En banbrytande kriminaltekniker, en stenrik amerikansk konstsamlare, ett gäng franska anarkister – alla medverkar de i denna berättelse om ett fotografi på en av Sveriges mest mytomspunna och beundrade konstnärer. Mystikern, anarkisten, djurrättskämpen och muslimen Ivan Aguéli.
Alltihop började med Jeanne, marmorhuggaren Charles Tramcourts vackra dotter. Trots att hon själv inte var bekant med någon av huvudpersonerna i denna berättelse var det hon som ledde mig in på rätt spår. Jeanne Tramcourt var född 1875 och hustru till skulptören Christian Eriksson. De hade träffats i Paris och gift sig där 1894. De nygifta flyttade till Sverige och bosatte sig i Christian Erikssons ateljé som han låtit bygga i sin hemby, Opstuhage i Värmland. Jeanne och Christian fick fyra barn. De hade ett stort umgänge och den vackra Jeanne blev något av centralfigur i konstnärskretsarna kring det förra sekelskiftet. Carl Larsson, som målade ett porträtt av henne, tyckte att porträttet inte blivit särskilt lyckat; ”han hade varit lite för kär i henne” urskuldade han sig.
En vårdag 2013, under ett förstrött skrollande i nätauktioner, råkade jag på ett litet kantstött porträtt av Jeanne försett med texten ”Amie Jeanne, Opstuhage 1901”. Jag skulle aldrig ha förstått att det var hon om jag inte med Googles hjälp letat rätt på ortnamnet Opstuhage och på så sätt träffat på en artikel om Christian Eriksson. Jag agnade Googlekroken med ”Tramcourt” och kastade ut den i cyberrymden för att se vad som kunde haka fast av värde ur den ocean av indexerade bokstavskombinationer som utgör vår gemensamma digitala hjärnsubstans. En av länkarna jag fann förde till en viss Albert Tramcourt. Kunde det vara en släkting?
FOTOGRAFIER AV KRIMINELLA
Albert tog mig med in på webbplatsen för Metropolitan Museum of Art i New York. Albert var tydligen anarkist – hans porträtt fanns listat som ett av drygt fyrahundra i en grupp av antika ”mugshots”. Det rörde sig om fotografier av kriminella och brottsmisstänkta personer tagna vid Paris polisprefektur år 1894. De avfotograferade var alla häktade för misstänkt anarkistisk verksamhet och var nu förevigade med namn och persondata i en grupp fotografier som ingick i Metropolitan Museums samlingar av historiskt fotografi. Som typexempel hade museet lagt ut ett par bilder av några av fotografiernas fram- och baksida. Varje objekt bestod av ett fotografi taget en face och ett formulär med arrestantens data handskrivna i bläck. De var monterade rygg mot rygg mellan ett par glasskivor och förseglade med klisterremsor för att tåla åratal av förvaring i polisens arkiv.
AGNELI
Jag avskrev släktskapet med Jeanne, även om ju både tiden och platsen stämde väl historiskt: den misstänkte anarkisten Albert var mekaniker och häktades 15 januari 1894. Jeanne hade sagt ja till Christian Eriksson bara drygt två veckor efteråt, 2 februari samma år. Men Albert var inte hennes far; han hette Charles och var marmorhuggare. Jag skulle just lämna Metropolitan Museum för att leta vidare, när min blick fångades av en annan post i listan, strax intill Alberts. Där skymtade några välbekanta noteringar: ”Artiste-Peintre, Sala, Suede”. Och ett namn: ”Agneli, Gustave”.
EN VARM LYCKOKÄNSLA
Det gick några sekunder innan jag fattade vad jag såg. Jag kan fortfarande känna hur världen omkring mig försvann och en varm lyckokänsla spred sig från magen ut i kroppen. Det var som om jag hade gått på stranden vid ett oändligt hav och sparkat upp stenar ur sanden på måfå. Men detta var ingen sten – det var en diamant. Här, mitt framför mina ögon låg den och jag var den förste som upptäckt den. Den fullständiga texten till katalogposten löd: Agneli. Gustave. 24 ans, né à Sala (Suède) le 24/5/69. Artiste-peintre. Anarchiste. 14/3/94. Mitt i den långa listan av anarkister återfanns alltså en person som var, och fortfarande är, en förgrundsgestalt inom svensk konsthistoria: Ivan Aguéli. Den person på museet som katalogiserat posten i fotografisamlingen hade feltolkat bokstaven ”u” på den handskrivna noteringen på baksidan av fotografiet och skrivit ”n” istället. Aguéli hade fått en italiensk prägel och blivit Agneli. Gustaf var hans mellannamn. Övriga data stämde väl, till och med misstankegrunden anarkist, en beteckning Aguéli själv inte avvisade.
ÖGA MOT ÖGA
Jag insåg att felskrivningen betydde att ingen tidigare hittat hit – om katalogisatören (ja, det är ett riktigt ord) hade skrivit rätt hade Aguéli obönhörligt fastnat i Googles finmaskiga trål för länge sedan. Det betydde att det fotografi som hörde till katalogposten var ett porträtt av Ivan Aguéli. Inte nog med att det aldrig publicerats tidigare – det hade till och med legat dolt för konsthistorien sedan 1894. För de få som hade råkat se porträttet hade det inte betytt något alls – det hade bara varit ett av drygt fyrahundra liknande i ett register över nu döda och bortglömda brottsmisstänkta. I nästan 120 år hade ett porträtt av Ivan Aguéli legat och väntat på att upptäckas och nu hade jag funnit det. Jag visste visserligen inte hur det såg ut, för det fanns ingen bild på webbsidan. Men var det av samma kvalitet som de publicerade exemplen så var det fantastiskt! Ingen i min samtid hade sett Aguéli på det sättet hittills – i närbild, öga mot öga.
DARRANDE AV IVER
För den som inte är bekant med Ivan Aguélis liv och verk kan det verka överdrivet att bli så euforisk över ett enkelt fotografi. År 1894 hade fotografikonsten existerat i över femtio år och miljontals fotoporträtt producerades årligen vid tiden. Alla kunde låta fotografera sig och gjorde det också. Men endast en handfull fotografier togs av Ivan Aguéli under hans alltför korta liv. De är, med något undantag, av ganska dålig kvalitet. I de monografier som finns om honom används samma fotografier om och om igen. Som läsare undrar man: hur såg han egentligen ut? Darrande av iver fyllde jag i museets formulär för att beställa en digital skanning av bilden. Den natten kunde jag inte somna. Jag låg och undrade vad jag skulle göra med den information jag hittills kommit över. Jag beslöt mig för att börja med att ta reda på så mycket jag kunde om omständigheterna kring mitt fynd. Hur hade detta historiska kriminalfoto föreställande en svensk konstnär hamnat i Metropolitan Museum of Art i New York? För den lyckosamma upptäckten av det förmodligen bästa Aguélifotografi som existerar har konstvärlden främst två personer att tacka: Alphonse Bertillon och Howard Gilman – en fransman och en amerikan. Utan dem skulle denna text aldrig ha skrivits.
JOHN GUSTAF
Ivan Aguéli föddes i Sala den 24 maj 1869 som John Gustaf Agelii. Modern hade som ung varit hjälpreda i Karl XV:s kök på Kungliga Slottet i Stockholm strax innan hon gifte sig, något som hela livet kom Ivan Aguéli att hävda att han var av kunglig börd. Hans far var veterinär, en hård man med principer, som aldrig dolde sitt missnöje med sonen. En ärftlig hörselskada kan ha påverkat Ivans skolgång negativt och hans undermåliga skolbetyg bidrog inte till att göra
förhållandet till fadern bättre. Det hindrade honom inte från att läsa allt han kom över; Strindberg, Ibsen och Nietzsche citerades ofta för kamraterna. Emanuel Swedenborg blev en tidig ledstjärna för honom och öppnade hans vyer mot det andliga, lyriska och gåtfulla i konsten och tillvaron. Hans rebelliska attityd gentemot överhet, regler och maktfullkomlighet växte fram ur kontakten med de stora ryska författarna – Dostojevskij, Kropotkin och Tolstoj. De lade grunden till hans anarkistiska livsinställning; 1889 ändrade han sitt namn från John till Ivan. Hans förkärlek för teckning och målning märktes redan under hans tidiga barndomsår och fann sitt färdiga uttryck då han tillbringade ett par somrar på Gotland i tjugoårsåldern. 1890 reste han första gången till Frankrike, där han via förmedling av konsthandlaren Père Tanguy sökte upp den symbolistiske målaren Emile Bernard, god vän till både Vincent van Gogh och Paul Gaugin. Aguélis måleristudier hos Bernard både bekräftade och utvecklade hans konstsyn. Rena enkla linjer och klara färgytor blev hans visuella verktyg för att bygga upp de landskap, stilleben och porträtt Bernard gav honom som övningsuppgifter. Det var en betydligt självsäkrare konstnär som återvände till Stockholm våren 1891. På vägen hem passade han på att besöka anarkistklubben i London och träffa rörelsens förgrundsfigur Pjotr Kropotkin.
EN EXCENTRISK FRAMTONING
Efter konststudier vid både Konstnärsförbundets skola och Rikard Berghs målarskola under 1891 och 1892 återvände Ivan Aguéli till Paris 1893. Umgängeskretsen bestod mest av unga svenska konstnärer, men även av franska intellektuella med samhällskritisk inriktning. Han var mycket social och trivdes i stora glada sällskap, men målade helst i avskildhet, fördjupad i sina visioner. Aguélis excentriska framtoning var väl känd bland hans kamrater i Paris svenska konstnärskollektiv; han framstod som en mycket hängiven och grubblande sökare. Hans fattigdom stod i skarp kontrast till det slösande rika nöjeslivet i Parissocieteten, och bör ha spätt på hans beundran för anarkismen ytterligare.
ETT INSPIRERANDE EXEMPEL
I juli 1892 hade den beryktade anarkisten François Koenigstein, kallad Ravachol, avrättats i giljotinen efter en rad uppmärksammade attentat, mord och rån. Hans exempel hade inspirerat till ytterligare mer och mindre kriminella aktioner. Polisen i Paris befann sig under 1890-talets första år i ett konstant tillstånd av högsta beredskap. Men för Ivan Aguéli var anarkismen ett omstörtande, berusande och livsbejakande sinnestillstånd.
ALPHONSE BERTILLON
1893, samma år som Aguéli återvände till Paris, utnämndes Alphonse Bertillon till riddare av den svenska Vasaorden för sina banbrytande metoder inom kriminaltekniken. Detta år visades också hans metoder på World’s Columbian Exposition i Chicago. Chefen för Paris rättsliga identifikationsavdelning var vid det här laget en världsberömd auktoritet inom sitt område. Så hade det inte alltid varit.
Alphonse Bertillon var född i Paris 24 april 1853. Han kom från en familj av vetenskapsmän. Hans far var statistiker, hans farfar läkare och två av hans bröder ägnade sig åt antropologi. De verkade självklart att Alphonse skulle följa i deras fotspår och bli forskande socialantropolog. Men Alphonse var en komplicerad natur som, i likhet med Ivan Aguéli, hade problem med överheter. Hans skolgång kantades av anmärkningar från lärare som utsatts för barnsliga skämt och endast med ett nödrop klarade han till slut sin universitetsexamen. Men hans försök att skaffa och sköta ett normalt arbete stupade ideligen på hans oförmåga att underordna sig auktoriteter. Hans förtvivlade far stöttade honom outtröttligt, och lyckades slutligen skaffa honom en plats som biträde på Paris polisprefektur där han blev satt att kopiera blanketter. När han som 26-åring i mars 1879 tillträdde sin tjänst kunde ingen, inte ens han själv, ana hur han skulle komma att förändra den kriminaltekniska vetenskapen i hela världen och vilken berömmelse han skulle nå.
VÄRDET AV BEGAGNADE TIDNINGAR
Denna berättelse består av flera trådar! En börjar i Ryssland. I slutet av 1870-talet klev Isaac Gilman, Howard Gilmans farfar, i land på Ellis Island i New York från den ångare som tagit honom från Ryssland där pogromerna gjorde livet outhärdligt för judar. Uppgifterna om Isaacs ålder är lite svävande; folkbokföringen i dåtidens Ryssland var allt annat än tillförlitlig. Men han ska ha varit född 1865 och i dryga tioårsåldern när han ensam kom till USA. För att klara uppehället började han sälja krimskrams och nipper på gatorna, men fick snart upp ögonen för värdet av begagnade tidningar. Tidningspapper användes vid den tiden som omslagspapper i många butiker. 1884 startade han ett företag som handlade med återvunnet tidningspapper. 1907 hade han sparat ihop tillräckligt för att köpa ett pappersbruk i Fitzdale, Vermont i New England, där han började producera tidningspapper och omslagspapper. Med tiden kom verksamheten att utvecklas till en storindustri som framställde en rad skogsindustriprodukter för export till hela världen: kraftpapper, wellpapp och även timmer. År 1921 ändrade invånarna i Fitzdale namnet på staden till Gilman i pur tacksamhet gentemot ortens store välgörare. I takt med att företaget expanderade växte Isaac Gilmans förmögenhet. Under 1930-talet försköts ledarskapet till sonen Charles som 1939 flyttade produktionen till Florida där familjen året innan köpt en plantage, White Oaks Plantation. Vid Isaac Gilmans död 1944 tog Charles Gilman så över företaget helt och hållet. Ännu väntar vi på Howard Gilman och hans roll i denna historia. Hans tid är ännu inte kommen.
ELVA MÄTNINGAR AV KROPPSDELAR
I dag hade Alphonse Bertillon kanske fått en bokstavsdiagnos – 1879 var han bara en besvärlig människa. Men trots att han var svår att umgås med var han långt ifrån dum. Dessutom var han begåvad med ett mycket starkt ordningssinne. Efter ett halvår på posten som blankettkopist på Parispolisens huvudkontor hade den uttråkade Alphonse Bertillon utformat grunderna till ett system för identifiering av återfallsförbrytare som under decennier skulle bli erkänt som det främsta i världen. Han kallade tekniken antropometriskt signalement. Den byggde på ett visst antal, närmare bestämt elva, mätningar av kroppsdelar vars mått inte förändrades med tiden – huvudets bredd och längd, bålens längd, underarmens längd och så vidare. Bertillon beskrev noga de mått som skulle tas, hur många och under vilka betingelser. Han tog fram de verktyg som skulle användas och utformade ett system med 81 lådor där de resulterande registerkorten skulle sorteras in i det arkiv som han planerade. Den sinnrikt utformade sorteringen av registerkorten gjorde att det gick mycket snabbt att fastställa om den registrerade brottslingen fanns i arkivet. Bertillon introducerade också det fotografiska porträtt, taget en face och i profil, som senare i USA skulle bli känt under benämningen ”mugshot”. Hela proceduren kom så småningom att världen över kallas för att göra ett ”Bertillonage” på brottslingen.
ETT VÄLOLJAT MASKINERI
När den unge Alphonse presenterade sitt system för polisledningen möttes han först av en stark skepsis. Dittills hade inte polisen haft något signalementssystem över huvud taget efter att man i början av 1800-talet övergivit brännmärkningen. Under ett par år utvecklade Bertillon metodiken, och så småningom fick han en chans att bevisa att systemet höll vad det lovade. Efter att han år 1883 identifierat 49 återfallsförbrytare antogs systemet av en entusiastisk polismyndighet. 1888 utnämndes Alphonse Bertillon till chef för polisens rättsliga identifikationsavdelning. Hans renommé stärktes kontinuerligt och 1892, det år han fotograferade Ravachol, tangerade han höjden av sin berömmelse. Detta år identifierades 680 återfallsförbrytare jämfört med ett femtiotal vid systemets införande tio år tidigare. Varje dag fotograferades ett hundratal misstänkta och Bertillons arkiv bestod 1894 av cirka 90 000 registrerade manliga brottslingar; barn och kvinnor registrerades separat. Det var alltså ett beprövat och väloljat maskineri som expedierade Ivan Aguéli då han arresterades som misstänkt för deltagande i anarkistisk verksamhet den 14 mars 1894.
HOWARD
När Charles Gilman avled 1967 var The Gilman Paper Company USA:s största privatägda pappersbruk. Charles båda söner, som bägge var aktiva i företaget, tog över driften. Den yngre, Charles J:r, kallad Chris, hade posten som VD och den äldre brodern Howard hade en hög chefsposition. Efter att Chris dött i en hjärtattack 1982 övertog Howard kontrollen. Som ensam ägare till imperiet inledde han nu, parallellt med driften av företaget, en filantropisk verksamhet utan motstycke. Howard älskade konst och musik och tillbringade mycket tid på exklusiva fester med kändisar och celebriteter. På plantagen White Oaks inledde han ett omfattande arbete som under ett par decennier skulle omvandla egendomen totalt. Förutom Howards Gilmans egen bostad skapades här ett danscenter med Gilmans skyddsling, Michail Baryshnikov, som ledare. Ett konferenscenter tillkom, där storheter som Bill Clinton kunde spela på Howards egen niohåls golfbana. Efter någon av de luxuösa festerna där filmstjärnor och artister trängdes, ofta ditflugna i företagets eget jetplan, kunde man ströva i den djurpark för utrotningshotade arter som anlagts på markerna och beundra giraffer, noshörningar och schimpanser. Dessutom spenderades stora summor på inköp till Howard Gilmans egen konstsamling.
LEVE ANARKIN
I Paris hade en nervös anspänning rått alltsedan avrättningen av Ravachol i juli 1892. Man väntade på att anarkisterna skulle hämnas Ravachols död, inspirerade av hans rop vid giljotinen: ”Leve anarkin!”. I slutet av 1893 kom så svaret. I den franska deputeradekammaren hölls under december 1893 förhandlingar om nya skärpta lagar mot anarkistisk verksamhet och propaganda som allvarligt skulle begränsa tryckfriheten. Den 9 december kastade Auguste Vaillant en hemmagjord bomb mot ledamöterna som en protest mot avrättningen av Ravachol. Tjugo av de deputerade sårades lindrigt. Vaillant greps och dömdes till döden.
Trots flera vädjanden till Frankrikes president Marie François Sadi Carnot att benåda Auguste Vaillant avrättades han den 5 februari 1894. Bara en vecka senare kastade Emile Henrý som hämnd för Vaillants död en bomb i Café Terminus i centrala Paris. Bomben dödade en person och sårade tjugo och Henrý dömdes till döden och avrättades 21 maj 1894. Kulmen kom en knapp månad senare, 24 juni, då Sante Geronimo Caserio rusade fram till president Sadi Carnots förbirullande vagn och knivhögg honom till döds som en hämnd för avrättningarna av Vaillant och Henrý. Caserio dömdes även han till döden och giljotinerades 16 augustis 1894.
1894 var alltså ett stormigt år för det franska rättsväsendet. Paris poliskår hade redan året innan börjat arrestera personer som var misstänkta för anarkistisk verksamhet och strax efter nyåret 1894 intensifierades spaningarna. Parispolisen inledde då en stor razzia där över 3 000 misstänkta anarkister arresterades under våren 1894. Alphonse Bertillons identifikations avdelning gick på högvarv.
SKUGGAD AV TRE DETEKTIVER
Sådana var omständigheterna onsdagskvällen den 14 mars1894, då Ivan Aguéli av en händelse träffade på en avlägsen bekant, Charles Chatel, på gatan och började samtala om konsten och livet. Aguéli hade, efter vad han senare uppger i polisförhören, ingen aning om att Charles Chatel tidigare suttit i fängelse för anarkistisk verksamhet efter att man hittat delar till en sprängladdning i hans bostad. Inte heller visste han att Chatel var skuggad av tre detektiver. Framåt natten erbjöd Aguéli Chatel att sova över hos honom. De gick upp till det rum Aguéli hyrde i andra hand av en läkare, varpå de tre poliserna stormade in, grep de två och tog med dem till Paris Mazasfängelse, tillsammans med ett antal misstänkta dokument och böcker. Redan samma natt fördes Ivan Aguéli till Alphonse Bertillons rättsliga identifikationsavdelning för att registreras. Först mättes han grundligt enligt de instruktioner som Bertillon skapat för sitt system. Han placerades därefter framför en stark lampa för att man skulle kunna bestämma färgen på hans ögon. Alla ärr, ojämnheter och kännetecken registrerades och alla data antecknades noga på ett registerkort av en polisbetjänt. Därefter gick man en trappa upp till fotoateljén. Aguéli placerades på en stol och ett koncentrerat ljus riktades mot hans ansikte. Både kameran och stolen var fastskruvade i golvet för att avståndet alltid skulle vara detsamma. Man tog en bild en face och en i profil. Därefter fick Aguéli sova ut resten av natten i en cell.
ABD AL-HÂDI AQHILI
Polisförhören med Aguéli inleddes 17 mars och varade under flera veckor. Polisen hade funnit brev och dokument i hans rum som tycktes peka på att Aguéli var medlem i ett informellt nätverk av anarkistiska sympatisörer. Man frågade om han var anarkist, varför han umgicks i sådana kretsar och om han kände vissa misstänkta personer. Aguéli förnekade att han skulle ha deltagit i eller sympatiserat med kriminella aktioner av något slag. Fängelsetiden blev en välbehövlig paus för Ivan Aguéli. Han försågs med mat och litteratur av sina vänner och ägnade dagarna åt att studera språk. Redan i Stockholm 1892 hade han lånat Koranen i svensk översättning på Kungliga Biblioteket och nu lärde han sig bland annat arabiska för att kunna läsa den på originalspråket. Under den nästan fem månader långa häktningstiden fördjupade han sig i österländsk filosofi, litteratur och mystik. Här lade han grunden till den trosuppfattning som fick honom att konvertera till islam 1898, då han tog sig namnet Abd Al-Hâdi Aqhili.
ETT OUTFORSKAT TERRITORIUM
I mitten av 1970-talet hade Howard Gilman börjat samla konst. Till en början låg fokus på minimalistisk och konceptuell konst. Så småningom kom han och hans rådgivare och curator, Pierre Apraxine, att koncentrera sig på fotografi. Under några år kretsade samlandet helt kring 1900-talsfotografiet och dess mest framstående fotografer, som till exempel Alfred Stieglitz, Edward Weston, Walker Evans, Eugéne Atget, Man Ray och Brassaï. Men istället för att fullfölja denna linje valde man att gå till fotografikonstens källor: det tidiga, historiska fotografiet. Det var ett outforskat territorium och en större utmaning. Med Gilmans godkännande inledde Pierre Apraxine så utforskandet av det tidiga 1850-talsfotografiet i Frankrike. Viktiga verk av Roger Fenton, Fox Talbot, Gustave Le Gray och andra av fotografins pionjärgestalter köptes in. Med tiden utkristalliserades en samling av enastående kvalitet, en veritabel fotohistorisk översikt, som sträckte sig från de tidigaste fotografiska experimenten 1839 fram till tiden mellan de båda världskrigen på 1930-talet. Från 1990-talets början hade Gilman och Apraxine haft ett intimt samarbete med fotoavdelningen vid Metropolitan Museum of Art i New York för att med dess hjälp utforma samlingen som ett perfekt komplement till museets egen samling. När ett urval på 350 bilder ur The Gilman Paper Collection 1993 ställdes ut på museet under namnet ”A waking dream” blev utställningen en milstolpe i den moderna fotografivetenskapens historia.
INFÖR SKRANKET
Den 6 augusti 1894 inleddes rättegången, ”Procés de trente”, mot Ivan Aguéli och 29 medåtalade. De anklagades för att ha bildat och deltagit i en kriminell organisation. Det var en blandad skara som hade ställts inför skranket. En stor del var konstnärer, journalister, visionärer och teoretiker, men där fanns också vanliga tjuvar som gömde sig bakom anarkismens idéer. Efter sju rättegångsdagar frikändes 22 av de åtalade, bland dem Aguéli, med sju röster mot fem. En fällande dom kunde ha inneburit tjugo års straffarbete, något som blev en realitet för ett antal av de övriga dömda. Den 12 augusti släpptes Aguéli tillsammans med flera av sina kamrater. En knapp månad senare reste han till Kairo för att besöka Emile Bernard, som bosatt sig där, och för att fördjupa sig i den islamiska kulturvärlden. Ivan Aguéli skulle så småningom komma att bli den förste europé som skrivit in sig på ett arabiskt universitet och som upptagits i en arabisk orden.
FLYKTIGA SKUGGOR
Vid Howard Gilmans död 1998 ingick mer än 1 350 bilder och album i The Gilman Paper Collection, totalt omfattande över 8 500 fotografier, och den ansågs allmänt som en av de viktigaste i världen. Tyvärr kom Howard Gilmans engagemang för de sköna konsterna att gå ut över kontrollen i det bolag som byggt upp hans förmögenhet från början. I en malström av frikostig filantropi, felaktiga investeringar, obligationsförluster och dålig rådgivning dränerades företagets tillgångar under 1990-talet till en bråkdel av sitt ursprungliga värde. Pappersbruket såldes till ett företag som snart gjorde konkurs, och den förfallna fabriksbyggnaden står nu som ett dystert minnesmärke över en glansfull epok. Det enda som återstår verkar vara The Howard Gilman Collection of Photography – en samling av flyktiga skuggor från forntiden, fångna i evig fixering bakom glas och ram i Metropolitan Museum of Art. Det är alltså i detta valv som Ivan Aguélis mugshot funnit sitt slutliga vilorum.
SHERLOCK HOLMES JÄMLIKE
Alphonse Bertillons system kom ur bruk när tekniken för registrering av fingeravtryck blev allmänt använd i början av 1900-talet. Hans auktoritet undergrävdes också åtskilligt efter Dreyfusrättegången senare under 1894. Bertillons handstilsanalys användes då som teknisk bevisning för att fälla Alfred Dreyfus för spioneri, trots att han senare skulle komma att frias helt från anklagelserna. När Bertillon avled 1914 var han så gott som bortglömd, trots att han ett tjugotal år tidigare varit så berömd att Arthur Conan Doyle låtit Sherlock Holmes erkänna Bertillon som sin jämlike i en av sina detektivromaner.
PÅKÖRD AV E TT LOKOMOTIV
Hur de drygt 400 anarkisterna slapp ut ur Alphons Bertillons arkiv är okänt. Men att de räddats ur en samling med mer än hundratusen registerkort och överlevt två världskrig är inget mindre än ett underverk. Därför kan vi idag möta Ivan Aguélis blick genom lornjetten där han reflekterar över en eller annan rad ur Koranen eller kanske bara iakttar reflexen av sig själv i kameralinsen. Han ser trotsig men avspänd ut, förvissad om att han snart ska bli fri. Han har 23 stormiga år kvar att leva innan han, troligen på grund av sin kraftigt nedsatta hörsel, blir påkörd av ett lokomotiv i Barcelona den 1 oktober 1917 och avlider. Men om det vet han förstås ännu ingenting där han sitter och ser in i Bertillons kameraobjektiv en vårnatt i Paris 1894. Samtidigt, någon annanstans i Paris, drömmer den nygifta Jeanne Tramcourt om hur livet i bondbyn i Värmland ska bli tillsammans med maken, den uppburne skulptören Christian Eriksson. I morgon ska hon gå och låta fotografera sig för att ha ett minne med sig från Paris.
MADAME JEANNE
Jeannes framtid blev nog inte riktigt vad hon tänkt sig. Äktenskapet med Christian Eriksson varade i sju år och slutade i skilsmässa 1911. Två år senare startade hon hattaffären Madame Jeanne på Artillerigatan 6, hörnet mot Strandvägen i Stockholm. 1914 inledde hon ett förhållande med Prins Wilhelm. 1921 medverkade den vackra Jeanne i stumfilmen Blad af Satans Bog av den danske regissören Carl Theodor Dreyer. Kanske var rollen förmedlad av partnern Wilhelm – han var ju också filmare. 1952 avled Jeanne i en bilolycka. Prins Wilhelm, som körde bilen, hämtade sig aldrig från sin älskarinnas död.