Publicerad

Maidan Square

By: Oleksiy Radynski ‬‬

On December 8, 2013, an angry crowd of Maidan protesters toppled a Lenin monument in central Kyiv. This act was absurdly greeted by liberals in Ukraine and abroad as a final cutting-of-ties with communism—almost a quarter century after it had already fallen. At the same time, skeptical voices claimed that this outburst of mass frustration directed at a historical statue revealed the total impotency of the movement. Soon, monuments to Lenin fell in many other Ukrainian cities. Anti-communist iconoclasm became an important feature of the first movement in twenty-first century Europe whose outcome at least vaguely resembled a revolution.
The site of the Maidan movement in Kyiv is intimately linked to revolutionary ideas and practices, and not only by the old Soviet name for Maidan square—“the Square of the October Revolution”. The urban structure of central Kyiv itself, as envisaged by the Stalin-era city planners, was meant both to commemorate the event of the revolution, and to prevent its repetition by rendering expressions of dissent on the part of Soviet Ukrainians impossible. Maidan square and nearby Khreschatyk Street were designed to accommodate mass communist rallies and demonstrations—as long as these celebrated state policies. The Haussmannian proportions of the central squares and avenues were designed to make it easy for police forces to contain any public unrest.
The monument to the October Revolution, erected in the late 1970s at what later came to be known as Maidan square, was an astute commentary on the relationship between the revolutionary masses and their revolutionary leaders. In this monument, the figure of Vladimir Lenin was surrounded by the four pillars of the October Revolution—the male worker, the female worker, the peasant, and the sailor, all represented in bronze. The figure of Lenin stood apart from the masses not only in size—it effectively dominated the composition—but also in medium: his likeness was made of red granite, suggesting that he belonged to a different, transcendent mode of being. More than twenty years after the October Revolution monument was removed during the Soviet Union’s collapse, this spatial relationship between masses and leaders was re-projected, or reenacted on a different level, during the Maidan uprising. Although the Maidan movement did not have clear leaders or did not accept those who claimed their role, the representatives of the movement were clearly visible and constantly appealed to the assembled public via the large, mounted screens that broadcast the revolution in real time from the square. In this way, the relationship between the screen and the televised demonstrations actually reenacted a familiar, monumental representation of the revolution.
During the Soviet years, October Revolution Square was the site of so many pseudo- or counterrevolutionary rituals that it is hard to imagine it as a site for a genuine uprising. This cynical use of fake demonstrations led to the discrediting of the very idea of public assembly. In 1986, the square was the site of perhaps one of the most cynical uses of public assembly in history. Thousands of Kyivites marched through the square during the official Labor Day parade without knowing that five days earlier, a disaster had taken place in Chernobyl, about one hundred kilometers away. Soviet workers were made to march through the radiation-exposed streets for the sake of communist ritual. While the Labor Day ritual was not cancelled by atomic disaster, little could be done to prevent the Soviet society from its subsequent atomization. Very soon, the Thatcherite formula “there is no such thing as society” was realized in Ukraine and other post-Soviet states in its most radical form.
The 1992 documentary Levels of Democracy (directed by Georgiy Shkliarevsky), which portrays various political assemblies that took place in and around Maidan square in the late 1980s and early 1990s, grasps the ultimate transformation of Ukrainian (and, more broadly, late-Soviet) society into a post-social assemblage of individuals overwhelmed by the need for personal survival. The film’s opening scenes are filled with the joyous exultations of the masses, who for the first time had been granted the right to celebrate their national identity. In 1991, however, the situation changes drastically: the protesters stop caring about national identity, since they are suddenly faced with a collapsing economy and the urgency of physical survival. People still assemble—but instead of listening to performances of Ukrainian national anthem, they now listen to a teenager singing Yegor Letov’s songs on a guitar, or to a speech by a paranoid anti-Semite preacher. When freedom of assembly finally becomes a real constitutional right, practicing it is very difficult due to a sudden lack of basic goods.8
In the early 2000s, when the effects of economic collapse and social degradation started to wane, the Ukrainian people started to reclaim Maidan as a place for assembly and dissent. In the winter of 2000–2001, protesters set up an encampment in the square and called for the resignation of Ukrainian president Leonid Kuchma, who was accused of ordering the murder of the opposition journalist Georgiy Gongadze. The encampment was dispersed, and in order to prevent any further use of Maidan square for public dissent, President Kuchma ordered that it be redeveloped as a consumer space—a shopping mall combined with a para-historical sculpture park. The new surface of Maidan, dotted with kitschy sculptures and glass domes linking it with the promising shopping mall underworld, was supposed to prevent large crowds of protesters from gathering there. Instead, the public was supposed to assemble in the shopping mall underneath for the sake of pure consumption. On the spot where the October Revolution monument previously stood, a notoriously ugly monument to the independence of Ukraine was erected in its place, its use of imperial Corinthian order absurdly reverting Ukraine’s post-colonial imaginary. But Kuchma’s plan for doing away with Maidan as a public space failed— probably because his corrupt tendencies led him to award the project to a group of wealthy businessmen who had no prior experience in the construction business. Kuchma’s stated reason for redeveloping Maidan was the tenth anniversary of Ukrainian independence. Instead, the second decade of Ukraine’s alleged “independence” saw a tremendous proliferation of protest activity at Maidan square.

 

Innehållsförteckning #123-124 På torget

Publicerad

Bilder av torget i Mörbylånga tagna i augusti 2015

Av: Catharina Gabrielsson

Torget i Mörbylånga tycks slumrande, drömskt försjunket i det förflutna. Det här var en plats som tvinnade samman stadens och landsbygdens socio-ekonomiska ekologier och kopplade dem vidare till fastlandet. Idag är den närmast tömd på liv och ger ett flackt och splittrat intryck – en stor öppen yta omgiven av låga byggnader och med öppna siktlinjer mot Kalmarsund, bara ett stenkast därifrån. Torget kantas av parkeringsplatser och klyvs av en köryta tvärs över: på ena sidan en gräsmatta, rabatter, några betongbänkar och en plaskande fontän – på den andra ett område med kullersten där det gamla brunnshuset står, och en liten scen som är ny för i år. Så här en vardag i mitten på augusti står scenen öde, men anslag och affischer vittnar om det lokala föreningslivets ansträngningar att ge den ett innehåll. Dessvärre fick sommaren största begivenhet, Musik i Världsarvet, inte det publiktryck man önskat eftersom SMHI gått ut med falsklarm om regn. Den lördagen stod trafiken stilla på 136:an från Byxelkrok ner till bron, då campare och turister flydde ön – en flykt som enligt Ölandsbladet medförde ett allvarligt avbräck i den lokala ekonomin. Men rosorna blommar i rabatterna, fontänen hålls trots allt igång, och det djärvt året-runt-öppna caféet i den gamla bokhandelns lokaler är fortfarande ett pålitligt tillhåll. Det vore fel att säga att det sjuder av liv på torget i Mörbylånga, men det är inte heller alldeles dött. Vad säger den här platsen om torgets principiella värden, vilken betydelse har det i relation till staden, samhället och demokratin? Hur förhåller sig det konkreta till det tänkta och språkliga, när det – som här – tycks röra sig om berättelser på helt olika plan som endast med svårighet kan fogas samman? Å ena sidan den banala verkligheten, där varje utsnitt visserligen är specifikt men samtidigt tenderar att bekräfta en redan fastlagd sanning. Å andra sidan diskursen, termer och begrepp som förutsätter att något viktigt står på spel och därför känns opassande på en plats som denna, där i stort sett ingenting händer.

Men torgets snabbt avhandlande, snart 200-åriga historia ger en omedelbar inblick i dess förankring i vardagslivet, ja som en förutsättning för det stadsliv som här upprättades i skarp kontrast till det omgivande, urgamla jordbrukslandskapet. Mörbylånga grundades per kungligt brev år 1820 och var då Sveriges minsta köping. Sedan Johan III:s tid hade Öland utgjort en s.k. djurgårdsinrättning, en kunglig jaktpark, vilket lade en död hand över den tidig-moderna utvecklingen. Misären och fattigdomen på Öland är en förhållandevis okänd del av den svenska historien som Margit Friberg skildrat i sina romaner. Då kungamaktens förtryck slutligen upphörde 1801 fördelades marken mellan gårdarna och ett litet område vid Kalmarsund avsattes kompensatoriskt till en köping med tillhörande hamn. Den första stadsplanen från 1824 visar ett tiotal kvarter organiserade i ett prydligt rutnät, där torgets oproportionellt generösa mått vittnar om dess faktiska och symboliska betydelse. Hembygdsföreningens årsskrifter skildrar torget som en levande plats med marknader och torgdagar; en plats för möten och lek, köpenskap, slantsingel och fylleri, uppvisningar och parader. De flesta affärerna var samlade kring torget liksom post, telegraf och banker. Här stod stadens första och länge enda gatlykta, här stod brunnen med anslagstavlan. Torget var vid den här tiden en öppen och sammanhållen stenlagd yta. Hembygdsföreningen anger att det förstördes omkring 1960 då kullerstenarna grävdes upp på norra halvan och ersattes med gräsmatta och rosenrabatter, ”till och med en vattengrav…!”. Indignerat och sorgset noteras att “ännu 1983 är södra torghalvan en ‘död‘ del från att ha varit en livfull medelpunkt”.1 Man anar släktskapet med Stortorget i Kalmar tvärs över sundet, som – om än anlagt långt tidigare och med mer storslagna pretentioner – sett ut och diskuterats på liknande sätt. Torget i Mörbylånga är nästan lika stort men här har upplevelsen av tomhet uppenbarligen fått ett större lokalpolitiskt spelrum. När platser förlorar sina nyttobetonade funktioner börjar identiteten vackla, vilket kan föda ett frenetiskt begär att förse dem med nya innebörder: i Mörbylånga är till och med refugen försedd med flaggstänger och blomster.

Skillnaden mellan köping och socken manifesterades förr med en grind som skulle hållas stängd vid fastlagda tider – försumlighet bestraffades med böter. Redan här, i dess minsta format, framträder stadens ”maskiniska” karaktär, för att tala med Deleuze och Guattari. De ser staden som en funktion av rörelse och kretslopp: en anordning som sorterar, kopplar om och distribuerar materia – livlöst, levande och mänskligt.2 Staden framkallar frekvenser i olika hastigheter och tvingar fram polariseringar i förhållande till omgivningen – den utgör ett slags teknik, men också ett kraftfält, inskrivet i ett sammanhang och betingad av relationer som den både framkallar och inverkar på. Frågan om stadens identitet handlar därför ytterst om dynamik och sammanhang, och detta oberoende av storlek och skala. Som på alla andra ställen har förändringen i Mörbylånga varit både smygande och plötslig. Omställningen från ett jordbruks- och industrisamhälle (fortfarande fast förankrat i platsbundna resurser) till det så kallade post-industriella kunskapssamhället med fokus på storstadsregionerna har urholkat landsortens betingelser. Ölandsbron från 1972 – då Europas längsta bro – visar på en regionalpolitisk strävan att ”vända” utvecklingen med infrastruktur, men den är också ett monument över den nya tidens globalisering som totalt ställt om betydelsen av det platsspecifika. Det är inte så att man tidigare saknat kontakter: ölänningarna var ett folk av sjömän och emigranter, och de ”lediga umgängesformer” som sägs ha präglat Mörbylånga under blomstringsperioden kring förra sekelskiftet härleds till ett amerikanskt inflytande.3 Men innebörden av vår tids globalisering är att platser och verksamheter blir avhängiga flöden i system man saknar möjligheter att påverka.

Då sockerbruket i Mörbylånga lades ner 1991 slogs botten ur en hel region av sockerbetsodlande bönder, och med det ett helt landskap av rytmer och rörelser. Monokulturen hade gynnat djurhållningen på Öland eftersom restprodukterna kunde användas som vinterfoder – sommartid bidrog de många betande djuren till att hålla alvaret och strandängarna öppna (något som idag, kan tilläggas, sker genom avverkning och bidrag från EU). När Svenska Sockerbruks AB – då i monopolställning på den svenska marknaden – tog beslutet att avveckla anläggningen gick verksamheten på högvarv: man talade om ”rekordfart, rekordvinst, rekordinvesteringar”. Bakgrunden till beslutet låg i regeringen Bildts avregleringar med slopade subventioner till sockerproduktionen, i kombination med ägarföretagets strategiska EU-anpassningar. Den strukturomvandling eller ”rationalisering” som drabbade sockerbruket i Mörbylånga – en utveckling mot större och färre ägar- och produktionsenheter, längre avstånd och transportvägar – kalkylerar inte med enstaka komponenter. Möjligheten att överlåta fabriken på bönder och arbetare utreddes aldrig eftersom Sockerbolaget vägrade att låta ”någon överhuvudtaget fortsätta producera socker i Mörbylånga”.4 Kanske fogligheten inför detta beslut, i praktiken ett dråpslag för en hel region, kan betraktas ur ett post-kolonialt perspektiv: en kvarleva efter århundraden av förtryck, en underdånighet mot makten som bitit sig fast i samhällskroppen.

Ur Mörbylånga hembygdsförening.
Mörbylånga hembygdsförenings jubileumsskrift 2010, Mörbylånga hembygdsförening, 2010. Foto: Catharina Gabrielsson

Den dramatiska rivningen av fabriken 1993 kan – liksom invigningen av Ölandsbron – betraktas som brytpunkter, drastiska förändringar som uppstår ur långa och komplexa sammanhang vars orsaker vilar latenta i miljön tills faktorerna med ens konsolideras, effektiveras och materialiseras. Processen är irreversibel: efteråt är ingenting längre sig likt. Mörbylångas långa kamp för överlevnad i konkurrens med omgivningen avgjordes kanske när Systembolaget valde att flytta butiken till Köpstaden nära brofästet. Färjestaden hade aldrig varit annat än ett färjeläger: idag en kakofoni av strandnära bostadsrätter, köpcentrum, minigolfbanor och parkeringar. Kontrafaktiskt undrar jag hur Öland hade utvecklats utan bron, och hur den geografiskt betingade autonomin hade kunnat utgöra en styrka inför nästa, digitala samhällsomdaning. Om teknologin komprimerar tiden och rummet och gör avstånden irrelevanta får samtidigt det kroppsliga och närliggande andra betydelser, vilket borde kunna gagna en insulär kultur. Istället har bron reducerat stora delar av Öland till en förort till Kalmar, och Mörbylånga har hamnat i bakvattnet för denna utveckling. Idag står många av huvudgatans lokaler tomma. Från och med nu måste förändringen forceras med sammanbiten politisk vilja, villig att riskera och satsa allt på ad-hoc-mässigt entreprenörskap. I juni fattades ett preliminärt kommunalpolitiskt beslut om försäljning av hela hamnområdet till en exploatör. Man hoppas nu på lyxhotell och spa-anläggning. Det känns som om stadens tysta gator och hus hukar sig inför anstormningen av utifrån kommande riskkapital som på kort tid kan ödelägga allt, innan det drar vidare.

I det som allt oftare kallas ett delat land – ett Sverige med skärande kontraster mellan stad och landsbygd, där det ensidiga bligandet mot storstadsregionerna som motor för ”tillväxt” garanterar en fullständigt ohållbar utveckling – blir torget i Mörbylånga en sinnebild. Torget är avhängigt sina förutsättningar, det står och faller med vad som överhuvudtaget gör livet möjligt i just denna landsända – ett liv som tidigare varit nödvändigt, självfallet, till och med förenat med prestige. I takt med att den geografiska förankringen försvagats och relationerna avtagit i antal och intensitet blir livet på torget långsammare och mera dämpat. Men det är inte bara en förändring i grad, utan även i art. På de annars tomma trottoarerna står klungor av unga män som ser ut att komma från Medelhavsområdet, kanske syriska flyktingar med tillfälligt härbärge på asylboendet. Några väntar på bussen till Färjestaden och Kalmar: busslinjerna söderut är ersatta av ”flexibel närtrafik” som kräver att man måste anmäla sig i förväg för att bli hämtad. Eftersom taxi-näringen är nedlagd på södra Öland är det lätt att bli strandad i Mörbylånga, och till och med när man står på torget är mobiltäckningen usel. Torget är samtidigt integrerat och avskuret, infogat i en lokal rumslig struktur och bortkopplat från tekniska nätverk. Men rimligtvis är det som materiellt, rumsligt och historiskt fenomen mer än sina nuvarande socio-ekonomiska förutsättningar. Det som sker här spelar roll, det utgör en resurs, men vilken?

Jag har tidigare skildrat omvandlingen av Stortorget i Kalmar och tecknat bilden av ”den tomma platsen” som grundläggande för demokratin.5 Tomheten skapar utrymme för förhandlingar och synliggör konflikter, men den är också oroande som uttryck för en fundamental ovisshet. Ovissheten är förbunden med en förståelse av demokratin som en ständigt pågående process – inte ett färdigt tillstånd, där makten är ”osynlig” och fördelad i samhället – inte knuten till en grupp eller person. Makten kan inte återges visuellt eller fångas symboliskt – den måste förhandlas, och därför fordras ett institutionaliserat rum där maktens verkningar kan framträda, diskuteras och bli möjliga att konfrontera. Öppet och tomt, eftersom det är bara så vi kan framträda inför varandra som likar. Denna förståelse av det offentliga rummets idé och beskaffenhet förutsätter att företeelser, utsagor eller manifestationer får ett slags rumslig förlösning. Den förutsätter ett rum – fysiskt eller medialt – som hålls fredat för just detta ändamål, i kontrast till de mera intecknade förhållandena i fastigheterna runtomkring: de enskilda intressena. Tomheten är verklig, i så mån att inget enskilt intresse eller funktion får tillåtas dominera ”torget”, men den är också metaforisk, symbolisk och metafysisk. Det är en tankebild som räcker långt, eftersom det offentliga rummet skrivs in ett schema av makt och visibilitet vilket ger allting som framträder där en politisk laddning – ja, de som tigger sitter även utanför ICA i Mörbylånga. Men förutsätter inte denna idé en viss urban intensitet? Torget i Mörbylånga är visserligen tomt, men det är omgivningen också. Och det var ekonomiska strukturer som fyllde det, och ekonomiska strukturer som tömt det.

Nu tänker jag istället på en annan av torgets grundidéer: det jämbördiga utbytet. Utbytet är ett nyckelord för marknaden, men också för en ständigt förhandlad, förmedlad och delad verklighet. När SD genomför sin kupp i semestertider och tapetserar Stockholms tunnelbana med skändligheter så undandrar sig tilltaget denna princip, den om det jämbördiga utbytet. Eftersom påståendet inte kan bemötas på lika villkor handlar det om ett övertag, alltså en kränkning. Genom att betona vikten av ett jämbördigt utbyte hamnar man i mittfåran av diskussionen om offentliga rum, men också hos nationalekonomins grundare Adam Smith, ”den värdsliga filosofen” som var den förste att uppmärksamma vardagen på torget och sätta den i relation till större strukturer.6 Förhållandet mellan köpare och säljare, konsument och producent, såg han som präglat av frihet och frivillighet: ett utbyte reglerat av tillgång och efterfrågan med en inneboende kraft som i förlängningen (trodde han) skulle gagna nationernas välstånd. Det kunskapsområde som kallas ekonomi är alltjämt begränsat till en studie av marknaden, utan att räkna med andra faktorer – som arbetsvillkoren på fabriken. Som bekant konstaterade Marx att där var förhållandena annorlunda, inte en horisontell relation mellan likar utan en hierarki präglad av tvång. I ortodox marxistisk mening är därför torgets förmenta frihet och öppenhet ett sken, ett bedrägeri, avsedd att hålla de verkliga förhållandena i det fördolda. Offentligheten är därför en borgerlig konstruktion avsedd att hålla en viss del av samhället privat, det vill säga kapitalet och det enskilda ägandet. Det är inte en kritik utan snarare ett faktum, och ett uttryck för de intima banden mellan demokrati och kapitalism. När allt kommer omkring står medborgaren och konsumenten på samma idéhistoriska grund och uppstår ur samma källor.

Men för att handskas med det faktum att vi trots allt lever i och accepterar, måste förlika oss med och kanske uppskattar en liberal kapitalistisk demokrati, är det viktigt att se hur privat och offentligt är glidande kategorier. Demokratiseringen av samhället innebär att gränsen ständigt ändras och överskrids. De grövsta missförhållandena har kunnat rättas till genom att sådant som tidigare hörde till det privatas sfär – husfaderns och fabrikörens domäner – dragits fram i offentlighetens ljus och därmed kunnat bemötas politiskt. Därför är det giltigt att problematisera idén om ett öppet offentligt rum, och samtidigt insistera på denna öppenhet och dess potentiellt kritiska verkan i kraft av ett jämbördigt utbyte. Genom att härbärgera dessa ideal och binda samman politiska, ekonomiska och sociala strukturer är torget ett i grunden komplext fenomen. Det har en performativ funktion genom att tvinna ihop och tvinga fram saker till ytan. Men med försvagade strukturella relationer blir torget mera en uppsamlingsplats än en plats för utbyten; det måste betas för att inte förbuskas. Vad har vi då för utbyte av det som samlas här?

Konstinstallation
Installationsbild från utställningen Unobstructed Lines of Vision med konstnären Johanna Karlin, Kalmar Konstmuseum 2015. Foto: Michelangelo Miskulin © Kalmar Konstmuseum

När man står nere vid de rostiga magasinen i Mörbylångas hamn och hör det ensliga klinkandet från segelbåtsmaster ser man Kalmar slott torna upp sig vid horisonten. Ett större sammanhang ligger nära. Vårens tumult på Kalmar konstmuseum – när delar av styrelsen genomdrev ett kupp-artat chefsbyte för att få till stånd ett mer ”lokal-anpassat” konstprogram – föranleddes av Johanna Karlins installation Unobstructed Lines of Vision. Utställningen bestod av föremål hämtade från olika offentliga och institutionella miljöer: planteringslådor, bänkar och bord, askkoppar, laminathyllor, armaturer, plastväxter och enstaka stenar hade ställts samman i en säregen scenografi med stark poetisk laddning. Lösgjorda ur sitt vanliga sammanhang – i den första instansen sedda, i den andra synliggjorda – och placerade i en annan konstellation fick dessa vardagliga, oansenliga föremål oväntade skulpturala kvaliteter. Konsthallen förvandlades till ett upplag för flyttade saker vars former blev konturer kring en rörlig materia, inskriven i olika förändringsregister: stenens tröga geologiska tid, de sociala artefakternas snabbare omsättningstakt, och den momentana mänskligt skapade händelsen. Nu var det som om rörelsen avstannat i en tillfällig gemenskap. Sakerna började forma sig i nya samband. De institutionella miljöernas ömkliga staffage fick plötsligt kraft att framkalla insikter, både av kollektiv art och som individuell upplevelse. Särskilt en platsväxt slingrad kring en spaljé bar på associationer som visade sig vara extremt starkt berörande.

Jag medverkade vid ett utställningssamtal som främst kom att handla om poetiska kvaliteter, och mindre om kritiskt potential. Överförd till enkla förhållningsregler kring det offentliga rummets vård och skötsel skulle förstås utställningen kvaddas: avståndet mellan den banala verkligheten och konstens subtila diskursiva och estetiska kvaliteter kan ibland vara oändligt. Men det är just denna halsbrytande dubbelhet som ryms inom torget som begrepp och fysiskt rum. Därför räcker det inte att vistas länge på en plats, betrakta den med ihärdig uppmärksamhet och vaken skärpa, för att frilägga den vardagliga inneboende lyster som finns i varje utsnitt av verkligheten. Man måste också försätta den i ett annat ljus, förändra själva inramningen, förse den med andra relationer. Ett sådant vårdande, i ordets rätta mening ”curatoriellt” förhållningssätt till platsen innebär ett samtidigt utåtblickande och inåtvänt perspektiv; ett tillvaratagande av befintliga resurser i förening med precisa ingrepp. Och kanske visste man det bättre förr, för Mörbylånga hembygdsförening noterar: ”det är iögonfallande vid samtal och vid genomläsning av gamla brev och protokoll att se vilken omsorg köpingborna ägnat hamnen, parken och torget, gemensamma angelägenheter som gav arbete och glädje”.7

Det specifika med den globala kapitalismen är inte dess räckvidd, utan att den är på väg att frigöra sig från de platser som en gång möjliggjorde dess framväxt. Med denna skiktning får det fysiska rummet betydelser som ännu är omöjliga att överblicka. Plats-specifika förhållanden genererar spänningar med explosiv och långvarig verkan, krafterna fortplantas i materian – mänsklig, levande och livlös – i form av nya rörelser och hastigheter. Här uppstår nya och tidigare oanade förbindelser: det avlägsna blir plötsligt nära, det välkända obekant, det perifera centralt. Platser som varit avskurna och efterblivna i en tidigare mening, inskrivna i ett linjärt och monolitiskt samhällsnarrativ, förändras så snart berättelserna och förloppen mångfaldigas. Under flera dagars tid, vid helt olika tidpunkter, när jag åker från byn där jag bor ner till Mörbylånga står en bil parkerad vid vägskälet till 136:an. Någonstans längs den långa, asfalterade raksträckan möter jag ofelbart en man som ställer sig vid vägkanten med en hund i famnen. Hunden grinar illa, mannen är kutryggig och glosögd: båda stirrar på mig när jag far förbi. Varför väljer de att vandra längs just den här vägen? Och vilket märkligt sammanträffande att det alltid är när jag ger mig ut! Detta mysterium skulle kunna skingras om jag stannade bilen och frågade, men jag väljer att istället behålla det.

 1. Tord Rosenqvist, ”Mörbylånga torg”, Mörbylånga hembygdsförenings jubileumsskrift 2010, s. 56; Tord Rosenqvist, ”Mörbylånga köping: några data från köpingens 131-åriga historia”, N. Torsund (red.) Mörbylånga: en öländsk socken i ord och bild, i helg och söcken (Mörbylånga Hembygdsförening 1983) s. 194

2. Gilles Deleuze och Félix Guattari, A Thousand Plateaus: Capitalism and Schizophrenia, eng. övers. Brian Massumi (London and New York: Continuum 2004 [1980]), s. 477

3.  Tord Rosenqvist, ”Mörbylånga köping: några data från köpingens 131-åriga historia”, s. 224

4. Valle Dickson, ”Sockerbruket skrotades i onödan”, J. Krook (red.) Vi minns: berättelser från södra Öland (Bildningsförlaget, ABF Sydöstra Småland/Öland 1993) s. 36

5. Begreppet ”den tomma platsen” är Claude Leforts formulering och tas upp i min avhandling Att göra skillnad: det offentliga rummet som medium för konst, arkitektur och föreställningar om det politiska (Stockholm: Axl Books, 2006).

6. Se Robert L. Heilbroner, The Worldly Philosophers: the Lives, Times and Ideas of the Great Economic Thinkers (1953)

7. Tord Rosenqvist, ”Mörbylånga köping: några data från köpingens 131-åriga historia”, s. 224

 

Innehållsförteckning #123-124 På torget