Av: Bo Bjelvehammar
2016-10-19
I norra Svealands inland, i Västerdalarna, inte långt från landet Norge, ligger Transtrand, en fattigbygd med mest skog, ingen fet bygd, som den runt Siljan, det mest bekanta med den orten är närheten till Berga by, där starten för Vasaloppet sker. Peter Johanssons föddes där och då bodde det lite flera än fyrahundra personer i Transtrand, ordet konstnär fanns inte i folkbokföringen, men väl kyrkomålare, det var Gunnar Johansson, hans far, en och annan känd skidåkare hade funnits där, en begåvad skidskytt och en naturvetare, som hette Erik Sjöqvist. Transtrand ligger inte långt från Risberg, det ligger också nära Tandådalen. Peter Johansson växte upp under dålig ekonomi och bråk, det var ingen omgivande miljö, som andades vidsyn, framstegstro och öppenhet. Det är inte heller ord, som visar på en tillåtande inställning till liv och för alla människor, det handlar snarare om att bevara sin egen kultur och samtidigt exkludera andra. De som inte passar in får flytta eller blir utfrysta. Två olika kulturer råder i Dalarna, runt Siljan en bestående av folkmusik, folklore, röda stugor, folkdräkter, kyrkbåtar och kurbitsmåleri, men i Transtrand och Sälen var det ännu tuffare; männen, spriten, skogen, fjället – båda ett tungt bagage att bära med inbyggda vanor och fasta hållpunkter.
Bo Peter Gunnar Johansson är det långa fullständiga namnet, men det används även andra namn som Peter Pop och Kapten Kurbits, det är kanske namn, som Peter Johansson nu är på väg bort ifrån, de är inte gångbara ute i Europa och världen. Det talas om honom som Dalarnas bad boy, som en sanningssägare, en outsider, en självutlämnande narr, det talas aldrig om honom som en tråkmåns.
Peter Johansson upplevde det svenska urhemmets, Dalarnas, markörer på nära håll, pappa Gunnar var yrkesmålare, men utbildad kyrkomålare, han målade kyrkor, som byggdes nya i fjällen under 60-och 70-talet, han var med och renoverade flera kyrkor i närheten som Transtrand och Lima. Han dekorerade möbler, som lämnades in för renovering, han målade kurbits, renoverade och målade tavlor. Han snickrade både möbler och hus, och när Peter Johansson blev större hjälpte han till, såg och lärde, då började ett intresse att spira, ett frö att gro på ett obestämt vis. Han var inte så aktiv i arbetet, men han såg.
Pappa och Peter besökte även tillsammans Zornmuseet.
På vintrarna var Peter Johansson mycket på Sälenfjällen, vid Storfjällsgraven, hans mor drev en våffelstuga där, det fanns både korv, våfflor, varma drycker och souvenirer att handla. Storfjällsgraven ligger mellan Hemfjället och Storfjället, dess äldsta stuga är från 1700–talet och transporterades dit med häst och släde från Brändan vid Sälens by av just Gunnar Johansson. I mitten av 40-talet startade familjen Johansson en servering därstädes. På somrarna var Peters mor, Margit, hemma och vävde mattor och annat.
Att detta har haft en påverkan och gett influenser i hans konst och arbete är självklart, många av symbolerna och emblemen tar han upp, vid olika tidpunkter i sin konst, de återkommer som ett tågs regelbundna rytm. På lika olika sätt, i skepnader, som inte hör hemma i hans uppväxts miljöer och stöpningar, både framställning och gestaltning kan vara våldsam, brutal, hotfull, skoningslös, kärleksfull, kaotisk och myllrande. Inte sällan handlar det om reningsbad och uppgörelser, i allvarliga samtal finns alltid inslag av humor och fräcka lekar med nationella symboler och piskrapp på heliga kor och kulturella, innehållsfattiga schabloner, de framstår både enkla och sammansatta, mångbottnade.
Många byar var isolerade, levde i en stamordning, Peter Johansson beskriver dessa byar som kurdiska klaner; rättskipning och information sköttes genom egen övervakning, skvaller och social kontroll. De var självrenande, allt utanför normerna togs bort som gay, frispråkig eller liknande etiketter. En variation i alla avseenden på systemet pompös protektionism. Tidigt började Peters obstruktion mot detta, han gillade inte att bli tillsagd, tyckte illa om färdiga mönster och konventioner; för att inte stånga sin panna blodig, skapade han sina egna världar i lek, fantasi och ensamhet.
I början av högstadiet i Sälen kom han i kontakt med punken, en ny världsbild visade sig. Det kände han som en befrielse, efter många år av mobbning och sexuella övergrepp. Punken tilltalade honom på ett omedelbart sätt; det är en reaktion mot allt kommersiellt, också en rörelse av motkrafter, som för Peter var livsförstörande och förgiftade hans liv. Där fanns inga små dalapojkar, som tultade runt på midsommarängen med gula kalotter, bland björkar och timrade stugor. För Peter Johansson är detta dekorationer, yta, utan innehåll och mening. I punken fanns andra attribut och bilder, som visade sig inom musik, kläder och frisyrer. Musiken gjorde honom hög av glädje och frihet, den var lätt att förstå, lättspelad och aggressiv. Kraven var inte bestämda, regelverket var inte fastställt och förkunskaper behövdes inte.
Det var som att möta den heliga Birgitta, skogarna stod inte längre vilsna, björkarna var självlysande, inte blygrå och olycksbådande.
Det som Peter nu kom nära, var så annorlunda jämfört med det han mötte tidigare och som han nu betraktade på ett annat sätt, som en hembygd i förfall och en svensk identitet på villovägar. I punken fanns inga rösade leder och snitslade gränser, ingen brydde sig om sådant, du kunde göra som du ville och du måste inte fråga någon. Allt sådant möttes av omgivningen med chockartade miner, som utmaningar och som provokationer.
Det hejdlösa och det överdrivna attraherade Peter Johansson, det var just som en ny värld, som han tog till sig med energi och öppenhet. Inga begränsningar i smaklökarna, inga bygderomantiska piruetter och inga sköra akademiska infall.
Det sker något stort i hans liv, det är som en vind, som blåser bort det gamla, allt det gamla sköljs bort, något nytt öppnar sig, det är här det liv, som ska komma, blir till, här gjuts grunden och reses fundamentet. Som att bygga en ny plattform, med rejäla armeringar.
Att bara vara i sig själv och inte tänka på trianglar, fyrkanter, krökta linjer och ellipser.
Det gällde att stå ut med förlorade år, att genomleva vardagen och ödsla bort tiden, långt senare kom återhämtningen, förlösningen och uppgörelsen.
Med en ny distans kunde han då betrakta de robusta Dalahästarna, skolboken om Gustav Vasas öden och äventyr och det skogliga svenska vemodet hos Dan Andersson. Bredvid nationalikoner som Mora-Nisse, Carl Larsson och Anders Zorn. Men han visade tidigt ett intresse för både Anders Zorn, dalahästar och kurbitsmåleri, men inte som regionala helgonbilder eller nationella emblem, snarare som representanter för en slutenhet, som ger vissa tillträde och utesluter andra. Det är ingen subtil form av ogillande från Peter Johansson, snarare ett tydligt ställningstagande eller rent av en ilska, som har för avsikt att både punktera protektionism och dalamyter och lite längre ett fäktande mot nationalismens bilder. Det innebär ett stort risktagande, trots att hans främsta vapen är humor.
Sverige har ett betydande antal rikssymboler allt från nationalsång, nationaldag till nationalrätter och folkhjältar. Dessutom har varje landskap sina emblem, det kan vara landskapsdjur och landskapsblommor, det kan även handla om insekter, Småland har bålgetingen, vilket verkar vara en riktigt dum idé. Landskapslistan kan kompletteras med stenar, fåglar, mossor, äpplen och landskapsrätter. Som ett aldrig sinande blågult strössel. Det är inte nog med det, det finns även träd, som har en särskild status, Dalarnas riksträd är ornäsbjörken, det går säkert tillbaka till Gustav Vasa, jag tycker jag känner igen ordet ornäs. Det kommer upp i mitt huvud, när jag ser något svagt i skogskanten på min morgonpromenad, det visar sig, när jag kommer närmare att det är två björkar som suddiga gestalter, uppstigna ur ett bottenlöst mörker.
Det är den första varma vårdagen, jag bestämmer mig för att elda i braskaminen, väljer ut fem björkklampar för att klyva, det räcker med ett välriktat hugg på varje, när jag kommer in efter arbetet tar jag fram en bok för att titta på Philip von Schantz fotorealistiska bild, Björket, som föreställer en lättkluven björkklamp, som säkert har växt på torrmark; han har träffat på den, när han samlade bär och frukter för andra bilder. Efter att ha sett närmare på bilden, så ser man tydligt att den ska inte klyvas, den står inte på en huggkubbe, utan på en grov planka mot en helsvart bakgrund, där finns det stora hotfulla, det finns inga blomsterbårder i bakgrunden, inga spelande tjädertuppar i motljus, inte ens en ynka röd stuga. Vedstyckets yta är inte enkelt vitt med bara näverslingor, det finns brott i ytan, det finns ett spår som löper över stora delar av vedträet, som verkar ditkommet med ett ritstift och det finns svarta korkceller, fläckar på nävern, som läkta sår i den vita ytan, vedstycket har utsatts för våld, möjligen blivit pinat på olika sätt med kniv eller kätting, idyllen har sina sidor.
Så bläddrar jag vidare; en låda med lingon, en zinkhink med rotfrukter, en emaljerad skål med blåbär och en kappe med äpplen och se där en Björkstam med ett betydande sår och en yta i svart och i vitt, ett sargat landskap och så en Björkstam på låda, trä i rejält sönderfall. Det är just så som Peter Johansson säger, idyllen har sina sidor.
Det är i motsatserna och överraskningarna som klarheten och tydligheten växer och du ser det, som ska ses. Det är när något dyker upp i ett nytt sammanhang, som du undrar vad som är meningen, är det bara Peter Johansson som utmanar, gisslar och häcklar en gång till? Det är ju så vackert med små lustslott med klädtofsar för förlustelser, cirkuskonster och teater, bakom knuten väntar ett resande teatersällskap med en bulgarisk björn, en positivhalare med apa och en dvärg i flott kostym och med gelé i håret, men de dröjer. Bland den väntande publiken ser du kvinnor i vackra hucklen och broderade småhattar, men i ytterkläder, som tillhör en brun sekt och där visar Peter Johanson sin vackra kropp med påmålade kurbitsslingor, snart tar väl Erik Axel Karlfeldt en sväng förbi med kornknarr och sänghalm i fickorna, eller så kommer Per Stiko Larsson och Kalle Moraeus arm i arm utklädda till skidlöpare, med nummerlappar, sponsrade av Ekströms blåbärssoppa. Och de ser vilsna ut, detta är inte Dalarna, det är inte Berga by, det är inte vägövergången, det är från någon annanstans.
De båda rediga dalkarlarna tar fram sina fioler, ur fodral, som har form som en dalaklocka, de pryder sina huvuden med kransar av prästkragar och blåklint, det är så vackert, när de står där bland glamour och tofserier.
Även den provisoriska ICA-butiken på platsen bidrar på sitt sätt med falukorv från Melkers köttfabrik, nyrimmat bogfläsk, hemlagat vitlökssmör av Rut Johansson och karrébitar av bästa dalahästskvalitet. Men allt är inte som det ska, intill den röda stugan sitter ett gäng skinnskallar, super, skriker och stör, klättrar upp på taken, småslåss och säger dumma saker till förbipasserande. Lika främmande är dalahästtrycket på toalettpapper, det röda älghuvudet, och en svenskanpassad moské.
Peter Johannsson gör dessa scener och skapar dessa bilder för att visa på mångfald, fonder och bakhåll i våra identiteter och självbilder och för att öva oss i att se och begripa, hur allt hänger ihop och har olika sidor.
Det mesta vi ser finns i större sammanhang, det är alltid så att bakom lättviktiga fasader eller målade kulisser, finns andra och nya verkligheter, de tillgjorda panelerna kan vara ett skydd, för att bevara tryggheten och tämja otryggheten, i en by, i en stad eller i ett stort rike.
Peter Johansson är den som visar på oförutsägbarheter och oundvikligheter, som är nödvändiga att känna till för att vi ska kunna fatta riktiga beslut eller begå handlingar, som är relevanta för situationer och sammanhang. Det som alltid har varit, är inte självklart det rätta eller det fullständiga. En anpassning är nödvändig, bredvid en förändring, den svenska identiteten och den storslagna nationalkaraktären är inte parametrar, som är ristade i sten, är inte färdiggjorda för tid och evighet. De virvlar i en ständigt pågående rörelse.
Det handlar inte om skönhet eller fulhet, det handlar om nya funktioner och saker och ting, som får nya liv i andra sammanhang, det är en självklarhet att Melker Olssons falukorv ska vara i ring, inga raka korvar, det är en självklarhet att falukorv ska serveras med potatismos och Johnnys senap, även om den har sitt ursprung i Söderhamn, men falukorven är en symbol och markör för så mycket annat. Den passar tillsammans med annat, i kvisthål, i manicker och som prydnader på Peter Johanssons kropp. Det går att bygga en hel utställning med falukorven i centrum, men den står på samma gång för en trygghet, som för en hotfull otrygghet. Falukorven ger ett rejält mål mat för dagen och håller hungern från dörren, på samma sätt är den en påminnelse om otillåtna handlingar och övergrepp.
För några år sedan närmade sig Peter Johansson en svensk nationalikon, Anders Zorn, han flyttade in på museet och visade upp alla kulturella schabloner, han uppträdde ömsom som en förklädd Gud, ömsom som en förstorad turistsouvenir; till häst, i röd rock, med cigarr, i ateljén, tillsammans i scener med dalkullor i en ström av dekadens och så vill han visa alla, hur man vänder upp och ner på en nationalhjälte och samtidigt tar revansch för att hans far aldrig blev så framgångsrik och fick så mycket pengar att strö omkring sig. Far och han hade ju varit tillsammans på museet, mer än en gång. En form av uppgörelse på det högst personliga planet med svenskheten och allmogeromantiken. Betraktaren fick själv ta ställning till om det handlade om en idyllisk utopi eller en dystopisk illusion. Det är tydligt att det inte är ett nålstick, utan en rejäl attack på den svenska självbilden. Peter Johansson ville markera det genom att visa upp sig i lätt identifierbara transformationer, som alltid finns det inga gränser för ett antal oprövade möjligheter.
Peter Johansson söker sig alltmera bort från de öde byarna och de stumma fälten, han kan genomföra ett mindre utforskningsprojekt om den svenska synden och människors förhållningssätt till det begreppet. I nästa andetag kan han göra en skulptur, som består av gräsmatta, glashus, falu rödfärg, elinstallationer, musikutrustning, ljud, spisar, kastruller och pryttlar; allt detta för att skapa ett kokande hem och ett land, där sörjan kokar över och breder ut sig. Han associerar till historiska och aktuella rörelser inom den yttersta högern, som har haft en god grogrund i Dalarna och som har en lång historia där och där nu dessa värderingar är starkare än någonsin.
Anledningen till den kokande röda sörjan, är just falu rödfärg, som har en tradition som sträcker sig tillbaka till 1500-talet, den tillverkas av pigment från Falu Gruva, det är järnockra, som ger pigmentet färg, falu rödfärg är en symbol för svenskheten på samma sätt som Bruno Liljefors bild från 1905, Vinterhare och riksspelmannen Peckos-Gustav på stämma i Bingsjö, han är där stundtals med just Peter Johansson, de ses på en sommarveranda med kaprifol intill; det verkar nästan allvar, de samtalar om vackra fraser och slitna folklivsteorier, Peter ser ut att just ha vaknat ur en dröm, utan hållpunkter.
Det mest slitstarka är falu rödfärg, den står emot både vinterns köld och sommarens sol.
Peter Johansson verkar ägna sig åt samma ritualer, med delvis samma bakgrund och historia, tiden stannar en stund, så tänker han på annat utanför Dalarna, utanför rikets gränser och bortom snitslade leder, förmodligen finns där ännu flera och värre galenskaper. Han är på väg ut i världen, men han har kvar mycket att berätta om vårt land, det finns något eller någon, som håller honom kvar.
(För att skriva denna fria text med starka inslag av symbolism har jag använt ett betydande antal artiklar i dagspress och i småskrifter i samband med utställningar och läst några av Peter Johanssons böcker med rappa och fyndiga bidrag av Peter Johansson själv, underbara inslag som Klas Östergrens text om Anders Zorn och aningen träaktiga och omständliga texter av andra skribenter.)
Bo Bjelvehammar