En förklaring ingen kunnat ge

av: Stefan Gurt

1.

När jag läste filosofi på universitet blev jag en gång osams med en av mina lärare. Institutionen för praktisk filosofi i Stockholm hade tydligt sekteristiska drag. All undervisning syftade till att övertyga studenterna om utilitarismens överlägsenhet som moralfilosofisk lära. Varje frågeställning behandlades som om det mänskliga idealet vore en sorts välmåendets revisor som inför varje handling noga inventerade lyckomängdens debet och kredit. Klokheten i det bevisades med hjälp av tankeexempel där man förutsattes kunna räkna ut varje möjlig konsekvens av varje handling till tidernas ände. 

Ämnet den här gången var självmordet. Läraren hävdade lika tvärsäkert som han hävdade allting annat att självmord var moraliskt förkastligt eftersom det orsakar så mycket lidande bland de efterlevande. Jag härsknade till. Om det var något en människa hade rätt att bestämma över, menade jag, var det väl ändå sitt eget liv.

Efteråt hamnade vi i samma vagn på tunnelbanan in från Frescati och jag fortsatte gå på honom tills han blev skamsen och medgav att han kanske var lite dogmatisk ibland. Visst, sa han, kunde det ligga något i tanken att en människa har rätt att bestämma över sitt eget liv.

Jag ska inte överdriva och påstå att det fanns starka personliga skäl till hetsigheten i min argumentation. Jag var lite vilsen vid den tiden och kände mig ofta ensam och olycklig, men jag övervägde aldrig på allvar att ta mitt eget liv. Ändå var det något i tanken på självmordet som lockade mig, något vilt och hämningslöst. Det var den unge Werther, Hemingway, Virginia Woolf, Sylvia Plath och David Bowies Rock’n’roll Suicide. Det var Jack Kerouac, Jim Morrison, Hendrix och alla de andra som gjorde resan med spriten och drogernas hjälp. Till och med en annars så förnuftsorienterad författare som Astrid Lindgren hade känt självmordets lockelse och med den som utgångspunkt skapat Bröderna Lejonhjärta och jag tror att det var just det jag fantiserade om ibland, ett steg som inte egentligen mynnade ut i ett utslocknande utan snarare blev en dörr till en annan, mer färgstark och spännande existens.  

Men bortom all den romantiken fanns hos mig också en tro att självmordet borde få finnas som en sista utväg för varje människa och att det var något trösterikt i det. Hur illa livet än gestaltade sig fanns alltid, för varje människa, i varje givet ögonblick, möjligheten att ända allt, att ersätta smärtan med ett ingenting.

2.

Det var drygt tio år efter det som jag för första gången råkade ut för att en nära vän tog livet av sig. Jag hade gift mig, blivit pappa och arbetade som lärare på en skrivarlinje på en folkhögskola. Skolan låg i en avlägsen del av landet och drevs av en karismatisk rektor som en gång under studentradikalismens tidevarv försökt förena sig med de Tamilska tigrarna för att delta i världsrevolutionen med vapen i hand. 

Under det andra året jag arbetade på skolan hängde sig en elev i ett rum på skolan. Händelsen påverkade mig inte särskilt djupt. Jag hade aldrig pratat med pojken, bara sett honom på avstånd i matsalen. Jag satt hemma och skrev när studierektorn ringde och blev mest störd av att tvingas avbryta arbetet. När jag kom till skolan förvånades jag över hur tagna eleverna blivit. De befann sig i upplösningstillstånd, grät och höll om varandra. Pojken som hängt sig var adoptivbarn från Colombia och flera av eleverna vittnade om hans utanförskap. En flicka sa att han alltid hade försökt hänga på och att hon uppfattat honom som jobbig. Jag gjorde tafatta försök att trösta henne, sa att det knappast var det som utlöst självmordet.

Inte heller när rektorn ett år senare försökte ta livet av sig grep det mig särskilt hårt. Han var på väg hem från en fest när det hände, stupfull körde han sin stora BMW tvärsigenom en lada. För mig blev det främst en god historia. Det var sprit, rock’n’roll, en medelålders människas galenskap och livsleda. Jag rent av skrattade när jag hörde att kommunalrådet, som var den som hållit festen och som släppt iväg honom trots fyllan, efteråt mest bekymrade sig för om folk skulle få reda på var han varit, och själva krocken var så osannolik att den blev rolig. Han hade kört i hög fart rakt mot en lada vars bottenvåning var av sten men hade studsat till i ett dike så att den tunga bilen i stället flugit upp på andra våningen, som var av trä, och på så sätt klarat sig undan med hjärnskakning och ett brutet nyckelben.

Det var först ett par år senare som jag förstod vad ett självmord gör med människor. Det var först med A som det blev verkligt för mig.

3.

Det medför vissa svårigheter att flytta från staden till landet. Vi blev ensamma där. Vårt enda umgänge bestod av en av min dotters dagisfröknar och hennes familj och några kolleger på skolan. 

A var en av dem. Han arbetade som svensklärare, en lång och kortklippt man jämnårig med mig själv. Vi lärde känna varandra under skolans långa luncher och kafferaster. Han hade en lite torr, lågmäld humor parad med ett stort socialt engagemang som en gång fört honom som volontär till Sydamerika och ovanpå det ett genuint litteraturintresse. Efter ett tag började vi umgås också på fritiden, fikade och åt middagar hos varandra, firade en midsommar ihop. Han var vänlig och omtänksam, förnuftig, hade alltid tid över för den som behövde. Några gånger var vi ute och joggade tillsammans. När han sprungit ifrån mig ställde han sig och väntade så att jag skulle hinna ikapp. 

En gång fick jag hjälpa honom att slakta ett par lamm och jag förvånades över det osentimentala lugn med vilket han utförde handlingen. Vid ett annat tillfälle tyckte jag lite synd om honom. Han hade provat en fotsid sidenklädnad jag fått av mina kinesiska svärföräldrar. Medan han provade plagget uttryckte han missnöje med att västerländska högtidskläder är så stela och tråkiga. Frackar och kostymer skänker ingen glädje åt bäraren, sa han. Han ville inte tro mig när jag sa att andra kulturer säkert också uppfattar sina egna högtidskläder som just högtidliga, tyngda av traditionen på samma vis som våra. 

I grund och botten var han en bättre lyssnare än berättare men avslöjade ändå en del om sig själv. Född i en missionärsfamilj i Uppsala, hans pappa var professor i teologi, hade han tillbringat delar av barndomen på barnhem i Afrika. Sina föräldrars religiösa tro hade han omvandlat till den sorts vänsterpolitiska engagemang som i sin tro på utopier inte ligger långt från kristendomen och kanske var det den som fått honom att välja yrkesbana. Trots att han var så pass begåvad att han kunde ha gjort i stort sett vad som helst hade han valt att viga sitt liv åt att undervisa problemelever på en folkhögskola. 

Själv var jag ganska missnöjd med tillvaron där. Jag trivdes inte på landet, arbetet gjorde att jag inte fick tillräckligt utrymme för mitt eget skrivande och det hände att jag beklagade mig för honom, men han återgäldade inte mina klagomål med att vädra egna besvikelser. I stället förde han över samtalet på allmänna frågeställningar, talade om principer hellre än händelser, om livet i allmänhet i stället för om sitt eget. Bara en gång hörde jag honom uttrycka sorg och den gällde hans pappa som omedelbart gift om sig sen hans mamma dött i cancer. Händelsen var ganska konstig. Pappan gifte om sig med mammans bästa väninna och det gick så snabbt att de hann förlova sig innan kistan var i jorden.

Vi hade flyttat tillbaka till Stockholm och jag hade börjat långpendla till skolan när jag en skärtorsdag på skolmejlen fick beskedet att han tagit sitt liv. Det kändes overkligt, eller snarare verkligt på det sätt mardrömmar kan kännas verkliga. Så sent som veckan innan hade vi varit på en pub i den stad som ligger ett par mil från skolan och sett en EM-kvalmatch där Fredrik Ljungberg gjorde det enda målet. Visserligen visste jag att han gått i terapi och tidigare ätit medicin mot en depression, men den kvällen på puben hade han framstått som mer harmonisk än på länge.

Han hade skolat om sig till journalist och fått arbete på den största tidningen i trakten. Under jullovet hade han och familjen hälsat på en svägerska i Australien och han berättade att han och hans fru, som också var svensklärare, funderade på att söka utlandslektorat eller kanske flytta till en stad. Av allt det han sa eller gjorde den kvällen fanns ingenting som visade på att han var olycklig.

4.

Beskedet om självmordet utlöste ett jordskred av spekulationer. Min fru och jag ägnade långa kvällar åt att tala om vad som kunde ha drivit honom till det. Våra gamla grannar från byn ringde och frågade vad vi hört och i lärarkollegiet ägnade vi större delen av den återstående vårterminen åt att diskutera saken. Några var rödgråtna, andra arga, alla mer eller mindre oförstående.

Till saken hörde att han hade två barn i åldrarna tolv och nio. Framför allt sonen, som var yngst och som jag alltid uppfattat som känslig, hade sett upp till sin pappa och haft ett stort behov av hans bekräftelse. Vi var alla överens om att det var ett svek mot barnen. Sättet han gjorde det på bidrog också till känslan av obehag.

Tidigt en lördagsmorgon tog han bilen ner till en naturskön plats där det växte stora ekar i en sluttning intill en sjö. Han hade varit där med sonen en vecka tidigare och bett honom peka ut den vackraste av ekarna och det var i den han nu klättrade upp och knöt fast repet. Dan innan hade han sjukskrivit sig för magont och ägnat den åt att rensa byrålådor och bränna dokument. Hans familj hade inte upptäckt något särskilt. De sov när han gav sig iväg i gryningen. En liten detalj som jag tror säger mycket om vem han var är att han just innan han hängde sig ringde polisen och varskodde dem om var de kunde hitta en hängd man. Han ville att de skulle komma och skära ner honom innan han orsakade någon förbipasserande obehag.

Hänsynsfull in i det sista, det var sådan jag kände honom, men valet av den natursköna platsen och framför allt trädet sonen pekat ut kändes pompöst och i förlängningen grymt. All planering han måste ägnat sig åt, veckor av förberedelser där även avskedsmötet med mig ingick. 

Jag var en tämligen perifer människa i hans liv, en kollega han umgicks med ibland på fritiden, tog en kopp kaffe hos eller åt en familjemiddag med. Ändå gick det lång tid innan han slutade dominera mina tankar. Under månader vaknade jag och tänkte på det han gjort, ältade det för mig själv, talade om det med min fru och mina kolleger. Gång på gång försökte jag förstå vad som rört sig i hans huvud, hur han som jag uppfattat som en så bra människa – lugnare, mognare, mer osjälvisk än jag själv – kunnat hamna så fel.

Den tolkning jag lutade åt var att det berodde på hans stränghet mot sig själv. Oförmågan att ge utlopp åt det missnöje han måste burit på var olyckligt, valet av yrkesbana och arbetsplats tveksamt. En gång hade han anförtrott mig ett problem. En ganska vacker och mycket utmanade elev hade bekänt att hon var förälskad i honom och föreslagit att de skulle ha en affär. Han hade avböjt, men av sättet han skrattade när han berättade förstod jag att han inte var säker på om han gjort rätt.

Jag tror inte att den händelsen var av stor betydelse, men efter självmordet tänkte jag att hans liv kanske i alltför hög grad styrdes av viljan att visa hänsyn. 

5.

Det dröjde nästan ett år innan jag kontaktade hans änka B. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga. Att framföra mina beklaganden föreföll otillräckligt, av någon oklar anledning drabbades jag av skuldkänslor så fort jag skulle lyfta luren. 

När jag till slut gjorde det visade det sig att hon inte hade lust att prata med mig. Jag ringde en första gång och hon var upptagen, samma sak en andra och tredje gång. Hon hade så fullt upp med arbete och olika kvällskurser att hon inte hade tid att fika med mig och jag lät tacksamt saken rinna ut i sanden. Några gånger funderade jag på om jag skulle skriva om A och jag lät honom flimra förbi över en halvsida i romanen 49 dagar i bardo. Jag trodde aldrig att jag skulle ta upp saken närmare än så. 

Men så förra sommaren anmälde sig B till en skrivarkurs vi höll på skolan under sommaren. Det fanns något spänt hos henne som jag antog förstärktes av att hon var tillbaka på A:s gamla arbetsplats. Vi pratade över några luncher och ett par kvällar i puben. Hon berättade att hon bodde i Göteborg och hade gift om sig. Det kändes som om hon hela tiden ville tala om A men lika lite som jag visste hur hon skulle börja. Jag antog att hon kommit för hans skull och sen den sista kvällen i puben frågade hon om jag inte kunde skriva något om honom. 

– Så att han finns kvar, sa hon.

6.

Vi mejlade varandra ett par gånger efter det. På hösten när jag var nere i Göteborg för en kurs ringde jag upp henne. Hon bodde med sin nye make och sina och hans barn i en villa söder om centrum. Det var ett vackert hus, den nye maken verkade trevlig, dottern som hunnit bli tjugo var på resa i Asien och den son som en gång varit så liten och känslig hade blivit ett halvt huvud längre än jag själv. 

Vi åt en fiskgryta och drack vitt vin och efter det ost och rödvin. De var alla vänliga och småpratade om allt möjligt och ändå hade jag hela tiden en känsla av att det var som att gå över nattgammal is. Sonen och plastpappan råkade i ett konstigt gräl om huruvida en folkpartist menade allvar med sina tankar om en litterär kanon. Jag försökte släta över med att säga att jag önskade att det fanns en ibland när jag undervisade men att det nog är omöjligt idag. En grannkvinna tittade in och berättade att hon läst min debutbok när den kom ut för tjugoåtta år sen. Hon mindes den fortfarande, sa hon, för att det märktes att den var på allvar. Först när jag var på väg att gå kom vi in på ämnet A. B hade tårar i ögonen och jag visste inte vad jag skulle säga. Det var som om hon väntade att jag skulle ge henne en förklaring ingen hittills kunnat ge. Fast kanske handlade det bara om mig och min rädsla inför allt det här, min känsla av otillräcklighet och hjälplöshet. 

På tåget hem nästa dag tänkte jag på min gamle lärare i filosofi och vårt samtal på tunnelbanan och insåg att han den gången faktiskt hade rätt. Jag mindes Major Scobie i Graham Greenes roman Hjärtpunkten. I avsikt att skona sin hustru från insikten att han träffat en annan valde Scobie, som liksom sin författare var katolik, den i Guds ögon oförlåtliga handlingen självmord. Greene låter det sluta med en närmast ironisk ton, varken hustrun eller älskarinnan blir särskilt ledsna och tragedin är helt och hållet Scobies egen, men jag tror att Greene tolkar det fel. Självmordet är inte i första hand en teologisk fråga, det handlar inte om förhållandet mellan människa och Gud utan om förhållandet människa till människa. Tragedin är inte den dödes utan de efterlevandes.

7.

Några månader senare var jag nere på skolan igen. Det enda rum som var ledigt var det rum där pojken hängt sig tretton år tigare. Den andra natten vaknade jag av en fruktansvärd smärta i bröstet. Den liknade ingenting jag tidigare upplevt. Det var som om lungorna höll på att sprängas. Förtvivlad talade jag med någon jag tror var en läkare som förklarade att jag fått lungcancer.

– Men jag har inte rökt särskilt mycket, invände jag. Jag har aldrig varit en rökare.

Mannen, vars ansikte jag aldrig lyckades se – jag låg nerpressad på mage i sängen, oförmögen att röra mig – förklarade att ibland händer det ändå. Naturen fungerar på det viset.

Först på morgonen när jag vaknade förstod jag att det varit en dröm och att den smärta jag upplevt var den hängde pojkens.

Varukorg
Rulla till toppen