Av: Lars Hillersberg
Dick Bengtsson och jag möttes i mitten av femtiotalet, med enbart trivialskolan i bagaget och livslångt löneslaveri som hotande framtid. Men man kunde ju alltid bli en van Gogh eller Rimbaud. Min farsa hade visserligen sett mej spela fotboll och talade om att sälja till Italien. Men förnuftet talade som vanligt för döva öron – konstnärsgrillerna tog överhanden.
1954 gick Dick och jag på kvällskurs i teckning för Gösta Kriland, som ritade i gamla Folket i Bild.
På fritiden var Gösta surrealist i gruppen kring tidskrifterna Odyssé och Salamander. I dem presenterades Artaud, de Sade, Schwitters, Michaux, Duchamp o.s.v. av dåtidens kulturheroer, som Ilmar Laaban och Öyvind Fahlström. Det var lockande och farlig läsning, som satte spår i unga hjärnor. Tio år senare hade Dick en tavla på Vårsalongen, med titeln Tomt tömt på sitt tomrum är tomt. Det är ett citat ur en dikt av Gherasim Luca. Dick hade läst den i Odyssé. Han tog djupt intryck av Huysmans Mot strömmen, en fin-de-siècle-roman som skildrar en dekadent och förkonstlad livsstil. Huvudpersonen påbörjar en sedan länge planerad lång resa, men kommer inte längre än till järnvägsstationen. Därifrån återvänder han hem ”lika trött och rik på erfarenheter som om han gjort resan”. För Dick var detta verklighet. Jag tyckte att hans illusionslöshet kändes programmatisk och att hans genomskådande svartsyn – undergång och upplösning, naturen upplevd som en banalitet – var barnslig. Men Dicks attityd var äkta; förstärkt av sjukdom blev den ödesdiger. När han började få framgång som målare hade han redan dragit till skogs i Hälsingland. Han slutade måla, huset brann, ägodelarna försvann. Det var för sent att utnyttja konjunkturen, varken liv eller konst bar längre.
Vi ställde ut tillsammans redan 1959, på studenternas kårhus på Holländargatan, det ordnade Ludvig Rasmusson, som också tog med oss på Sveriges första popkonstutställning (Ludvig var trendputte redan då). Vi (Dick och jag) var väl just inga popkonstnärer, men Carl-Fedrik Reuterswärd var med. Hans bidrag var en felstavad namnskylt. Han har berättat hur han vid sitt första möte med en annan av tidens storheter – Modernas chef Pontus Hultén – försökte väcka dennes intresse för olika hippa utställningsförslag. Men det enda som fick Pontus att lystra var idén att ställa ut själva ordet konst (förmodligen utfört i marmor).
Så där höll vi också på, som anfått ironiska nydadaister, angelägna att visa att vi minsann genomskådat konstlivets pretentioner. Under de här åren föregrep vi både Baselitz uppochnedvända tavlor och Lichtensteins serierutor.
Nå, sådana upptäckter gjordes säkert lite här och var i ateljéer och målarskolor. Om vi gitt – eller haft råd – hade vi ryckt undan mattan för många senare ”konstnärliga” lanseringar.
1961 kom jag in på Mejan och fick studielån men Dick förblev posttjänsteman i många år. Först 1986 kunde han realisera den magnifika Möbelrälsen som han fick idén till redan 1966. Möbelrälsen består av ett 40-talsmöblemang (skåp, stolar, bäddsoffa, byrå) uppställt på en tio meter lång järnvägsräls. Den har setts som en protest mot flyttlasspolitiken (!).
Ibland drabbas Dick med större rätt av denna förenkling. I Bergsvandrare, målad i nazistisk propagandastil, har verk av bland andra Kandinskij och Malevitj lagts in på die Wandervögels ryggsäckar. Bildvitsen är lika platt som Malevitjs egen Röd kil i den vita klumpen.
Hakkorset, korset och dollartecknet är västerlandets mest laddade ikoner. I Doumburgsviten låter Dick en mondrianskt abstrakt strukturprocess gå över i ett avslutande hakkors. Detta har kallats ett exempel på tidig postmodernistisk kritik. Man kan få för sig att detta slags modernism (postmodernismen) med den gamla modernismen delar en obeveklig pekoralism. Modernismen är död men postmodernismen lever kanske fortfarande som dess likmask.
Dick använde hakkorset för att stämpla vissa miljöer, till exempel i den berömda parafrasen på Hoppers ännu mer berömda målning Early Sunday Morning. Han brukade förkortningen PCF (Partie Communiste Francaise) i målningen Richard i Paris och utnyttjade en mjuk mockasko i Venus och Cupido med sko. Allt detta har setts som ett ifrågasättande av tecknens läsbarhet. Eller tecknens förmåga att över huvud taget representera.
”Varken det ena eller det andra” står det på en av Dicks tavlor. Förkastelsen av tesen och antitesen gör att det ankommer på oss att i en syntes finna överskridandets tecken.
