han i en stund av eftertänksamhet ha sagt, att han gjort ett misstag när han skrev de där raderna om Oskar II. Med största sannolikhet skulle artikeln leda till åtal. En fallande dom skulle i så fall både ruinera honom samt för all framtid spoliera hans karriär som tidningsman, författare och riksdagsledamot. Landshövdingen av Jämtlands län vid denna tid, Johan Widén som även var ledamot i lagutskottet, ansåg att Wickström på grund av artikeln omedelbart borde avsäga sig sin plats i Riksdagen. Det är i sammanhanget rimligt att anta att även brodern, rådmannen Mauritz Wickström, väl kände till de straff som var att vänta Victor Hugo och följaktligen informerat honom om allvaret i den överträdelse han gjort sig skyldig till. Bland den unga arbetarpressens redaktörer fanns de redan de som hade råkat illa ut efter att ha satt sig upp mot överhögheten. Allvaret i Wickströms kritik mot Oskar II bör ses mot bakgrund att kungen var populär bland de stora skarorna. Han var nästan 80 år och hade regerat Sverige i 35 år. Ingen svensk kung förutom Gustav Vasa har regerat så länge. Efter sig den där vinterdagen lämnade Victor Hugo Wickström ett hus, en konstsamling, en dagstidning samt sist men inte minst en svåröverskådlig samling romaner, dikter, översättningar, pjäser, reseskildringar, akademiska avhandlingar och debattartiklar. Det är en lång och besynnerlig resa att läsa Wickströms böcker. Under sina 22 år i Östersund skrev han inte mindre än 26 böcker. Inspirationskällor var Lukianos, Giordano Bruno och Hippolyte Taine. Hatobjekt var inte kristendomen i sig, men väl prästerskapet. Antipatierna för prästerskapet och den av honom kallade ”ordkristendomen” kan sättas i samband med intresset för renässansfilosofen Giordano Bruno vilken brändes på bål i Rom för sina kätterska tankar skull. Fast antipatierna hade också en mer personlig orsak. En tvist i Östersund angående en rektorstjänst som Wickström aldrig lyckades erhålla. Tjänsten gick i stället till C. A. Hägglund. Tvisten bottnade i nya ”frisinnade” idéer i utbildningsfrågor kontra mer konservativa. Det har sagts att Wickströms långa ovilja mot Rektor Hägglund gick tillbaka på just det tillfälle då de båda hade sökt ett utlyst vikariat vid läroverket. Vikariatet hade tilldelats Hägglund med motivationen att Wickström förvisso var mycket lärd, men att hans frisinnade idéer inte lämpade sig för läraryrket. Wickström som till att börja med genom skrivelser till myndighetspersoner försöker få Hägglund avsatt, tar till slut saken i egna händer och inleder hösten 1893 en kampanj mot Hägglund efter att denne av ecklesiastikdepartementet fått ett 5-årigt förordnande som rektor. Kampanjen bestod i att varje onsdag under 9 veckor publicera en smädande artikel riktad mot Hägglund. Rektorn valde dock att besvara utspelet med tystnad. Wickströms artiklar i Jämtlandsposten blir till slut så grova, felaktiga och sarkastiska att man förundrar sig över att inte den lagkunnige brodern Mauritz förmår hejda sin ursinnige bror. Flera av de publicerade artiklarna skulle kunna leda till förtal. En annan av Wickströms fiender kom att bli John Hagberg. Hagberg framträdde i sin år 1893 startade veckotidning Jämtlands Veckoblad, i slutet av samma år förändrad till Nya Jämtlandsbladet och året därefter förvandlad till Jämtlands läns Annonsblad. Den senare lades dock ner redan 1898. Från detta år ledde Hagberg Jämtlands-kuriren. Det sena 1800-talets debatter om politik, religion och moral var hur som helst ämnen som intensivt debatterades. Jämtlands Veckoblads veckokrönika av torsdagen den 13 juli 1893 är ett exempel på den tonart som Wickström och Hagberg använde i unionsdedebatten mellan Sverige och Norge. I denna krönika, undertecknad med signaturen ”Sten”, framförde redaktören John Hagberg sina åsikter om Wickström. Krönikan börjar: ”Mitt herrskap! Ni vet nog, att det nu en tid varit en olidlig värme med åtföljande torka. Synd är det om landtbrukarne, som just för regnets uteblifvande se sina förhoppningar om en någorlunda hygglig skörd omintetgjorda; men värst synd är det om den på kroppens vägnar blomstrande lille doktor Hugo V., som just nu i hundvärmen måste sätta sig ned och skrifva en ledare, den skall bliva en varning för de norska radikalerna.” Under de långsträckta resorna som Wickström företog kring sekelskiftet insamlade han konstföremål. Dessa föremål finns redovisade i skriften Förteckning öfver Fil d:r Victor Hugo Wickströms konstsaker, pretiosa m. m. (1903). Författarens upplevelser utomlands är samlade i reseskildringarna: Stoft från sandalerna (1895), Som turist genom Europa (1897), Italien (1899), I öster- och västerled (1900), Som tidningsman jorden rundt (1901) samt Genom sju konungariken (1904). I svensk uppslagsbok från 1936 medges att Wickström var produktiv, men att hans romaner är utan större litterärt värde. Om Wickstöms kontakter med tidens kulturpersonligheter vittnar på ett annat sätt hans efterlämnade brevsamling. Där återfinns brev från August Strindberg, Herman Bang, Hjalmar Branting, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Carl Snoilsky, Victor Rydberg och Henrik Schück. Wickströms mest anmärkningsvärda bok med anknytning till Jämtland är När Jesus kom till Östersund. Och än mer anmärkningsvärt är, att Jak pán Jeziz prisel do Östersunda gavs ut postumt i Prag 1910. Vem i hela Tjeckoslovakien kunde förstå den kritik som Wickström utsatt det jämtländska prästerskapet för, och hur förbryllande för en tjeck torde inte bokens alla jämtar förefalla? Tre år efter att När Jesus kom till Östersund utgivits, publicerade Wickström en uppföljande kristendomskritisk bok kallad Prästväldets satanism. Boken är övermodig och illa skriven. Wickström bokstavligen beskriver sig själv i ordalag som vore han den nye Messias. Denna senare bok kastar ett förklarande sken över den förra, i det att Jesus i När Jesus kom till Östersund naturligtvis kan förknippas med den roll som den till Östersund inflyttade Wickström tyckte sig ha intagit i stadens religiösa, intellektuella och politiska liv. Jesus-karaktären utsäger de läror och visioner om frälsning som är Wickströms egna. I kapitel 20 kan man läsa om hur Östersund genomgår en sällsam metamorfos: ”Under den första tiden Jesus vistades i Östersund undergingo hela staden och alla dess invånare en märklig förvandling. Alla hus glänste som i ett förtroladt ljus, alla människor fingo ett utseende av lycka och kärlek. Mer och mer började man inse, att skrifterna borde läsas och tolkas på ett helt annat sätt än hvad förut skett.” Det är just denna nya sorts läsning av de heliga skrifterna som Wickström så outtröttligt pläderar för i den senare Prästväldets satanism. Men det är ändå utifrån en synnerligen stadig grund som Wickström famlägger sina idéer. Bakom de stora föresatserna i dessa två böcker finns en sanningslidelse och religionskritik värd att tas på allvar. Hur törs man betrakta Wickström som en dilettant när han konstruerat sitt tankesystem utifrån en så gedigen teoretisk och empirisk erfarenhet? Det råder jämvikt mellan författarens teoretiska författarskap och de erfarenheter han inhämtat under sina långa utlandsresor. Man ska heller inte underskatta den ekonomiska kompetens som det måste ha krävts för att vara ledare för en lokaltidning, som under vissa perioder under 1890-talet drevs med god förtjänst. Även om det finns uppgifter om att Wickström lämnade Uppsala inte bara spränglärd, utan också med en skuld på 30 000 kr. Jämtlandposten bör dock inte jämföras med vad vi i dag associerar med en landsortstidning. Jämtlansposten utkom tre gånger i veckan i form av ett stort dubbelvikt blad. Hela arket mätte 100 cm x 45 cm och höll typografiskt sett hög kvalité, men innehållsmässigt var det glest mellan nyheterna och tätt mellan skvallerspalter och följetonger som för det mesta var författade av Wickström själv. Till de kristendomskritiska böckerna När Jesus kom till Östersund (1898) och Prästväldets satanism (1903) ska även en en tredje bok räknas som kom ut bara två år före hans borgång, En ny himmel och en ny jord (1905). I denna bok inleder Wickström med att berätta hur ensam han har blivit genom sina övertygelser, och hur människorna – med andra ord de jämtar som hans förkunnelser i första hand riktat sig till – har tröttnat på hans läror. ”Söker man steg för steg gå framåt på upplysningens väg, tröttnar snart den ena efter den andra att följa med, och till sist befinner man sig så sorgligt ensam, att ingen hör hvad man har att förkunna och ingen ser hvad ens ögon omsider lyckats upptäcka.” Karriären vid Lunds och Uppsala universitet finns dokumenterad i boken Bildning (1886). Den opportunistiske huvudpersonen, studenten John Elf, får utstå många anmärkningar angående hans affekterade klädessätt som han har lärt sig under resor i utlandet, och då i synnerhet i Paris. Just anmärkningar som dessa blev någonting som Wickström själv fick utstå när han flyttade till Östersund i mitten av 1880-talet. Wickström vandrade i Östersunds som en gentleman iförd ”svart välsittande paletå och nyputsad cylinder – världens mest nyputsade – och så blänkte hans pincenez-glas, ja det var en perfekt gentleman vår d:r Wickström.” Också när redaktören unnade sig ett teaterbesök satt det östersundare i publiken som fann anledning att anmärka på hans klädesvanor – också när han som i detta fall medvetet försökte följa det jämtländska klädesvanorna. ”Det berättas om att själve dr Victor Hugo Wickström, sin tids elegantaste karl i staden, sågs en gång på teatern i gråvadmalsskostym. Men malisen gjorde gällande, att detta berodde på att det förestod riksdagsmannaval, så det var angeläget för dr W. att se gammaljämtsk ut.” I en artikelserie i Östersunds-Posten berättar Lennart Westlinder om sina teaterminnen och om hur Östersunds amatörskådespelare gjorde sig roliga på den allt mer ensamme Victor Hugo Wickströms bekostnad: ”Sålunda gavs på Stadshotellet en soaré eller Uberbrettl, där teaterns egna krafter levererat dagskupletter. Dessa rörde sig om lokala händelser och personer. Redaktör V. Hugo Wickström var alltid ett tacksamt föremål för vår satir. Nu hade han som riksdagsman i en Stockholmskorrespondens till sin tidning beklagat sig över de svenska herrarnas i allmänhet och stockholmarnas i synnerhet förfärliga fulhet. Han var ju inom parentes sagt ingen beundrare av det svaga könet heller. Därför hette det i en kuplett på bekant melodi ur Boccaccio om den gode Christer Swahn, som även gjort sig skyldig till en komedi, kallad ’Trasmattan’ ’Trasmattsfilosofen Christer/ uppå Stockholms gator gick/ för att tadla männens brister/ uti skönhet växt och skick./ Inga vackra karar mera/ utom jag men knappast flera o. s. v.'” Det kan här nämnas att Wickströms teaterstycken, i likhet med ett antal av hans skrifter, blev föga uppskattade. Den ovan nämnda pjäsen ”Trasmattan” spelades på Folkteatern i Stockholm och lär ha blivit ett dundrande fiasko. Pjäsen spelades av den anledningen inte som planerat i Östersund. Onda tungor har menat att östersundspubliken redan hade fått nog av den några år tidigare uppförda pjäsen ”Antikrist”. Dödsannonsen i Jämtlandsposten nyårsaftonen 1907 berättar att Wickström ”[…] enligt all sannolikhet för att få ro oavsiktligt intagit en för stark dosis sömnmedel.” I Östersunds-Posten någon dag senare meddelas att Wickström under natten ”häftigt insjuknat”, och i det kommande måndagsnumret berättas under rubriken Dödsfall, att ”Enligt hvad dödsattesten upplyser förorsakades dödsfallet af olyckshändelse, i det d:r W., som senaste tiden lidit af sömnlöshet, i fredags afton intagit en för stark dosis sömnmedel.” Klockan halv två på eftermiddagen den 4 januari 1908 jordfästs författaren och resenären Victor Hugo Wickström på norra kyrkogården i Östersund. Jordfästningen förättas av regementspastor Sehlin. Ingen klockringning förekommer.
jamtlandsposten-56-57

Källor

Holm, Ingvar, Ola Hansson. Åttiotalsromantik, ak. avh, Lund 1957.
Lindström, Johan En tidningsmans minnen, Stockholm 1918.
Melin, Carl, Hus med dubbel ingång, Östersund 1960.
Nilsson-Tannér, Per, Kring press och parnass, Östersund 1935.
Jämtländska öden och äventyr, Östersund 1976.
Westlinder, Lennart, ”V. Hugo Wickström contra c. a. Hägglund. En tidningsfejd i
Gamla Östersund.”, Östersunds-Posten 1953-09-14.
Jämten: 1936, 1939, 1986.
Föreningen Gamla Östersunds årsskrifter: 1933, 1939, 1943-44, 1973, 1979
Kungliga Biblioteket, handskriftsavdelningen. Victor Hugo Wickströms efterlämnade brev m.m.
Länsarkivet i Östersund. Tidningsurklipp V. Fol. 881-1071.

Bilder

Från bildarkivet Jämtlands läns museum:
Victor Hugo Wickström (1856-1907)
Jämtlands-Postens hus i Östersund där Victor Hugo Wickström verkade. Huset revs 1966.

Bibliografi Victor Hugo Wickström:

Hvitsippor. Vitterhetsförsök av Pleibos, Gefle 1874.
En sjelfmördares anteckningar, Uppsala 1882.
Dikter af Christer Swahn, Uppsala, 1882.
Om idealism och realism i konsten. Afhandling, Uppsala 1882.
Fyra dikter af Christer Swahn, Lund 1883.
En hospitalhistoria af Christer Swahn, Stockholm 1883.
Giordanos metafysik, Akad afh, Lund 1883.
Det skönas begrepp, akad. afha. Lund 1884.
Antikrist. Skådespel af Christer Swahn, Stockholm, 1885.
Sanningskär. Uppfostrande tillegnad Christer Swahn, Stockholm 1885.
Kritisk framställning af Taines psykologi, akad. afh, Lund 1885.
Bildning. Några blad ur ett universitets historia, Uppsala 1886.
Ärkebiskoppen. Dikt på vers af Christer Swahn, Östersund 1886.
Om lärdomshögfärden, föredrag, Stockholm 1887.
Sådan var vägen. Några själars historia, Östersund 1888.
Den nya Sinclairs-visan. Vid monumentet i Dufeds avtäckande den 6 sept.
1892, Östersund, 1892.
Singalesiska bref af Asoha Rodiya, Östersund 1893.
Genombrott eller undergång, (Tal), Östersund 1893 .
Äfventyrarlif. Roman af Victor Hugo Wickström, Östersund 1894.
Kvinnostudier af en ungkarl, Östersund 1895.
Stoft från sandalerna, Östersund 1895.
Tankar af Victor Hugo Wickström, Östersund 1895.
Intressepolitik och fåtalsvälde, Östersund 1896.
En modern historia i dagboksfrom berättad af Gunhild, Östersund 1898.
Lukianos. Antikens modernaste ande, Stockholm 1898.
När Jesus kom till Östersund, Östersund 1898.
Italien. Reseminnen, Östersund 1899.
De namnlösa marmorbrotten, Östersund 1899.
Du dödat min har min kärlek. Dikt av Victor Hugo Wickström tonsatt av
Fr. von Heland, Östersund 1900.
I Öster- och västerled. Reseminnen, Östersund 1900.
Mansstudier, Östersund 1900.
Den sköna synderskan. Stockholmsbref till ”landsorten” af Dag Svenske,
Stockholm 1900.
Som tidningsman jorden rundt, Östersund 1901.
Fjärran och nära, Stockholm 1903.
Prästväldets satanism, Stockholm 1903.
Lifets mening. Lustspel i 4 akter. Chantage. Skådespel i 5 akter,
Östersund 1903.
Förteckning öfver Fil d:r Victor Hugo Wickströms konstsaker,
pretiosa m. m., Östersund 1903.
Lönerörelse eller utsugning. Några upplysningar och varningar
till Svenska Typografförbundet, Östersund 1903.
Två föreläsningar: Varen svenske!, Östersund 1904.
Genom sju konungariken, Östersund 1904.
En ny himmel och en ny jord, Stockholm 1905.
Sanningar om Stockholm. Bref till ”landsorten” av Dag Svenske, Stockholm 1907.

I översättning bland annat:

Pappisvallan pirupalvelus (Prästväldets satanism), Helsinki 1908.
Jak pán Jeziz prisel do Östersunda (När Jesus kom till Östersund) Svédsky
napsal Victor Hugo Wickström. (Stef. Eremita.) Prelozil E. Miriovsky, Prag 1910.
Chantage, Schanspiel in 5 Akten, Östersund 1900.
Was Jesus in Östersund Erlebte. Einzig autorisierte Ubersetzung as dem
Schwedischen von Fredrick v. Känel, Berlin 1902.

Innehållsförteckning #56-57: Döden

Varukorg
Rulla till toppen