Av: Håkan Alexandersson
1967, då jag jobbade som stillbildsfotograf, fick jag i uppdrag för en veckotidning att fotografera Beatles indiske guru, som gästade Sverige av någon anledning; hursomhelst var även två av beatlarna där. Jag tillbringade tre dagar på Falsterbohus tillsammans med en journalist, Kerstin. Det blev aldrig något storslaget reportage, vilket var tänkt; Kerstin hade blivit så gripen av förkunnelsen att hon inte kunde skriva. Hon hade ”kommit mästaren för nära”, som hon uttryckte saken. Men här en liten glimt från tillställningen:
Guruns leende sekreterare – en engelsk ungmö på fel sida om fyrtio, med en kuvad drift tittande fram ur rynkorna i det späda och med fräknar täckta ansiktet – visade in mig i ett av hotellets konferansrum, nu förvandlad till en tempelinteriör: rökelsen låg tät i rummet, där fanns ett femtiotal personer, alla med en lakansliknande svepning över sina i övrigt prydliga kostymer och klänningar. Alla höll små brinnande värmeljus i händerna, och flyttade i jämn takt ljusen från den ena handen till den andra för att undvika att bränna sig på de varma aluminiumburkarna.
Där satt Mästaren med korslagda ben. Han hade långt vitt hår och ett långt stripigt skägg; även han var iförd en vit svepning och i ena handen höll han en påfallande vit crysantemum. Den vaggade sakta fram och tillbaka, kanske i takt till den entoniga musiken som svagt kom från en dold högtalare bakom altaret. Jag försökte diskret fotografera Mästaren, som föreföll att att vara i harmoni med kameran idag vilket han inte hade varit igår han log, reste sig och talade med stark brytning: ”Come closer with the camera, do not be afraid…” Han drog undan gardinerna så att mer ljus skulle falla på honom. ” We all need the light”, tillade han med ett kraxande skratt och återvände till sin plats i den vita soffan. Där fortsatte han sina utläggningar inför de andakstfullt lyssnande lärjungarna: ”You see the little bird outside the window?” Allas blickar vändes omedelbart mot fönstret och Mästaren stämde upp sitt gälla skratt igen: ”… no, no, no… it is too late…”
Samtidigt vred han huvudet så att jag skule få en snygg profilbild och fortsatte: ”The meaning of life… You ask me? No, no… you must ask yourself…” Han tryckte den stora blomman mot näsan och drog ett djupt andetag, andades ut med ett kraftigt väsande och skrattade högt och gällt: ”I do not care about the money…” och stoppade huvudet i crysantemen igen och talade till blomman: ”The inner life… is the mirror of the space…” Sekreteraren kom tassande: hon hade ett uttryck i ansiktet som om hon trodde att blixten skulle slå ner och lysa upp hennes inre. Hon bar på en telefon med en lång sladd släpande efter sig. Hon gick ner på knä för att komma i jämnhöjd med Mästaren och viskade något i hans öra. Han brast ut i sitt höga staccatoskratt, skakade den stora blomman framför sig och meddelade församlingen: ”Long distance call from mister Lennon… hi, hi, hi, hi, hi…” Det sista jag hörde innan jag varsamt drog igen dörren var ”Yes, yes, yes … all we need is love…”