Av: Sara Mannheimer
Ababu, Ababu vem är Ababu? Fader var föddes du? I öknen? Bland bergen? Ababu, allt jag inte vet, aldrig kommer att få veta, alla dagar du redan sett solen vandra, månen hänga, hunden flåsa.
Nu är Ababu den gamle mannen som sover i ett skjul i Robertos trädgård, ibland på britsen i det öppna garaget, innanför plåtgrinden, innanför en gropig gränd i Addis Abeba.
Ababu tar hand om buskarna, om blommorna, öppnar grinden, stänger den, låser den med hänglåset i samma storlek som det jag har på simhallen hemma, gränslar den med träpåken.
Ababu och den brunrandiga rökrocken, den påtråcklade huvan innanför vilket hans ansikte halvt skymtar, skimrar, ögonen simmiga, händerna långa finlemmade, de stickiga kindkyssarna, det guldglänsande korset om halsen. Gud vare med dig.
Jag hör hans mumlande, men ändå envisa upprepande röst närma sig mitt fönster som vetter mot en stenmur. Han dyker upp med alla sina bruna nyanser men med något högst avstickande i ena handen – han känner sig fram med händerna, kanske är han nästan blind, kanske är det av finkänslighet han inte vill titta rakt in i rummet – en chockrosa avknipsad ros som han sträcker mot fönstret. Den är till mig. Jag har fönstret lite på glänt och det är bara att sticka ut handen och ta emot. Jag lyckas efter stor ansträngning sammanfoga det långa ordet för tack i huvudet och säger det: amesagenalo, amesagenalo, trycker hans hand genom fönsterspringan. Ababu vill inte stanna länge, vill att jag stänger fönstret. Att stänga, att låsa, att gränsla, att rensa är hans arbete, anställd dygnet runt.
När jag ska gå ut på kvällen för att äta, tvinnar han mitt hår vid tinningen, vill att jag ska fläta mig, se anständig ut? Tecknar tre fingrar mot skyn, uppmanar mig att komma hem i tid. Tre betyder nio i Etiopien eftersom man räknar dygnet med utgångspunkten i klockan sju.
Jag är i Afrika, i Afrikas östra horn. Jag sträcker på min rygg, sveper sjalen om axlarna, knyter en annan om håret, går med lätta steg på dammiga, gropiga gator, gränder, bär ett barn på ryggen, eller en stor säck med ris. Står inne i ett skjul, tittar ut på gatan, väger ägg på en våg, förpackar kol i stora löv, travar de på varandra längs med den nedlagda järnvägen. Saxar mellan de blå minibussarna på ringvägen, en kvinna på refugen mellan två körriktningar sitter på en kant och spinner tråd, känner jag henne? Rör mig in i gränderna längst med de öppna skjulen, rödlöken, tomaterna, vitlökarna, plastbunkarna, sandalerna, den grillade majsen, gör korstecknet vid kyrkan, hälsar på en man som sitter utanför ett kafé och fållar ett stort tyg på trampsymaskin.
Jag hör att någon tutar, ropar mitt namn: Sara!
Det är Tigist, som äger glashyttan. Hon säger att hon kunde tagit mig för en Addisbo, för en etiopier.
Det är min specialitet att bli ett med platsen, att smälta in säger jag.
Ah, som djuret, menar du, vad heter det…kameleonten. Ja, som en kameleont säger jag.
Kyrkan bredvid den smalspåriga övervuxna järnvägen, som en källa, en reflekterande pöl i mörkret. Klungor av kvinnor i vita sjalar, män böjda över koptiska staket, en mindre eld på marken invid en korrugerad plåtvägg, den aggressiva högtalarrösten som skäller från tornet, mjölkar gudfruktighet, har du syndat? Farit med osanning, otukt?
Första nätterna, upprymd och förförd, njuter jag av de ljuden, tecknen för en värld större än vår kapitalistiska. Känner vördnad inför vattnet som rinner ur kranen som blir varmt efter en timmes stickkontakt med beredaren. Tänder på det elljusfrånvända mörkret, ficklampans stelflacka fläck som en tautologi under månens gnistrande drottningblick. Min egopulserande näve håller hårt om batterierna som ett spänt skiljetecken mellan främmande plats och främmande evighet, mellan Afrika och vintergata.
Ababu Ababu gud vare med dig, gud bevare mig, det stora korset utanpå din bruna rökrock, som ett gyllene stängsel mellan ditt bröst och världen.
Men varför satte du för träpåken när du lovade att inte göra det? Varför Ababu, nu när jag skaffat nytt hänglås med extranycklar och du inte behöver banna mig för att jag kommer efter klockan nio, nu när jag nyordnat på bästa sätt och ser till att du slipper arbeta för mig. Nu när jag själv kan låsa upp grinden, ta mig in i huset på egen hand. Varför Ababu, satte du ändå för träpåken så att hela dubbelgrinden blockerades? Varför kan du inte låta bli att gränsla? Jag hör hur du kommer inifrån trädgården, vill hinna före med dina vana vackra händer förekomma mig med hänglåset, kindpussarna, inga bistra miner. Jag pekar på träpåken, varför? Hundrackarn irrar kring våra ben i lysrörskvadraten.
Jag tänker på djuren där uppe vid stora vägen, ett slags Hades med de märkta getterna bundna i framfötterna som visas upp för de bilburna förbipasserande. Unga män med piskor snärtar efter dem som ännu driver fritt bland groparna. Banala faktum slår mig. Skulle det kött jag brukar äta i Sverige inte ha varit livs levande, inte ha dödats med ett vasst verktyg?
En annan dag pekar jag på åsnorna, när vi sitter i folkabussen på väg till verkstaden. Ena frambenet dubbelvikt, bundet med rep. So they wouldn’t run away, konstaterar Yonas med ett vänligt, pragmatiskt leende.
Flickorna sitter på ett gammalt bilsäte i zenitsolen på lunchrasten. Kom kom kom tecknar de när jag visar mig med min lilla kaffekopp, klämmer ihop sig så att jag ska få plats i mitten, fnittrar oavbrutet. Vi tränar Amhariska. De är nöjda med mig.
Jag hälsade på Roberto igår, greken som äger huset jag bor i. Han är konstig, liksom skugglik och ändå auktoritär, kanske perfektionist, anal perfektionist. Har en kinesisk-medicinsk mottagning.
Jag låg spänd som en fjäder hela natten. Var det inte en mygga, var det de religiösa litaniorna, eller Robertos glidande fotsteg i korridoren.
Dagarna är som veckor. Jag sover inte. Den förbannade kyrkan som rasar ut sin fromhet, terroriserar oss med sina hypokritiska wailanden. Rena idiotin. Låt människorna vara ifred med sin tro. Det är söndag – vilodag och de började vid tre i natt, som intensivast vid fem halvsex. Nu vid åtta har de lugnat sig lite, långt ifrån upphört. Jag vill vandra ut i staden, men orkar inte gå igenom ritualen med Ababu och den oländiga grinden.
Diskuterade treenigheten igår med Yonas på en glasblåsarbänk medan de andra städade upp det sista efter infernot – generatorn brände plötsligt sönder under lunchpausen och istället för att träna på att dra vinglasben, klippa på vinglasfötter stod vi plötsligt och hivade ut åttahundragradigt glas ur degeln.
Why God, are you doing this to us? sa jag skämtsamt. Yonas, ganska allvarlig: It is not God, it is the electric man. Det är inte rätt att skylla på Gud.
Min Afrikaresa har en ände. Jag bor inte här, är inte etiopier.
Hela natten låg jag vaken med uppsvälld vibrerande mage. Tillslut kom alltihop med ett väldigt tryck, en hårt kryddad flodvåg ur munhålan, jag kastade mig genom korridoren ned på knä vid vattenklosetten, hann på håret. Roberto vägg i vägg, jag inbillade mig att han vände sig på britsen, tryckte propparna tätare in i örongångarna.
Drog inte upp gardinerna imorse, låg raklång, darrig, grät efter att Tigist ringt och meddelat att Yonas skulle ta med te, socker, det som behövdes. Hon lät snäll. När någon är snäll är det lätt att gråta. Jag drack te med socker, tassade över stengolven, ensam i huset. Skulle sova ikapp.
Vaknar efter kort slummer av att någon befinner sig i rummet. Ababu böjer sig över min horisontella kropp, säger saker, insisterande ord: sukar, sukar, känner mig på pannan, letar sig fram med händerna till mitt hjärta, beslutsamt, säger det igen: sukar, sukar. Fler ord som är frågande.
Jag har socker, jag har te, säger jag, ska sova bara. Tillslut går han, för att komma tillbaka någon timme senare med en glasburk fylld med brun ljummen vätska. Han sträcker den mot mig och det är omöjligt att inte förstå vad han vill att jag ska göra. Eftersom jag inte skrider till verket, illustrerar han själv genom att ta en klunk. Jag tar emot burken, läppjar, drar slutsatsen att det är socker och vatten som kokat, säger att jag ska, jag ska dricka, jag lovar. Han ger upp och går sin väg.
Till slut somnar jag, för att återigen vakna av Ababus energiska knackningar. Den här gången stiger han in i rummet med fem stora rosor. Han sträcker dem mot mig, säger saker. Jag famlar efter en liten kopp i vilken den förra rosen stått, han måste knipsa av stjälkarna för att de inte ska välta. Han böjer den var för sig, fram och tillbaka, använder tillslut sina korta naglar för att komma igenom. Amesagenalo, Amesagnalo säger jag, kanske låter jag matt, men inom mig är jag upprymd över blommorna, över Ababus omsorger. Dagen är nästan slut nu. Magen är lugn. Ingenting förutom sömn fattas mig.