Av Emil Boss
”De säger att vi inte får jobba på fyra veckor. De betalar ingenting. Vad ska jag göra nu? Fiska?” / Oleksandr, snickare, Stockholm.
Arbetare? Finns det ens arbetare i Sverige? De syns ju sällan i media. I Lyxfällan brukar det visas upp en och annan klantskalle till arbetare och i journalistiska gräv brukar stackars arbetaroffer uttala sig om något elände som har drabbat dem, men i övrigt är det ganska tyst från arbetarklassen. Sommar i P1 ger plats för många duktiga entreprenörer, men när hörde du senast en undersköterska, diskare eller snickare? Ändå reser sig hela tiden nya vägar och sjukhus. Ändå skördas grödorna varje år. Ändå planteras skogen. Ändå expanderar logistikjättarna. Ändå städas medelklassens villor. Hur många gurkplockare, hemstädare, trädgårdsarbetare, diskare och matutkörare känner du? Eftersom du läser den här texten på svenska gissar jag på noll.
En ny rapport från det statliga Medlingsinstitutet meddelar att var tredje arbetare i Sverige är utlandsfödd. Då har man inte räknat med de hundratusentals papperslösa och oanmält utstationerade arbetare som är här. Någonstans nära hälften av den samlade arbetarklassen i Sverige är alltså utlandsfödda. Jag har träffat runt tre tusen migrantarbetare i Stockholm. Jag har suttit ner med diskare från Bangladesh, håltagare från Albanien, rivare från Colombia, städerskor från Uzbekistan, lantarbetare från Ukraina och så vidare. Deras samtida arbetsvillkor kan enklast beskrivas som någonting ur det förgångna, från tiden innan arbetarrörelsens landvinning i Sverige.
Hur har de det med semester? För att göra den här texten begriplig tänkte jag utgå från två situationer: Arbetsresan och migrationsresan. Alla migrantarbetare jag har träffat är inbegripna i någon av dem, eller båda efter varandra.
***
Semester på arbetsresan
Betala arbetare som inte arbetar? Nej tack. De fuskande arbetsgivarna i byggbranschen tycker inte om semestrar. Men arbetarna själva tycker också ofta illa om semestrar. På varenda större byggprojekt i Stockholm hittar du arbetare som har kommit ensamma till Sverige och som bor i förläggning eller inklämda hos någon slumvärd. Syftet med vistelsen i Sverige är ofta att samla ihop så mycket pengar som möjligt. Kontakten med familjen sker via videosamtal. Skolavslutningar och födelsedagar missas, barnen växer upp på andra sidan jorden.
För dessa arbetare är semestrar inte alltid populära. Längre ledigheter riskerar att förlänga arbetsresan, som ofta tar slut när en viss summa har samlats ihop. Det finns gott om arbetare i LO-yrkena som inte har haft semester på flera år. Självklart finns det också många byggföretag som ändå lägger ut semester för personalen. För den arbetare som hyr en fällsäng i vardagsrummet hos en slumvärd och skickar hem alla pengar till familjen, blir det sällan trevliga veckor.
I byggbranschen i Stockholm är det inte ovanligt att arbetsgivaren bestämmer när det är dags för semester och att den är obetald. För den ukrainska snickare som jobbar åt en under-underentreprenör blir det ofta semester när SKANSKA eller PEAB säger att det är dags. Tidningen Hem & hyras rysktalande reporter Johan Fyrk bodde en period som en byggare i ett journalistiskt gräv. Han fick bland annat sova i en säng bredvid en gammal dams TV i vardagsrummet. Först när hon hade tittat klart på sina TV-program var det tillåtet att gå och lägga sig. Såhär lät det på en facklig förhandling nyligen:
– Vad är det här? 248 timmar i januari, 234 timmar i februari, 225 timmar i mars, 252 timmar i april. Hela året utan semester? I fem år!
– Vi lät personalen i köket sätta sina egna arbetstider, vi förstår att det var dumt. Vi ville bara vara schysta.
– 240 timmar per månad är ju åtta timmar om dagen varje dag, trettio dagar i streck.
– Ja de har jobbat jättemycket, de kommer från Bangladesh, de ville det. De skickar hem pengar till sina familjer.
– Ni har inte varit schysta. Ni har tjänat pengar på detta. Varför har ni inte betalat ut någon övertidsersättning eller OB? Lönerna är ju låga fast de jobbat alldeles otillåtet mycket.
***
Semester på migrationsresan
Många av den halvmiljon arbetare som kommer till Sverige gör det inte bara för att skicka hem pengar, utan för att lyfta sig själva (oftast framförallt sina barn) bort från krigszonens eller kåkstadens misär. De vill stanna. Oavsett om det rör sig om arbetare som söker asyl eller om arbetare med arbetstillstånd, så har de en sak gemensam: Vanmakt. Deras arbetsgivare har bokstavligt talat makten att kasta dem ur landet. Den som har arbetstillstånd får överhuvudtaget inte byta arbetsgivare de två första åren (och sedan, även om de får byta inom samma bransch, så utvisas de om de får sparken). Den som söker tillfälligt uppehållstillstånd för asyl är under myndigheternas lupp och måste tjäna en viss summa, ha en tillräckligt låg hyra och så vidare, för att få stanna. Alla arbetare som är här på en migrationsresa har förstås rätt till semester. Problemet är att arbetsgivarna bestämmer allting och att makt korrumperar. Tusentals företag använder arbetarna som någon sorts slavar.
Det första de fuskande arbetsgivarna struntar i är arbetstidslagen och semesterlagen. Jag har träffat flera diskare som jobbat i åratal utan lediga dagar och därefter fått en stroke. Jag har träffat flera rivningsarbetare med nervskador i händer på grund av oavbrutet arbete med skadliga verktyg. När de skadas i arbete hos en skurk förlorar de jobbet och utvisas då med sina skador. Rehabiliteringen och vården blir den bengalesiska eller vitryska sjukvårdens problem.
***
Gammaldags semesterkamp
När vi i Syndikalisterna organiserar byggare och städare i Stockholm slås vi ofta av hur ålderdomligt allting ter sig. När medlemmarnas problem ska hanteras är ofta den mest effektiva metoden att damma av avlagda gamla fackliga lösningar. Det är verkligen inte ett bra tecken. Medlemmar utan bankkonton behöver betala medlemsavgifter kontant och får då en stämpel i medlemsboken. Skadade och arbetslösa medlemmar står utanför trygghetssystemen och behöver hjälp genom insamlingar från andra arbetare. Medlemmar behöver tipsa varandra om vilka byggföretag som betalar ut rätt lön i tid. Arbetare som organiserar sig blir vräkta och behöver hjälp med boenden.
Tänk då om fackföreningen förfogade över några billiga stugor så att medlemmarna fick möjlighet till en hyresfri semestervistelse? Varsomhelst vid någon trevlig insjö skulle duga, det viktigaste vore att det är gratis. Under resten av året kunde stugorna fungera som en tillflyktsort för de svartlistade arbetarna, för de vräkta och för de halvsvältande arbetslösa.
Denna ålderdomliga idé sätter fingret på någonting. Den svenska arbetsmarknaden mår inte bra.