Av: Mikael Lövgren
En del böcker är som rullgardiner. Eller rättare sagt: att läsa dem är som att låta rullgardinen faraa i topp morgonen efter vinterns första snöfall. Va! är det så det ser ut utanför mitt fönster? Fastän gammal tycks världen i ett slags ny. Lik sig själv och ändå helt förändrad. Lekfullt inbjudande trots bistra minusgrader. Full av tidigare osynliga detaljer och – ja, faktiskt – fundamentalt sammanhängande.
Så är det att läsa Manuel Castells trebandsverk, Informationsåldern. Ekonomi, samhälle och kultur. Det är ett verk som kommer att stå sig, jag lovar. Entusiastiska anmälare har redan jämfört Informationsåldern med klassiker av Karl Marx och Max Weber. Det kan man ha olika meningar om (jag har det), men redan det faktum att Castells trilogi i detta ögonblick läses, diskuteras, omskrivs i världens alla hörn är åtminstone ett preliminärt uttryck för dess betydelse.
Den uppenbara fascinationen ligger i att här har vi (äntligen) ett verk som ånyo söker koppla ett helhetsgrepp på världen och samtidshistorien. Här har vi att göra med en författare, vars globalism påminner lika mycket om subcomandante Marcos som om Alan Greenspans, och mindre om Lorentz Lyttkens än om Harry Martinsons. Till skillnad från Marx, som han alltså ofta jämförs med, hävdar Castells att proletärer i alla länder numera är förenade, oavsett om de vill det eller ej, liksom världens kapitalister. Alla, allt hänger ihop – och, påstår han, exakt detta inger hopp.
Men »Informationsåldern«! Allvarligt talat, hur kan man kalla en bok något så utspätt? Det måste vara den töntigaste titeln sedan… »Kapitalet« (hrm). Castells skäms också. I vad som ser ut som ett desperat bortförklaringsförsök skriver han att böckerna egentligen borde ha hetat »Den informationella tidsåldern« (som om det skulle ha varit så mycket bättre), men att han på omslaget har gjort en eftergift åt ett sedan 60-talet etablerat språkbruk. Dock har författaren här en poäng, som framgår om man lägger märke till att hela hans verk bygger på några fundamentala distinktioner, av vilka den mellan »informations-« och »informationell« är en.
Skillnaden handlar om kvalitet. Castells syftar »utöver den snusförnuftiga iakttagelsen att information och kunskap är viktigt för våra samhällen« – vilket stämmer lika bra på antiken och medeltiden som på vår tid. Det informationella samhället däremot är »en specifik form av samhällsorganisation där alstring, behandling och överföring av information blir grundkällan för produktivitet och makt, på grund av nya tekniska villkor som uppstår i denna historiska period«.
Definitionen underförstår ett annat sätt att organisera samhället. Föga överraskande kallar Castells denna tidigare epok inte för »industrisamhälle« utan för »industriellt samhälle« – som betecknar ett samhälle där det inte bara finns industri, utan »där den industriella organisationens sociala och tekniska former genomsyrar alla aktivitetssfärer«. Castells tredje distinktion – vid sidan av den kvalitativa och den epokala – fokuserar produktionssätt. Han skiljer mellan kapitalism, som ju går ut på att maximera vinsten, och etatism (en gallicism som borde heta statism på svenska liksom på engelska), som går ut på att maximera makten (hos dem som kontrollerar staten): exempelvis de så kallade apparattjiki i Sovjetunionen och dess lydstater.
Observera att alternativet till kapitalism inte kallas kommunism. Lugn och fin, Per Ahlmark, Castells försöker inte smygsocialisera läsaren. Orsaken är principiell och hur uttalad som helst. Han beskriver ekonomins funktionssätt, inte den ideologiska överbyggnaden. Också Japan och den skandinaviska välfärdsmodellen utgör varianter på etatism. Ren kapitalism finns i själva verket ingenstans. överallt griper staten in, mer eller mindre. Det industriella samhället krävde mer och framför allt andra statliga interventioner än det informationella samhället, bland annat beroende på att det sistnämnda är så globalt integrerat. Därför är det i behov av andra institutionella insatser och infrastrukturella investeringar; bredband snarare än motorvägar.
Perspektivet tillåter Castells att i sociologiska hårddata skildra Sovjetsystemets nedgång och fall som sammanbrottet för ett otidsenligt system, utan att ta till de moraliserande brösttoner (den fria världens seger över ondskans imperium) som fortfarande hörs från dem som tror att kommunismens brott i all evighet kommer att skyla kapitalismens. Men de verkliga huvudrollerna i Informationsåldern innehas av Nätet och Jaget. Nätet står inte bara för Internet. Det är en symbol, men också något mer. Nätet betecknar en faktisk grundstruktur, en i verkligheten fungerande matris, som är lika karaktäristisk för Castells verk som basöverbyggnad är hos Marx. I stället för att profitera på andras arbete alternativt bli utsugen (som kapitalisten och proletären hos Marx) nätverkar Castells Jag både när hon jobbar och kopplar av, både som terrorist och som kriminell. Jagets enda alternativ till Nätet är att stå (bli ställd) utanför, vilket i slutet av 1900-talet är en erfarenhet med global om än högst ojämn utbredning.
Det är detta intrikata, flerdimensionella spel mellan Nätet och Jaget som disponerar Castells trilogi. Första volymen kunde lika gärna ha hetat »Nätet«, den andra »Jaget« och den tredje »Nätet och Jaget«. Nu heter de i stället »Nätverkssamhällets framväxt«, »Identitetens makt« och »Millenniets slut«.
En likhet med Marx och Kapitalet är att första boken (och kapitlet) är den knepigaste. Det är inte så konstigt för det är här nätverksbegreppet ska redas ut. Med utgångspunkt i den informationstekniska revolutionen skildras hur nätverket strukturerar fält efter fält, verksamhet efter verksamhet. Nätverket är matris och funktionsmodell för den nya informationella ekonomin och företagen. Nätverket genomsyrar det efterindustriella arbetet, yrkesstrukturen och den globala arbetsdelningen.
Inte nog med det, nätverket är också den struktur som bäst förklarar den nya kulturen, som Castells kallar »den verkliga virtualitetens«. Till och med vår uppfattning om tid och rum genomsyras av den informationella epokens grundbegrepp: flöde ersätter plats, ljussnabb samtidighet ersätter tidens gång. Men, påminner Castells, det innebär inte att vi alla har blivit tefloner, platsoberoende globetrottrar på språng genom jordens transithallar. De flesta är fortfarande bundna till särskilda orter, och får sina dagar strukturerade av livets gång. Några reagerar med aggressivitet mot de nya kraven: töntarnas uppror.
Nätverket är spindeln i de senaste decenniernas accelererande globaliseringsprocess – men själv har Nätet ingen spindel. Den informationella tidsåldern äger inget absolut maktcentrum, ingen Superkapitalist som badande i pengar drar i de trådar i vilka alla vi andra sprattlar. Joakim von Ankas dagar är över. Trots sitt redovisade beroende av ekonomi – och kommunikationshistorikern Harold A. Innis – som insisterade på att varje teknologisk innovation underordnas den ständigt pågående maktkampen mellan centrum och periferi – omfattar Castells övertygelsen att den nya sortens nätverk är av icke-hierarkiskt slag. Visserligen innehåller de mer eller mindre mäktiga noder (knutpunkter) och användare, men de är inte pyramidala som i industrisamhället.
Läs hela artikeln i nummer 71-72 av Hjärnstorm.