JAG ÄR INTE HÄR

av Edvard Derkert

— Vem äger din kropp?

— Vilken underlig fråga!

— Jag vet. Har du inget svar?

— Måste man ha det? Måste någon äga den? Kroppen är väl ingen sak!

— Nej, inte riktigt. Men kan du ändå försöka svara på min fråga?!

— Ok, om jag är så tvungen. Om någon äger min kropp så måste det väl vara jag som är ägaren. Eller hur?

— Ja, vi pratar ju om våra kroppsdelar som om vi ägde dem; min fot, mitt hjärna, min näsa, o.s.v.

— Frågan är om kroppen är min eller om den är jag.

— Eller kanske både och? Men nu undrar jag; vem är du, eller rättare sagt vad är du?

— Jag är Anders Svenson, fastighetsmäklare.

— Ok. Och, vad, är du?

— En människa av manligt kön.

— Och du tänker?

— Ja, så klart.

— Vad tänker du med?

— Min hjärna, som är en del av min kropp.

— Ok, och du är medveten om allt detta.

— Ja. Mer eller mindre.

— Vad är ditt medvetande? En del av kroppen?

— Mina tankar uppkommer genom elektrokemiska processer i min hjärna.

— Är dessa en del av kroppen?

— Nej, inte direkt, men de är beroende av kroppen. Ett sorts epifenomen. Som en oväntad ”andlig” bonus; ett medvetande.

— Du tänker medvetet på att du ”äger” kroppen och du tänker kanske också att ditt ”jag” finns någonstans i dessa elektrokemiska processer. Är det du: detta jag, detta medvetande, detta epifenomen, även om det är beroende av hela din organism, som”äger” kroppen?

— Ja, om du insisterar.

— Är inte hela det här resonemanget förvirrande?

— Jo, språket räcker inte till, men jag undrar vart du vill komma?

— Tänk bara på hur vi pratar. Kommer inte även denna underliga tudelning till uttryck i vårt språk! Som till exempel ”Jag slog mig, när jag föll i trappan”.

— Ja, det är dumt att slå sig själv.

— Ännu värre blir det i påståendet ”Det slog mig”. Vad är detta ”det”?!

— Man tar sig för pannan!

— Så man äger sina skor och byxor och, även om det skaver, sin kropp. Men att säga att man äger sitt medvetande tar emot, ännu svårare att säga är att man äger sitt jag.

— Ja verkligen, jag är jag.

— Men nog äger man sina tankar.

— Tja, vem skulle annars äga dem?

— Även om det slog mig, som en blixt, så var det, eller blev det till slut min tanke. Vilken resulterade i detta yttrande.

— Med egna ord formulerade du din tanke.

— Ja. Det kändes fint, men jag har ännu en fråga. Vem äger din kropp när du är död?

INGEN DIREKT BERÖRD INTRESSENT

Det här var en lång inledning till frågan om vad man får göra med döda kroppar. Människokroppar. Döda djur är ett helt annat kapitel. Jag har hittat en intressant artikel i Svensk Juristtidning, SJT, av advokaten Richard Åkerman från 2003 som försöker reda ut hur det förhåller sig med äganderätten. Åkerman konstaterar ”att kroppen är viktig för dess innehavare så länge denne är i livet.” Men, ”sedan livet har upphört finns ingen direkt berörd intressent.” 1. Är man död, så är man, och i detta tillstånd är det av ringa intresse vad som händer med ens kropp. Om den kremeras, förtärs av likmaskar, eller om den slängs över stadsmuren för att slukas av asätare, vilket den grekiske filosofen Diogenes inte hade något emot, spelar just ingen roll för den döde. Men man kan fundera på saken i förväg — och personligen vill jag inte utan vidare ceremonier låta min döda kropp kastas till vilddjuren.

TREHUNDRA METER IFRÅN LAND

Varför bryr jag mig egentligen om vad som händer med min kropp när jag är död? Det är inte vidare rationellt, jag kommer ju inte ens att närvara på min begravning även om jag är huvudpersonen för ceremonin — men jag tänker att jag även i döden vill bli behandlad med respekt. Hur denna än må utryckas, och efter en ”värdig” ceremoni kan jag nog trots allt acceptera att kastas till vilddjuren. Nu är inte alla lika osentimentala vad det gäller handhavandet av den döda kroppen och dessutom känner många stark olust inför tanken på döden, att förlora livet, till upplösningsprocesserna; förruttnelsen och likmaskarna. Till och med den ”rena” askan kan ge upphov till olust. På en middagsbjudning berättade jag om min pappas önskan att få sin aska strödd över Saxarfjärden i Stockholms mellersta skärgård. Men usch, sa en en av de kvinnliga middagsgästerna och menade på att hon minsann inte ville ha någons aska utanför hennes badbrygga. Varför då, utbrast jag och sa att lite aska kan väl inte göra någon förnär. Tanken var henne dock motbjudande. Hon var påtagligt illa berörd och jag lät motvilligt ämnet bero. I Sverige är det dock inte förbjudet att strö den dödes aska för vinden, men man måste först ansöka om tillstånd hos Länstyrelsen. För att inte såra känsliga själar krävs att askan sprids 300 meter ifrån land, eller om den sprids på land, 300 meter från bebyggelse. Det finns ju gränser.

VILKET VÄRDE HAR MAN SOM DÖD?

Vilket värde har man som död? För de efterlevande är begravningen förknippad med formalia och utgifter. Den döda kroppen har inget ekonomiskt värde, om man bortser från tandguld och inre organ som, om man skyndar sig, kan säljas vidare för transplantation. För de allra flesta har kroppen inte heller något emotionellt värde. I allafall inte nu för tiden när den avlidne så snabbt som möjligt transporteras till bårhuset. När medvetandet flytt sin kos är kroppen endast ett tomt skal och vi önskar inte i allmänhet förlänga dess existens genom balsamering eller ”plastinering”, en metod som patenterades av den tyske anatomiprofessorn Günther von Hagens 1977.

ETT KORT FARVÄL

Men den avlidnes kropp är förstås inte endast en ansamling av kött och ben som vi utan vidare, om det nu var lagligt, skulle överlåta till sophämtningen. Den döda kroppen har ett symbolisk värde och kräver någon form av respekt eller pietet; men efter ett kort farväl vid dödsbädden transporteras kroppen till närmsta bårhus. Det är för det mesta den sista gången anförvanterna ser kroppen. När min far under de tidiga morgontimmarna avlidit kom personalen från begravningsbyrån redan klockan tolv och hämtade honom/hans kropp. Är det en fråga om hygien, finkänslighet, eller beröringsångest; att hålla livets obehagligheter, speciellt, döden, på avstånd?

VI LÄGGER LOCKET PÅ

Till skillnad från till exempel i USA är den svenska kistan sluten under jordfästningen, det vill säga begravningsceremonin. Är det rent av förbjudet att exponera de dödas lekamen? Nej, svarar begravningsbyrån Fonus, ”men oftast har man stängd kista med hänsyn till begravningsgästerna. Ska kistan vara öppen under ceremonin är det därför viktigt att informera alla gäster i god tid innan begravningen så att den öppna kistan inte förvånar eller chockar dem.” En annan begravningsbyrå, Grindstolpen, inflikar, ”att i många andra länder och kulturer anses det [den öppna kistan] som en avgörande del av ceremonin för att skapa ett personligt farväl och för att verkligen förstå att personen är död.” Blandar vi i Sverige samman pietet med obehag? Kanske inger synen av döda kroppar oss större obehagskänslor än den mer abstrakta tanken på döden. Det finns också estetisk aspekter att ta hänsyn till. Vi vill visa upp de döda i ett fördelaktigt ljus; att de ska vara presentabla; att det förfall som inträtt efter döden ej ska synas. För detta ändamål kan de döda balsameras, men det görs väldigt sällan i Sverige. Vi struntar helt i balsameringen, och lägger locket på. Trodde jag.

KROPPEN TÖMS PÅ BLOD

I en debattartikel publicerad på nyhetssajten Dagens Samhälle 2017 slår Juristen Anna Rogalska Hedlund larm om vad man skulle kunna kalla tvångsbalsamering. ”Varje år balsameras tusentals kroppar på bårhusen i Stockholms läns landsting. Detta sker utan vare sig förvarning eller samtycke från anhöriga. Rogalska Hedlund beskriver balsamering på följande sätt: ”Den innebär att kroppen töms på blod och fylls med en giftig plastliknande vätska, formalin. Om ingreppet utförs hastigt, vilket i Stockholms läns landsting verkar vara vanligt, kan resultatet bli en uppsvälld och vanställd kropp. Formalin är dessutom cancerframkallande för den som arbetar med det och giftigt för miljön.” Anna Rogalska Hedlund, menar att den normala åtgärden för att bromsa in kroppens nedbrytningsprocesser, förvaring i kylrum, borde räcka mer än väl. ”Landstingets agerande är inte bara olagligt och i strid med de grundläggande fri- och rättigheter som alltid ska respekteras i en demokrati. Det är också djup respektlöst”, avslutar advokat Anna Rogalska Hedlund sin artikel. 2. Enligt ovan nämnda Richard Åkerman saknar vi en ”förklaringsmodell, som skulle kunna ge oss en enhetlig syn på dispositionsrätten över den levande människan.” Denna brist spiller över på hur döda kroppar behandlas. Den får ”återverkningar på hur vi ur rättslig synvinkel betraktar den döda människan.”

BALSAMERING BETALAS AV DÖDSBOET

Man kan om man så vill besöka de döda på bårhuset. Till exempel Bårhus SÖS, som tillhör Karolinska Universitetssjukhuset. Inrättningen ligger på Medicingatan 2, Byggnad 70, Plan 3. Rum för avsked, står det på en skylt ovanför entrén. Här erbjuds de sörjande ”att ta farväl av den som gått bort på ett värdigt och fint sätt.” SÖS visningsrum kan också ”lätt anpassas till den egna religionen.” Glöm dock inte att ringa och boka tid. På Karolinska institutes hemsida kan jag, den 2/2 2023, läsa: ”Omvårdnaden på Karolinska fortsätter efter döden. När en person har avlidit så fortsätter vården i Stockholms län att ta hand om kroppen.” Det låter bra, men ”om en begravning sker efter tio dagar från dödsfallet, behöver kroppen i de flesta fall balsameras för att hålla sig i fint skick. Behov av balsamering beslutas av ansvarig läkare vid bårhuset. Kostnaden för balsameringen betalas av dödsboet.”

VIA HALSARTÄREN

Att ta del av en balsamering är inget för känsliga ögon och näsor. Svenska Wikipedia har en rätt detaljerad beskrivning av förfarandet. Via halsartären sprutas formalinlösningen ut i kroppens blodkärl. Sedan följer en rad åtgärder, alla mer eller mindre osmakliga. Bland annat punkterar man blåsor och tömmer buken på vätska och gaser. Man stoppar också in cellstoff som suger på upp fukt i snittet vid nyckelbenet innan det sys ihop. För att ytterligare hindra läckage stoppar man även cellstoff i munnen och näsan. Den vanligaste balsameringsvätskan är en formalinlösning som har konserverande egenskaper. Lösningen består av tio procent formaldehyd, vatten och färgämnet eosin — ett organiskt ämne som också används för färgning av läppstift och rött bläck vilket tillsätts för att ge den avlidna lite färg på kinderna.

EN VIKTIG STUND I SORGEPROCESSEN

Visning, är ett alternativ som erbjuds av Silverstadens begravningsbyrå. ”I dag inträffar döden oftast på institution. Avliden förs till bårhus, innan begravningsbyrå kommer för bisättning. Visning ordnar vi numera i samband med bisättning, eller vid annat tillfälle som passar bättre. Visning är en fin, och för många en oerhört viktig stund, i den fortsatta sorgeprocessen. Oftast sker visning i kretsen av den närmaste familjen.”

ONDA ANDAR

Om den avlidne idag närmast omgående transporteras bort till bårhuset var det annorlunda förr i tiden när likvaka eller vakstuga hölls. Det hedniska gravölet var en sorgens fest som natten före jordfästningen hölls i sorgehuset där man vakade över den döde. Men det var inte i första hand för att ta farväl utan för att hindra att onda andar tog kroppen i besittning. I samband med 1686 års kyrkolag förbjöds likvakan i Sverige.

DE EFTERTRAKTADE INRE ORGANEN

Sedan 1988 har kroppen fått ett nytt samhälleligt värde i och med att organtransplantationer blivit möjliga. Medicinaltekniska framsteg medförde att ett nytt dödsbegrepp, hjärndöd, infördes. När själen, medvetandet, personen, jaget etc etc lämnat kroppen kan numera de eftertraktade inre organen extraheras och flyttas över till en ny ägare. Men den döda kroppen har ett symboliskt värde och tillskrivs därför rättsligt skydd. Den har skyddsintresse; den ska behandlas med pietet, för den dödes och de anhörigas skull. Men detta skyddsvärde gäller inte i all evighet.

Vad som menas med ”gravfrid” och i vems intresse denna upprätthålls är emellertid enligt min mening oklart. Någon orörd eller ostörd evighet finns knappast. Lite äldre lik kan mycket väl grävas upp både en och två gånger — som Birger Jarl och Karl XII — och somliga till och med ställas ut på museum. 3.

Richard Åkerman, SJT, 2003

ATT STÄLLAS UT PÅ MUSEUM

Kvarlevor från folk som har dött före 1850 omfattas av kulturmiljölagen och kan bli föremål för forskning samt ställas ut på museum. Lagen om griftefrid är tänkt att garantera en sista vila. Vi har en så kallad gravrätt som gäller i 25 år, men efter denna temporära slutförvaring måste de anhöriga betala för graven. Om gravrätten ej förnyas återgår gravplatsen till huvudmannen för begravningsverksamheten. Oftast flyttas gravsten, som slås sönder eller återanvänds. Kvarlevorna i jorden får dock ligga kvar tills gravplatsen återigen behöver tas i anspråk. Vad som sedan händer med den föregående hyresgästen upplyser varken begravningsbyråer eller kyrkogårdsförvaltningar om.

SKYMFLIG BEHANDLING

Griftefrid eller gravfrid, beskrivs av Wikipedia ”som ett lagstadgat krav på respektfull behandling av det objekt som en avlidens kvarlevor utgör.” Wikipedia fortsätter: ”Till ansvar för brott mot griftefriden dömes den som obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller på annat sätt gör skada på kista, urna, grav eller något annat vilorum för de döda.” Även om griftefriden urpsrungligen tyckts ha gällt gravskändning gäller lagen nuförtiden all skymflig behandling av döda människokroppar. Oavsett om de är begravda eller ej.

HUSTRUN HADE FALLIT OCH SLAGIT SITT HUVUD

Denna känsla av vördnad delar vi nog alla. Dock inte den kallhamrade mördaren som har behov att att göra sig av med sitt lik och därför, av praktiska skäl, styckar upp kroppen i mindre bitar. Jag misstänker dock att även de flesta mördare känner avsmak inför denna procedur. Men detta obehag väger ändå lätt mot risken att åka dit och hamna i fängelse. 2017 åtalades en 55 årig man för att ha mördat och styckat upp sin hustru. Mannen medgav att han styckat upp och gjort sig av med kroppen, men hävdar att hans hustru fallit och slagit sig i huvudet. Om det var fråga om ett mord eller olyckshändelse kunde inte fastställas och han kunde därför inte dömas för mord. Däremot fälldes han för brott mot griftefriden och tilldömdes två år i fängsligt förvar.

HELKROPPSDONATION

Att skära upp ett lik för att komma åt inre organ var tidigare ett direkt brott mot griftefriden, men för att kunna möjliggöra organtransplantationer rundade man lagen om griftefriden genom att ge individen rätt att, i förhand, bestämma om inre organ kan användas för transplantation. I Sverige har vi ett donationsregister där vi kan anmäla om vi är, eller inte är, beredda att donera våra organ. Enligt socialstyrelsen har nästan två miljoner svenskar anmält sitt ställningstagande och cirka 80 procent av dessa är positivt inställda till att donera. Om man vill göra en så kallad ”helkroppsdonation” och erbjuda sin kropp till medicinsk och anatomisk undervisning måste man ta kontakt med berörda medicinska lärosäten. Vi har således vissa rättigheter att bestämma över våra kroppar efter döden. Vi tillåts skriva över dem till landstinget eller läkarutbildningar. De äger rätt att använda dessa för organdonation eller dissektion, men inget annat. De äger inte bokstavligen våra kroppar, men har en definierad nyttjanderätt.

KROPPENS ALLA MUSKLER SLAPPNAR AV

Den döda kroppen är för de levande en i huvudsak praktisk fråga. Ibland ett problem, ibland en möjlighet, men aldrig ett mål i sig. Att leva är ett mål i sig, kanske även att dö, men en död kropp är som årsgammalt skvaller; passé. Den har gjort sitt, ingen är hemma, anden har flytt, och nu börjar en ny fas i dess existens. Den döda kroppen är både välbekant och på samma gång helt främmande. Den vittnar om ett svunnet liv, men är förövrigt stum, och stel efter att rigor mortis fullt utvecklats efter cirka tolv timmar. Omedelbart efter dödens ankomst slappnar alla musklerna i kroppen och hjärtat slutar pumpa ut blod. Ögonlocken förlorar sin spänning, pupillerna vidgas och blir ljusstela. Inom några minuter efter att hjärtat slutat slå ändras hudfärgen. Den vanligtvis rosa tonen, hos en person med europeiskt ursprung, bleknar. Efterhand börjar kroppen att förlora sin vanliga temperatur. Denna process kallas algor mortis och avser nedkylningen av kroppen tills den når den omgivande temperaturen. Med hjälp av kroppstemperaturen kan rättsmedicinare fastställa dödsögonblicket. Men, ”Snart” konstaterar enfinbegravning.se, som förmedlat information om vad som händer kroppen strax efter döden, ”slappar de ringformiga muskler som omger kroppsöppningarna och kroppen kommer att släppa ifrån sig avföring och urin.” 4.

ETT POLITISKT VÄRDE

Döda kroppar kan också ha ett politisk värde. 1924 dog Vladimir Iljitj Uljanov, mer känd under pseudonymen Lenin. I januari 1924 flyttades hans kropp till Moskva. Den öppna kistan ställdes i Sovjeternas hus. Hundratusentals människor defilerade för att ta farväl. Trots Lenins uttalade motstånd till att det skulle resas monument eller statyer över honom balsamerades hans kropp och den kan än idag beskådas i Leninmausoleet på Röda torget i Moskva. Mausoleet är fortfarande en av Moskvas mest besökta sevärdheter.

EN TROGEN TJÄNARE TILL JAGET

I artikeln i STJ skriver Richard Åkerman att ”det finns anledning att fundera på vad det beror på att människor överhuvudtaget bryr sig om vad som kommer att hända med deras kroppar när de väl är döda (och varför man i så fall skall respektera detta).” Förr i tiden när vi var troende var döden början på en, om än med viss fördröjning, ny lyckligare tillvaro i himlen eller paradiset, men varför skall vi idag, när döden endast är detsamma som att förlora livet, bry oss. Kanske är det frågan om ”någon slags solidaritetskänsla med min kropp som under livstiden är en betydelsefull och trogen tjänare till ’jaget’”. Åkerman funderar vidare:

Den döda kroppen är förvisso en ”sak”, men samtidigt en sak som symboliserar mitt liv. Jag vill möjligen att denna symbol skall behandlas med den värdighet som jag är van att andra i mitt samhälle behandlas med. Men, varför skall andra i sådant fall respektera detta? Förklaringen är kanske så enkel att det är bäst att handla i enlighet med min vilja, annars kommer inte din vilja att beaktas när du själv har avlidit. Hot om repressalier styr vårt beteende.

ETT HUVUD, TVÅ ARMAR OCH TVÅ BEN

Men, skriver han, kroppens fortsatta öde efter att själen lämnat den är inte upp till den döde. Hans eller hennes vilja är ”inte lag”. ”Utrymmet för några extravaganta dispositioner av människolik i Sverige är, som redovisas nedan, begränsat. Varför är det så? Finns det någon koppling mellan hur vi ser på dispositionsrätten till döda kroppar och hur vi ser på äganderätten till levande kroppar? Äger jag min kropp?” Tja, vem vet! ”Ämnet kan måhända förefalla märkligt och teoretiskt” påpekar Åkerman, ”men har definitivt stor betydelse i frågor om hur man ser på hanteringen av döda, prostitution, abort, patent på gener, organdonation, bloddonation, kloning…” Kroppen är enligt artikelförfattaren, till skillnad till själen föga unik. ”Ett huvud, två armar och två ben. Den är i princip en produkt av vad jag har ätit och druckit under min livstid.” Vad han anser om själen vet jag ej; men våra kroppar är inget annat en tillfällig samling molekyler. ”I varje vattenglas jag dricker lär finnas åtminstone ett par molekyler som har passerat Jesus urin. Det är svårt att bortse från att min kropp är en del av kretsloppet. Vi är knappast några autonoma varelser. ” Men, tillägger han: ”Likväl är jag mycket fäst vid min kropp och känner stor solidaritet med den.”

EN GÅVA FRÅN GUD

Förr i tiden ägde människan inte sin kropp utan uppfattade sig som en förvaltare av denna. ”Kroppen var”. skriver Åkerman ”ingen privat egendom utan en naturens gåva”. Eller kanske snarare som en guds gåva. Självmord betraktas därför som en synd. Men tiden gick, och på sjuttonhundratalet började man tänka i andra banor. ”Bara människan kunde vara måttstocken för vad som är rätt eller fel. En av liberalismens fäder, John Locke, yttrade: ’Every man is his own lord.’ Härvid betraktade man den mänskliga kroppen som individens viktigaste egendom.”

OM ATT STRAFFA SJÄLEN

Vi äger ännu inte vår död. Vi får inte bestämma om vår döda kropp. Den tillhör ingen, varken staten eller naturen. Kristendomens skugga sträcker sig långt in i vår moderna lagstiftning. Fram till mitten av 1700-talet var det i Sverige vanligt att självmördare brändes på bål. Först 1864 bestämde lagstiftarna i Sverige att självmord inte längre skulle betraktas som olagligt, och drygt 40 år senare, 1908, upphävde den svenska statskyrkan föreskriften om att självmördare ska begravas på en avskild plats på kyrkogården, utan klockringning och präst. Enligt historiesajten.se går den negativa synen på självmord tillbaka på budordet ”du skall icke dräpa”.

Självmördarna kallades för självspillingar (en som själv förspillt sitt liv). Ända fram till tidigt 1900-tal betraktades självspillingarna som mördare eftersom lagen byggde på en av de tio budorden från Bibeln som säger ’Du skall icke dräpa’, och detta gällde även om man dödade sig själv, man ansågs då för att vara en mördare och som sådan skulle man bestraffas. Eftersom man redan var död fick istället själen och kroppen ta straffet. 5.

MÄNNISKAN KAN INTE AVYTTRA SIG SJÄLV

Självmördare bestraffades, trots att de var döda, genom hängning eller att brännas på bål. I Frankrike angav ett dek­ret från år 1670 till exempel att liket efter en självmördare skulle släpas genom gatorna och kastas på sophögen. En annan och diametralt motsatt uppfattning (till tanken på att vi äger vår kropp) har sin klangbotten i Emanuel Kants filosoferande. Enligt Åkerman påbjöd Kants kategorisk imperativ ”en absolut respekt för alla mänskliga varelser. Respekten gäller personen som helhet och därmed också den mänskliga kroppen. Vi kan inte föreställa oss ett mänskligt liv utan kroppen. Det är genom kroppen som vi kan realisera våra moraliska plikter och därför måste kroppen respekteras. En person som säljer sin kropp omintetgör sin person och öppnar för var och en att betrakta honom som en sak och inte som en person. Konsekvensen av detta är att en person inte har någon äganderätt till sin egen kropp. Enligt Kant var kroppen inte min utan jag.” Så vi pendlar mellan att betrakta kroppen som en ägodel, a la Locke, eller som en integrerad del av personen, i enlighet med Kant. ”Människan kan inte avyttra sig själv; hon är inte ett föremål; hon är inte sin egen ägodel; att säga det skulle vara en självmotsägelse.” 6.

ETT SKROVMÅL FÖR MASKAR

Åkerman tycker att den moderna lagstiftning som sägs ”främja individens egen vilja framför samhällets behov” och som hävdar att den ”avlidnes vilja skall vara styrande” rimmar illa med rättslig praxis då kroppen antigen måste kremeras eller gravsättas.”Vi föredrar antingen att låta kroppen bli ett skrovmål för maskar och andra nekrofiler eller att reducera kroppen till tre kilo finkornig aska.”

Även om fotografier kan förmedla sentimentala värden söker många något mer beständigt, något som känns närapå evigt. Det är här minnesdiamanten kommer till sin rätt och kan erbjuda en beständig hyllning som fångar essensen av den avlidna i en konkret form. 7.

EN DIAMANT AV OKÄNT ANTAL KARAT

Att som Günther von Hagens plastinera döda människor är förbjudet i Sverige, och även i Tyskland för den delen. Var von Hagens fått sina lik ifrån är delvis höljt i dunkel. Att plastinera ett lik är dessutom antagligen kostsamt, de tar 1500 timmar att utföra processen, och rimligtvis är det nog få som önskar sig en plastelina-docka av sin avlidne make placerad i vardagsrummet. Men det finns andra alternativ till jordbegravning och kremering. Det österrikiska företaget Algordanza erbjuder en lösningen som innebär att du kan vara nära, väldigt nära, dina kära — även efter döden. Företaget erbjuder en minnesdiamant som kan innefattas i en ring. Den avlidnes aska, från håret, hettas upp och pressas sedan samman till grafit för att därefter omvandlas till en diamant på ett okänt antal karat. För att styrka stenens proveniens ingraveras i varje diamant ett unikt referensnummer och kan även förses med ytterligare 30 tecken som dock bara kan läsas med mikroskop. Om denna sten senare kan säljas vidare vet jag ej. Är diamanten en anförvant eller sak, rent av en vara? Eller allt på samma gång?

SKADA INTE ASKAN

Priset för diamanten, 30.000 kronor, är inte mycket högre än en begravning. Annicka Hållén, jurist på länsstyrelsen i Stockholm, konstaterar dock att även askan måste behandlas pietetsfullt. “Den får inte skadas. Och att bryta mot dessa bestämmelser kan ge fängelse i upp till sex månader.” 8. Om man själv inte ville bli förvandlad till diamant är ovidkommande. De är de efterlevande som bestämmer, kanske mer än vad som är rimligt i ett sekulariserat liberalt samhälle. Den avlidnes vilja är inte avgörande, den döde är ingen juridisk person och har ingen talan. Men vi kan fråga oss om det verkligen är viktigt exakt var och hur vi ”begravs” — är inte minnet av den döde huvudsaken och så länge de efterlevande får en cermoni och en plats, eller ett föremål, som kan hjälpa tanken att ”återuppväcka” den avlidne spelar det väl just ingen roll exakt hur det hela går till.

BORGLIG BEGRAVNING

Vad det gäller döden förlitar vi oss på, antagligen av ren bekvämlighet, de cermonier svenska kyrkan tillhandahåller. Annorlunda är det med vigslar där ca en tredjedel väljer en borgerlig vigsel. Vad det gäller begängelseformer är valmöjligheterna begränsade, men om man på begravningsbyrån kryssar för att man icke ville ha en begravningsceremoni i kyrkan, och icke heller önskar begravas i vigd jord, blir inte bara räkningen lägre utan man kan anordna ett borglig begravningsceremoni helt efter eget huvud.

MÄNSKLIGA KROPPAR ÄR INTE HUSHÅLLSAVFALL

Nu finns andra alternativ till hur den döda kroppen kan tas om hand, I USA är idag kompostering tillåten i sex delstater. När metoden kan erbjudas i Sverige är osäkert. Men hur går det till? Enligt Världen idag, en rikstäckande och obunden nyhetstidning på kristen grund, går det till på följande sätt:

Metoden innebär att den avlidna personens kropp placeras i en behållare tillsammans med träflis, halm och alfalfa. Behållaren roteras sedan långsamt i 30 dagar, då kroppen blir till mull. Efter ytterligare 30 dagar får de anhöriga tillbaka mullet efter den avlidne i form av omkring en kubikmeter kompostjord, som kan användas för exempelvis plantering eller jordförbättring.

Jag ville gärna, om det går för sig, komposteras. Den katolska kyrkan är dock mindre entusiastisk. Dennis Poust, VD för NYS Catholic Conference känner enbart vämjelse ”Mänskliga kroppar är inte hushållsavfall, och vi tror inte att processen uppfyller kraven på värdig behandling av våra värdsliga jordiska kvarlevor.” 9.

SOM KONSTFÖREMÅL

Grundläggande för lagstiftningen om hanteringen av döda kroppar bygger på något som benämns pietetskravet, dvs att kvarlevorna skall behandlas med respekt. Men, skriver Åkerman, ” Pietetskravet innebär i praktiken någon slags kulturkonservatism som varken tar hänsyn till andra kulturer eller nya samhällströmningar. Vad är det som säger att kroppen inte uppnår samma (eller kanske större) värdighet i balsamerat tillstånd, t.ex. som konstföremål.” Han tänker här på Günther von Hagens plasteliniserade kreationer av döda människokroppar

BEGÄNGELSEFORMER

Det absolut vanligaste sätt att handha de dödas kropp i Europa var för inte allt för längesedan jordbegravning. Denna metod fungerar väl på landet där man har riklig tillgång till mark. Där kunde de dödas kroppar i lugn vänta på återuppståndelsen. Men när urbanisering tog fart kunde man av utrymmesskäl inte låta kropparna ligga kvar i väntan på uppståndelsen. De grävdes upp och kvarlevorna förvarades i benhus eller i benhögar på kyrkogården. Denna hantering var problematiskt vad det gäller kristendomens tanke om återuppståndelsen. Inom kristendom, judendom och islam tänker man sig att människan efter döden kroppsligen återuppstår; att hon lever vidare — både till kropp och själ. De kristna samfunden åberopar Jesus som var den förste att stiga upp ur graven. I Lukasevangeliet möter lärljungarna Jesus efter att han stått upp från graven. ”Uppskakade och förskräckta trodde de att de såg en ande.” Då tog Jesus tog till orda: ”Se på mina händer och mina fötter att det verkligen är jag. Rör vid mig och se. En ande har inte kött och ben, som ni ser att jag har.”

ISTÄLLET STYCKAS KROPPEN

Webbplatsen Forskning.se tillfrågade religionshistoriker Christer Hedin om de kristnas syn på kremering. ”Att gräva ner kroppen så att den blir en del av jorden är en gammal tanke och att bli kremerad strider egentligen mot idén om kroppens värde och idén om återuppståndelsen.” Denna uppfattning är dock inte helt allmängiltig. Till exempel praktiseras luftbegravning i Tibet. Handhavandet av döda är alltid en praktisk historia och måste anpassas till vad naturen har att erbjuda. I Himalaya är jorden ofta frusen och virke är en bristvara, så varken begravning eller kremering är fullgoda alternativ. Istället styckas kroppen och läggs på en bergstopp blottad för väder, vind och diverse rovdjur. För oss, från en kristen traditionssfär, strider detta förfarande mot vår uppfattning om ”kroppens värde”, den kränker vår pietet, våra intuitioner om hur de döda bör behandlas. Att den döda har rätt att bli behandlade med respekt. Men det är väl ändå tanken som räknas, uppsåtet. Även en styckning kan utföras med respekt.

DONNY VAR EN BRA BOWLARE

När jag 2004 träffade prästen som i Lidingö kyrka skulle leda min fars jordfästning berättade jag om min pappa, om vår familj och om hans liv. Han förde anteckningar, men som vanligt fick prästen, som de brukar, mycket om bakfoten. Jag berättade om att min pappa helst ej velat bli begravd, att han ville få sin aska strödd över en fjord, och att han endast på min mammas begäran accepterat att placeras i en urna bredvid hennes. Prästen sa att han kände stort obehag, rent av vämjelse inför min pappas pietetslösa önskan att få sin aska strödd för vinden. Inte blev hans humör bättre när jag berättade om bröderna Cohens filmkomedi The big Lebowsky från 1998. Jag kunde inte hålla mig. I en scen tar två vänner farväl av kompisen Donny som dött av en hjärtattack. Ett improviserat lovtal hölls på en klippa vid Stilla havet över vilket hans aska, vilken är förvarad i en plåtburk, är tänkt att strös ut.

Donny var en bra bowlare och en god människa. Han var en av oss. Han var en kille som älskade friluftsliv, och bowling. Som surfare utforskade han södra Kaliforniens stränder./…/ Han dog som så många unga män, i förtid. I din vishet tog du, Herren, denna friska blomma…/…/Dessa unga män gav sina liv och så även Donny som älskade Bowling. Så därför, Theodore Donald Karabotsos, i samklang med vad vi tror var din önskan, tillägnar vi dina slutliga kvarlevor till Stilla havets famn, havet som du älskade så mycket.

MED HUVUDET NER

Men Donnys kompisar har i denna högtidsstund ingen koll på vindriktningen och istället för att askan landar i havet så blåser den i stället in i deras hår och täcker deras kläder. Prästen formligen rös; detta vara inte att visa respekt för den döde. Men tänkte jag, efter begravningen, inte heller ditt tal, som du så slarvigt hafsat samman, var att visa respekt för den döde. Om jag hade varit min pappa hade jag nog föredragit att en god vän hållit begravningstalet. I Gullivers resor från 1728 driver Jonathan Swift med de kristna begravningstraditionerna. Den kristna graven bör enligt sed vara vänd österut så att den döde när denne reser sig upp ur graven utan vidare kan ge sig av österut. Tanken är den kristne omedelbart skall kunna skåda ljuset från Messias andra återkomst vilken är tänkt att komma till stånd i Jerusalem. Men traditionerna skiftar; i landet Lilliputt begravs de döda upp och ner!

De begraver sina döda med huvudet ner, för de är av den åsikten att efter elva tusen månar kommer de att återuppstå, och under den tidsperioden kommer jorden (som de uppfattar som platt) att vara vänd upp och ner, och på detta sätt kommer det vid sin återuppståndelse att stå med fötterna på jorden. 10.

DEN DÅLIGA OCH OHÄLSOSAMMA LUKTEN

Bruket att i Europa och i USA kremera de döda började i slutet av 1700-talet. Anledningen till denna ”nymodighet” var att man ansåg att de nedgrävda liken vara en hälsorisk. Enligt den så kallade miasma-teorin, från grekiskans miasma, besudling, förorening, dvs uppfattning att dålig luft orsakar sjukdomar. Under medeltidens pestepidemier och långt in på 1800-talet var miasmateorin accepterad bland både allmänhet och läkare. Tanken med eldbegängelse var främst att den skulle minska den dåliga och ohälsosamma lukten från kyrkogårdarna.

SVENSKA LIKBRÄNNINGSFÖRENINGEN

År 1876 togs de första krematorierna i bruk och i Sverige inleddes en informationsverksamhet om eldbegängelsens fördelar. År 1882 ledde den intensiva informationsverksamheten till att föreningen för eldbegängelse i Sverige bildades under namnet Svenska Likbränningsföreningen. Resten är, som man säger, historia. 2017 kremerades 81,3 procent av de avlidna i Sverige. Men vad skall man göra med de metaller som blir kvar i askan? Enligt en dom från Svea Hovrätt från 1991 — ingenting.

”Enligt allmänna rättsprinciper kan en död kropp inte vara föremål för någons äganderätt. Den ingår inte i den dödes kvarlåtenskap och kan inte åsättas något förmögenhetsvärde. Föremål som är varaktigt infogade för att ersätta en eller flera kroppsdelar torde lika litet som kroppsdelarna i övrigt vara föremål för någons äganderätt. Härav följer att äganderätten till tandguld från avlidna personer inte övergår till dödsboet utan får anses utgöra en del av den avlidnes kropp.” 11.

SEXTIO TON METALLER

Men vore det inte bättre att omsätta tandguldet till reda pengar? 2016 bestämdes att metallerna skulle återvinnas och försäljas och att pengarna skulle tillfalla allmänna arvsfonden. I början av 2019 hade 60 ton metall återvunnits och arvsfonden hade sammantager fått ett tillskott på 100 miljoner kronor. En modern pragmatisk hållning som dock rimmar illa med griftefriden. Fondens pengar används till allmännyttiga ändamål, till exempel har hjälptelefonen vid BRIS, Cirkus Cirkör och Självmordslinjen tilldelats pengar.

BRANDSÄKER ID BRICKA

För att en kremation ska äga rum krävs ett gravsättningsintyg/kremationsintyg från Skatteverket. Såväl som i livet som i döden är vi försedda med unika personnummer. Vi är inte längre personer, men det är förstås viktigt att rätt kropp kremeras. Det måste gå rätt till. Vid kremering är det viktigt att fastställda säkerhetsrutiner följs. För att inte askan ska förväxlas med en annan följer en brandsäker ID bricka med i den upp till 1000 grader varma ugnen. Ingen vill begrava fel aska. När kremeringen är klar så mals askan ner och skiljs från diverse metaller. Efter denna slutliga procedur läggs askan i en urna vilken förvaras inlåst i väntan på gravsättning. Vilka som vill stjäla askan är osäkert, men de anhöriga skulle knappats uppskatta om askan så att säga, ursäkta vitsen, gått upp i rök. 12.

INGET SÄRSKILT VÄNTRUM

Stockholms stad har två krematorier. Nya krematoriet och Råcksta krematorium. Fråga inte vilket som är bäst, du kan ändå inte välja. Anhöriga har däremot möjlighet att närvara vid kremeringen. På Stockholmsstads hemsida höjs ett varnande finger: ”Anhöriga bör uppmärksammas på att det kan innebära en stark känsloupplevelse att närvara vid kremering.” Kyrkogårdsförvaltningen som ansvarar för verksamheten har ingen möjlighet att avsätta personal för detta ändamål; så ta med en släkting eller vän. Eldbegängelsen tar upp till två timmar. ”Om anhöriga önskar vänta på att askan överförs till en urna har förvaltningen inget särskilt väntrum.”

UNDER VÄRDIGA FORMER

I avvaktan på gravsättning förvaras askan på krematoriet. Enligt lag måste den hämtas ut inom ett år efter kremeringen. Aska lämnas ut från krematoriet mot ett så kallat ask-kvitto. På ask-kvittot ska gravsättningsplats, huvudman och dennes postadress anges. Askkvittot är viktigt för att säkerställa att uppgifterna stämmer överens med det som står på urnan. Den som hämtar får med sig ett identitetsbevis och ett utdrag ur kremationsjournalen. För alla andra ändamål används blankett KYF 211. På svenska kyrkan hemsida informeras jag om att ”utlämnande av aska/urna ska ske under värdiga former och i en värdig miljö.” Vilket innebär att:

Den som hämtar aska/urna ska identifiera sig och kvittera uthämtningen. Handlingar ska uppvisas som visar var aska/urna ska gravsättas. Ska askan spridas i naturen ska måste länsstyrelsens beslut visas upp. Ska askan sättas ner på en gravplats hos annan huvudman ska krematoriet kontakta denne för att informera om att askan kommer att lämnas ut och för att förvissa sig om att det är planerat för en gravsättning, eller, ska askan föras ut ur landet ska utförselhandlingarna visas upp. 13.

JAG ÄR INTE HÄR

Det finns många sätt att förhålla sig till döden och hur vi ska hantera våra kvarlevor. En lärljunge till den Vietnamesiske buddhistmunken Thich Nhat Hahn hade låtit bygga en stupa till sin läromästare. En stupa är en byggnad avsedd att rymma ett relikskrin, och just denna stupa vara ämnad för Thich Nhat Hahns aska, men han var inte förtjust i tanken.

Jag sa åt henne att jag inte behövde en stupa för min aska. Jag ville inte vara fångad i en stupa. Jag ville vara överallt. ”Men”, protesterad hon, ”den är redan byggd!” ”I så fall”, svarade jag ”måste du sätta upp en inskription som säger ’jag är inte här’”. Det är sant. Jag kommer inte att vara i stupan. Även om min kropp är kremerad och askan är placerad där, så är det inte jag. Jag kommer inte att vara där. Varför skulle jag vilja vara där när det är så vackert i naturen. Men för att inte skapa missförstånd sa jag till henne att de nog behövdes ännu en inskription som sa ”Jag är inte där ute heller.”Människor kommer inte att finna mig vare sig utanför eller innanför stupan. Men kanske kommer även detta att skapa missförstånd. Så det finns nog behov av en tredje inskription som säger. ”Om jag kan hittas någonstans så är det i din rofyllda andning och din lugna gång. Det är min fortsättning.” 14.

FOTNOTER

1. https://svjt.se/svjt/2003/651

2. https://www.dagenssamhalle.se/styrning-och-beslut/demokrati/landstingets-hantering-av-avlidna-uppror-anhoriga/

3. https://svjt.se/svjt/2003/651

4. När jag långt efter att jag skrivit min text ville fastställa den exakta källan till denna naturalistiska beskrivning fann jag, inte helt överraskande, att den inte längre fanns kvar på hemsidan. Så ni får helt enkelt tro mig på mitt ord.

5. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/sjalvmord-straffades-efter-doden

6. Föredrag om etik, Emanuel Kant.

7. https://www.algordanza.com

8. https://www.gp.se/nyheter/sverige/dyra-diamanter-av-dödliga-1.266326)

9. https://www.linkedin.com/in/dennispoust original_referer=https%3A%2F%2Fwww.google.de%2F)

10. Gullivers resor, Jonathan Swift, del 1, kap 6

11. https://svjt.se/svjt/2003/651

12. https://www.begravningar.se/att-ordna-begravning/jordbegravning-eller-kremation

13. https://www.svenskakyrkan.se/vallentuna/forvaring-av-kistor-och-askor

14. The Art of Living: Peace and Freedom in the Here and Now, Thich Nhat Hanh