Publicerad

Avsaknad av en osynlig verklighet

Ett samtal över generationsgränserna om samisk religion.

Av: Anneli Bäckman

Det var en varm vårdag i slutet av maj som Jonas Kanon ropade på Göta och Edvard att nu
kommer snart Sjul Jonson för att hämta sin kokalv och sitt lamm. Och det ville de verkligen inte
missa.

Året måste ha varit 1933 för Göta hade fyllt sju år och var nyinflyttad till Storbacken i norra
Vilhelmina från Atostugan, strax nedanför det heliga fjället Atoklimpen. Familjen var renskötare och Göta, som var näst yngst i en skara av sex barn, växte upp med att hjälpa sin pappa Tomas med renskiljningen och fisket. I byarna intill Storbacken hade svenska nybyggare etablerat boskapsskötsel sen närmare ett halvt sekel tillbaka. Den här våren var Göta glad då hon funnit en jämnårig vän i bondesonen Edvard Kanon.

Sjul Jonson bodde i ett viste som låg otillgängligt uppe på fjället, men den där varma majdagen
var han på väg ned till Borkan och Jonas Kanons gård för att hämta kokalven och lammet han
köpt. Götas föräldrar och de andra samerna kallade Sjul för noeitetemmie, och när han kom på
besök blev barnen tillsagda att inte fara runt och väsnas. De hade stor respekt för honom fastän
han alltid var vänlig.

Nu undrade de alla hur han skulle bära sig åt för att få med sig de unga djuren hela vägen upp
till vistet, en dagsvandring mellan Borkafjäll och Daunatjåkko. Bonden Jonas kom ut från ladan
med djuren i varsitt rep om halsen och lämnade över dem till Sjul som i sin tur lossade på repen, men konstigt nog varken sprang de sin väg eller gjorde annat motstånd. Sjul tog bara av sig sin mössa och viftade lite med den framför deras huvuden. Därefter gick de lydigt och lugnt vid hans sida. Då och då stannade han till så att djuren fick vila och beta av det färska vårgräset.
Nyfikna smög barnen efter för att se detta märkliga beteende hos den lilla kalven och det lilla
lammet som följde Sjul mot den sjunkande solen i väst. Jonas Kanon såg också alltihop men
skrattade bara och sa till barnen att de inte fick retas med den där trollgubben.

Minnet om Sjul Jonsson är min mormor Louise Göta Nanny Bäckmans. På den tiden kallades hon Göta och det gör hon fortfarande i sina hemtrakter, men i Stockholm dit hon senare flyttade känner de flesta henne som Louise. I dag kallas hon även gammelfarmor Ahkka av mina brorsdöttrar. Vi ses i lägenheten i Solna. Här har hon bott med min morfar sedan höghuset byggdes i början av sextiotalet, men nu bor hon ensam. Vi dricker kaffe, plockar bland böcker och pratar om allt som händer just nu – här eller någon annanstans i världen. Men var vi än hamnar landar vi ett nystande i historia och religion, och då även i samernas historia och det
världsomspännande koloniala förtrycket, den kristna missionens framfart, erfarenheten av
rasism och innebörden av assimilering. Vi har olika erfarenheter av det samiska arvet.

Louise egen berättelse är en bok i sig. En som sträcker sig från uppväxten i Vapstens sameby och de första formativa åren i nomadskolan där det var förbjudet att tala samiska, till den
akademiska världen där hon fick syn på sin egen historia och fördjupade sig i den traditionella religionens olika dimensioner. Hon blev senare även professor i religionshistoria vid Stockholms universitet. I sin forskning har hon intresserat sig för att söka samernas egen röst bland alla övriga otaliga röster som beskriver samisk kultur. Genom att studera källmaterialen från andra perspektiv än de gängse och därmed kunna bidra med nya tolkningar, har hon utmanat den akademiska världens förlegade föreställningar om den samiska religionen och kvinnornas roll i det traditionella samhället.

I Louise texter beskrivs nåjden som den religiöse experten med många funktioner i det
traditionella samiska samhället, en roll som var i ständig rörelse och anpassades till sin person
och omgivning. Nåjden var den som hade tillgång till andra dimensioner av universum och även kunskapen att medla mellan dessa när behov uppstod – en vägvisare i de stora existentiella
frågorna. I rollen ingick det även att vara en traditionsbärare såväl som en förnyare, samt en
stöttepelare i tider av kris. Det var ett tungt ansvar som förmedlades av andliga krafter till den
utvalde vilken slutligen fick gruppens godkännande att företräda dem i detta komplexa kosmos.

Det finns källor som visar på möten mellan samer och nordbor långt innan Vikingatiden men det var under de olika etapperna av kristet missionerande som den samiska religionen och nåjdens roll utmanades på riktigt. I ett utkast till en text om kristendomen bland samerna i Sverige skriver Louise om missionens framfart i Norden under 16 och 1700-talet då den gick in i ett intensivt skede: ”De kristna missionärerna säger sig föra fram en frälsningslära med kärlekens budskap men de blir samtidigt bärare av en imperialism som anser att de förmedlar den rätta kunskapen som alla bör tillägna sig – och den är tvingande. Missionen är också ett politiskt redskap som banar väg för kolonialism, alltså ett gradvist men målmedvetet övertagande av samernas land.”

Det ihärdiga missionerandet bland samerna som pågick under närmare 600 år ledde till ett
successivt urholkande av den samiska kulturens andliga kärna och att en hel tankevärld och
kultur förändrades i grunden. Nåjdens betydelse hade därmed reducerats från en upphöjd
vägledare och mytopoet till en simpel trollgubbe.

AB: Vad tror du att det var för kunskap som Sjul hade och som gjorde att djuren betedde sig
så som de gjorde?

LB: Jag vet inte, men folk sa att han var noeitetemmie. Minns jag rätt? Jo, det var så man sa,
noeitetemmie – att han hade en särskild kunskap, och att han hade en speciell kännedom om
djur. Det fanns de som kallade honom trollgubbe och folk i byn undvek honom för det mesta
och han undvek i sin tur familjerna i byn, alltså nybyggarna. Jag minns honom som snäll och
vänlig även om jag hade respekt för honom.

AB: Jag tycker att det är intressant med den här kunskapen som är inbäddad i den traditionella
kulturen, den tysta som inte har låtit sig dokumenteras särskilt väl. Det känns också som en
paradox att försöka komma åt den ”utifrån”. Hur ser du på den uppgiften, att söka och förmedla
kunskap om något som kanske måste upplevas för att förstås?

LB: Det är en svår uppgift förstås, för man kan bli misstrodd, men samtidigt måste man ju
försöka och sen är det upp till var och en att skapa sig föreställningar bortom det som beskrivs.
Jag har mina egna erfarenheter till grund och har även gjort många intervjuer.

AB: Det går att läsa om nåjden i din gamla skolbok från nomadskolan, där står det ”De dödas
andar hade, trodde man, stort inflytande på människornas öden och voro därför både fruktade
och ärade. Man kunde komma i kontakt med dem genom de s.k. nåiderna, d.v.s. nervösa och
sjukligt anlagda personer, vilka trodde sig ha makt över andarna och kunna göra resor över land och hav eller ned till underjorden, medan kroppen låg kvar medvetslös och orörlig.” Var det här det du fick lära dig om nåjden?

LB: Jo, det stämmer. Vi fick lära oss att nåjden var en nervös och sjuklig person, men jag minns också att vuxna runt omkring mig kunde prata om personer som var noeitetemmie. Jag minns att min pappa Tomas berättade om när han var barn och följde med sin morfar upp på fjället för att leta efter medicinalväxter, som till exempel färska björklöv. I ett stenröse hittade min pappa en trumma, han ropade på sin morfar som blev alldeles förskräckt och sa åt min pappa att han inte fick röra den och att han aldrig fick nämna vad han sett för någon. Det var ju en enorm synd, missionärerna och prästerna försökte komma åt trummorna för att bränna dem.

AB: Du har kallat nåjden för en mytopoet, och jag tycker att den benämningen gör det lite
lättare att förstå nåjdens roll som mer än bara en religiös ledare eller expert. Jag tänker att
människans behov av att förstå sitt sammanhang i tid och rum fångas upp av nåjdens
mytopoetiska funktion. Rollen är central för vår förståelse för vårt sammanhang och en mening
med livet. Det är en roll som många gånger är krävande och svår, mytopoeten är kanske vad vi
behöver: en blandning av myter och poesi.

LB: Jag kallar gärna nåjden för mytopoet då jag säger att den personen har en poetisk ådra. Det är inte vem som helst som kan berätta eller hålla reda på den religiösa delen.

AB: Det handlar väl också om att både kunna tolka sin omgivning och att skapa symboler som
representerar något annat. Jag tycker det låter som en typisk konstnär. Jag tänker också på vad
KG Hammar har sagt, att religion kan eller bör förstås som konst, alltså att det också finns en
bildlig och metaforisk förståelse av religionen.

LB: Precis, och här kan också nåjden framställa det så att människan har möjlighet att uppfatta
det med sitt inre. Det handlar ju om att också ta till sig innehållet. Det finns poesi som jag
verkligen berörs av, men också sådan som jag inte förstår alls. Var och en tar till sig saker på sitt
sätt.

AB: Apropå tolkningar, i ditt arbete har du utmanat olika tolkningar av den samiska religionen
och sagt att det finns en eurocentrisk och ”manlig” blick på de få källor som redovisar möten
med den samiska kulturen. Du talar om hur det förs fram en tolkning av en berättelse likt de
panteons som ”västvärlden” är van vid. Där den samiska religionen liknas vid nordisk och grekisk mytologi trots att de egentligen skiljer sig väsentligt åt.

LB: Ja, men framför allt den romerska mytologin, eftersom de första som började att missionera var munkar från den katolska kyrkan. I den nordiska religionen med dess gudavärld, spinns det myter kring varje gud, och där Oden görs till den mest kunskapsrike av asarna. och Tor blir den farlige guden som dundrar runt med sina bockar i himlen. Samerna är ett naturfolk och har ingen gudavärld i samma bemärkelse, utan talar istället om solen som moder.

Det centrala här är att naturen ger och tar. Därefter kommer kristendomen med myter som
byggts kring Kristi födelse och som vi fått lära oss. Det är något i skillnaden kring dessa synsätt
som är viktigt att peka på.

När det kommer till källorna och dess tolkningar måste man ifrågasätta dessa utifrån
sammanhang där det oftast varit missionärer som har nedtecknat. Jag tror till exempel inte att
någon nåjd höll en riktig seans när en missionär var med. I många fall kan det snarare ha varit så att nåjden försökte blidka missionärerna med att till exempel förklara trummans bildvärld
utifrån kristna symboler.

Det finns ett exempel från 1690-talet som jag tycker om att lyfta fram. Anders Poulsson var en
same uppe i Torne lappmark som uppenbarligen hade haft kontakt med kristna munkar. När
han ställdes inför rätta, anklagad för innehav och användande av goabda, som vi kallar
trumman, knäppte han händerna och bad Fader vår. När han därefter tilltalades använde han
sig av kyrkans språk, och förklarade trummans bilder på sitt eget sätt: att alla relaterade till
bibliska symboler. När någon frågade honom om de fick använda trumman, sade han att visst
får du det, men först måste du bikta dig. Varför sade han så? Han lyckades inte övertyga rätten
utan dömdes till döden ändå.

AB: Vi pratar ofta om missionen som det stora ingripandet vilket förändrade den samiska
kulturen i grunden. Jag undrar vad som händer när ens kunskaper om livet och världen
förminskas och förkastas, för att gradvis ersättas med en annan, främmande livsåskådning – en
som inte accepterar mångfald.

LB: Ja, det skapar ju främlingskap mellan grupperna. I samekulturen den samiska kulturen fanns det ett antal punkter som kyrkan hade ögonen på men det var särskilt tre stycken som ansågs viktigast att få bukt med: trollkarlen, trolltrumman och sejten. Och kyrkan lyckades ju näst intill med att sänka ned dessa i dyn. Nåjden straffades med döden om han fortsatte att använda trumman.

AB: Det är ändå lite märkligt att det fick ett sådant effektivt omfattande och näst intill totalt
genomslag, trots att det tog lång tidäven om det skedde under lång tid och att
tillvägagångssättet var systematiskt på alla fronter. Jag tänker att det finns andra folkslag
folkgrupper som fått utstå missionen och som lever i kolonialismens efterdyningar men där de
ändå lyckats behålla en del av sin traditionella ursprungliga religion. Ett exempel är i Sydafrika
där traditionella Sangomas idag har en stark position vid sidan av den kristna kyrkan.

LB: Det låter intressant att folk i Sydafrika kan använda sig av båda religionerna. Deras
kristnande skedde ju samtidigt som i Sverige, vid 1600-talet då deras land och dess goda
förutsättningar ”upptäcktes” av sjöfarande holländare. Dit kom då missionärer för att förmedla
det kristna kärleksbudskapet och kyrkor byggdes, men invånarna fick sitta längst bak i kyrkorna medan de vita fick sitta längst fram under gudstjänsten. Det här har beskrivits av
antropologerna Comaroff som att detta systemet bäddade för apartheid. Enligt antropologerna
Comaroff bäddade detta system för apartheid. Men det skulle jag gärna vilja veta mer om.

AB: Men vad tror du? Kan det tänkas att det trots allt finns kanaler och fickor där den här
traditionella kunskapen och erfarenheten på något sätt lever vidare?

LB: Jo, så kan det vara och det vore fint.

”Mångfalder av kulturer stärker världen och varje enskild kultur. Folk talar om primitiva kulturer, men jag tror att att det beror på vem det är som observerar och hur värdet uppfattas. Vår arktiska kultur är viktig för hela världen, för den innehåller erfarenheter och uttryck som andra kulturer inte har.” – Intervju med Nils Aslak Valkeapää från filmen ”The Winds of the Milky Way” 1977 av Lennart Meeri.

 

KÄLLOR
Bäckman, L. ”The Noaidi and his Worldview: A Study of Saami Shamanism from an Historical
Point of View” (2005), Studier i samisk religion, Institutet för etnologi, religionshistoria och
genusvetenskap, Stockholms universistet, 2013
Bäckman, L. ”Kristendomen bland samerna i Sverige”, 2015 (ej publicerad)
Wiklund, K.B. ”Nomadskolans läsebok – Tredje boken” Uppsala 1929, Almqvist & Wiksells
Boktryckeri

Publicerad

Vem är same i Finland?

Samtal mellan Ánne Márjá Guttorm och Neeta Inari Jääskö
Text och transkribering av Sigbjørn Skåden.

De senaste åren har debatten om vem som får definieras som same hårdnat i Finland.
Antalet ansökningar om att bli upptagen i det finska Sametingets röstlängd har ökat radikalt
och Sametinget har avslagit en rad ansökningar.

Inför det finska sametingsvalet i oktober 2015 valde ungefär 200 av de avvisade ansökande
att överklaga Sametingets beslut till Högsta domstolen i Finland och i september 2015
beslutade Högsta domstolen att ge 93 av kärande rätt i sina överklaganden, och därmed
uppta dem i Sametingets röstlängd mot Sametingets vilja. Beslutet har väckt ilska bland
samer i Finland och drygt ett och ett halvt år senare är ämnet fortfarande brännande aktuellt
i Sápmi.

I december förra året lämnade Samelandspartiets ledare Per-Olov Nutti in en överklagan till
Länstyrelsen på hela den samiska röstlängden i Sverige, något som lett till en stor debatt
bland samer på svensk sida. Frågan om vem som är same kan tyckas småaktig när det
kommer till identitet, men då rättigheter ska fördelas och det samiska folket ska
representeras i förhandlingar med ett majoritetssamhälle blir saken genast mer komplex.

***

Detta är en transkribering och översättning av ett samtal mellan Ánne Márjá Guttorm och
Neeta Inari Jääskö som den samiskspråkiga podcasten Sis-Finnmárkku syndroma publicerade
strax efter händelserna i Finland i oktober 2015.

***

Ánne Márjá Guttorm Graven: Kan du börja med att berätta lite om vem du är, det är inte
säkert alla lyssnare känner till dig så bra?

Neeta Inari Jääskö: Ja, mitt namn är alltså Neeta Inari Jääskö. Jag kommer från Enare på
finska sidan av Sápmi. Jag har både enaresamisk och östsamisk bakgrund och har länge varit
aktiv i samepolitiskt arbete här på finska sidan, såväl som mellan länderna. Nu är
jag här för att berätta om, och försöka förklara, striden kring den samiska definitionsfrågan
som har varit aktuell i Finland den senaste tiden.

ÁMGG: Jag som är från den norska sidan har försökt förstå den här definitionsstriden
bland samer i Finland, och det har inte alltid varit så lätt. Jag tror vi samer i de andra
länderna har svårt för att förstå vad saken handlar om och varför den är kontroversiell.
Grunden till stridigheterna är alltså att en grupp människor som har fått avslag från finska
Sametingets röstlängd, har tagit saken till finska Högsta Domstolen i Finland. Nyligen har Högsta Domstolen beslutat att dessa ska få komma in i Sametingets röstlängd, mot Sametingets egen önskan. Kan du försöka förklara lite från början vad detta är för konflikt, så att samer i de andra länderna kan förstå?

NIJ: Ja, hur ska man börja? Grundläget för stridigheterna går egentligen långt tillbaka i
tiden, även om det är nu på sistone som det verkligen har tagit fyr. Det börjar
på nåt vis med det finska Sametingets definition av vem som är same och därför kan få rösta i sametingsvalet i Finland. Där slås det fast att en same är den som har åtminstone en förälders förälder som är uppvuxen med samiska som hemspråk, och som själv känner sig som same. Som tillägg har den finska Sametingslagen, som självklart är utformad och bestämd i finska riksdagen, den säregenheten att den har en väldigt konstig paragraf. Paragrafen säger att man också räknas som same om man har en förfader, hur långt som helst tillbaka i tiden, som är same. Denne blev registrerad i gamla skatteregistren som ”skattlapp”. Det kunde vara
en person som såg sig vara verksam i en så kallat ”lapsk” näring, såsom jägare, fiskare,
renskötare eller andra utmarksnäringar. Detta är ett gammalt skattesystem som
härstammar från tiden under svenska kronan, och på den tiden bodde många sorters
människor här i norra Finland. De flesta var nog samer, men här bodde också finländare och andra nationaliteter som även de jobbade i utmarksnäringar. *

Och striden börjar där; med att samerna från början inte har godtagit denna paragraf i Sametingslagen, just eftersom dessa gamla skatteregistreringarna inte förtecknade någons etnicitet eller kultur. De registrerade bara vilken näring den enskilda arbetade i. Därför är det omöjligt att utifrån dessa register att identifiera någons etniska ursprung. Den andra invändningen är dessutom att registren går många hundra år tillbaka i tiden. Även att själv om någons förfader för många hundra år sedan möjligtvis var same, så ska Sametingets röstlängd
reflektera den levande samiska kulturen som finns idag, och de släkterna som har varit en
del av det samiska samhället fram till moderna tid.

Situationen har varit så att även om vi har haft denna paragraf i Sametingslagen så har
den tills nu inte varit grundlag och därför inte kunnat godkänna särskilt många i
Sametingets röstlängd, även om några självklart har försökt. Hittills har denna
”skattlapparagraf” tolkats så att man ändå inte kan hämta upplysningar längre
tillbaka i tid än det som möjliggörs av nämnda språkkriterium, alltså att åtminstone en av
dina förälders förälder har talat samiska hemma. Men detta ändrades dock år 2011,
då fyra personer godkändes till röstlängden mot Sametingets vilja. De tog saken
till Högsta Domstolen i Finland och vann saken där med bakgrund av ”skattlapparagrafen”.

Efter detta domslut uppstod ett annat samtalsklimat kring samiska frågor i norra
Finland. Ett påstående som också var på tal under tidigt 90-tal, då Sametingslagen
blev beslutat och Sametinget grundat, kom upp till ytan igen. Påståendet sade nämligen att samerna inte är någon ursprungsbefolkning i någon del av Finland, eftersom det alltid funnits i dessa trakter så kallade ”lappalaiset” (”lappländeror”). ”Lappalaiset” är en term som kommer från dessa gamla skatteregister och som många i norra Finland kallat, och kallar, sig själva. Det
ska dock tilläggas att också samer mycket länge blev kallade så i Finland, ända fram till 1960-talet. Därför blir termernas betydelse, och vilka det gäller, otydligt och allt blir en smörja och röra. Hur som helst var det bland annat med stöd av denna grundlag som några grupper av de som i dag definierar sig som ”lappalaiset” gjorde kraftigt motstånd mot etableringen av Sametinget på 90-talet. De menade att det var ”lappalaiset”, alltså de själva, som var den ursprungliga befolkningen i norra Finland och att de som i dag kallas samer kommit senare från Sverige eller Norge. Detta därför att det bara är i moderna tid det har varit talat om samer, medan ”lappalaiset” har funnits så länga man kan minnas/vet.

ÁMGG: Men vad är det nu som hänt, varför är det så många som just på senare tid har
överklagat sina avvisade röstlängdsaker in för Högsta Domstolen?

NIJ: Så som jag förstår det är detta något som kommit upp igen som en följd av
det ändrade samtalsklimatet sen 2011. Många i norra Finland har börjat tala om att det på något vis finns en sorts gammal bortglömd samisk grupp och man talar om vilka som skulle kunna räknas till den kan vara. Utifrån detta har de som menar sig tillhöra denna grupps efterkommande ättlingar hävdat sin rätt till att tillhöra Sametingets röstlängd, för att deras förfäder möjligen talade samiska för två hundra år sedan. Från denna ståndpunkt har snöbollen börjat rulla, och som en del av det förändrade samtalsklimat har lett till att vi fått en grupp som kallar sig ”de statuslösa samerna”.

De statuslösa samerna menar sig vara samer som lever samiska liv, men som av någon anledning inte godkänns som samer av Sametinget. De har de senaste åren börjat
organisera sig och på så vis hamnat i strid med Sametingetmyndigheten, eftersom Sametinget
inte vill godkänna dem till röstlängden. Vad som komplicerar det hela ytterligare är att det till dessa organisationerna av statuslösa samer, som på 90-talet gjorde motstånd mot grundandet av Sametinget, har börjat strömma in. Många av dessa är rena finnländare sedan generationer tillbaka, ättlingar till nybyggare, som aldrig tidigare har identifierat sig
som annat än finnar, men som nu plötsligt tillhör en grupp av statuslösa samer.

Dessa organisationer har de senaste åren varit effektiva i sin lobbyverksamhet mot
finska myndigheter. De har lyckats skapa en bild av att det finns en undertryckt
samisk grupp som de tillhör, en grupp som Sametinget, (vilket enligt dem styrs av nån sorts rasistisk samisk elit), har bidragit till att undertrycka. Man kan säga att den största förändringen de senaste åren är att begreppet ”de statuslösa samerna” har fötts, och att det nu av somliga används för att undergräva Sametingets legitimitet.

ÁMGG: Men på grund av det historiska förtrycket av samer är det ju också här på den norska
sidan många samer som kanske först inte förrän i i vuxen ålder får veta att de har samisk
släkt. Först då börjar de bygga sig en samisk identitet, blir medvetna och börjar ta tillbaka sitt samiska arv. Och på norska sidan vill jag säga att vi är rätt inkluderande mot dessa ”nya” samer. Kanske är det därför som den här saken är svår att förstå, eftersom för rätt många här hos oss tänker nog att dessa är samer, som vi på norska sidan inkluderar, som exkluderas på finska sidan.

NIJ: Jo, i grunden tänker jag också så, att man ska vara inkluderande och om det nu skulle
råka komma några få in i röstlängden som kanske inte är samer, så skulle inte det vara någon katastrof. Personligen rör det inte mig inte ett skit. Problemet uppstår emellertid när gruppen av ”statuslösa samer”, som vill räknas som samer och vill in i röstlängden, blandas samman med människor som jobbar för att undergräva, nu också tydligen från insidan, Sametinget och dess arbete för att godkännas som urfolk i Finland.

Så har vi också de principiella aspekterna. Hur Högsta Domstolen i Finland tolkar Sametingslagen och hur lite de har brytt sig om Sametingets syn på saken. I praktiken verkar det som att Sametingslagen inte ens spelat någon roll i många
av Högsta domstolens saksavgöranden. Folk har blivit godkända som samer och fått
inträde till röstlängden på rätt konstiga bevekelsegrunder. Till exempel har några av de argumenterat för att de är samer för att de brukar plocka hjortron, eller att de bott hela sina liv i norr och känner stark anknytning till regionen, eller för att de som barn har haft skaller (vinterskor gjorda av renhud). Och många av dessa typer av ”identitetsmarkörer” har passerat rakt genom Högsta Domstolen. Detta är argumenten för samisk tillhörighet som inte finns
någonstans i Sametingslagen, och inte heller någon annanstans för den delen. Ändå har Högsta
Domstolen beslutat sig för att tvinga Sametinget att ta in flertalet personer med dessa argument in i röstlängden. Det utgör ett principiellt problem därför att ett sådant beslut från Högsta Domstolen fråntar samerna själva rätten till att definiera vad det är att vara same. Det är ett överförmynderi emot samer som är svårt att godta. Saken handlar inte, så som många tror, om att det samiska samhället på finska sidan är så exkluderande. Jag skulle vilja säga att det samiska samhället i Finland är rätt öppet för andra än bara samer, och att de som vill ta del av det samiska samhällslivet har möjlighet till det. Det finns hur många exempell som
helst på finnar och andra icke-samer som engagerar sig i det samiska samhället, jättebra
folk som gör ett viktigt jobb för den samiska kulturen. Det behöver vi och vi ska vara glada för det. Det ska också tilläggas att nog de flesta finnar i norr är nöjda med sin finska identitet och med sina liv, liksom är annars positiva till Sametinget och samiskt samhällsliv.

Men saken är komplicerad, som jag har försökt förklara. För de som vill involvera sig på ett positivt sätt i det samiska samhällslivet finns det många andra vägar att göra det på, än genom just Sametinget och röstning vid sametingsval. Man måste i slutändan bara acceptera och respektera att om Sametinget ska vara ett legitimt och autonomt organ för den samiska befolkningen, så är det bara de som faktiskt är samer som kan få vara i röstlängden. Och att same inte är något man blir därför att man bryr sig om det samiska samhället, det är något man är för att man tillhör en samisk släkt.

* Svenska Sametingslagen reglerar svenska Sametingets uppgifter och röstlängd enligt
följande: Sametingslag 1992:1433
1 kap. Inledande bestämmelser
2 § Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och
1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller
2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har
haft samiska som språk i hemmet, eller
3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget, utan att
länsstyrelsen därefter beslutat annat.

Transkribering av Sigbjørn Skåden. Översättning från samiska av Sigbjørn Skåden och Karin
Häll.

Publicerad

Banken och konsten: Tankar kring höstsalongen i Minsk

Av: Vera Kоvalevskaya

Översättning: Katarina Lindqvist

Kära vänner! Jag önskar Er framgång i alla projekt och i det påbörjade stödet för belarusisk kultur och konst! Gazprom är alltid vid er sida! 

Aleksei Miller, Styrelseordförandet för det publika aktiebolaget Gazprom

Gazprom Transgaz Belarus, ett dotterbolag till aktiebolaget Gazprom, var den största skattebetalaren i Minsk 2017, liksom under 2018 års första månader. Till och med 2007 kontrollerades företaget av den belarusiska staten och gick fram till 2013 under namnet Beltransgaz. På grund av den svåra finanskrisen fattade regeringen i Belarus ett beslut om att sälja den huvudsakliga gasledningen. Ledd på statligt territorium möjliggjorde den transitleveranser av gas till Europa. Under 2007–2010 köpte Gazprom, som ägs av den ryska staten, upp hälften av företagets aktier, och resterande 50 % köptes 2011. Därmed befästes kontrollen över det belarusiska gastransportsystemet liksom monopolet på den belarusiska gasmarknaden.

Art Corporation är ett centrum för visuell och performativ konst, grundat 2010 av aktiebolaget Belgazprombank och med stöd av det belarusiska kulturministeriet. Belgazprombank ägs i praktiken nästan helt av Gazprom och Gazprombank, som innehar 99 % av andelarna. Art Corporation ägnar sig idogt åt projekt inom områden som film, teater, utbildning och bildkonst, och är därtill den största privata finansiären av kulturprojekt i Belarus. Centrets artikulerade uppgift är att ”levandegöra och reformera kultursfären”.

Art Belarus i sin tur är en del av Art Corporation och har utvecklats till ett eget projekt med grund i Belgazprombanks bolagssamlingar. Där ingår verk av kända konstnärer födda inom Belarus’ moderna gränser. I beskrivningen av projektets syfte upprepas tankar om att det existerar en ”fortlöpande helhetssyn på kulturutvecklingsprocessen”, en process som har rubbats i Belarus och måste återupptas, återupprättas och lanseras på nytt. De historiska luckorna ska fyllas och den ”nationella konstskolan” ska ges en ny definition. Belgazprombanks kollektion utgörs i det här fallet av en dyrbar samling artefakter, som tjänar till att realisera detta syfte. Samlingens huvudsakliga grund har kommit att bli måleri av företrädare för Parisskolan: Marc Chagall, Chaim Soutine, Michel Kikoine, Ossip Zadkin och andra konstnärer. I fotspåren av parollen ”det historiska arvets återbördan till fosterlandet” har i samlingarna införlivats över hundra verk skapade från och med 1500-talets början. Av dessa räknas numera 35 till Belarus’ kulturhistoriska värdeföremål, medan projektet Art Belarus och deras verksamhet verkställs utifrån ett statligt och privat partnerskap mellan kulturministeriet och Belgazprombank.

Ännu ett tema som Art Belarus lyfter fram är den nya ”utvecklingsimpulsen i den samtida belarusiska konsten”.

2015 genomfördes för första gången ”Höstsalongen med Belgazprombank”: den allra största utställningen med konstförsäljning i landet. En tävlingsgrundad urvalsprocess gallrar sökanden, som ska vara konstnärer med belarusiskt medborgarskap och yngre än 40 år, alternativt konstgallerier. Banken definierar Höstsalongen som ett ”samtidskonstprojekt” som främjar den lokala konstmarknadens utveckling. Till skillnad från andra projekt inom ramen för Art Corporation, som exempelvis det internationella forumet för teaterkonst, ”Teart” grundat 2011, kulturinkubatorn OK16 från 2017 och den internationella konstfestivalen ART-MINSK, så närvarar Belgazprombank efterhängset i konstmässans namn, som om man tillskrev det en särskild strategisk betydelse.

De flesta köparna på mässan är privatpersoner som oftast söker efter någon lämplig accent till inredningen och låter sig handledas av den egna smaken. Vad gäller innehållet skiljer det sig inte mycket (med få undantag) från de tidigare så populära gatuvernissagerna i Minsk med sitt dekorativa måleri. Man kan knappast tala om en stimulans av konstmarknaden om det bland mässans intressenter inte finns några privata samlare, museer eller gallerier. Icke desto mindre innebär den en möjlighet att visa sina verk i ett utställningsrum på en av huvudgatorna i centrala Minsk utan att vara medlem i konstnärsförbundet, representeras av ett galleri eller leta efter finansiering till lokalhyra. Därför använder sig många konstnärer av denna sällsynta chans för att hitta en ny publik och för att betala räkningarna. Bortsett från alla interna motsägelser i Höstsalongens organisation och genomförande liksom frågor om positionering och urvalsprocess, så är det förhållandevis svårt att ignorera salongen med tanke på dess omfattning. Därför intervjuade jag i november 2017 två av salongens deltagare åt tidskriften Mastatstva (Konst) – en månatlig publikation om belarusisk kultur, grundad av det belarusiska kulturministeriet på 1980-talet. Det kändes intressant att använda just den tidskriften som plattform för kritiska uttalanden, i och med att dess läsekrets utgörs av en bredare publik av yrkesverksamma inom konst- och kultursfären i Belarus och som inte nödvändigtvis är vana vid de teman som diskuteras och vidrörs i intervjun. Den ursprungliga texten som antogs kortades sedan ner med två tredjedelar av redaktionen: allt som nämnde salongens sociala och politiska kontext rensades bort. Den officiella orsaken bakom varför man nekade att publicera originalintervjun sades vara etisk. Versionen efter de redaktionella änd- ringarna berörde uteslutande frågor om konstens formella sidor, varför skribenten och de intervjuade enhälligt fattade ett beslut om att tacka nej till publicering.

I ursprungstexten hade vissa svar av utrymmesskäl kortats ner men utöver det har inga ändringar gjorts och texten publiceras nu för första gången i det skick som skickades till Mastatstva, innan de redaktionella strykningarna. Denna inledning till intervjun har skrivits särskilt för Hjärnstorm.

Vera Kоvalevskaya (VK): Låt oss börja med historien bakom ert deltagande i höstsalongen, individuellt liksom kollektivt.

Uladzimir Hramovich (UH): Jag deltog i den första salongen 2015. Jag höll precis på att avsluta mina studier vid konstakademin och höstsalongen utlovade en internationell jury, curatorer och möjligheten till en utmärkelse med en prissumma om tio tusen dollar. Allt detta kändes intressant, särskilt om du håller på att avsluta din utbildning och känner att du borde ställa ut någonstans. Jag bestämde mig för att delta som ett experiment och som ett försök att se vad som händer när stora pengar är med i bilden. Juryn var faktiskt internationell och intressant, med blandade ståndpunkter. Allting verkade utifrån något slags intrig, kontrast och dissonans: det var spännande att se vad som skulle ske och vem juryn skulle välja. Jag deltog med serien ”Var och en ser framtiden på sitt sätt”, ett slags tapeter med litografier och höghus. För det fick jag pris ”för ett innovativt användande av upprepade mönster i det urbana rummet”. Nästa år deltog vi i salongen som ett konstnärskollektiv.

Alesia Zhitkevich (AZh): Vårt arbete från 2016 tillägnades konstnären som säljbart objekt – detta att i konstvärlden är ibland konstnärens signatur viktigare än verket i sig. Vårt verk var väldigt enkelt och lättbegripligt.

UH: Vårt kollektiv ”ZUTZ” – det är Alesia Zhitkevich, jag, Daria Chuprys, Gleb Amonkulau och Alesia Galota. Vi kom på ett verk: våra autografer utförda i monteringsskum. De såg ut som abstrak- ta skulpturer eller exkrement. Vi målade dem svarta och hängde upp i salen. Verket kallade vi

”Kondensationsspår” – som spår efter flygplan på himlen. Installationen fick ett intressant uttryck: som om autografskulpturerna ”signerade” utställningsrummet. De kom med i katalogen också, och där såg de ganska märkliga ut.

AZh: Vi hade en rätt imponerande skiss och alla trodde att vi skulle skapa ett verk av väldigt dyra material. När arrangörerna såg att det var vanligt monteringsskum blev de besvikna, medan [curatorn, Aleksandr] Zimenko blev upprörd och sa att vi hade svikit honom. Han började komma med tips på hur vi kunde göra om vårt verk och då använda något material för tusen dollar. Så snurrade karusellen igång.

UH: Detta visar också på hur lätt allting absorberas. Hade det varit metallförkromning som hos Jeff Koons hade de kört iväg verket till höstsalongen i Paris.

AZh: Nej, de lovade oss Venedigbiennalen.

UH: Ja, biennalen. Men vi kom inte med. Vi missade chansen.

AZh: Men vi har inget konstkollektiv längre.

UH: Vi föll isär, det räcker så. För hade vi upprätthållit någon form av kollektiv kan det hända att vi hade fått delta.

AZh: Jag deltog i salongen individuellt 2016 och det var en katastrofal erfarenhet. Jag tvivlade länge på om jag skulle söka, och i sista sekund så bestämde jag mig trots allt för att skicka in en anmälan. Mina planer på hur jag skulle representera galleriet fungerade inte riktigt: jag ställde ut arbeten ur serien om ”Det asexuella Belarus” och ville sätta priset på verken till noll, men det visade sig vara omöjligt. Då bestämde jag mig för att inte ställa ut alls, men då ringde arrangörerna och varnade mig: jag måste absolut komma dit med mina verk eftersom jag redan var med i katalogen. Och då brakade det hela ihop – jag ställde ut bara för att ta mig ur situationen. Denna erfarenhet lät mig dra slutsatser om möjligheterna att sälja oppositionella och kritiska verk, särskilt i kontexten konstmässa och salong, och om verken då förlorar sin analytiska potential. För övrigt hade jag också föreslagit att visa ett videoverk, men det gick inte: salongen hade inga tv-apparater eller projektorer – där har ni vår samtidskonst! Men att jag ställde ut arbeten med en så kritisk innebörd framkallade rätt negativa känslor hos mina kollegor. Det är dock logiskt och jag kan hålla med dem.

VK: Hur resonerar du kring den etiska frågan? Kan man sälja kritiska verk?

AZh: Man kan sälja dem men då suddas uppgiften för vilken de skapades definitivt bort – alltså den formulerade åsikten. Den förvandlas till spekulation. I framtiden kommer jag att tänka hundra varv extra kring lämpligheten i att sälja sådana arbeten.

VK: Uladzimir, vems var initiativet att delta detta år?

UH: Jag bjöds in av ett galleri som i sin tur bjudits in av salongen. De sa att vi skulle ha ett separat utställningsutrymme och jag tänkte genast på mitt projekt ”Människornas minne varar för alltid” med raserade byggnader från olika platser runtom i världen. Där finns Moskovskijstationen i Minsk, som förstördes för att ge plats åt Gazproms nya kontor. Det kändes intressant att ta chansen att ställa ut hela serien. Bara ett fåtal verk skulle inte säga så mycket i en sådan kontext, de skulle ha upplevts som elevteckningar – det är så de är utförda. Till slut blev det fem arbeten och skulpturen ”Clintons bänk”: en förminskad kopia av ett monument i Kuropaty [ett skogsområde och minnespark utanför Minsk där massgravar med tusentals avrättade från Stalinterrorn under 30- och 40-talen har uppdagats, ö.a.] som många gånger har saboterats av vandaler. Jag hade också satt som villkor att man i katalogen absolut skulle trycka verket med Moskovskijstationen.

VK: I den kontexten är galleriets autonomi väldigt viktig – galleriet som lät visa dina verk utan censur. Annars hade du väl inte gått med på att ställa ut?

UH: Ja förstås. På Salongen gav jag varje verk ett namn. Det stod till exempel: ”Museet över Det stora fosterländska kriget; förstört för att ett nytt museum över Det stora fosterländska kriget var under uppbyggnad” och så åren för dess existens:

1964–2014. Samma sak med Moskovskijstationen: 1999–2014 och så orsakerna till dess rivning. Verket trycktes i katalogen. Och det var hela poängen med min medverkan, för det gjorde det möjligt att skapa en viss spricka i hela den här salongens destruktiva struktur.

AZh: Talar du om estetisk destruktivitet nu?

UH: Både estetisk och kulturell destruktivitet.

AZh: Ditt verk slog verkligen till mot situationen med påtvingade rivningar och nybyggen – det blev en levande illustration av vår verklighet. Därför har frågan uppstått: hur moraliskt försvarbart är det, ur en politisk synvinkel, att delta i konsthändelser som sponsras av en rysk bank, och indirekt stödjer deras inrikespolitik och prestige?

VK: Det var faktiskt en av mina följdfrågor. Jag bollar den vidare: är ni säkra på att ert beslut att delta inte är politiskt?  Ä̈r ni säkra på att det inte blir till en legitimering av nykolonialismen? Ä̈r ni säkra på att det inte blir till ett stöd för den ryska imperialismen i Belarus?

UH: Jag kan då och då offra ”konstnärskarriären” för att fortsätta ha möjlighet att säga det jag vill säga. Mitt uttalande var riktat mot Belgazprombank (BGPB) och mot politiken i den samtida världen, där kulturen blir till växelpengar och en resurs av samma typ som kaliumgödsel, olja eller guld. Det var riktat mot den samtida ekonomin, där kulturen förblir ett medel för koloniala förhållanden. Två av mina verk på salongen tillägnades byggnader som har raserats i det syriska kriget. På svarta marknaden i Syrien säljer IS stulna museiföremål till europeiska och amerikanska samlare. Köparna fyller två funktioner: berikar sina samlingar och samtidigt gör de ”en god sak” i det att verken räddas bort från kriget. BGPB gör något liknande: staten ägnar sig inte åt kultur, och därför tar banken på sig ”räddningsarbetet”. Men banken är samtidigt en utländsk aktör från en stat med koloniala ambitioner – det blir en intressant kombination. Min serie verk skapades inte specifikt för deras höstsalong. När jag genom mitt deltagande stödde projektet så ville jag försöka visa på utställningens ojämnhet och kontrovers. Om trehundra kataloger med mitt signerade arbete finns kvar så kanske det ger någon en möjlighet att se situationen på ett annat sätt. Det är klart att mitt yttrande drunknar i bullret av det övriga utställda, det får man vara beredd på. Dessutom hade jag möjlighet att delta i en situation, genom ett galleri, där jag själv kunde känna mig säker på att mitt bidrag inte skulle utsättas för censur.

VK: Hur förhåller du dig till den nya utmärkelsen ”för konstnärligt uttryck”?

UH: Utmärkelsen är en bra möjlighet för någon form av parallellt självkritiskt arbete: jag har tre kataloger, två utmärkelser, en video från öppningen och stängningen av höstsalongen – det fungerar som dokumentation.

VK: Alesia, har du funderat över möjligheten att delta detta år?

AZh: Jag hade inte lust att ställa ut senast och jag tvivlar på att jag får lust till nästa upplaga. Salongen har redan etablerat sig som en cirkus. Att denna utställning skulle bli till en reell konstmässa kan det inte vara fråga om, eftersom en konstmarknad innebär en regelbunden efterfrågan på konst, konkurrens mellan gallerier, samlares intresse, och inget av detta har vi. Men om man lägger de ekonomiska och politiska frågorna åt sidan ett slag så blir jag dessutom sorgsen och beklämd över att en så idiotisk smak har härjat på salongen så många år i rad. Det är en självklar process, att kitsch får en framskjuten position i konsten, men det är ändå så att andelen god och dålig konst på salongen inte är jämförbar.

UH: Jag å min sida tycker definitivt att salongen är en profanering och därtill en ganska trist händelse så därför vill jag understryka att mitt deltagande de senaste tre åren är något jag ser som ett experiment och inget annat.

AZh: Jag tycker att Uladzimir lyckades använda salongen som ett verktyg för att genomföra ett kritiskt uttalande – till skillnad från mig.

UH: På tal om profanering och kitsch: Salongen har en dröm och ambition om att arbeta med just samtidskonst. Vad man lägger i begreppet ”samtid” är oklart men det förefaller vara ”skapat av samtida personer”.

AZh: Samtida – upp till fyrtio år.

VK: Precis, varför ska den vars praktik ligger inom samtidskonstfältet vara en del av spektaklet om resultatet blir att utställningen och försäljningen, långsamt men ändock, samlar på sig auktoritet och legitimering? Kan man se ett sådant förhållande som symmetriskt ens i försäljningen av deltagarnas verk? Hur ser förhållandet ut gentemot makten – vem drar flest fördelar?

AZh: Jag tycker att det verkar som att BGPB i det här fallet utnyttjade konstnärerna: både ryktet och vinsten – alla bonusar går till banken. Vi konstnärer är bara förbrukningsvaror.

UH: Men det bör påpekas att många av konstnärerna var till freds med den här salongens genomförande och med att kunna sälja sina verk och tryckas i katalogen. Det finns inga fler alternativ där du med nästan 100 % säkerhet kommer att bli utställd. Det blir så att salongen väl kompenserar för frånvaron av utställningar med så breda teman och ersätter idén om samtidskonsten. Så ja, det finns de som inte har sett något problematiskt med det, de ville bara sälja sin konst.

AZh: Samtidigt blir jag beklämd av att det finns priser till konstnärerna på utställningen. Förenklat uttryckt så är det en antydan om att vissa särskilda konstnärliga gärningar premieras. Jag tycker att det verkar som att det pågår en ologisk variant av marknad, där verken säljs, och sedan oväntat en tävling för det bästa verket.

UH: Jag märkte inget liknande på konstmässan i Vilnius, där det också fanns utmärkelser: bästa galleriet, bästa konstnären och så vidare. Men det var inga vinstpengar där, utan priset var en utställning på ett galleri i Vilnius. På salongen får det andra konnotationer: det kan framstå som samma sak men är egentligen något helt motsatt.

AZh: Utställningen är mer logisk: om det är en fråga om kommers, att man väljer ut dig och ställer ut dina verk och för med sig viktiga kontakter – då är det en sak, men att ge ett pris till bästa konstnär är något annat.

VK: Jag tycker att det verkar som att en prissumma är ett sätt att dra till sig deltagare. Frågan om konstnärers överlevnad i Belarus är väldigt angelägen och det är tydligt varför. Det är som en ond cirkel.

UH: Ja, Vera, du har rätt. Sättet BGPB arbetar på gifter sig väldigt väl med ”den belarusiska visuella konstens oplöjda jord”: om ni deltar så ger vi ut ett pris på 6000 euro rätt in på kontot, men man kommer bara åt 500 rubel i månaden. Visste ni det? Att man inte kan ta ut pengarna som man vill!

AZh: Alla dessa premier och stipendier är en så hal väg…

UH: Men hörrni, jag är glad för vinnarnas skull.

AZh: Nej, det är förstås jättebra.

UH: Jag menar att jag har så svårt att bedöma dessa verks kvalité. Eftersom det är just formatet salongen – ja, jag gick inte dit för konstens skull. Jag tror att om någon sysslar med konst där så blir det svårt att urskilja. Där finns inte de givna bortvalskriterierna och tillsammans framstår allt som lustigt och absurt. Men det är sant att hade salongen varit seriösare så hade det funnits ännu mindre anledning för mig att vara med. Men nu finns hela det här kaoset i katalogen och på utställningen och det illustrerar vad som pågår i vår kultur.

VK: Och varför ska BGPB jobba med konst i Belarus?

AZh: För att skapa prestige. Att investera pengar i konst är långsiktigt, det är en pålitlig investering som bara kommer att öka i värde.

UH: Därför köper de inte in verk av unga belarusiska konstnärer, utan av sådana som tiden redan har testat och godkänt. Om de hade velat föregå med gott exempel så borde de ha skapat en samling med verk av samtida belarusiska konstnärer som ännu lever.

AZh: Men de kan inte bestämma sig för vem de ska investera i ens med hjälp av utländska experter. Eftersom det inte är så många av våra konstnärer som är attraktiva på världsmarknaden finns det ingen efterfrågan, värdet växer inte, investeringen är en potentiell risk.

VK: Hur pass farlig är situationen med det stora privata kapitalets monopol?

AZh: Men om en händelse som Höstsalongen hade sponsrats av flera banker så hade det framkallat åsiktspolarisering och, möjligen, stimulerat skapandet av strukturer av arten konstinstitutioner i andra än de konkurrerande bankerna.

UH: Eller några olika organisationer med olika kapital.

AZh: Det skulle kunna ha ett positivt inflytande på kulturen i Belarus i den meningen att om dessa medspelare i ett ögonblick försvann, så hade de kunnat efterlämna en färdig organisation med ett oberoende team som fortsätter arbetet. Det hade varit det mest optimala utfallet av vad en konkurrenssituation i stället för det rådande monopolet hade kunnat leda till. Men en privatkapitalets hegemoni är alltid en osund situation.

VK: Under sådana förhållanden är det svårt att föreställa sig något liknande Liberate Tate, protesterna mot British Petroleums sponsring av Tate.

UH: Beredskapen för de stora pengarnas intåg i samtidskonsten är dålig: det är svårt för oss att analysera det eftersom de aldrig har funnits här tidigare. Ingen vet hur man ska bygga sina strategier. Å ena sidan ser du att du måste förhålla dig kritiskt mot det på något sätt, men å andra sidan… är det en svår fråga, eftersom du och jag talar om den nu. Men detta att banken ägnar sig åt att samla konst och att de statliga institutionerna inte gör det… Banken kan skriva historia och betona det som passar dem, som de gjorde med utställningen och boken Tio århundraden av belarusisk konst. Det är en perspektivfylld nisch: konstmarknadens pionjär. Banken spelar teater, skapar en mängd utställningar och täcker på så sätt in all visuell konst. Det finns en fara i att det blir färre olika privata initiativ: människor är redo att arbeta, men inte för kultursektorns usla löner. Där ser jag ett problem: i en gigantisk kulturmonopolists verksamhet, som varken små privata initiativ, institutioner eller ens staten kan konkurrera med.

VK: Vilka analysinstrument för det stora privata kapitalets inflytande har samtidskonstnärerna? Man kan fråga sig om de måste ha några förslag men jag utgår från att en samtida konstnär också är en intellektuell publik.

UH: Idealt sett – ja, men jag tycker att det verkar som att en sådan figur förlorar sina positioner: till och med att vi lyfter frågan om Höstsalongen visar ännu en gång på oförmågan hos konstnärer, kulturarbetare och medborgare att påverka situationen. Därför gör det inte så ont att vidröra frågorna. Men vi måste arbeta och resonera kritiskt. Vi måste skapa strukturer som kommer att existera självständigt i förhållande till makt- punkterna.

AZh: Vi stödjer oss på det att vi inte har någon yttrandefrihet hos oss.

UH: Det är ett viktigt problem, att man inte hör konstnären och kulturarbetaren. Och radikaliseringen av frågan om att delta eller inte delta i ett sammanhang som arrangeras av BGPB – det är också ett sätt att bli hörd. Endast så kan man visa på sin position, uttrycka logos och räknas av andra. I själva verket kan man se mitt deltagande i salongen på det sättet: jag ville lämna efter mig något slags tomrum, eller en fråga. Och små steg – till exempel att tacka nej till att delta eller solidarisering mellan kulturarbetare – kommer att ge resultat.

Tillbaka till innehållsförteckningen.

Publicerad

Produktionsdrama: Konstnärens arbete och lättja i Belarus

Av: Aleksei Borisionok

Översättning: Katarina Lindqvist

0

Arbetet är alltid repressivt. Det platsbinder och tvingar till mer eller mindre beständiga relationer av underordning, disciplin och makt. I min arbetsbok1 finns en enda notering om officiell anställning: en månad på byggarbetsplats vid sjutton års ålder. Det har råkat bli så att den akademiska utbildningens väg – filosofie kandidat, en första och en andra master – har lyckats skapa en viss autonomi från arbetet och i stället gett en zon för självstudier, projekt som ligger i mina egna intressen, vila. Å andra sidan innebär frilansarbete inom kultursektorn i Belarus en sfär av sofistikerad exploatering: att skriva en artikel för 30 euro, en stor grupputställning med nya verk för 1200 euro, en festival för 180 euro. Redaktionellt arbete, psykologisk rådgivning och konsulterande tillsammans med konstnärer helt utan betalning. Införandet av den så kallade parasitlagen 2015 har blivit till en alldeles specifik tröskel. Till den övergripande exploateringsgrunden har nu ett arbetstvång adderats: den disciplinerande handen har återvänt, den tvingar dig att ta en anställning och den tar pengar ur din ficka om du vägrar. Den följer ömt kulturarbetarna, de sjuka, de fattiga och anarkisterna. Kontrollformerna är inte karaktäristiska för den utvecklade kapitalismen, ty här hittas skattemyndighetens kartotek, postavier, arresteringar, böter och, slutligen, polisiära övergrepp mot dem som vänder sig mot lagen. Det är givet att ett gummibatongens välde är granne till och sammanflätad med självdisciplin, maktens mikropolitik och de ekonomiska mekanismerna i ett samhälle som utvecklar sig mot en auktoritär kapitalism.

1
DEN ÖSTEUROPEISKA LÄTTJAN OCH ARBETSTVÅNGET

I sin, på grund av lathet, oavslutade text ”Hyllning till lättjan” skriver den kroatiske konstnären Mladen Stilinović: ”Lathet – det är frånvaron av rörelse och tanke, det är tid för inaktivitet – amnesi. Det är likgiltighet, att stirra ut i intigheten, impotens. Det är även ren dumhet, lidande, värdelös anspänning. Alla dessa lättjans dygder är viktiga för konsten. Att bara känna till latheten – det är för lite, man måste praktisera och fullända den.” Med erfarenheter av både kapitalism och socialism säger Stilinović att det i väst inte längre existerar någon konst: det finns konkurrens, objektsproduktion, utställningssystem, hierarkier. Öst (Östeuropa) har tidigare alltid lämnat ett tomrum i vilket konstnären har kunnat vända sin praktik bort från marknad och expertis. Stilinović’ text är inte en estetisering eller existentialisering av latheten så mycket som en karaktäristik av konstens plats i den sena socialismens och transitperiodens system: dess formers instabilitet, ekvivalensens frånvaro och formaliseringen av ekonomiska förhållanden. Det är en plats för koleldares och vakters posteringar som beslagtagits av intelligentian med syfte att erövra ett rum för konst och efterforskning, och som för övrigt inte kommer att omvandlas till ekonomiskt kapital. Arbetets kontraproduktiva kraft. Dessa ”låga” arbetsplatser utgjorde viktiga element för att protestera mot arbetstvånget, ett försök att kringgå de ideologiska ritualerna, slita loss ledighetens klocka från ”det samhällsnyttiga arbetet” auktoriserat av samhället. 1961 antogs lagen om obligatorisk anställning i Sovjetunionen. ”Om en intensifierad kamp mot individer (sysslolösa, parasiter, gratisätare) som undviker allmännyttigt arbete och för ett antisocialt parasitärt leverne” hette det och lagen utgjorde i förstahand ett ideologiskt kontrollmedel som på 1980-talet ledde till en mängd subversiva praktiker och avsteg från arbetstvånget. Med Sovjetunionens fall internaliserades arbetstvånget: arbetet blev nödvändigt för att inte dö av svält och fattigdom. Ankomsten av de västerländska finansiella institutionerna medförde allt mindre lättja. Det blev oumbärligt att förstå arbetets mekanism i den västerländska kultursfären: att bygga karriär, att få ett erkännande, att arbeta projektbaserat.

Den andra april 2015 trädde i Belarus presidentens Dekret nr 3 om införande av skatten på parasitism i kraft – dekretet om förebyggande av socialt beroende. Det innebär följande: medborgare som varit arbetslösa under 183 dagar ska under följande kalenderår betala en skatt om en storlek av tjugo prisbasbelopp (sommaren 2017 uppgick summan till ca 200 euro). Det förefaller som att det gamla sovjetiska arbetstvånget har återvänt, men i ny ideologisk skepnad och inom ramarna för en ny form av ekonomisk exploatering.

Trots att konstnärens arbete och lättja i den östeuropeiska konsten alltid har tilldelats betydelse har detta tema av en rad orsaker helt nyligen börjat få en viktig roll i Belarus. Det är själva de ekonomiska förutsättningarna som ligger bakom detta – avsaknaden av en arbetslagstiftning för frilansare, kriminalisering av utländsk finansiering, kulturarbetets oartikulerade status, bristen på utbildning och privat kapital i konstsfären. I fallet Belarus på 2010-talet antogs parasitlagen framför allt som ett försök att skaffa pengar till statsbudgeten under den ekonomiska krisen. Om dekretet i förstahand var riktat mot belaruser som arbetar utomlands och inte betalar skatt i hemlandet, så kastades oväntat ljus på socialt oskyddade arbeten: en mors omhändertagande arbete, konstnärens lågavlönade arbete och journalistens frilansarbete. Lagen framstår som ett mycket mäktigt kontrollinstrument och visar dessutom på den fullständiga erosionen av konceptet ”social stat” som så aktivt exploateras i Lukasjen- kas Belarus. Detta är ett slags auktoritärt mått av åtstramningsåtgärder – den sociala sfären skärs inte bara ned som i nyliberala kapitalistiska ekonomier, utan den slits ur händerna på sjuka, icke arbetsföra och anarkister, och disciplinerar alla de andra – vill du få ”gratis” utbildning och sjuk- vård – arbeta!, samtidigt som den sociala staten och dess i grunden socialdemokratiska idé om ett socialt skyddsnät fullständigt raseras. Den enda skillnaden ligger i, att med införandet av denna lag, så verkar inte kontrollen så mycket genom det ideologiska lagret som genom ekonomin: vill du inte underordna dig – betala!

Ett år efter att lagen antogs (den vann laga kraft med ett års fördröjning för att invänta en ny skattecykel) och mot bakgrund av en ytterst svår ekonomisk situation, inleddes en av de största vågorna av sociala medborgarprotester utan anknytning till politiska partier eller rörelser i Belarus. Inledningsvis genomfördes protesterna utan maktens inblandning, men redan i början av mars började den polisiära specialstyrkan OMON med kvarhållningar och upplöste demonstrationerna. Den 15 mars genomfördes i Minsk en sanktionerad marsch mot förordningen, efter vilken många av OMONs civilklädda medarbetare brutalt grep resenärer i kollektivtrafiken – både sådana som var på väg hem från anarkisternas aktion men också andra passagerare. Samtliga togs i förvar på 12–15 dagar, efter OMON:s falska vittnesmål. Den 24 mars uppgick antalet frihetsberövade till 300 personer, samt dussintals böter. Demonstrationen den 25 mars blockerades de facto av myndigheterna. Kollektivtrafiken stannade inte i den delen av staden, polisen och OMON grep nästan alla förbipasserande och anarkistblocket greps redan på väg mot demonstrationsplatsen.

I februari 2017, kort innan dessa händelser, visades Maxim Sarychaus utställning Den blinda zonen, på utställningscentret TSECH i Minsk. Där lyftes just detta tema: maktlösheten inför polisapparaten, skräcken och paranoian inför möjligheten att bli muddrad och frihetsberövad, psykiskt och fysiskt våld – alltsammans metaforiskt överfört till mörka bilder av reklamskyltar som gått sönder efter en storm, hotfulla landskap med uppgrävda gropar. De ställdes ut tillsammans med illustrationer av kroppar där de punkter som gör särskilt ont vid slag märkts ut. Det är inte förvånande att den aktivist som syns i ett av seriens porträtt också under den senaste protesten hamnade bakom galler.

2
FRILANSARBETET OCH KONSTNÄRSFÖRBUNDET

I en intervju med den tyska konstnären Hito Steyerl tar den ukrainske webbutvecklaren och programmeraren Oleg Gorjainov upp transformationen av globala ekonomiska nätverk och använder begreppet near-shore i motsats till off-shore. Inom den informationstekniska sfären i Östeuropa har outsourcing av kompetent, högteknologiskt och billigt arbete börjat spela en stor roll. Det är knappast förvånande att i verkliga krigshandlingars direkta närhet så utarbetas också virtuella krigssimulatorer, datorspel och 3D-grafik. Denna karaktäristik är en av flera tendenser som bestämmer det östeuropeiska arbets- och fritidsläget. Om programmerarens arbete drar upp nivån på genomsnittslönen till dess högsta punkt, så stannar kulturarbetarens lön på den nedre. På så sätt hör bibliotekariens arbete till ett av de lägst betalda, där den totala lönen, inräknat eventuella bonusar och tillägg, ligger på 160 euro. Införandet av parasitlagen har blivit en katalysator för en diskussion om arbete och statusen på konstnärens arbete – hur det kan bestämmas, avlönas och försvaras. Om lagen handlar om att förebygga socialt beroende i Belarus i förstahand fokuserar på den svarta ekonomiska sektorn, så är det just i kultur- sektorn den döljer sina ideologiska effekter.

Hur kan då konstnären undvika att betala parasitskatt? Genom att bli frilansare, få officiell status som kulturarbetare, organisera en fiktiv sekt, varva konstnärlig praktik med annat officiellt registrerat arbete, bli medlem i det officiella facket för konstnärer, designer eller arkitekter, studera utomlands, ha någon form av funktionsvariation, åka ut på landet och få tillstånd av någon kolchos för att driva jordbruk, vara hantverkare eller, slutligen, eller annars helt enkelt betala själva skatten.

Alla dessa varianter för att undvika skatten praktiseras och diskuteras i konstvärlden. Eftersom den genomsnittliga konstnärsinkomsten är låg, och en mer eller mindre tillämpbar lagstiftning om frilansarbete saknas, förblir vägen med kombinerade arbeten (programmerare och fotograf, designer och konstnär) den mest utbredda.

I Belarus erkänner kulturministeriets officiella politik i förstahand sådana strukturer och institutioner som i princip inte har förändrats sedan sovjetisk tid, exempelvis konstnärsförbundet och konstakademin. Det är uppenbart att detta i mångt och mycket sker för att upprätthålla en nivå av ideologisk kontroll. Samtidigt har företag aktivt börjat utarbeta ett symboliskt kapital grundat på oligarkpengar, som i fallet med Belgazprombank (ett dotterbolag till Gazprom), som köper upp bildkonst av internationellt kända belarusiska konstnärer, eller Dom Kartin (Tavelhuset) – det sistnämnda ett projekt av den ukrainske oligarken Igor Jakubovitj. Dessa korsningar föder institutionella hybridformer som förenar byråkratstyre, privat kapital och ideologisk censur. Alla officiella medlemmar i de konstnärliga fackförbunden befrias från skatteplikten, vilket visar på den auktoritära formen av kulturstyrning.

Frilansande konstnärer, designer och fotografer förblir bortom parasitlagens juridiska ramar. Även om det finns möjligheter att legalisera sin praktik genom att starta företag är de ekonomiska villkoren då så rovgiriga att detta för de flesta inte är ett alternativ. För dem som inte ingår i konstnärsfacken (för att bli medlem krävs att man har en konstnärlig utbildning från en belarusisk högskola och deltar i utställningar på den högsta officiella nivån inom landet), finns möjlighet att ansöka om status som kulturarbetare. Det sker via kommissioner som beslutar huruvida sökanden kan godkännas som kulturarbetare eller ej, och i dessa ingår alla byråkrater och chefer från fackföreningarna. Kommissionens högste chef är förste ställföreträdande kulturminister i landet. Det finns kända fall där elektroniska musiker inte fått certifikatet för att de inte har kunnat läsa noter och partitur, en konstnärs målning har ansetts vara för abstrakt eller inte tillräckligt akademisk, att sökanden inte har tillräckligt med rekommendationer och omnämningar i den statliga pressen. För tillfället är lagen fryst och det är okänt vad kommande år medför: ytterligare proteströrelser, ett riktigt fackförbund för kulturarbetare, plattformar och nya samarbetsuttryck? Eller, som så ofta, tystnad och apati – kulturarbetarna stänger åter in sig i sina studior och ateljéer.

3.

SAMHÄLLEN, FIKTIVA RELIGIONER, PRODUKTIONSDRAMA

Det går inte att säga att konstnärer i den belarusiska konstens historia ofta har ställt frågor om förändrade arbetsstrukturer, arbetsförhållanden inom sitt fält, ekonomiska teman. På 2000-talet talade Marina Naprushkina med stadsplanerare och arkitekter, Aleksandr Komarov jämförde arbetet i sibiriska gruvschakt med börsen i Frankfurt och gruppen Bergamot kastade mynt på en gallerist för att reda ut konstnärens status. Den yngre konstnärsgenerationen har mer uttryckligen börjat kritisera förutsättningarna för sitt arbete: den konstnärliga rutinen och olika problem i den öst- europeiska konsten. Detta inkluderar bristen på platser att ställa ut på, korruption, nepotism och den konstnärliga mainstreamens konservatism. Aliaxey Talstous aktioner och rättegången mot det Nationella centret för samtidskonst, Sergey Shabokhins fotomontage om en fiktiv nedläggning av alla konstrelaterade platser i Minsk, densammes serie av otillåtna föreläsningar för studenter på konstakademin, lanseringen av utställningen ”Diplom” med kritik mot systemet med konstnärliga utbildningar, Zhanna Gladkos arbeten i vilka hon granskar den kvinnliga konstnärens utsatta samt osynliga, omhändertagande arbete liksom hierarkier inom konstvärlden.

En av nyckelgrupperna eeefff, med Dina Zhuk och Nikolay Spesivtsev, har från början i sin praktik intresserat sig för hur arbetet förändras inom sitt samtida, digitala, immateriella tillstånd – hur dess automatisering fungerar, kontakten med dess mänskliga och icke-mänskliga sida, interface, algoritmer. Gruppen eeefff utgör en del av sammanslutningarna Rabotaj bolsje! Otdychaj bolsje!, RBOB, (Arbeta mer! Vila mer! ) och Letutjaja Kooperatsija, LK, (Den flygande Kooperationen) – ett par av de projekt som har fört fram en ny syn på förhållandet mellan arbete och vila efter parasitlagen.

Den serie aktiviteter som har genomförts inom RBOB utarbetades med målet att reflektera över erfarenheter av arbete och vila, produktivitet
och lättja, intensifiering och sammanblandning av olika arbetssätt. Arbetsgruppen (Dina Zhuk, Nikolay Spesivtsev, Olia Sosnovskaia, Aleksei Borisionok) intresserade sig för frågorna inte bara i egenskap av konstnärer och curatorer utan för arbetets disposition i sin helhet. Uppdrag och inbjudan för deltagande fokuserade på att denna konfiguration förändras: hur en klassisk fabrik och firma verkar, som till exempel kaliumproducenten Belaruskalij som pumpar upp resurser ur jorden, och en ny typ av ekonomi som pumpar upp emotionella och kognitiva kompetenser: programmerarens outsourcade arbete, aktivistens uttröttande arbete, kvinnans reproduktiva arbete, rejvarens fritid, filosofens vila, fabriksarbetarens ledighet. RBOB är framför allt ett försök att skapa ett rum i vilket man genom olika diskursiva och performativa format kan diskutera dessa teman utanför ramarna för det lokala, smala kulturfältet i ett bredare östeuropeiskt perspektiv och då med möjlighet att bjuda in vänner och kolleger för att skapa ett större sammanhang med aktivt deltagande från alla inblandade.

2016 års upplaga av RBOB ägnades åt en kartläggning av begrepp med anknytning till den sena kapitalismens kultur och arbetets och vilans effekter: lättja, hedonism, överproduktion, trötthet, psykologisk stress. 2016 började LK utarbeta ett projekt om flykt från parasitlagen. Genom att noggrant läsa lagtexten upptäckte gruppen att ”prästerskap, kyrkliga arbetare tillhörande en religiös organisation, deltagare (medlemmar) i ett munk- eller nunnekloster” befrias från skatteplikt. Detta stycke i lagen låg till grund för utformandet av en fiktiv kult, eller sekt, vid namn Ekzokoid. För att skapa sin religiösa sekt, knuten till en flygfisk, uppfanns en historia med bifogad dokumentation av sektens alla ritualer, kultplatser och protokoll. Inom ramen för utställningen Bräcklighetens politik på ett galleri i Moskva bjöd LK in åskådarna att utgöra sektförsamling. Dokumentation och handlingar lämnades in till skattemyndigheterna men det är möjligt att de inte granskades på grund av lagens tillfälliga upp- hävande. Kultens organisering är inte så mycket ett fall av new age och spirituell praktik som en utveckling av gräsrotsbaserade former av samarbete och självorganisering (en av LK:s viktigaste konceptuella horisonter) liksom en utveckling av nya system för släkt- och vänskap.

Ett annat intressant exempel på en kvasireligiös form som svar på Parasitlagen, som samtidigt inkorporerar en postsovjetisk kvasimysticistisk kultur och svart ekonomi (grumliga privatinvesteringar, finansiella pyramider, TV-hypnos) framför- des av Daria Danilovich i en serie videoverk (det skulle ha släppts 183 stycken i enlighet med antalet parasitdagar) med energiladdat vatten som botemedel och skydd mot lagens giltighet. Under det påhittade organisationsnamnet ”Internationella välgörenhetsfienden. Arbetsinkubatorn” förde hon in ett nytt ekonomiskt system baserat på byteshandel med arbetsdagarna och kritiserade på så sätt formaliteten med de 183 dagar som krävs att man har arbetat för att slippa betala skatt.

2017 bjöd RBOB in till att bese processer som utvecklas i olika hastighet och till det gemensamma arbetet med hjälp av den abstrakta maskinen ”transmission”: ”Ett imaginärt verktyg för hantering av acceleration, vilket innebär kontakt med kugghjul: kroppar, föremål, berättelser och påverkan.”

Termen ”extraktiv kapitalism”, med vilken forskaren Saskia Sassen arbetar i sitt antropologiska poem ”Expulsion” (2014), bidrar till förståelsen av ett av det årets teman – hur den moderna kapitalismen fungerar och blir till minsta gemensamma nämnare i flera skilda processer för vinstdrivande utvinning ur marken och kroppen. Kapitalismens nya fas hör inte uteslutande ihop med modernistisk produktion, massanvändning och varuutbyte, utan representerar snarare en gigantisk mekanism för att extrahera värdet från mänskligheten och naturen med en gradvis uttömning av alla möjliga resurser, inklusive liv, psykologiska och kognitiva förmågor liksom biosfären.

Så beskriver till exempel Uladzimir Hramovich situationen med företaget Belaruskalij och den enkom för kaliumutvinning byggda staden Soligorsk, grunden för den belarusiska republikens välstånd och de miljarder ton kalium som bröts år 2003. I ett retoriskt exempel föreslår konstnären att de håligheter som bildats i marken ska fyllas med konst i form av företagssamlingar (ett exempel återfinns i ett annat företags konstsamling – Belgazprombank). I en serie samtal diskuterades kroppen som en ytterligare utvinningens hålighet som fylls med affekt: I diskussioner tillägnade det emotionella arbetet (Ira Kudria) och den emotionella utbrändheten (Tania Setsko).

Lina Medvedeva och Maksim Karpitski visade den belarusisk-sovjetiska filmen Jego otpusk (Hans semester) från 1980-talet. Handlingen utvecklar sig kring mönsterarbetaren Korablev som fastställer att anledningen till olika problem i produktionen beror på defekta detaljer från under- leverantörerna. Korablev tar ledigt, åker till en annan stad och besöker fabriken Krasnyj lug (Det röda fältet, ö.a.) och tar anställning samtidigt som han döljer det egentliga motivet för sin ankomst.

Hans plan är att lägga om produktionen på den avdelning där man tillverkar delarna till hans egen hemfabrik.

Filmen skriver in sig i genrebeteckningen ”produktionsdrama”. Denna term tror jag, utanför ramarna för sovjetisk film, kan beskriva många av de ytor som deformeras under verkan av den extraktiva kapitalismen. På det hela taget skulle jag föreslå att man undersöker dessa konstnärliga reaktioner på parasitlagen som ett sådant slag av produktionsdrama som avslöjar och analyserar, inte bara det industriella arbetet, utan också hur psykiska, emotionella och kognitiva kompetenser blir till en del av det som har kallats kapitalismens utvinningsmaskin i auktoritarismens Belarus.

FOTNOTER:

1 En fysisk bok motsvarande en CV där utbildningar och anställningar diarieförs. Den visas upp i samband med nya anställningar och används fortfarande i många postsovjetiska länder. Ö.a.

Tillbaka till innehållsförteckningen.