Av: Sanna Samuelsson
I konstnären och regissören Alex Riveras framtidsdystopiska film Sleep Dealer (2008) ser en amerikansk drönarpilot en mexikansk man dö efter att ha bombat hans hus. Det är pilotens första uppdrag och i dödsögonblicket ser han in i den mexikanska mannens ögon, på tryggt avstånd i USA.
Rivera har haft drönare, förarlösa farkoster, som ett återkommande tema sedan 1990-talet. I den brittiska nättidningen The New Enquiry förklarar han sin fascination med att de är otroligt kännetecknande för vår tid.
”Den militära drönaren är ett transnationellt och fjärrnärvarande mördarsystem, en kroppslös förstörare av kroppar. Som sådan är drönaren det mest kraftfulla och lockande uttrycket för den transnationella virvelvinden. Anledningen till att den har blivit ett populärkulturellt fenomen och ett fascinerande studieobjekt för folk i många olika sektorer är att den är en bländande reflektion, det mest extrema uttrycket för vilka vi är och vilka vi har blivit.”[1]
Stormakter som USA, Israel och Storbritannien flyger sina drönare över krigszoner, men även områden som de officiellt inte är i konflikt med. I Pakistan, Afghanistan, Somalia och Jemen dödas misstänkta terrorister utan rättegång av amerikanska drönare, i kriget mot terrorns namn. President Barack Obama godkänner personligen CIA:s avrättningar utifrån en terroristlista, avslöjade New York Times i maj. Varje vecka träffas hans administration och bestämmer vilka som ska dö härnäst.[2]
Oberoende organisationer som Bureau of Investigative Journalism försöker med hjälp av lokala reportrar räkna döda i drönarattacker. I Pakistan ska till exempel amerikanska drönare ha dödat 2 – 3000 personer sedan 2004, varav ungefär en fjärdedel var civila.[3] Det är svårt att veta vem som talar sanning. Obama-administrationen bedömer själva resultatet utifrån CIA:s omdiskuterade räknesätt: alla myndiga män som dödats räknas som terrorister och därmed legitima mål. Endast kvinnor, gamla och barn räknas som civila dödsoffer.[4]
Obama är något av en pionjär när det kommer till drönarkrig, och har genomfört många fler attacker än vad George W. Bushs administration stod för under sin tid vid makten. Under Obama har attacker utförts på begravningståg och grupper med människor som efter en attack försökt rädda offer, enligt Bureau of Investigative Journalism.[5] Hemma i USA blir drönare blir ett svar på den inhemska kritiken mot att unga män dör i krig utomlands. Med drönare behöver ingen amerikan dö.
Amerikanska militärens smeknamn för när de har attackerat och dödat misstänkta terrorister är ”bugsplat”.[6] Det är svårt att inte oroa sig över synen på offren hos de amerikanska drönarpiloterna, där de sitter på baser i USA och övervakar, för att sedan slå till vid ett lämpligt tillfälle. De attackerar och dödar, utan att själv vara närvarande.
Philip Alston, rapportör angående utomrättsliga avrättningar åt FN, kritiserade USA i en rapport 2010 där han varnade för att länder som använder drönare kan utveckla en ”Playstation mentality”.[7] Att det är så lätt att trycka på avtryckaren och bomba ett hus eller en by kan leda till många civila dödsoffer och ökad ilska bland lokalbefolkningen, vilket sedan kan leda till fler terroristattacker mot väst, varnade han.
Obama å andra sidan har betonat hur effektiva drönarattackerna är och hur få civila som dör. ”för det mesta har de varit väldigt exakta precisionsattacker mot al-Qaida och deras anhängare”, sa han i en digital frågestund med amerikanska allmänheten i februari i år.[8] Samtidigt är sekretessen stor och områdena där attackerna utförs otillgängliga.
OSYNLIGA GRÄNSER
Drönare används också till att vakta gränser, till exempel USA:s södra gräns mot Mexiko. Men framförallt överskrids gränser på ett sätt som utmanar internationell rätt när drönare flygs i länder som USA inte är i krig med, många gånger utan ländernas tillåtelse. Drönarna flygs med lätthet över gränser till länder utan tillräcklig makt för att räknas som okränkbara i sig själva.
Drönarattackerna suddar även ut gränsen mellan vanligt krig och den typ av aktivitet som CIA ägnar sig åt i de utsatta områdena. Att CIA agerar i länder som USA inte är i krig med är knappast något nytt. Men med drönarattackernas intensitet mot talibaner, al-Qaida och likande organisationer, liknar det nästan krig i intensitet mätt. Men det är inte ett krig om gränser eller territorier, utan liknar mer den ”asymmetriska krigföring”, som USA säger sig bekämpa.
2005 gjorde Rivera projektet ”Low Drone – the Transnational Hopper”, en sajt där man styr en drönare över gränsen mellan Mexiko och USA. Drönaren, en slags latinamerikanskt pimpad custom-farkost, har en kamera och det ser ut som att man själv styr den över gränsen. Projektet är en kommentar till att USA använder drönare till att bevaka sina gränser, trots att landet samtidigt är beroende av sydamerikansk arbetskraft. När man går in på sajten blir man varnad för att man genom att delta i projektet kan begå illegala handlingar. även om drönaren inte åker över gränsen på riktigt, i alla fall inte i dag.
Invånarna i Waristan i norra Pakistan där många av CIA:s drönarattacker har utförts har vant sig vid den osynliga amerikanska närvaron i luften ovanför dem. Men allt tyder på att drönare kommer att bli en del av västvärldens vardag också.
I USA instiftades en ny nationell lag i februari i år om att tillåta fler kommersiella drönare i det egna luftrummet, för till exempel övervakning, besprutning av grödor och transporter.[9]
Den nya lagen drevs igenom mycket tack vara drönarbranschen och dess kunder. Det finns pengar att tjäna. Och dagens drönare kommer i många former. De surrande farkoster som gav upphov till smeknamnet ”drönare” ersätts av ljudlösa. De kan vara små som kolibris och se ut som insekter. Drönarteknologin blir bara billigare och tillgängligare och möjligheterna till övervakning är oändliga. Men det är en osynlig övervakning, svår att ta på och omöjlig att påverka för oss som är föremål för dess intresse.
ETT NYTT SEENDE
Rivera kritiserar i The New Enquiry uppfattningen om att drönarpiloter har för stor distans till sina offer, snarare har de en extrem insyn, menar han. Drönare kan sväva över hus med misstänkta terrorister i dagar och filma med HD-kamera.
”Drönarpiloten har en typ av syn som ingen militär aktör har haft innan, dröjande, observerande under långa perioder och utan någon fara för sitt egna liv.”
Detta bekräftas av intervjuer med drönarpiloter som gjorts av bland annat The New York Times.[10] De berättar om hur de följer vardagslivet för de misstänkta terroristerna, men plötsligt kan bli beordrade att skjuta. Posttraumatiskt stressyndrom har rapporterats bland drönarpiloter i USA. Deras kroppar är på andra sidan jordklotet, medan deras syn är på plats, ibland dröjande kvar efteråt där en attack har utförts. Inte mycket undgår en drönarpilot, inte ens konsekvenserna av de egna handlingarna.
I konstnären Omer Fasts videoloop Five Thousand Feet is the Best (2011) berättar en drönarpilot om sitt jobb. Under den officiella intervjun berättar piloten om sin jobbrutin och tekniska detaljer. Off the record kommer han in på civila offer som han sett dödas vid attacker. Hans ansikte är suddigt och han berättar om första attacken, första gången han dödade någon. ”Efter det kom drömmarna”, säger han.
Att drönarpiloter har en ”Playstation mentality” är nödvändigtvis inte sant. Men i slutändan spelar det ingen roll. Det är maktens mentalitet som avgör. Och de enda stora kostnaderna för den amerikanska regeringen idag är taktik och teknik, inga människoliv, i alla fall inga amerikanska. Det är där den största risken för oförsiktighet och brutalitet finns.
Konstnären Trevor Paglens videoverk Drone Vision (2010) består av material som en amatörhackare kommit över genom att ta sig in på satellitfrekvensen som en drönare skickade sitt material över. Filmen är suddig, pixlig och det är svårt att urskilja någonting. Och även om Paglen inte uppger var i världen filmmaterialet kommer ifrån, så är det slående hur schematiskt perspektivet ovanifrån är jämfört med hur det ser ut när man befinner sig på marken.
Maktens perspektiv är analogt med drönarens i klippet. Ovanifrån blir allt översiktligt. Människor blir myror. Civila blir terrorister. Även gränser verkar lösas upp ovanifrån. Länder som Pakistan, Jemen och Somalia får se sina gränser bli porösa som tvättsvampar, penetrerade av drönare styrda från andra sidan jordklotet. USA:s gränser däremot förstärks av drönarna, som patrullerar dem dag och natt.
På marken förnimmer vi drönarna bara som ett surr och en skugga. Som en kvardröjande paranoia, en känsla av att något inte står rätt till. Drönarna själva svävar i luften, osynliga eller synliga, men alltid utom räckhåll, registrerar de det som händer på marken.
James Bridle och Einar Sneve Martinussens fotoverk Drone Shadow (2012) föreställer konturerna av en ”predator”, en av de drönarmodeller som USA använder. Genom att rita dem på en parkeringsplats i London skapar de känslan av närvaro, skriver Bridle i ett mejl från London.
”Jag gjorde bilderna – och kommer att göra fler – som ett försök att göra drönarna mer synliga. Vi hör mer och mer om dem, men vi ser dem inte, framförallt inte på platser vi känner väl till. Det är ett sätt att göra dem verkliga, möjliga att ta på – fastän fortfarande väsentligt okända och frånvarande (precis som internet).”
Bridle ritar drönarlinjerna som man kritar upp kroppar på brottsplatser. Det är en antydan om våld vi ser, en förnimmelse av osynliga kroppar. Långt där borta finns de. Och vi är här, med konturerna av vår framtid, av vilka vi håller på att bli, i form av en drönarskugga på asfalt.
Low Drone – the Transnational Hopper, Alex Rivera, 2005
FOTNOTER
[1] http://thenewinquiry.com/features/border-control/
[2] http://www.nytimes.com/2012/05/29/world/obamas-leadership-in-war-on-al-qaida.html?_r=1&pagewanted=all
[3] http://www.thebureauinvestigates.com/category/projects/
drone-data/
[4] http://www.nytimes.com/2012/05/29/world/obamasleadership-
in-war-on-al-qaida.html?pagewanted=all 29
maj 2012
[5] http://www.thebureauinvestigates.com/2012/02/04/
obama-terror-drones-cia-tactics-in-pakistan-includetargeting-
rescuers-and-funerals/
[6] http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/
2011/11/201111278839153400.html
[7] Report of the Special Rapporteur on extrajudicial, summary or
arbitrary executions, Philip Alston, 28 maj, 2010 (A/HRC/14/24/
Add.6)
[8] http://www.nytimes.com/2012/02/06/world/asia/usdrone-
strikes-are-said-to-target-rescuers.html?_r=1
[9] http://www.nytimes.com/2012/02/18/technology/droneswith-
an-eye-on-the-public-cleared-to-fly.html
[10] http://www.nytimes.com/2012/07/30/us/dronepilots-
waiting-for-a-kill-shot-7000-miles-away.
html?pagewanted=all
Innehållsförteckning #113: Slaget om verkligheten