• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    Att döda en häst och bidra till ett krig

    Av: Lisa Gålmark

    Shakespeare skriver, i Köpmannen i Venedig, akt IV, scen 1:

    ”Ni håller er med köpta slavar här. De har det sämst men skall ändå utföra det tyngsta arbetet, de blir behandlade som djur.” 1

    I den mänskliga historien finns en väl använd hänvisning till hur ingen vill bli behandlad. Ingen vill bli behandlad ”som djur”. Kanske avser utsagan det som djur gör; som djur behandlar varandra. Eller det som tillkommer djur; som djur bör behandlas. Eller, snarare, så som djur faktiskt behandlas. Hursomhelst klargör inte utsagan vem som behandlar och vem som blir behandlad. Kanske har djuren förslavat sig själva. Kanske bär de ansvar för de förslavade människorna. På engelska lyder citatet:

    “You have among you many a purchased slave/Which like your asses and your dogs and mules/You use in slavish parts […]”. 2

    Ni behandlar människor så illa som ni behandlar åsnor, hundar och mulor. Agenten är närvarande och pekas ut: ”your” samt ”You”. De hänvisade får en bestämning: åsnor, hundar och mulor. Med uppenbarat subjekt och benämnda objekt framträder bilden i sin helhet. Subjekten får ett ansikte, objekten får liv: Här finns människor som av er blir behandlade som vissa djur blir behandlade av människor.

    ”En skarp vintersol sken ner på Bjorn Norgaard när han drog ut hästen på den snötäckta åkern i Hornsherred”, skriver Pernille Stensgaard i sin krönika över Louisiana. 3 Den motsträviga hästen har döpts till Röda Fanan. Elden brinner på åkern. Slaktaren avlossar bultpistolen, skär av halspulsådern, blodet rinner ut över jorden och färgar snön röd. En musiker spelar violin, en författare läser en dikt:

    ”Min kära döda häst/endast dig tänker jag på/min döda häst/min älskade döda häst.” 4

    Konstnären skär av hästens huvud från kroppen, sätter det på en påle, styckar kroppen och lägger bitarna i syltburkar. ”’[S]om en protest mot våld och lemlästning i Vietnam, Biafra och varhelst krigen kräver offer’ låter konstnären bakom skulpturverket Hästoffret döda en häst”, skriver danska Ekstrabladet 31/1 1970.5 Liksom hos Shakespeare på engelska är agenten i Hästoffret inte dold utan uppenbarad. Verket synliggör agenten: konstnären respektive slaktaren får upprepa de handlingar verket tar avstånd ifrån. Agenten överför ansvaret till offret. Kanske är det hästens ansvar att USA för ett krig i Vietnam som drabbar civila, gamla, kvinnor, barn. Norgaards hästoffer sätter fingret, eller snarare avtryckaren, på den uråldriga hänvisningen i relationen människa – djur. Såsom djuret hästen kan behandlas, så kan och bör underordnade människor och fiender behandlas:

    ”Får inte en man i Europa göra vad han vill med sin boskap? Så bör han också kunna göra med sina män här, för överallt är dessa, med allt som tillhör dem, att betrakta som husbondens egendom, på samma sätt som oskäliga djur i Nederländerna.” J.P. Coen, en av grundarna av nederländsk kolonialism. 6

    Författaren J. M. G. Le Clézio berättar om Söderhavet:

    ”Där det växte sandelträd högg man ner dem. Man fiskade ohämmat sjögurkor och valar, man massakrerade fåglar och havssköldpaddor. När det till slut bara fanns människor kvar gjordes de till slavar hos plantageägarna i Queensland och på Fiji och hos gruvägarna på Nya Kaledonien.” 7

    Såsom människor med makt har föreskrivit att djur behandlas, så kan också människor utan makt behandlas. Vi talar om en grundsten i den västerländska erövrarmodellen: djuren som den rättfärdigande referensen. Relationen till djuren som förebild för förtryck även av människor.

    Hästoffret siktar mot hän­vis­ningen men istället för att ta död på hänvisningen tar verket död på objektet: den verkliga hästens liv och död exploateras för att påminna om människors liv och död. Verket tar ifrån hästen dess liv i protest mot det värde människor antas ge hästar: ”[M]in älskade häst, endast dig tänker jag på.” Slakten av hästen antar att det som händer hästen är i sin ordning. Att det som händer hästen är det som tillkommer hästen. Verket sammanblandar det som är med det som bör vara. Verket döljer även det som är: Röda Fanans namn var egentligen Tulle, en vanvårdad tolvårig häst billigt friköpt efter att ägaren skickat den till slakt. Hästen var ingen ”älskad död häst”, ”kär död häst” som någon eller några eller många ”tänker på”. 8 Så kommer konstnären att likna sin fiende. Verket blir ett med sin fiende. Verket blir härskaren som gör den utsatte till offer och förvandlar liv till säljbara syltburkar på en världsmarknad i ett kapitalistiskt system.

    Hästoffret är ett konstverk inom en tradition vi kan kalla djurofferkonst. Nathalia Edenmonts dödade enskilda djur som uppstoppade dekorationer i utställningen Still life (2004) travesterar Meret Oppenheims surrealism i Min guvernant (1936, replik 1967). 9 I Min guvernant har ett par vita pumps bundits med grillsnören för att serveras på heterofamiljens husbondestyrda, varufetischistiska serveringsfat. Pumpsen är tecken för ”kvinna”. Pumpsen liknar en död kyckling. Pumpsen blir tecken för djuroffret, liksom för en kvinnas obetalda eller dåligt betalda arbete, särskilt i den privata sfären. Oppenheims verk kan sägas ställa ut ett dekorerat och kombinerat förtryck av underordnades liv och arbete. Verken i Edenmonts Still life, med dess val av material, trivialiserar snarare den rådande ordningen. Musen i Bride (2004) har dödats för detta stilleben, musen är verkligen vackert stilla såsom kvinnor riskerar i äktenskap i patriarkala samhällen. 10 I Guillermo Vargas Exposicion 1, i vilket en döende gatuhund bundits fast i ett hörn av utställningen Eres lo que lees (2007) Du är vad du läser, sker något liknande. Den individuella hunden förvandlas till ingenting under det mänskliga regelverket; endast den individ existerar som kan läsa människors skriftspråk. Kan du inte läsa är du inget värd, kan du inte läsa, kan du bindas upp för att illustrera denna tes. 11

    I en betydelse kan Norgaard, Edenmont och Vargas tolkas som att de ställer ut den allmänna meningens hyckleri. Djur som hästar ”älskas” alltmedan människor lemlästas och dödas i andra länder; kaniner och möss tas av daga i stora antal utom synhåll för samma publik som rasar över Edenmonts ringa antal dödade djur; miljoner gatuhundar i världen går under för att människor inte ger dem sina matrester eller för att hundarna fångas in och dödas av hundfångare; totalt femtio miljarder kor, hästar, hönor, grisar från den globala animalieindustrin konsumeras årligen av människor utan att detta dödande görs till föremål för en ändrad politik.12 I en annan betydelse upprepar Norgaards Hästoffret, liksom Edenmont och Vargas verk, den koloniala relationen till andra djur. Verken bidrar till det de protesterar mot eller väcker upprördhet kring. Djuren i konstverken får representera sin sort, ett större värde, men inte sig själva med ett värde. De individuella djuren antas hålla en privilegierad ställning i människors samhällen trots att verken konkret visar att inget djur är ett rättssubjekt. Alla djur är ägda och alla djur kan, om ägaren behagar, slaktas på en snöig åker. Den som likt hästen i Hästoffret, hunden i Exposicion 1, mössen i Still life, fråntas sitt värde kan inte samtidigt vara något mer, kan inte symbolisera miljoner andra. Paradoxen i verken är nyckeln till varför verken fallerar som värdefull konst. Protesten avväpnar sig själv. Konstnären dödar en varelse för att förhindra död eller väcka en insikt, och dödar på samma gång sitt bidrag till en annan ordning. Verket blir stumt. Verket dör. Själva verket blir till offer för den härskande maktens våldsdiskurs.

    I exemplen på nutida djurofferkonst igenkändes inte de andra djurens emotionella och sociala behov (av fortsatt liv). Djuren uteslöts från den mänskligt-moraliska cirkeln trots det gemensamma behovet av att undgå smärta och lidande. Djuren uteslöts på grund av sin kategoritillhörighet. I västerlandet avgörs en människas hemvist i kategorierna ”kvinna” och ”man” utifrån individens yttre genitala form, oavsett individens inre fysiologiska och mentala egenskaper. Andra djurarter slås samman i kategorin ”djur”, oavsett mentala skillnader mellan de olika arterna eller mellan individer inom arterna. I Mary Wollstonecraft Shelleys roman Frankenstein, analyserad av Carol J. Adams på sid 62, blir varelsen inte utstött för att varelsen skiljer sig från människorna på ett relevant sätt, exempelvis genom att inte ha några sociala behov; varelsen blir utstött på grund av dess avvikande form, dess kategori ”monster”. Den formmässiga avvikelsen förleder människorna till att tro att varelsens grundläggande behov skiljer sig från deras egna. Romanen ändar i tragedi. Den ursprungligen vänliga och socialt sökande Varelsen blir offer för människors underlåtenhet att se förbi dess yttre och igenkänna det som är gemensamt. Varelsen får skulden för människors handlingar. Varelsen görs ansvarig och blir, i en ond cirkel, till slut lika ond som människorna har förutsatt. Shelleys roman påminner om djurofferkonstens överföring av skuld till den exkluderade djurindividen, och på så vis om den västerländska människohistoriens hyperexploatering:

    X blir utnyttjad av Ö,
    utnyttjandet av X används av Ö som förebild för att utnyttja Y,
    Ö rättfärdigar sitt utnyttjande av Y med existensen av utnyttjandet av X,
    X framstår som skyldig till Ö:s utnyttjande av såväl X som Y. 13

    Djurofferkonsten kan även visa på hur djuren faller offer för bristen på igenkännande av skillnader. Djuren dödas inte bokstavligt, eller metaforiskt. Djuret kramas ihjäl, i verket men inte av verket. I Nils Lindstedts Min ponny gillar rosa benvärmare och ett eget litet litet hus (2009) gycklar konstnären den postmoderna tidens relation djur – människa.14 Min ponny är skapad i sammanhanget av en kritisk rapport om svensk hästnäring. Många hästar lever stora delar av sina liv inomhus i stall och får endast en begränsad utevistelse med betesmöjlighet under sommaren.15 Storstadskommuner satsar mångmiljonbelopp på att subventionera hästföretagens byggande av ridhus utan tillgång till hagar liksom inköp av skrittmaskiner i vilka hästarna binds upp istället för att ridas i terrängen. 16 Individer av andra djurarter, här hästar, kan igenkännas som emotionella varelser utan att frågan uppstår hur emotionerna är kopplade till art- och individspecifika behov. Ponnyn antas gilla samma färger och attribut som ägaren av ponnyn. Ponnyn antas gilla strumpor, av en viss färg, liksom att vistas i ett litet hus för sig själv. En individ med fundamentala sociala behov av att kommunicera fysiskt med artfränder och att röra sig fritt, exempelvis i stora hagar, riskerar med projiceringen att ges en utarmad tillvaro. Ägaren tror att ägaren gör ponnyn gott. Ägaren tror att ponnyn blir ombesörjd när den snarare riskerar att bli utsatt för förfinad misshandel. Verket gycklar ägarens okunskap och ägarens hyckleri – liksom kommunernas investeringar.

    Såväl djurofferkonst (där den irrelevanta skillnaden betonas) som varianten djurkramarkonst (där den relevanta skillnaden betonas) kommenterar den övergripande karaktären i relationen andra djur – människa. Jacques Derrida har kallat denna karaktär för carnophallogocentrism, maskuliniteter som konsumerar/offrar djur och sätter sin egen röst i centrum men exkluderar andras. 17 I Lindstedts Min ponny gillar har ägaren och den kommunala satsningen gott uppsåt – de rosa benvärmarna är liksom (det förvisso lilla) huset uttryck för välvilja. Carnophallogocentrismen är genusmässigt förklädd; hästen är utlämnad till ägarens godtycke, hästen försvinner i ägarens självförälskelse. Det rosa skenet bedrar och det unika med ponnyn, det unika med hästar, äts upp trots ägarens goda intentioner. Ägaren konsumerar hästens artspecifika behov – dess röst – och hästen blir en del av ägarens konsumtion. Den relevanta skillnaden mellan människan/ägaren och hästen utraderas. Hästen lever men kramas ihjäl. Verket självt har inte haft ihjäl någon. Verket lever. Verket talar.

    I Bill Burns Safety Gear for Small Animals (2009) är individen frånvarande.18 Det vi ser är en avbildning av en produkt: säkerhetsutrustning för små djur. I förstone är verket komiskt. En produkt av den mänskliga kulturen – i högteknologiskt material – är tänkt att öka säkerheten för en representant från en art utanför denna kultur. Det höga och avancerade kontrasterar mot det förment obetydliga. Men det komiska övergår i andra kontraster: ytligt intelligent mot evolutionärt intelligent, förövare mot värnlös. Komiken övergår i tragedi; de senaste knappt fyrtio åren har jordens antal fria populationer på land och i vatten minskat med 30-50 procent (beroende på biotop) som resultat av det globala ekonomiska systemet, människans utbredning och hanteringen av landskapet med avskogning för bete och foderodling till djurhållning/animalieproduktion. 19 Givet fakta om de fria djurens villkor synes Burns verk ställa ut människors hyckleri; kanske finns det en marknad för denna safetyprodukt hos dem som vill de små djuren väl. Kanske kan fler produkter rädda, i alla fall några, djur från den ökade (animalie-) produktionens förstörande verkningar. Safety Gear kommenterar relationen människa andra djur på liknande sätt som Min ponny. Tyrannens ansikte är inte som hos Norgaard, Edenmont och Vargas brutalt och avslöjande utan välvilligt och indirekt.

    Relationen djur – människa hanteras i färska verk av Tue Greenfort respektive Ann-Sofi Sidén och Annette Felleson, representerade i utställningen Footprints på Wanås konsthall hösten 2009, sistnämnda med planerad utställning på Wanås i maj 2010. 20 I båda verken förblir djuren levande. Djuren offras inte som konstnärligt material. Djuren befinner sig i centrum men blir inte riktigt synliga. Verket Milk Heat (2009) uppmärksammar oss på kosmetiska lösningar av klimat- och miljökrisen; ett värmeelement utanför kostallet på Wanås gård fångar upp den värme som går till spillo när den varma komjölken kyls ner från 38 grader till 4 grader.21 Tillvaratagandet av värmen kan minska djurhållningens stora bidrag till världens utsläpp av växthusgaser och miljöförstöring 22 – samtidigt innebär kornas egen metabolism, deras kroppsgaser, stora utsläpp av metan, ämne för Milk Heats siffermässiga del What About Milk inne i konsthallen. Milk Heat fokuserar, och kritiserar, en näring och dess relation till överlevnadsfrågor men inte lika mycket djurens överlevnad i näringen. De ekologiskt mjölkproducerande korna på Wanås tillbringar förvisso sommaren utomhus – men de förutsätts föda, och mista, kalv på kalv tills deras liv är förbrukat. Hälften av kalvarna dödas före sjutton till arton månaders ålder. Korna dödas vid i snitt sex års ålder. Värmen som tas från komjölken, tas också från korna: ingen värme finns för den ko som inte längre högpresterar. Mjölkkor utgör huvudsakliga offer i en produktion på en kapitalistisk marknad men blir osynligt eller svagt synligt material. Djuren blir fond till hur den skandinaviska husmanskosten ska överleva – konsumeras och exporteras – in i civilisationskrisens hyperexploatering. Korna utnyttjas i produktionen, utnyttjandet av dem i tvångsmässig reproduktion blir upphov till miljöförstöring; produktionen får problem medan problemet för korna, utnyttjandet av korna, tonar bort i framställningen.

    Ingen önskar behandling som de traditionellt hänvisade (djuren). Samtidigt kan de traditionellt hänvisade (djuren) behandlas som ingen vill bli behandlad. De hänvisade får inte sällan identitet som lika med statisk, ändå ansvarig, natur.

    Oavsett andra djurs natur, är människans natur att skapa kultur, att genom valbara handlingar skapa verk i förändring. I Ann-Sofi Sidén och Annette Fellesons verk En annan väg (2009 – 2010) reser konstnärerna sextio mil från Konsthögskolan i Stockholm till Wanås i Skåne som en del i projektet att ”undersöka en traditionell frihetsritual – det långsamma resandet – i en modern kontext […]” 23 Det långsamma resandet, transportmedlet, utgörs av Sidén och Fellesons hästar. Hästarna är ett medel, ett medel för resande och ett material i konsten. Sin objektsstatus till trots är hästarna oumbärliga. I den västerländska civilisationen är hästar numera en fritidsaktivitet snarare än ett färdsätt; i verket får hästarna utgöra modernt alternativ till flyget, tåget och bilen. Den resande erbjuds utsikt över landskapet liksom ett rofyllt sätt att i en stressad värld ta sig från A till B. Att låta hästar komma ut ur ridhusen, spiltorna, skrittmaskinerna, de gräslösa paddockarna är en frigörande handling fastän den utförs indirekt. Någonting händer under det längre resandets gång:

    Vi red 2-3 mil/dag, 6 dagar i veckan. Vi skrittade i stort sett hela tiden […] Sammanhållningen i vår lilla flock förstärktes allt eftersom veckorna gick. Ganska snart kunde vi släppa hästarna lösa för att äta lunch. Så länge det fanns gräs gick de nöjda och betade i vår närhet. Ann-Sofi gick ofta med sin häst lös, gående vid sin sida.

    Hästarna började även kissa ihop med oss. Speciellt Prinze, men även Posse som annars är lite blyg av sig. Jag gick ungefär ¾ av sträckan. På det sättet tycker jag att jag kom närmare Posse, han bar packningen, jag gick bredvid, vi ”gjorde jobbet” ihop på ett annat sätt då, än när jag red. Att gå var också ett sätt att inte stelna till och att hålla värmen, speciellt då det började bli kallt. 24

    Behandlingen av hästarna/det levande konstnärliga materialet transporterar Sidén och Felleson längs en offerlös väg människa – annat djur där den kolonialt hyperexploaterande hänvisningen ”som djur” långsamt dör bort. En relation där människa går bredvid häst (med packning). En jämlik relation där människor, istället för att stelna, går sig varma samtidigt som de kreerar, rekreerar och transporteras i en hållbar riktning. Fria betande hästar bidrar till öppen hagnatur och bevarad biologisk mångfald; i stora antal avger de näringsläckage men till skillnad från i animalieindustrin uppstår låga metanemissioner och liten eller ingen import av växtprotein från odlingar på regnskogsmark. 25 För dem som äger en varseblivning likt poeten Alice Walker, tillhandahåller de därutöver sublima värden: ”Horses make a landscape look more beautiful.” 26

    Noter
    1 William Shakespeare, Köpmannen i Venedig, översättning Lars Huldén, Stockholm: Ordfront, 2004.
    2 The Oxford Shakespeare, Complete Works, red., Stanley Wells och Gary Taylor, Oxford: Clarendon Books, 1988.
    3 Pernille Stensgaard, När Louisiana stal uppmärksamheten, översättning Marie Norin, Gyldendal, 2008, s. 154.
    4 Ibid, s. 154.
    5 Ibid, s. 155.
    6 Pramoedya Ananta Toer, Exile, Chicago: Haymarket, 2006, s. 22.
    7 J. M. G. Le Clézio, Raga, berättelse, översättning Ulla Bruncrona, Stockholm: Elisabeth Grate Bokförlag, s. 91.
    8 Stensgaard, 2008, s.154.
    9 Moderna Museet, Stockholm, permanentutställningen.
    10 Se bild i tidskriften bang, nr 3 2005, s. 58.
    11 Codice Gallery, Managua, Nicaragua, www.youtube.com/watch?v=tzFBD-LgKV0
    12 Om matrester, se Karin Östergren och Ulf Sonesson, ”Maten i soptunnan”, i Klimatfrågan på bordet, Stockholm: Formas, 2008, s. 156 – 157. Om antal slaktade djur, se FAO, Statistics.
    13 Se Lisa Gålmark, Skönheter och odjur, Stockholm och Göteborg: Makadam, 2005; Lisa Gålmark, ”Aristotle Revisited”, i Global harms, red., Ragnhild Sollund, Hauppage, NY: Nova Science Publ., 2008.
    14 Illustration, Nils Lindstedt, 2009.
    15 Sara Asterborg, Eva Carlsson och Lena Lindström, älskade hästar, rapport, Göteborg: FDR, 2009.
    16 ”Stockholm satsar 130 miljoner på ridanläggningar”, Tidningen Ridsport, 30/1 – 09; observation av ridstall i stockholmsområdet 6/12 – 2009.
    17 Jacques Derrida, ”Force of Law”, The Mystical Foundations of Authority, i Cardozo Law Review vol. 11, nr 5-6 (1990), s. 950 – 953; se även For What Tomorrow, A dialogue / Jacques Derrida och Elisabeth Roudinesco, översättning Jeff Fort, Stanford, CA: Stanford University Press, 2004, s. 62 – 76.
    18 Rethink. Contemporary art and climate change. Nikolaj kunsthal, Statens Museum for kunst, Köpenhamn. även Illustration till artikel: Dan Jönsson, ”Tänk om naturen slår tillbaka”, DN 12/11 – 09.
    19 Robert Goodland och Jeff Anhang, ”Livestock and Climate Change”, Worldwatch Magazine Nov/Dec 2009, vol. 22 nr 6; Living Planet Report, 2008; Livestock’s Long Shadow, FAO, 2006.
    20 Utställningskatalog Wanås 2009. Footprints May 17 – October 25. Wanås Foundation/Litografen i Vinslöv, 2009. Obs att dessa verk kommenteras utifrån katalogen.
    21 Ibid, s. 14.
    22 Livestock’s Long Shadow, Rome: FAO, 2006.
    23 Wanås 2009, s. 41.
    24 Utdrag ur loggboken, Annette Felleson, 29/10 – 09. http://enannanvag.blogspot.com/2009/10/utrag-ur-loggboken.html 25 Jessica Cederberg Wodmar och Pär Holmgren, Klimatkoden, Stockholm: Medström, 2009, s. 17; Utsläpp av metan och lustgas från jordbrukssektorn 1990-2010, Rapport 5506, Stockholm: Naturvårdsverket, 2006. 26 Alice Walker, Horses Make A Landscape Look More Beautiful, London: Women’s Press, 1985.

    Innehållsförteckning #102-103: Konst och Djur