Av: Mats Carlsson
I Postskriptum om kontrollsamhällena utvecklar Gilles Deleuze den historiska kartläggningen av suveränitetssamhället och disciplinsamhället (utarbetad av Michel Foucault) genom att teckna en beskrivning av vårt nuvarande tillstånd, kontrollsamhället. Foucault förlägger de disciplinära samhällets rådrum från 1700-talet fram till 1900-talets början. Denna samhällsstruktur anordnade de s.k. inspärrningsmiljöerna, i vilka individen går från en sluten miljö till en annan; familjen, skolan, fabriken, sjukhuset. Kontroll av rum och tid kännetecknade detta tillstånd, kort och gott skulle man kunna säga att fabriken användes som samhällsmodell. Andra världskriget anges som en slags brytpunkt, eller i alla fall som början på övergången mellan disciplin- och kontrollsamhälle.[1] Deleuze skriver att ”[i]nstängningarna [inom det disciplinära samhället] är likt gjutformar, distinkta formeringar, kontrollerna [utmärkande för kontrollsamhället] är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläppighet hela tiden förändras.”[2]
Kontrollens föränderliga genomsläppighet skapar, i motsats till disciplinsamhällets slutna sfärer, en mer öppen arena men med denna följer en slags differentiering av medborgarkollektivet som det nya maktmedlet. Deleuze pekar på en ”sund tävlan” som inom företagskulturen ställer individer mot varandra och söndrar den enhet som befolkningen tidigare utgjort, vilket reducerar styrkan kollektivet innehaft under tidigare disciplinära regimer.[3] Vi rör oss alltså inte längre mellan slutna gjutformar utan är istället föremål för en kontinuerlig uppföljning, underkastade en fortlöpande kontroll; vi är i företagets våld.[4]
Ingen myndighet har resurser att granska all information som strömmar genom cyberrymden och censuren har lämnats i företagens vinstmaximerande händer. Detta leder till en godtycklighet där kontroll av maktens kontroll ligger bortom medborgarens – ja till och med statens – räckvidd. Gjutformarna som utgjorde det disciplinära samhällets fundament är numer ständigt föränderliga i en företagets diskurs.[5] Produktion har övergått i service, där tjänst och handling står i centrum, en hel ekonomi har byggts upp kring den metastabilitet som regerar internets ständigt föränderliga landskap. Informationsflödet reglerar sig självt genom sin eviga ström och vi har inget annat val än att dras med i den uppdateringspåtvingande binära floden.
Freud beskriver hur internaliserade förbud mot vissa begär, vilkas tillfredsställelse riskerar att leda till förlusten av föräldrars eller annan vårdgivares tillgivenhet, resulterar i hämmandet av begärstillfredställelsen, något som i sin tur mynnar ut i försök att nå tillfredsställelsen på annat håll, genom psykologiska substitut.[6] Denna beskrivning av det mänskliga psyket belyser en intressant kontrollstrategi; hur fungerar den sfär som substituerar och kompenserar för bortträngningen av oönskade sociala / kulturella yttringar? Funktionen som Freud tecknat syftar först och främst till att beskriva barnets anpassning till sociala normer. Men snarlika påtryckningar – likt de som utgjorde incitamenten för skenbar lydnad hos det lilla barnet – fortsätter att påverka oss under kontrollsamhällets regi. Samhällsmedborgaren måste inte längre underkasta sig fabriksförmannens eller officerarens paternalistiska makt men andra reglegerande mekanismer har inrättats i deras ställe. Det finns färre uttalade sociala förbud men en väl dold, internaliserad självcensur upprätthålls lika fullt nu när företagets förrädiska organisation tagit disciplinens distinkta plats. Freud beskriver alltså en psykologisk funktion som nu har kommit att bli utnyttjad av en osynlig förmyndare; kapitalismens nya makt utövas genom företagets flytande kontroll, resultatet blir en samhällssfär på alla nivåer genomsyrad av kapitallogik.
Låt oss undersöka Facebook, som fungerar som ett slags livsstilsmagasin utan redaktion, där premieringen av det goda livet – lyckade middagsbjudningar, idylliska resmål och svettiga aerobicspass – samsas om rubrikutrymmet. Detta fenomen utgör ett perfekt exempel där vi kan beskriva kontrollsamhället med hjälp av en freudiansk analogi; utgör inte Facebook och dess status- och uppdateringsprocesser en slags bortträngning av det oönskade, det verkliga (vardagens otillfredsställande tillstånd vars uttryck och bot, nästintill uteslutande, ligger bortom gränserna för företagsdiskursen) till fördel för ett slags substitut i form av livsstilsbeskrivningar ämnade att döva den, inom ramarna för kontrollsamhället, uteblivna begärstillfredsställelsen? Självklart får vi inte glömma att den slutgiltiga censuren vilar i företagets händer men användarna av denna plattform visar sig vara underkastade en självreglerande mekanism ämnad att upprätthålla diskursens ordning.
Så vad är det egentligen som händer idag, har kontrollens flöden gjort oss friare? Verkligen inte, i själva verket riskerar vi att bli mer inskränkta och begränsade än förut. Faran ligger i systemet av godtyckliga idéer och värderingar som utgör ramverket för vilka tankar som kan, eller rättare sagt får formuleras. Systemet av bortträngning och substitution visar sig vara en kontrollens process styrd inte av en censurmyndighet eller en totalitär statsmakt utan av den fria marknadens – och det individualiserade subjektets – vinstintresse. Kan man i förlängning säga att individens självcensur, som i Facebookexemplet ovan, är en slags funktion av det miniatyrföretag hennes egen organism kommit att utgöra? Att individualiseringsprocessens diskurs trängt in i och underkastat hennes mentala landskap dess kontroll?
Facebook utgör en av arenorna för kampen mellan enmansföretagen vi kommit att reduceras till; likt en förenklad marknadsekonomi fungerar detta nätverk som sfären för den ”sunda tävlan” Deleuze talar om. Att stora aktörer på den globala, kapitalistiska arenan strävar efter vinstmaximering och samtidigt försöker skapa ett varumärke – gärna av etisk karaktär – är inte något nytt; att individer kommit att uppträda likadant, (under)medvetet införstådda i företagslogiken, kan dock sägas vara en relativt ny företeelse.
I vår samtid premieras det goda, medvetna livet: hälsosam ekologisk mat, powerwalking i svindyra träningsoutfiter och etiskt ansvarstagande; den (falska) etik som odlats i vårt samhälle finner sina praktiska uttryck i närodlad mat, yogasessioner, mindfulness och hundra kronor i månaden på autogiro till Röda Korset. Är det verkligen för att vi bryr oss om vår hälsa, eller i ett större perspektiv, för att vi vill ta ett etiskt beslut och värna om miljön som vi köper ekologiskt, närodlat och klimatsmart? Det är självfallet bra att människor tar ansvar genom sin konsumtion, men om vi går lite djupare och frågar oss på vilken grund detta etiska uppvaknande vilar tycker jag mig se mer mörka strömningar. I många fall kan nog köpet (och upprätthållandet av ett etisk, individualiserat subjekt) ses som en investering, men inte i den egna hälsan eller i vår miljö, utan istället som en kapitalplacering som återbetalas genom rätten till ett outtalat maktutövande. En symbolisk makt som ges dem som handlar etiskt. I ett samhälle utan tydligt åtskilda klasser och offentligt inskränkande krafter får medelskiktet finna nya vägar för maktutövning genom att förkroppsliga etikens dygder; ta cykeln till jobbet iförd spandexoverall, dricka Paulúns kokosvatten till salladslunchen och källsortera under diskbänken. Allt detta ventileras omedelbart på diverse sociala nätverk, men kanske främst via Facebook.
Det ligger inget ont i att värna om miljön eller den egna hälsan, det jag däremot motsätter mig är hur dessa helt grundläggande ansträngningar bärs som gradbeteckningar, används som en slags valuta i en ny ekonomi, en ekonomi som tecknar den nya medelklassen genom en falsk medvetenhet. Här cirkulerar goda intentioner, men utan mål eller syfte. Kapitalismens eviga metamorfos har skapat en uppsättning åtråvärda hälso- och miljösymboler som inte längre refererar till något annat än själva konsumtionsakten; konsumtion av etik och moral inom ramarna för den vinstmaximerande marknaden. Utan rötter flyter dessa symboler bort från vad de en gång hänvisade till, utan fäste har de reducerats till handelsvaror underkastade marknadsekonomin.
Vad som ligger bortom verklighetssubstitutet som sätter gränserna för vårt mentala ramverk förblir omhöljt av kontrollens skuggor. Att ge sig ut i det ideologiska ingenmanslandet bortom marknaden innebär utmarginalisering, landsförvisning. Den senkapitalistiska lögnen vilar på den skenbara begärstillfredsställelsen, i detta fall genom konsumtion av och tillgång till information. Vad ideologin inte avslöjar är att begärets tillfredsställelse är lika flyktigt som informationsflödena som utlovar den. Substitutet för våra bortträngda, otillfredsställda begär är den evigt flödande kontrollen.
FOTNOTER
[1] Gilles Deleuze, ”Postskriptum om kontrollsamhällena”, Nomadologin: Skriftserien Kairos Nr 4, red. Sven-Olov Wallenstein (Raster Förlag, 1998), 195f.
[2] Ibid., 197.
[3] Ibid.
[4] Ibid., 198.
[5] Ibid., 200.
[6] Simon Boag, ”Freudian Dream Theory, Dream Bizarreness, and the Disguise-Censor Controversy”, Neuro-Psychoanalysis 8, nr 1 (2006): 10f.