VILDA BARN

AV: SANNA BEIJNOFF

Hanna Källebo Neikter, Skog, 2022.


Ett barn jagas ut ur skogen. Han springer framåtböjd, smutsen på skinnet är ingrodd och håret tovigt. Året är 1799 i Aveyron i Frankrike och pojken som blir infångad och tilldelad namnet Victor bedöms vara ungefär tolv år gammal. Berättelsen om honom är ett välkänt led i en lång tradition av berättelser om så kallade vilda barn, barn som vuxit upp utan mänsklig omvårdnad. Exemplen sträcker sig från sagor till mer eller mindre dokumenterade fakta, från de mytologiska tvillingbröderna Romulus och Remus som diar en varghona innan de grundar Rom till tvillingsystrarna Amala och Kamala som påstås hittas i en varghåla av en präst i Indien på 1920-talet. I andra fall har barnen inte hittats i skogen men hållits isolerade från omvärlden, som den trettonåriga flickan ”Genie” som år 1970 i Los Angeles befriades från det rum där hon levt inspärrad sedan späd ålder av fadern som endast kommunicerat med henne med morranden och skall.

Berättelserna om dessa barn har väckt återkommande frågor om natur och kultur, om det mänskliga och det omänskliga, men varje tid har också haft sina specifika frågeställningar. I 1700-talets Europa såg man i det vilda barnet möjligheten att få studera den naturligt orörda människan, den ädle vilden, och barnen skickades runt som sevärdheter mellan kungahusen. Under 1800-talet förflyttades fokus något till frågan om socialisering och huruvida civilisation går att lära ut, vilket blev påtagligt i det ovannämnda fallet Victor från Aveyron och som vi ska återkomma till. När Genie hittades på 70-talet blev hon amerikanska språkforskares våta dröm, ett livs levande exempel på att språkinlärning aldrig sker om den inte sker inom det möjliga åldersfönstret.

En fråga typisk för vår tid skulle kunna vara den om vilka medfödda tillstånd de vilda barnen kan ha haft som gjort att de tidigt blev utsatta av sina föräldrar i skogen. Vi har lämnat de eviga frågorna om den mänskliga naturen och zoomat in på naturen hos den enskilde avvikaren. Psykologen och autismforskaren Uta Frith har skrivit att det är troligt att Victor från Aveyron hade just autism. Det finns mycket nedskrivet om honom av den läkarstudent som tog på sig uppdraget att lära vilden civilisation, Jean Itard, och i anteckningarna som följer Victors utveckling under de första åren efter att han kom ut ur skogen återkommer beteenden som påminner om särdrag vid höggradig autism. Han hade inget talat språk, sökte inte ögonkontakt och vaggade ofta med överkroppen fram och tillbaka. Han lyssnade inte när andra pratade med honom men uppmärksammade ljudet av en valnöt som knäcktes eller en nyckel som vreds om i ett lås. Han verkade tolka sensoriska intryck på ett annorlunda sätt, luktade intensivt på allt han tog i och gick gärna ut utan kläder i snön. Han fascinerades av ljusfenomen och kunde långa stunder sitta orörlig och titta på månen.

I boken Tung tids tale (svensk titel Till Daniel) från 2017 skriver Olaug Nilssen om sin son Daniel som har autism av den regressiva sort där barnet till en början utvecklats normalt men sedan gradvis tappat färdigheter. I studier där man i efterhand granskat filmer på dessa barn från födseln fram till att de fått diagnos har man sett att det ofta redan från några månaders ålder funnits subtila tecken på autism, som lägre frekvens av ögonkontakt och att den verbala aktiviteten inte tydligt riktat sig till en mottagare, men förlusten kvarstår: pojken som en gång gjort föräldrarna hänförda med sitt intensiva intresse för språk och kategorisering använde färre och färre ord, tills han helt tystnade. I boken beskrivs en vardag som präglas av utmattande slit i de enskilda stunderna och av mer framåtblickande, långsiktig oro och nödvändig planering. För en förälder till små barn är den ständiga beredskap och splittring Nilssen beskriver på ett sätt bekant: att alltid göra en sak med den ena handen och en annan med den andra, stå i ett rum men lyssna efter ljud från ett annat, i varje stund behöva tänka på vilka kedjeeffekter en rörelse eller ickerörelse kan få. Hur ens öron alltid är fyllda av andras röster och omedelbara behov och man ger av sin tid och sin kropp tills man känner sig nästan utträngd ur sin egen existens och att någonting annat fyller det skal som finns kvar. Den upplevelsen är djupt konkret och kroppslig och samtidigt transcendental: att långsamt lämna det man trodde var sitt alldeles egna jag. Det är att se en bläckfiskhona på en naturfilm, som efter att hon lagt sina hundratusentals ägg tappar sin färg och ligger som en tömd, fortfarande flämtande påse som utan motstånd blir söndersliten av hajarna, och tänka, nästan lite upprymd av igenkänningen: där är ju jag!

Men tillvaron med ett barn med autism och nedsatta kognitiva förmågor följer inte samma utvecklingslinjer som den med ett neurotypiskt barn. De steg och förvandlingar som i normalfallet tas och som hänför och underlättar längs vägen följer en annan bana, och barnets behov av ständigt stöd är långt mer utdraget i tiden. Daniel blir dessutom större och starkare. När han blir glad och upprymd vill han hålla fast sin mamma och när han blir upprörd vill han bita henne i ansiktet. Han gör ständiga ljud, äter jord och blommor och smetar avföring på väggarna. Hans föräldrar slits mellan att behöva förklara för omgivningen hur omfattande familjens behov av stöd är och samtidigt försöka förmedla vem Daniel är, jämsides med allt det han inte kan. Försöka förmedla kärleken, som ljuder som en grundton genom oron och ångesten och ilskan, utan att släta över plågan.

Vården påminner om vikten av intensiva insatser för att gynna utvecklingen hos barnet, men i den färdighetsträning som ska orkas med behöver också avväganden göras: vad är en kränkning av autonomi och vad är ett försök att lära ut färdigheter som i slutändan kan ge barnet större autonomi? Barnet vill inte träna på att kommunicera, men utan kommunikation blir han ett lättare offer för en oförstående omvärld.

Mellan Jean Itard och Victor fanns stundtals en ömsesidig ömhet, men relationen präglades alltid av hierarkin mellan lärare och elev och Itards intensiva önskan om att nå framsteg i Victors utveckling. Under en lektion där Itard försöker lära Victor att tolka bilder blir han vid ett tillfälle så frusterad av hans protester att han hänger ut pojken från ett fönster tills han skräckslagen börjar gråta. Han försöker dra skogen ut ur pojken, men uttrycker emellanåt också dåligt samvete över det. “Hur många gånger ångrade jag inte att jag någonsin lärt känna detta barn, och fördömde den sterila och omänskliga nyfikenheten hos de män som först slet honom från hans oskyldiga och lyckliga liv!” Man kan dock fråga sig hur detta tidigare oskyldiga olyckliga liv sett ut. När Victor hittades i skogen hade han många små ärr på kroppen, och ett stort, rakt över halsen.

I Tung tids tale skildras det som sällan kan utsägas under de ständiga mötena med vårdpersonal och tjänstemän, med grannar och vänner. Stressen över att hinna beskriva det svåra innan någon annan klipper av moderns klagan med en nervös, reflexmässig kommentar om att “det ju finns ljusa stunder också” eller att man “ju fäster sig extra vid de här barnen”, innan hon själv hunnit komma dit. Impulsen att alltid säga emot andra och sig själv, slitas mellan motstridiga känslor. Hur andra föräldrars slentrianmässiga, gulliga anekdoter om de egna barnens utveckling plötsligt framstår som vulgärt skryt, som de förstås inte ser som skryt och som författaren själv inte heller brukade se som skryt. En gemenskap är lämnad, och ingen stig finns upptrampad. Ansiktena hos lärare och läkare är tysta när hon vill visa filmer på Daniel som tvååring för att de ska förstå vem han var, vem han är, och fortsätta leta efter spåren efter de förmågor han förlorat. De blir obekväma av denna jäktade vilja, sitter tysta och nickar när hon envisas med att visa en film till, tills gensvaret som uteblir släcker ut hennes försök och hon sänker telefonen. “De vet det ju: du har autism. Det är en gåta, men det har hänt förr.”

Att få barn kan kännas som att få tillträde till, eller tvingas ut i, det vilda. Marken är obeträdd och tillvaron med en nyfödd är förspråklig, kommunikationen sker med hud och lukt och blickar. Intimiteten känns primal. Samtidigt är det det alldagligaste som finns, det mest normativt förväntade. Det är en gåta, men det har hänt förr. Och även det som känns primalt är förstås kulturellt kodat: moderns inlärda manus att följa är många. När jag första gången såg en film där någon filmat sin ammande bebis och lagt upp på sociala medier kände jag ett starkt obehag. Vad handlar det obehaget om? Kameran trycks upp i den nyföddes ansikte och ska fånga varje skälvning. I hela skogen ska sitta kameror, inte en fläck ska vara oupplyst. Hänförelsen ska massproduceras, horas ut, vattnas ur. Skogen ska ju ändå lämnas någon gång. Man behöver civilisationen. Man ligger panna mot panna med barnet i grottan på natten och går till kontoret, sjukhuset, affären på dagen.

Att få ett ovanligt barn gör dock att steget tillbaka in i den allmänna gemenskapen blir svårare. Skogen är snårigare där. Man kan inte spegla sig i andras erfarenheter vare sig av att ha barn eller inte ha barn, och möjligheterna till pauser och återhämtning är så få att vänskaper blir besvärliga att upprätthålla. I Tung tids tale beskrivs hur även synen på konst och skapande kan förändras. Nilssen “mulnar” när hon tänker på konstnärer, och svär åt tanken att hon själv en gång såg sig som sådan. Hon kan inte unna sig att sublimera sina upplevelser till konst, för sublimerandet tar energi från fokuset på överlevnad. Hon kan inte unna sig utlevelse eller raseri, för det är hon som har ansvaret för den som i raseri dunkar huvudet i väggen. Dessutom sitter som irriterande ärr i minnet de gånger autism använts som en metafor i konst, en metafor för att känna sig annorlunda, socialt udda, som en känslig själ. “Folk får ta sig samman och förstå vad annorlunda verkligen betyder!” Hon minns hur Daniel satt i baksätet när han var runt tre år och länge fick leta efter orden innan han sa att han såg mamma i… bilens öra. “Du behövde lång tid för att formulera dig eftersom ditt språk var på väg att lösas upp, eller för att du letade efter en poetisk linje.” Att försöka tolka barnets beteende symboliskt, eller poetiskt, känns plötsligt som potentiella övertramp, som att försöka lägga ett eget mer skimrande raster över pojkens ickeverbala verklighet. Under läsningen tänker jag på de beskrivningar av autistiska barn som den nu utdaterade men på 60-talet mycket tongivande och populäre psykologen Bruno Bettelheim gjorde i sina böcker och som fick recensenter att förtjust beskriva hur barnen blev lika levande som karaktärerna i en bra roman. Också Bettelheim skrev om vilda barn och barn med autism, men hans infallsvinkel var att barn med autism hade haft mödrar som betett sig omänskligt. Mammorna liknades vid SS-vakter som omedvetet sände ut budskapet att de önskade barnen ofödda. Ibland är de fulfreudianska tolkningarna han gör komiska, som när ett barns ständiga prat om väder tolkas som en omedveten rädsla för att mamman ska döda henne (“weather” = “we eat her”), men komiken dämpas något när man anar människorna där bakom, de som blev brickor i Bettelheims symboliska spel. Om Bettelheim har sagts att han var en auktoritär personlighet med ett antiauktoritärt budskap, en inte helt ovanlig paradox både på den tiden och i vår.

Vi försöker tolka det vilda, tämja det vilda. Under läsningen om de olika fallen av barn som vuxit upp i skogen stöter jag på en fransk kirurg, Serge Aroles, som tycks vara amatörforskare på området. Han har grundligt gått igenom alla de påstådda fall av vilda barn som finns dokumenterade och kommit fram till att alla utom ett måste vara uppdiktade, att barnen inte kan ha levt ensamma under hela sin uppväxt utan oftast befunnit sig en kort period i skogen innan de hittats. Om fallet Amala och Kamala i Indien skriver han att prästen Singhs dagböcker om och fotografier av flickorna producerats flera år efter händelserna när flickorna inte längre levde, och att Singh enligt flera källor brukade slå Kamala för att hon skulle bete sig mer som ett vilt djur. Kamala var runt åtta år när hon hittades av prästen och togs till barnhemmet, den yngre flickan Amala var bara ett och ett halvt. Att läsa anteckningarna som Singh skrivit blir som att försöka ana en kropp bakom lager på lager av text. Var finns barnet bakom förfalskningen? Flickorna sov i en hög, som vargungar. När Amala dog av dysenteri står det att Kamala morgonen efter rörde hennes ansikte, lyfte upp hennes ögonlock, särade på hennes läppar. Hon ville inte lämna hennes kropp, de fick bära bort henne från kistan. Vid läsningen går mina känslomässiga associationer direkt till min egen dotter i samma ålder, det är en blixtsnabb fysisk igenkänning som inte går att värja sig mot. Den reaktionen sker ofta, jag ser mitt barn i djur,
i sköra äldre, i en grimas någon gör på gatan. Så många tysta medvetanden runt omkring mig som jag inte förstår, men hon är inte avlägsen, hon är så nära, och blir som en nod för mig i världen. När jag ligger intill henne och vi ser in i varandras ögon vet jag att hon senare inte kommer att minnas någonting av detta. Närvaron kommer tappa sin förhöjda helighet, språket kommer komma in och tränga bort det som var. Det finns en glädje också i det, måste finnas en glädje också i det. Hon har nyss börjat identifiera färg, säger förundrat “blå!” om allt hon urskiljer som något som innehar egenskapen färg.

Stundtals infinner sig i Tung tids tale glädjen, och friden. Mer ofta när Daniel blivit lite äldre, när förväntan på normalitet slutat konkurrera med verkligheten. När han på en skogsväg stannar, riktar ansiktet upp mot grantopparna med utsträckta händer och lyssnar på snösmältningen, på vattnet som silar ner mellan grenarna. Mamman och sonen blir stående tillsammans, fjättrade. På vägen hem i bilen tittar hon på honom i backspegeln. “Du ser rakt in i den orange väggen. Så vrider du hastigt på huvudet och möter min blick. Vi ler åt varandra. Vad det heter kan göra detsamma.”

Så kryper sublimeringen ändå sig på, liksom bakifrån. Det blir en bok. Men vi vet att skogen i boken är något annat än skogen. Det vilda barnet låter sig inte fångas.

Varukorg
Rulla till toppen