AV: JAN HOLMBERG
I Ingmar Bergmans fall rör sig förhållandet till Djävulen inte om sympati, snarare identifikation. Djävulen var nämligen hans signatur. Alltså bokstavligen, eftersom han brukade rita en liten djävul vid sin namnteckning. Ibland ersattes namnet helt av en tecknad liten Satan. Det säger väl något om Bergmans självbild.
Förbindelsen mellan Bergman och Hin håle började tidigt. Ett reportage i Filmjournalen från 1947 berättar om en inspelningsdag av Skepp till Indialand i Stockholms skärgård. Där står en ung man ”med omisskännligt terrierutseende” klädd i manchesterbyxor, gymnastikskor, sportskjorta och basker. ”Full av vrede men med ett självironiskt småleende knöt han nävarna och stirrade upp i det grå: ’Det får inte regna, det får inte regna!’”
Egendomligt nog började det regna i alla fall. Det är svårt att säga vem som blev mest förvånad; regissören Ingmar Bergman eller skådespelarna runt omkring honom. Hets-Ingmar eller Djävuls-Bergman som han också kallas i de trängre kretsarna brukar ha god tumme med ”makterna” efter ett par lyckade strindbergsuppsättningar och det är sällan någon har lust att haspla ur sig något genmäle när han samlar sig till en tagning eller något annat utbrottsliknande.
Föreställningen om Bergman som Fan själv är lika gammal som regissörens berömmelse, påskyndad av honom själv. Skälen är många, men de berömda vredesutbrotten är antagligen mindre viktiga än hans egna behov av att frigöra sig från sin far, prästen. (Liksom hans vokabulär, med ”jävla” som ett favoritadjektiv, säkert var uttryck för samma sak.)
Och även om Gud har en viktigare plats i hans arbeten än Hans antagonist, så är också Djävulen väl representerad. Två gånger på fyrtiotalet satte Bergman upp Carl Erik Soyas Fan ger ett anbud (först på Studentteatern i Stockholm, sedan på Helsingborgs stadsteater) och samme figur har titelrollen i filmen Djävulens öga (1960). I Det sjunde inseglet (1957) finns en föregiven häxa som ska ha haft ”köttslig beblandelse med den Lede”, vilket skulle vara orsak till den härjande pesten. Innan hon bränns på bål frågar Riddaren henne: ”Har du sett Djävulen?” Han får inget svar.
Bergmans kanske intressantaste åkallande av Djävulen sker i Fängelse (1949), Bergmans första film efter eget manus. Den börjar med att en filmregissör blir uppsökt av sin gamle matematiklärare (just utskriven från sinnessjukhus), som har ett uppslag till en film om att världen i själva verket regeras av Djävulen, vars befallning är att allt ska fortgå som det gör. Människorna är nämligen bäst på att skapa ett helvete. Dessutom vet de att den så kallade Onde i själva verket är god, eftersom han vill dem väl: ”Allt hans handlande går ju ut på att tillfredsställa deras innersta behov.” Regissören frågar vilket som är Djävulens mål, eftersom ju varje stor politiker har ett sådant. Läraren svarar: ”Djävulen har inget program. Det är hemligheten med hans framgång.”
Fängelse är verkligen ett fyrtiotalsverk, en tydlig produkt av efterkrigstidens intellektuella och konstnärliga strömningar: en på samma gång cynisk och komisk skildring av en absurd tillvaro utan annan mening än den vi själva ger den, likt Albert Camus Myten om Sisyfos ellerJean-Paul Sartres Inför lyckta dörrar. Därför är det litet kul (och säger en del om hans ombytlighet) att Bergman året före Fängelse uttalade sig för Göteborgs Morgonpost om just den senare författaren och filosofen som han kallar för ”djävulens utsände”:
Då jag första gången kom i kontakt med Sartre – han höll ett gnistrande klart och logiskt föredrag i Stockholm i våras – greps jag omedelbart av känslan, att han är en farlig människa och att hans budskap är livsfientligt. Jag känner det som en bjudande plikt att göra vad jag kan för att bekämpa hans inflytande.
Det gick väl så där med den kampen för Bergman. I själva verket kom hans filmer att ganska framgångsrikt sprida det existentialistiska budskapet att människans livsvillkor är tämligen djävulska, och framför allt utan syfte. Som det heter i Fängelse: ”Se livet som kupar sig i en grym men vällustig båge mellan födelse och död. Ett stort, skrattande mästerverk, skönt och vederstyggligt utan förbarmande eller mening …”
Ännu mer än Djävulen själv är det väl hans hantlangare som förknippas med Ingmar Bergman. Han kallades tidigt för ”demonregissör” vilket, även om det var orättvist (många av hans kolleger var betydligt hänsynslösare), säkert gjorde sitt för varumärkesbyggandet. Men framför allt är det hans egna demoner som blivit berömda. Eller som han envisas med att stava dem: ”dämoner”.
Bergmans användning av begreppet är litet flytande mellan två besläktade men olika fenomen. Å ena sidan syftar det på diverse neuroser (som ett starkt kontrollbehov, hög katastrofberedskap, och så vidare) och har då namn som ”kontrolldämonen” eller ”katastrofdämonen”. Å andra sidan är det en benämning för mer allmänt psykiskt lidande såsom nattlig ångest: ”Svårast är vargtimmen mellan tre och fem”, skriver Bergman i självbiografin Laterna magica. ”Då kommer dämonerna: grämelsen, ledan, rädslan, olusten, ursinnet. Det lönar sig inte att trycka ner dem, då blir de värre. När ögonen är trötta av läsning finns musiken. Jag blundar och lyssnar koncentrerat och ger dämonerna fritt fram: Kom nu, jag känner er, jag vet hur ni fungerar, håll på tills ni tröttnar, jag gör inte motstånd. Dämonerna rasar allt värre, efter en stund går botten ur och de blir löjliga, då försvinner de och jag somnar någon timme.”
Patientens strategi låter som hämtad ur en kbt-manual. Men benämningen av illabefinnandet som ”dämoner” verkar vara uttryck för ett behov av att ge känslor av vanmakt ett ord från den religiösa snarare än psykiatriska sfären. Ej olikt idolen August Strindbergs ”makter”, kan dessa förvisso skrämmande och plågande dämoner till och med bli bundsförvanter. På ett annat ställe i Laterna magica kallar Bergman sin oro, påstått ärvd från båda föräldrarna, för ”min dämon men också min vän och pådrivare.” Och i den andra memoarboken Bilder heter det: ”Jag har haft en förmåga att spänna dämonerna för stridsvagnen. De har tvingats göra nytta.”
Oavsett vad vi ger dem för namn följer de väl oss alla mer eller mindre, de som Ingmar Bergman kallar för dämoner. Mest av allt verkar han ha haft ett ganska gott förhållande till dem, liksom till deras herre Djävulen. De är storheter i livet, som ibland kan betvingas men alltid måste uthärdas. Så sett skiljer de sig inte från Gud och änglarna. I en av författaren Bergmans vackraste passager, från essän ”Det att göra film” (1954), beskriver han sin attityd till skapandet med hjälp av en parabel om hur katedralen i Chartres en gång i sin relativa ungdom drabbades av blixten och brann ner till grunden. Människor strömmade till i tusental ”från världens alla hörn och alla sorters människor var representerade och de började gemensamt bygga upp katedralen på den gamla grunden. De levde sitt liv med det väldiga bygget tills det var färdigt, byggherrar, arbetare, konstnärer, gycklare, adelsmän, prelater och borgare, men de förblir anonyma, ingen känner idag namnen på dem som byggde katedralen i Chartres.” Bergman fortsätter med att säga att han med sina filmer vill vara som en av katedralens utsmyckare.
Jag vill vara sysselsatt med att ur stenen hugga fram ett drakhuvud, en ängel eller en djävul, eller kanske ett helgon, sak samma vilket, jag känner en stor förnöjelse i både det ena och det andra. Oavsett om jag tror eller inte, oavsett om jag är kristen eller hedning så arbetar jag i det gemensamma byggandet av katedralen därför att jag är konstnär och hantverkare och därför att jag har lärt mig att ur stenen forma ansikten, lemmar och kroppar. Jag behöver aldrig oroa mig för samtidens dom eller eftervärldens omdöme, jag består av ett förnamn och ett efternamn som ingenstans finns inristade och som kommer att försvinna då jag själv försvinner. Men en liten del av mig själv skall ändå överleva i den triumferande anonyma helheten. En drake eller en djävul eller kanske ett helgon, det är likgiltigt vilket.
Bergman skulle förstås snart bli världsberömd, så hans något koketta önskan om att förbli lika anonym som medeltidens bildhuggare bifölls honom inte. Huruvida ansvaret för det var Djävulens, Guds eller över huvud taget någons verk, är väl också likgiltigt.
