AV: JENNY FARIDA THÅSTRÖM
I det över 700 år gamla tegelgotiska ”templet” S:t Nicolai kyrka i Sölvesborg, Blekinge, finns en rad anmärkningsvärda senmedeltida kalkmålningar. Flera av dem är så ovanliga att folk kommer långväga ifrån enkom för att studera dem. Själv har jag intresserat mig särskilt för en av dessa målningar, den som berättar legenden om hur den helige Eligius, guldsmedernas, hantverkarnas och hovslagarnas skyddshelgon, överlistar djävulen. Jag ska även berätta om varför det inne i kyrkans vapenhus står en runsten, den så kallade Stentoftenstenen, från 500–700-talet, på vilken det med äldre futharker står skrivet en förbannelse.
När jag i slutet på november kommer till S:t Nicolai kyrka för att fotografera har jag stämt möte med 93-årige Ingmar Nilsson. Han har tillsammans med historikern Hans Milton skrivit boken Bland heliga kvinnor och män som belyser målningarna i kyrkan. De tillkom under 1400-talet, troligen mellan 1400 och 1425. Målaren är okänd, men har i efterhand kommit att kallas ”Sölvesborgsmästaren”, eftersom både närliggande Ysane och S:t Nicolai kyrkor delar samma unika konstnärliga uttryck. Ingmar har själv tagit alla fotografier till boken, på åtta meter höga skrangliga ställningar som då lät uppföras. När han kom hem och först förde över bilderna till datorn var de alla svartrandiga. Det visade sig vara gammal spindelväv så en antikvarie fick kallas dit och sedan var det bara upp med ställningarna igen och ta om alla bilder. Ingmar berättar för mig om målningarna i kyrkan och kyrkans historia. Jag berättar att jag är där främst för målningen av djävulen och förbannelsen på stenen. Bara den lilla detaljen skulle ju kunna skrämma bort vilken kyrklig som helst. Men Ingmar har skinn på näsan och är lika intresserad av gamla legender som jag.
Den helige Eligius (Saint Éloi) föddes omkring år 588 i Frankrike och blev känd för sin skicklighet som guldsmed. Hans konstnärliga talang förde honom till kungens hov, där han senare även blev hovskomakare. En av de mest spridda legenderna om Eligius berättar att han en gång botade en bångstyrig demonbesatt häst som inte lät sig skos. För att driva ut demonen amputerade Eligius helt sonika hästens framben, skodde det separat och satte det sedan mirakulöst tillbaka – till hästens stora förnöjelse och folkets häpnad.
Hästen i folktron får ofta symbolisera den vilda, okontrollerade, djuriska naturen, inte utan sexuell anspelning – kaos och ondska som måste tämjas, kuvas och övervinnas av tron. Hästar kunde ”ridas av djävulen”, ett tecken var till exempel att hästen plötsligt som i detta fall blev oregerlig.
I den kände italienske renässansmålaren Sandro Botticellis predella till San Marco-altaret i Florens visas denna scen med djävulen som hornprydd kvinna och hur stallpojken försöker handskas med den otyglade hästen.
Legenden är dokumenterad i flera katedraler och kloster i Frankrike och Italien och detsamma gäller för motivet i S:t Nicolai kyrka – men i Norden är målningen i Sölvesborg unik.
Den berättar legenden om hur Eligius en dag i sin smedja får besök av en förföriskt vacker kvinna. Hon var klädd i dyrbara tyger och prydd med smycken – precis sådana som en guldsmed som Eligius kunde beundra. Hon började tala vänligt med honom, försökte smickra honom och förleda honom bort från hans arbete och bön. Eligius noterade dock något märkligt: kvinnan vägrade göra korstecknet och när hon försökte röra vid det heliga vattnet i hans verkstad började det koka. Han tog då sin glödgade tång, knep henne med den i näsan, gjorde korstecknet och ropade Guds namn. I samma ögonblick förvandlades kvinnan till djävulen i egen skepnad – stinkande, med horn och klövar – och skrek i raseri och försvann i rök och svavel.
Ingmar och jag pratar om Eligius och kanske lever jag mig in lite väl mycket i berättelsen – när vi går vidare i kyrkan ser jag något grönt bakom en figur uppe i taket, jag hajar till och frågar om det finns en djävul där också. Ingmar skrattar och säger att det är vingarna på ängeln Gabriel. ”Nu börjar jag se djävlar överallt”, säger jag ursäktande och Ingmar svarar att ”ja, du kanske förvandlas till en djävul du med?”
Kanske är det så att historien om kvinnan i djävulsgestalt upprepar sig här och nu? tänker jag.
Djävulen i kvinnlig gestalt har fungerat som en kraftfull moralisk symbol: synden kunde uppträda i lockande form, och det krävdes vaksamhet och trofasthet för att genomskåda den. I medeltida konst kunde denna scen användas som varning för frestelser och som en påminnelse om att det som är skönt kan dölja ondska. Målningen av Eligius och djävulen är placerad i den del av kyrkan där folket satt. På så sätt skulle hantverkare i församlingen påminnas om yrkets moraliska renhet – att arbeta ärligt och stå emot frestelser. De färgrika kalkmålningarna i kyrkan fungerade även rent allmänt som en visuell bibel för ett folk med begränsad läskunnighet.
Vi går vidare inåt kyrkan mot Stentoftenstenen, som står där som en viskning från en glömd tid. En tid då ord inte bara betydde – utan verkade. Stenen talar med en röst som inte har tystnat, utan bara flyttat inomhus – en uråldrig röst från en tid före kors, klockor och kristna präster. En röst som fortfarande viskar om blod, makt och förbannelse. För stenen bär ett löfte. Och en varning.
Stentoftenstenen hittades på en åker kallad just Stentoften år 1823. Prosten O. Hammar skrev i ett brev 1860 till riksantikvarien B. E. Hildebrand om att prosten för ”några och trettio år sen, sett en runsten å en ängsbacke i Stentoften å Sölvesborgs slottsägor, funnen 1823, en sten, som stengärdesläggare uppbrutit. Den var kullfallen mot jorden och omgiven af fem skarpkantiga större stenar, nedsatte i jorden, ungefär i form af en pentagon”.
Stenen stod sedan länge på en kåltäppa som tillhörde Sölvesborgs slott innan den kom till S:t Nicolai kyrka. Där fick stenen först stå utomhus men på grund av väder och vind flyttades den sedan in i vapenhuset 1863.
Runstenen av granit är från någon gång mellan 500-talet och 700-talet, det som kallas yngre germansk järnålder eller vendeltid. Stentoftenstenen liknar inte de yngre runstenarna från 900-talet med drakar och liknande – de tidigare runstenarna är kopplade mer till magi och hemlighetsfullt innehåll.
Inskriptionen är lång och i tre delar, på sen urnordiska och av det äldre runalfabetet, den så kallade äldre futharken. Texten löper nedifrån och upp i sex rader. Den fjärde raden är tyvärr nästan helt bortvittrad. Runinskriften har tolkats och omtolkats av flera forskare, den senaste tolkningen verkar dock de flesta eniga om.
ᛅᛁᚢᚺᛡᛒᛟᚱᚢᛗᛦ
ᚾᛁᚢᚺᚨᚷᛖᛋᛏᚢᛗᛦ
ᚺᛡᚦᚢᚹᛟᛚᛡᚠᛦᚷᛡᚠᛃ
ᚺᛡᚱᛁᚹᛟᛚᛡᚠᛦᛗᛡ‐‐ᚢᛋᚾᚢᚺ‐ᛖ
ᚺᛁᛞᛖᛦᚱᚢᛅᛟᛅᛟᚠᛖᛚᛡᚺᛖᚴᛡᚺᛖᛞᛖᚱᛡᚷᛁᚾᛟᚱᛟᚾᛟᛦ
ᚺᛖᚱᛗᛡᛚᛡᛋᛡᛦᛡᚱᚷᛖᚢᚹᛖ(ᛚ)ᛡᛞᚢᛞᛋᛋᛡᚦᛡᛏᛒᛡᚱᛁᚢᛏᛁᚦ
Niu habrumz, niu hangistumz Haþuwulfzgaf j[ar]
Hariwulfz … …
haidiz runono, felh eka hedra ginnurunoz
Hermalausaz argiu, Weladauþs, sa þat briutiþ
Med nio bockar
Med nio hingstar
Gav HabuwolfR gott år
HariwulfR…
Jag runornas mästare döljer här kraftfulla runor. Oavbrutet behäftad med arghet hemfallen till död genom trolldom är den som bryter detta minnesmärke.
Första delen av inskriptionen handlar om ett blot, ett offer som syftar till att vinna gudarnas välvilja så att de uppfyller önskemål från dem eller den som genomför blotet.
Niotalet var under hednisk förkristen tid både ett starkt magiskt och heligt tal. Enligt historikern och författaren Adam av Bremens skrifter från 1070-talet anordnade man i Uppsala vart nionde år ett för hela landet gemensamt blot. Av allt levande offrades nio av maskulint kön, både djur och människor. Hästen var det vanligaste offerdjuret. Stentoftenstenens ursprungliga placering, närheten till vatten och våtmarker, leder tankarna till offer som nedlades i mossar, sjöar och källor. HabuwulfR verkar av antalet offer att döma ha varit mycket rik och mäktig.
Avslutningen av texten är en förbannelse över den som rör eller förstör minnesmärket. Argiu (perversitet) är ett ord som syftar till en allvarlig kränkning i fornnordisk tid; det var kopplat till homosexualitet eller omanlighet och kunde leda till holmgång, en tvekamp på liv och död.
Runstenen i S:t Nicolai kyrka är unik och står ut bland de mäktigaste vi har. Stenen ingår i den betydelsefulla gruppen Blekingestenarna med bland andra Björketorpsstenen som även den bär på en förbannelse och som enligt vissa runologer står på en gammal kultplats till Odens ära. Tillsammans ger stenarna en bild av en politiskt och religiöst ledande ätt, med namngivna män som möjligen var hövdingar före vikingatiden.
Det finns en tydlig ironi i att en kristen helgedom hyser en av Nordens mest kraftfulla hedniska texter.
Innan jag går ber jag Ingmar om att få ta en bild på honom – jag frågar ödmjukt om han har en favoritmålning eller en annan plats i kyrkan där han vill bli fotograferad. Han funderar lite och sedan säger han: ”Äsch, ska vi ta en bild vid djävulen då? Det känns bra att vara på folkets sida.”
Jag köper med mig ett ex av hans bok om kyrkomålningarna. När jag kommer hem slår jag upp en sida på måfå – och föga förvånande uppenbarar sig målningen med djävulen och Eligius – av alla 500 sidor i boken.
Trollrunor och förbannelser, djävulen och demoner, heliga män och kyrkor. På något sätt hör de visst ihop. I S:t Nicolai kyrka möts nordisk gotik, europeisk legendtradition och lokal moralpedagogik i ett enda dramatiskt ögonblick: när en helig hovslagare kniper djävulen i näsan.
Där finns också ett magiskt arv, i form av konst, arkitektur och kulturhistoria.
Det finns något vackert i brytningspunkten mellan mörker och ljus. Mellan det heliga och det profana.
Jag tänker på tecken och symboler. Jag tänker på det som varit och det som är.
Jag tänker på mötet med Ingmar och hans öppenhet, nyfikenhet och mod.
Jag tänker att det i denna tid behövs mer än någonsin.
Jag tänker att trots att det är den mörkaste tiden på året så går vi mot ljusare tider.
Låten oss förtrollas, förvandlas och förföras!
