Av: Einar Askestad
”Varje objekt vars slut tills vidare är okänt för oss är monstruöst.”[1]
Jorge Luis Borges
Hon är en tvåbent varelse med upprätt gång. Detta kan man inte ta ifrån henne. Hon har vidare såväl ögon att se med som öron att lyssna med, och detta är ingenting man heller kan ta ifrån henne. Ibland händer det att hon lystrar till tilltal. Därmed inte sagt att hon nödvändigtvis förstår vad som uttrycks. Med ganska stor säkerhet händer det inte allt för sällan att tilltalet går henne förbi, och detta är ingenting att oroa sig över. Inte sällan är detta att föredra. Att inte bli förstådd är ofta mindre olyckligt än att bli missförstådd. Den missförstådde inbillar sig saker och ting. Att inbilla sig är att ta miste. Att ta miste är att hoppas på det omöjliga. Att hoppas på det omöjliga möjliggör visserligen ett slags spelutrymme att hoppas på, men omöjliggör samtidigt en rättvis bild. Nu talar vi ontologi, det vill säga vad som föreligger. Hon är en tvåbent varelse med upprätt gång. Därmed har man i alla fall inte sagt för mycket.
Tittar man noga efter hittar man ihåligheter specifika för kvinnan. Liksom alla ihåligheter kan de fyllas med någonting. Därmed inte sagt att ihåligheten är ett ingenting i sig självt. Den är en ihålighet, och kan just därför inte tas ifrån henne. Här möter vi en ontologisk skillnad. Ett annat vara-modus. å ena sidan en ihålighet, så lätt att uppfatta som en brist. å andra sidan någonting som inte kan tas ifrån henne. I alla fall inte utan att hon slutar att vara kvinna. Mannen är härvidlag ett lättare offer. Betänk att han kan försöka uppnå alla försvarsåtgärder man kan tänka sig utan att det gör någon skillnad. Ty trots att mannen är såväl flitig som stark kan han när som helst överraskas och bli av med den skillnad som endast föreligger så länge den kan försvaras. Här handlar det inte om resonemang, om argument, om kunskapsteori. Här handlar det om en skillnad som inte går att dividera bort. I alla fall inte utan fysiskt våld. Någonting vasst, eller möjligen tillräckligt tungt, som omedelbart alternativt efter en tids påverkan förmår avlägsna skillnaden. Mannen är den utsatte, den i tillvaron utkastade, mottaglig som han är för dess fysiska krafter. Kvinnan existerar i världen, men gör detta med en ontologisk egenhet som gör henne suverän. Hon är genom sin ihålighet absolut, eller bättre formulerat: hon är suverän i kraft av sin intighet. Detta kan man inte ta ifrån henne.
Låt oss komma vidare. Pojken tycker om att sticka sitt finger i ihåligheter. Den unge gossen likaså, även om själva fingret inte längre står i fokus på samma sätt som tidigare och ihåligheterna hunnit få andra proportioner i hans fantasi. Ja, ihåligheterna blir själva rummet för hans fantasi. Förlängningen av och utrymmet för hans mest vilda tankemässiga, emotionella och fysiska framfart. Kvinnan bereder plats inte enbart för mannens mer eller mindre ivriga extremiteter utan för hans vara. Detta är smärtsamt för somliga att höra men är ingenting att dividera om, i alla fall inte utan att behöva förneka vad vi nu här talar om och som vare sig man vill veta det eller inte föreligger. Också den unga flickan sticker sina fingrar i ihåligheterna. Detta kan verka som en motsägelse i sammanhanget och leder lätt vilse. Kvinnans fingrar är som mannens men ändå inte. Kvinnans fingrar är intighetens förlängda vara. Intighetens extremiteter. Hon trevar fram i sitt eget intet och fingrarna är som irrande ekon från den egna vilsenheten. Här anas kvinnans öde i stort. Hon är dömd till att fylla sitt tomrum med sin egen intighet. Allt från de egna fingrarna till omgivningens mer metaforiska fingrar fungerar som ett medel för utfyllandet av det som måste utfyllas. Därmed inte sagt att ihåligheten kan utfyllas, för ihåligheten finns där vad man än fyller den med. Varje tillfredställelse måste bli inte bara illusorisk utan tillfällig. Illusorisk och tillfällig. ”Kvinnorna gick ut och in i rummet och talade om Michelangelo”, skrev T. S. Eliot för att uttrycka det meningslösa. Det är inte underligt att en mer skriande otillfredsställelse förr eller senare uppstår. Fingrarna räcker inte till. Ingenting räcker till. Fingrar och annat kommer och går och otillfredsställelsen består. Mannen står där han står, medan kvinnan skyndar vidare, rusar ur intet till intet.[2] Mannen må hävdas komma från mars, men kvinnan är från ingenstans.
En kvinna greppar tag i mannens lem. Hon håller om den och detta är någonting absolut annorlunda i hennes värld. Ett stycke verklighet som metafysiskt betraktat är oändligt fjärran henne. Och i detta stycke verklighet känner hon närvaron av livets pulserande. Blodet som blottar att det främmande dessutom har ett vara som hon inte äger. Mannen existerar i ett vara, kvinnan i sitt icke-vara. Detta är ingenting vi kan göra någonting åt. Att kvinnan föder fram män ändrar inte på denna sak. Tvärtom. Kvinnan föder fram män just för att hon är kvinna. Ett intet behövs för att ett vara skall bli till.[3] Och så underligt beskaffad är kvinnan att hon med mannens hjälp kan fortplanta även sig själv, ur intet föds åter intet, ur ihåligheten springer ett nytt intet fram, och ur detta ännu ett, och ännu ett – det kvinnliga fortgår så länge man väljer att fylla det med liv. Att kvinnor väljer att pilla varandra i ihåligheterna ändrar inte på detta. Inte heller att somliga män inte greppar sitt vara och tror att vilken ihålighet som helst kan duga.
År 1227 råkade en man på en underlig kvinna nere vid hästarna. Hon saknade ihåligheter. Den dubbla negationen förvirrade mannen som tog till flykten men som hanns upp av kvinnans äldre bröder. Mannen avlivades på platsen (dränktes i en tjärn). En kurir fick höra talas om händelsen. Han nedtecknade detaljerna i en jaktstuga i närheten – ”den dubbla negationen” är ett uttryck som härstammar från anteckningarna – och de återfanns i ett antikvariat i en förort till London år 1941. Upptäckaren var Jorge Luis Borges, argentinaren som befann sig i det Brittiska samväldets huvudstad på resa mellan den gamla och den nya världen. Anteckningarna, och i synnerhet uttrycket ”den dubbla negationen”, sådde ett frö hos den blivande berömde författaren till att skriva en berättelse som först sex år senare förverkligades i hemstaden Buenos Aires. Här träder ödet in och på samma gång fullföljer och omöjliggör berättelsen. Borges, som aldrig flyttade ifrån sin mor så länge hon levde (hon blev 99 år), skydde kvinnorna trots att han var såväl fascinerad av som betagen i dem. Modern, som tyckte genuint illa om sonens ”lek med fiktioner”, råkade få ögonen på novellen som han lämnat framme på arbetsbordet. Hon läste och blev illa berörd. Nej, mer än så. Hon samlade ihop papperen, gick ut ur hans arbetsrum och överlämnade dem till hushållerskan. Den unga kvinnan sågs komma ut ur porten och försvinna i vimlet på gatan. ”Den dubbla negationen” återsågs aldrig.[4]
Borges förtvivlade, ansågs blek och tystlåten i flera veckor, och om förlusten märkte honom för livet låter sig inte sägas, för inga förändringar förblir synliga över tiden. Ett annat exempel. Florens år 1711. En man korsar ett torg. Han vänder sig om och ser en stillastående kvinna som stirrar ut i luften. Drömmer hon sig bort? Nej, hennes blick är riktad mot fasaden till ett klädmakeri. Inne i den torra luften arbetar Sergio, en attraktiv man på 19 år. Han överlever inte dagen. Kvinnans blick som ser skarpt men samtidigt liksom fastnat möjliggör det perfekt placerade knivstick som ändar den unge mannens drömmar. Han dör en sakta död i en på samma gång intensiv och förvånad ögonkontakt med kvinnan. Hennes blick borrar sig in i honom och tappar honom på allt vad heter liv. Kvinnan slaktar mannen – och kommer undan med det. Detta vet vi, för på sin ålderdom, som mor, moster och mormor, skall hon berätta om sitt handlande för en man på hans dödsbädd. Den gamle mannen är fader till hennes barn. Han har givit kvinnan ett så gott liv han kunnat. Han har älskat henne efter bästa förmåga och liggande på sin dödsbädd, bara några timmar innan han somnar in, vet han fortfarande ingenting om sin fru. Tillräckligt nära döden räds inte kvinnan sanningen mer. Hon låter honom få reda på sin ungdomssynd. Hon låter honom få reda på att hon aldrig älskade honom. Att hon gifte sig med honom för att han kunde försörja henne. Att hon valt honom i brist på bättre alternativ. Detta uttrycker hon sakligt, med en blick som är fokuserad och likgiltig på en och samma gång. Det är den dubbla negativitetens blick. Intets ögon. Sedan faller han ifrån, träffad av den sanning som är allt för plågsam att uthärda. Intighetens absoluta suveränitet. Låt oss kalla den fiktionen. Vad annars skall man kalla det som endast existerar i kraft av frånvaro? Sanningen är – som alla begrepp – ett metafysiskt begrepp som rör det verkliga, det som har någon egen substans. Det som är i motsats till det som inte är. Det visar upp sig vare sig det vill eller inte – dess vilja, i den mån detta ord överhuvudtaget är lämpligt i sammanhanget – sammanfaller med dess uppenbarelse. Lögnen är en viljelös historia vars brist på verklighet skapar ett vakuum man tagit som ett uttryck för vilja, men som i själva verket är dess negation. Kvinnan måste såväl föda som döda för att kunna överleva. Födandet och dödandet gör henne verklig. Observera: inte för henne själv (hon förblir sin ihålighet), utan för mannens blick. Hon finns till i den mån mannen har ögonen på henne. Utan honom är hon en berättelse utan ord. En talande utan språk. Hon har allt att tacka honom för och måste just därför både nära och motstå honom. Föda och döda honom. Den dubbla negationen kräver detta. Ja, den är detta.
Kvinnan är historien om hur hon hanterat detta faktum – det vill säga sig själv. Förhållningssätt, strategier, tekniker, regler och undantag till regeln, revolt och lögn. Ingen vill till fullo förstå sig själv som brist. Det spelar sedan ingen roll att den är absolut. Tvärtom, tanken blir än mer obehaglig och olidlig. (Omfamnad känner hon sig kvävd; ett instängt tomrum.) Historien är en berättelse bestående av mer eller mindre påtagliga variationer på detta tema: hur kringå vad man är och samtidigt utnyttja det man har utan att avslöja sig för sig själv och för mannen. Hur vara en god kvinna. En god mor. En god älskarinna. En lyckad husmor. Hur vara allt detta och mer på ett övertygande vis. Länge kunde detta spel fortsätta. Man säger att mannen ville ha det så. Man säger att kvinnan varit ett offer för hans önskemål – för den manliga blicken, som sett på kvinnan som en medmänniska, som en feminin motsvarighet till honom själv, som någonting att ta fasta på snarare än som ett intet, som något reelt snarare än ett tomrum, ja att mannen varit den skyldige till kvinnans plats genom historien. Kvinnan har fått spela den roll mannen givit henne. Argentinaren Jorge Luis Borges mamma skulle inte ha hållit med. Pojken som aldrig tillåts bli en man anar nog vad som pågår men kan som pojke aldrig bryta sig ur moderns fasta och dominanta blick.[5] Omsorg heter det instrument kvinnan använder sig av för att hålla pojkens illusioner på plats. Kvinnan vet vad hon gör. Länge framstod det hela som en ömsesidig överenskommelse, omsider har det hela hamnat i en annan belysning. Den uppenbart värnlösa kvinnans dagar är förbi.[6] Man får vara blind för att inte erkänna att historien är en berättelse som leder vidare. Huruvida berättelsen nått sitt slut eller inte kan man diskutera. För Borges mamma har det i egentlig mening aldrig pågått någonting. Hon har hela tiden vetat vad som pågått. Historien är med andra ord endast möjlig för den som inte förstår hur ting hänger ihop. Historien är lögnen och dess avkomma villfarelserna som irrar vidare. Jorge Luis Borges for världen runt, ja han blev allt mer hemlös ju äldre han blev. Han dog 86 år gammal, blind och skröplig i Schweiz. Vid sin sida hade han en ung kvinna – en sekreterare – men att han skulle ha närmat sig henne på ett mer intimt vis är lika omöjligt som att han skulle ha kunnat befria sig från sin avlidna mors överväldigande närvaro eller intighet, som ju är ett och samma hos en kvinna.
Nej, mannen är inte och har aldrig varit ett verkligt hot mot kvinnan. Och detta just för att han är och ingenting annat kan vara än verklig. ”Män!” utropar kvinnorna och skrattar tillsammans. Hör ni det diaboliska, det självförnöjda, i detta kvinnliga skratt? Mannen är löjeväckande påtaglig. Han blir därför förutsägbar, ett stycke levande materia bland annan materia, och om kvinnor då och då klagar över männen är det just för denna deras förutsägbarhet. Man vill egentligen ha honom på detta sätt, någonting annat skulle man inte stå ut med (mer om det senare), samtidigt föraktar man honom just för detta. Man blir irriterad när han trilskas, när han inte gör som han förväntas, när han tror att han förstår mer än han förstår och inbillar sig att han gör någonting på eget bevåg. Det kan liknas vid en kärra som tror att den för hästen framåt. Eller vid en häst som tror att kärran för honom vidare. Varken hästen eller kärran har några förutsättningar att förstå vad de är inbegripna i. Det är hästens duglighet som gör hans slaveri, lyder ett talande talesätt. På kärran sitter kvinnan, men piskan i hennes hand har sedan länge bara ett dekorativt syfte. Mannen är helt enkelt inget problem. Och nu närmar vi oss ett djupare lager i förståelsen av kvinnans ontologi, eller riktigare: av de ofrånkomliga dilemman och faror som följer på kvinnans ontologi. Kvinnan styr intet. Med andra ord: kvinnan styr sig själv. Men: det är inte möjligt att styra sig själv (inte om hon vill förbli vid liv). Alltså behövs medsystrarna. De behövs för att kunna styra sig själv. Kvinnor är kvinnans verkliga fiende. De hotar inte endast med att blotta och avslöja vad hon själv är utan att ta den plats som hon behöver för att finnas till i sin egen rätt. Här är det en fråga om liv och död. Ingenting är mer hotande för ett tomrum än konkurrerande tomrum. Mannen, det verkligas sfär, allt det som har utsträckning i tid och rum, är någonting ändligt, kvinnan är som intighet bottenlös. Här gäller det att ta för sig. Scenerna kan bli våldsamma. Blickar som kunde döda. Hårtestar på dansplatsen (en syn lika gammal som människosläktet). Frun som eggar mannen till stordåd. Ja, vi kan stanna vid detta. Kvinnan hotas kort sagt i sin suveränitet, i sin kontroll, av andra kvinnor. Ingen är mer falsk än den bästa väninnan. Eller systern inför systern. Ett spel pågår som rör själva kvinnans fundament, det vill säga hennes brist på fundament. När det kommer till kritan har mannen ingenting med kvinnan att göra. Annat än som instrument för hennes negation av sin negation. Vi lämnar honom sålunda därhän. Vad hans öde kommer att bli kan möjligen anas i vad som följer.
Dock kan här inflikas att en feminiserad man som argentinaren Jorge Luis Borges är en god ledtråd. En värld av labyrinter, endast möjlig i ett språk som frikopplats från det verkliga, möter endast sig själv vart den än vänder tanken.[7] Det är en blick som istället för att få sin längtan realiserad i kvinnans annanhet (i utfyllnaden av hennes ihålighet) stannat upp inför hennes förnekelse av sin ihålighet och hennes utlevelse av denna självförnekelse. Den unge pojken står inför en varelse som mer än allt annat problematiserar själva varat och dess negation.[8] Hon vill och inte vill. Hon inbjuder och slår ifrån. Hit men inte längre. Längre, men inte nu. Titta men inte röra. Hans låsning blir inte bara begriplig, den är ofrånkomlig. Teorier om att Borges var impotent och därför aldrig kom till skott, eller att han endast var ordentligt blyg och känslig och därför inte vågade bejaka närheten och intimiteten, kommer i slutändan på ett ut. Han kunde inte. Han ville och inte ville. ”Jag förnekar samexistens”, sade Borges, och blev serverad lunch med sin mor. Detta är vad vi har att vänta oss av männen i framtiden. Låt oss förklara varför mer i detalj.
Kvinnan föraktar som vi såg kvinnan. Hade saken stannat vid detta kunde spelet ha fortsatt i den form vi här känner till den. Men kvinnan känner även en viss sympati för kvinnan. Hon kan se – på lätt avstånd – att hennes syster delar ett öde med henne själv. Hur hårt det än är att på djupet tänka tanken kan hon inte helt förneka detta faktum. De är systrar. De avskyr varandra (den gemensamma ontologin) men de förstår varandra, är ”lika”. I denna mer intellektuellt betonade förståelse av varandra såsom systrar finns möjligheter. Till vad? Ja, här kommer själva omedvetenheten (den grundläggande) att spela henne ett spratt. Hon gör nämligen gemensam front mot det som hon inte kan leva förutan (utan att förtvina). Hon gör ett ontologiskt öde till en social fråga och uppfinner en ideologi som kan upphöja och rättfärdiga intighetens behov till en fråga om rättvisa, jämlikhet och allenarådande verklighet. Som för att inte bara undgå den ontologiska differensen – och det däri ömsesidiga möjliga försonande mötet[9] – väljer hon att döpa om det verkligt existerande (som är sammanlänkat med det fysiska) till inte kön utan till genus. Denna vändning, en ren tankemässig historia, är en revolution i sig, men implikationerna av detta synsätt har varken kvinnan eller mannen till fullo insett. Det rör sig om ett slutgiltigt steg ut i intet. Det verkliga – eller riktigare: verkligheten – blir ett tankefoster. Ett tankefoster fött ur kvinnans självförnekelse. Tillblivelsen av ett medvetande som till fullo går upp i sitt eget självförnekande.[10] Bekräftad av såväl kvinnor som feminiserade män som argentinaren Jorge Luis Borges segrar denna ”idealism” i sin mest radikala variant. Solipsismen blir befolkad. Intigheten klädd från topp till tå. (Vi lämnar här fenomen som shoppandet därhän, detta flyktiga och ändå permanenta ha-begär efter ting som samtidigt skyler och blottlägger den kvinnliga existensen.) Fortskridandet av en värld av implosion är endast möjligt på grund av mannens enfald. (Kvinnans enfald är av annat slag; det gränslösa kan inte sätta gränser för sig självt.) Låt mig vara tydlig. Jag tar en egen erfarenhet för att förhoppningsvis övertyga. En man tillbringar några timmar om dagen i ett rum. Han läser böcker, han samtalar med likasinnade, han blickar ut genom ett fönster. En kvinna stiger in. Detta behöver inte betyda någonting märkvärdigt men är ett faktum som låter sig registreras. Ung eller gammal, vacker eller mindre vacker. Att det är en kvinna (eller någon som låtsas vara en kvinna) går inte att ta miste på. Denna kvinna har som kvinna en utvecklad blick för spelet som pågår. Med detta menas att hon vet vilken roll hon spelar och att omgivningen ständigt förhåller sig till hennes närvaro. Hon ler mot mannen. Naturen har givit henne drag som är behagliga (för man såväl som kvinna) och mannen ler tillbaka – allt annat skulle gå emot instinkterna, ur vilka det sociala spelet – i ren eller förvrängd form – härstammar. Hon ”råkar” ställa sig alldeles intill honom och han tilltalar henne. (Det är mer korrekt att säga att initiativet är hennes, att hon låter sig tilltalas.) Hon slår sig ned. Vi lämnar fraserna – anekdoterna, det spektakulära i det ordinära, allt detta som argentinaren Jorge Luis Borges var så duktig på – och hoppar fram någon timme. Solen har gått ned och ingen rör sig längre utanför fönstret. Kvinnan ser ut som en brasilianska men är från Libanon. Hon lever i Amsterdam. Hon gör performances. Hon säger att hon ingående studerar mänskliga beteenden. Fascineras av relationer, utsattheter, beroenden. Hon har kommit till staden för att leva ut ett projekt. Hon har annonserat i lokalpressen efter personer intresserade av att ta ledigt från sina liv. Hon har fått många svar. Hon erbjuder sig att gå in i deras tillvaro och spela de roller som de Bekräftad av såväl kvinnor som feminiserade män som argentinaren Jorge har i sina liv. Hon har precis tillbringat en helg med en man. Hans flickvän ville ta ledigt från sitt liv och kvar i lägenheten fanns hennes man. Han visar sig vara utsatt. Flickvännen har träffat en annan man och behöver komma bort för att ”få perspektiv”. Mannen vankar fram och tillbaka. Flickvännen önskar dem lycka till, menar att mannen skall se det hela som en möjlighet och sluta oroa sig. (Själv har hon en helg framför sig med älskaren.) Libanesiskan som ser ut som en brasilianska berättar om sina projekt och säger att hon blir rörd av mannens utsatthet. Hon dras till hans känslighet, till hans sårbarhet, och ser till att ersätta flickvännen så långt som det bara går. Projekten står och faller med att verkligheten nästan tangeras (intet måste ha åtminstone ett andningshål för att inte uppslukas av sig självt).[11] Hon säger att hon för närvarande arbetar med nio fall. Nu är det mycket mörkt utanför fönstret. Hon säger att hon får en kick av att komma andra människor nära. Hon säger att hon inte utnyttjar dem för hon hjälper dem samtidigt som hon själv utvecklas på kuppen. Hon säger att hon skickade en kvinna till föräldrarna i Libanon för att spela rollen av deras dotter (Föräldrarna var inte roade, men ”det var nyttigt för dem”.) Hon säger att hon vill vara intim utan att vara uteslutande. Hon säger att hon förstår sig själv allt mer. Hon säger att kärleken är gränslös till sin natur men medger att hon ibland känner sig utsatt, att hennes egen sårbarhet är någonting som hon arbetar med. Hon säger att hon förstår att det hon säger kanske låter teoretiskt och inövat och att det händer att hon kan sakna en man som på allvar säger emot henne men att hon tills vidare mår bra av att fortsätta sina projekt.
Här måste vi bromsa in.
När en människa – man som kvinna – säger att hon är en tänkande varelse så tänker hon rätt. Att tänka är ett privilegium; det är inte allt levande förunnat att tänka. Människan tänker. Tänkandet är hennes privilegium. Med denna förmåga når hon utanför sig själv, greppar sin omgivning, låter den framträda i mer eller mindre egen rätt. Människan har med andra ord förmågan att tillåta det verkliga lysa av sig självt. Hon är, kunde man säga, den store rogivaren. En försonande varelse i den mer naturbundna kamp som förs. Eller inte förs, ty ”alltet” verkar inte sträva. Alltet framstår som nästintill likgiltigt. Det tiger. Det finns till, och inte mycket mer än så. Människan tänker, men att tänka är lika mycket att inte tänka. Tänkandet utgör nämligen ingen garanti för tänkande. Tvärtom. Tänkandet inbjuder till ett icke-tänkande. Icke-tänkandet är ett tänkande som inte tänker. Att icke-tänka är att inte ha i tanken det som tänks. Att tänka det som är otänkbart. Eller bättre formulerat: att tänka det som enbart låter sig tänkas som tanke, som ”idé”, som ”teori”.[12] Det är en frihet, men det är en frihet utan innehåll annat än tänkandets eget negerande. Som att låtsas öppna en dörr och föreställa sig ingenting där inne. Friheten är denna enastående förmåga att inte tänka genom att inte tänka. Kvinnan är ett mästerstycke på denna förmåga. Det finns ingenting som hon inte kan tänka på det viset.
Här måste vi bromsa in mer.
Att tänka är att i högsta grad vara (till). Att vara till genom att upplåta sitt eget vara åt allt som är till överhuvudtaget. Låta det komma till tals. Samtidigt kan tänkandet låta bli att låta det som är komma till tals. Intet är ett namn på detta icke-tänkandets samlade ”värld”. Icke-tänkandet är en verksamhet som ägnar sig åt det som existerar på ett icke-upplåtande vis. Icke-tänkandet är det tänkande som liksom ”plockar upp” tingen och låter dem om inte flyta så guppa.[13] Icke-tänkandet låter allt guppa. Guppandet är ett varken-eller. Det saknar början och slut. Det är ingenting. Det är detta intet som inte sätter ned fötterna, ty det saknar fötter. Det är kvinnan som sådan, utelämnad åt sig själv. Tänkandet som är lika djupt som det är tomt. Det är kvinnan i all sin ensamhet. Intets okrönta härskarinna. Drottningen bortom allt.
Vägs ände. Lika lite som intet kan fångas in, låter sig den existentiella och historiska belägenhet sammanfattas som följer av att icke-tänkandet förnekar att tänkandet har någon verklighet bortom sitt eget negerande och att det verkliga (icke-intet) faktiskt låter sig tänkas som verkligt i egen rätt. Mannen har sett sig tvungen att tänka detta intet, det vill säga tänka icke- tänkandet. Mannen har ”blivit kvinna” genom att negera sig själv, i hopp om att uppnå ”frid i stugan”. Vi befinner oss idag långt ifrån ett besinnande av detta historiska faktum.[14] Det rör sig om en förlorad strid, en avvisad försoning och ett bottenlöst fallande som kunde sammanfattas med följande dialog.
”Man måste vidare”, sade hon. ”Vidare? sade han. ”Du var aldrig ens där.”[15]
Fotnoter:
[1] Borges, Jorge Luis, Selected Non-fictions, Penguin, New York, 1999.
[2] Eller med Novalis: ”Mannen är flogistisk – övervägande en förtätningsprocess – kvinnan deflogistisk – övervägande en förtunningsprocess.” (Fragment, Kykeon, Lund, 1990).
[3] Utan denna ”metafysiska” dimension är hennes tomrum ”bara ett hål”. Emancipationen i praktiken innebär endast rätten till att kunna säga: ”det är inte vilket hål som helst, det är mitt hål”.
[4] Enligt en anonym källa existerade manuskriptet aldrig. Modern skall ha fabricerat hela historien för att skuldbelägga sonen.
[5] ”Vad bättre gåva kan vi hoppas på än att vara obetydliga?” (Borges, i Selected Non-fictions.)
[6] Se Khemiri, Jonas Hassen, Bästa Beatrice Ask, (DN, 13/3 2013), där värnlöshetens väna och intimt personliga tilltal sammanfaller med en brutal ras- och kulturpolitisk agenda. ”Den värnlöse” (det jag-centrerade subjektet, i litterär form eller ej) utplånar hellre allt potentiellt motstånd än överger ensamrätten till sin naivt-enfaldiga ”godhet”. Att bli svettig om händerna vid passkontrollen blir ett trauma som gör det rätt att avskaffa passkontroller.
[7] Ett tidigt och välformulerat credo för denna moderna ”anda” och dess självförståelse är givetvis Descartes ”Jag tänker, alltså finns jag till”. Mer konsekvent hade emellertid varit att säga: ”Jag har inte fattat någonting, och inte ens det har jag fattat.”
[8] Ur detta uteblivna möte, denna låsning, öppnas det frustrerade rum som är modernitetens motor. Mannen, övergiven och otillfredsställd, vänder blicken utåt och påbörjar sitt globala härjande. Kvinnan, otillfredsställd och med sig själv, biter ihop, samlar sig för sin ”hämnd”, vässar sina vapen, bidar sin tid. ”Den nya världen” föds inte ur ett avbrutet samlag, utan ur ett samlag som aldrig blev av.
[9] På den mest fundamentala nivån är kvinnan och mannen troligen ontologiskt likvärdiga. Allt som är står så att säga i relation till det som inte är, varat förutsätter intet, intet förutsätter varat. Framhävandet av själva gränsen mellan det ena och det andra faller sig naturligt eftersom all perception tenderar att först se ytan och dessutom ofta förbli vid densamma, men denna ytlighet – vars accentuering sannolikt utgör det modernas logik och historia som sådant – har inneburit förödande missförstånd med sorgliga konsekvenser; föreliggande text är en allvarligt syftande lek med såväl psykologiska (kvinnliga och manliga; inte minst genom den ”sårade berättarrösten”) som filosofiska uttryck för denna tragedi vars förutsättning är att inte förstå sina egna förutsättningar.
[10] Moderniteten som tankerörelse är ontologiskt en rent kvinnlig affär.
[11] Denna konstsyn (som hon delar med samtiden) kännetecknas av en tro på en frihet bortom ”illusionen om en sinnlig sanning”. Överväldigad av lättnaden i att slippa tänka (tänka det verkliga) frossar man med en konceptuell smidighet i konceptuell smidighet; allt annat menas dessutom vara att ”regrediera till ett förmodernt, förfilosofiskt, stadium” (se exempelvis Dan Jönsson, Estetisk rensning, 10-tal, Stockholm, 2012).
[12] Den fundamentala och förbisedda skillnaden mellan att tänka på en tanke och att tänka själva tanken. Språket som språk, och inte som ett ”instrument” eller ”kommunikationsmedel”. Hantverket, och inte ”produkten”, gemenskapen och inte ”kollektivet”, löften och inte ”överenskommelser”, etcetera.
[13] Ett tack till författaren Stefan Foconi för bruket av detta främst deskriptiva ord såsom ett metafysiskt-ontologiskt grundbegrepp. (Se Vitahusår, Bonniers, Stockholm, 1993.)
[14] Snarare än ett faktum rör det sig om en process. Ett ackumalativt avträdande och en reduktion som sammanfattas med begreppet modernitet. Se exempelvis S-O Wallensteins Bildstrider (AlfabetaAnamma, Stockholm, 2001), där icke-tänkandets oförblommerade teoretiserande natur blottlägger frånvaron av såväl natur som ontologiskt grundad och bärande teori.
[15] Dialogen återfinns i Skolastiska övningar (MBM, Stockholm, 2012), en bok som upphörde att finnas till i samma ögonblick som den utgavs.