Av: Alex Nderitu
2016-10-19
“Så länge jag lever någonstans på den afrikanska kontinenten så tänker jag inte på mig själv som i exil” – Nurrudin Farah, somalisk författare
Kolonialt arv – ”the Scramble for Africa”
Under sent 1800-tal delade mäktiga europeiska nationer upp kontinenten Afrika emellan sig i vad som kom att bli känt som the Scramble for Africa. Det var knutet till guldruschen och drevs främst av ekonomiska intressen. Vid början av första världskriget var koloniseringen genomförd till nästan hundra procent. Storbritannien var den största vinnaren. Imperiets territorier, som sträckte sig över hela den mörka kontinenten, omfattade Egypten, Nigeria, Kamerun, Guldkusten (numera Ghana), Sudan, Somalia, Uganda, Kenya och delar av Zimbabwe och Sydafrika. De franska kolonierna omfattade Gambia, Benin, Algeriet, Tchad, Republiken Kongo, Guinea, Djibouti, Mali, Togo, den enorma ön Madagaskar samt större delarna av nutida Kamerun och Marocko. De portugisiska kolonierna omfattade Angola, Moçambique och Guinea Bissau. Italienarna tog Libyen, Eritrea och Somalia. Tyskarna tog Kamerun, Tanzania och Namibia. Belgien beslagtog Rwanda, Burundi och den mineralrika Kongostaten (numera Demokratiska republiken Kongo). Danmark, Norge, Nederländerna och Sverige roffade också åt sig en del egendom men i mycket mindre omfattning än tidigare nämnda länder.
Att administrera kolonierna var inte en lätt uppgift. Zickzack-gränser ritades för att avgränsa de skapade territorierna utan hänsyn till tidigare existerande etniciteter och livsstilar. Massajerna till exempel var ett herdefolk som levde i Östafrika. De höll boskap och reste över stora avstånd för att hitta betesmark. När britterna tog “Kenya” och tyskarna tog “Tanganyika” (Tanzania) skar gränsen genom massajernas territorium, delade befolkningen i två nationaliteter och störde deras levnadssätt. Andra folkgrupper som delades var Anyi (nu i Ghana och Elfenbenskusten), Hausa (som befinner sig i Ghana och Nigeria), Ababda (i Egypten och Sudan) och Chewa (nu närvarande i Moçambique, Malawi och Zimbabwe).
Människor var inte de enda förlorarna i spelet. Det kända naturreservatet Maasai Mara och det omfattande reservatet Serengeti är i själva verket samma vildmarksområde men genomskuret av den kenyansk-tanzaniska gränsen. Så när den årliga gnu-vandringen äger rum korsar en och en halv miljon gräsätare, förföljda av rovdjur, gränsen från Kenya till Tanzania. Djuren förflyttar sig helt enkelt från en del av sin uråldriga savann till en annan. För några år sedan uppstod ett ekologiskt gräl när några tanzanier förhindrade gnuerna från att återinträda i Kenya (turism är en stor inkomstkälla i regionen). Detta var alarmerande eftersom djuren själva behöver hålla sig i rörelse så att gräsmarkerna får en chans att återhämta sig från deras betande; annars skulle de dö av torka (och rovdjuren av svält).
”Söndra och härska” var en princip som ofta tillämpades av kolonisatörerna. I lilla Rwanda, ”de tusen höjdernas land”, odlade Belgien en idé om Hutufolket som arbetarklass och de mindre folkrika Tutsierna som den styrande klassen. Anmärkningsvärt är att det endast finns små skillnader mellan de två folkgrupperna. Till exempel talar båda språket Kinyarwanda. Men oenigheter mellan hutuer och tutsier fortsatte långt efter att Afrika skakade av sig kolonisationens bojor, och kulminerade med det ökända folkmordet 1994 i vilket mellan 800 000 och 1 miljon rwandier dog, mest tutsier. Att dela upp folk efter etnicitet i Rwanda är idag inte bara olagligt: det ses också som vanhelgande.
I Östafrika, där britterna byggt en järnvägslinje från Indiska oceanen till Victoriasjön (källan till den majestätiska floden Nilen) hade ett bördigt men helt landomgivet land vid namn Uganda uppstått 1884, som ett resultat av de många gränserna runt omkring. Inne i Uganda hade brittiska härskare hållit folkgrupperna Acholi och Langi i norr åtskilda från de folkrika Bantu i söder. Enligt dokumentärfilmen A Brief History of Colonization in Africa skapade den brittiska ”söndra och härska”-politiken en spänning mellan dem, vilket bidrog till att upprätthålla det brittiska styret.
I Centralafrika kostade Belgiens slavarbete, mest knutet till gummiproduktionen, i Kongostaten miljoner av liv under sent 1800- till tidigt 1900-tal. I sin inflytelserika bok Mörkrets hjärta skulle Joseph Conrad, som besökte Kongo mellan 1890 och 1894, beskriva grymheten som ”the vilest scramble for loot that ever disfigured the history of human conscience”.
I Sudan, som gränsar till Egypten, styrde britterna över araberna i norr och de svarta i söder (stammar som det välkända dinkafolket) som separata kolonier till precis innan självständigheten 1956, när norr och söder slogs ihop till ett enda enormt, om än ofruktbart, land. Detta tvångsgifte resulterade i historiens mest långvariga inbördeskrig (över 20 år) där det södra, mindre området försökte utträda ur det muslimskt dominerade norr. År 2011 beviljade Sudan, lett av president Omar al-Bashir, södern en skilsmässa efter en folkomröstning i vilken de (den semi-autonoma södern) med överväldigande majoritet röstade för ett utträde. “Södra Sudan” blev världens nyaste nation, ledd av Salva Kiir, men glädjen över nationen blev kortlivad då ett inbördeskrig bröt ut efter ett försök av tidigare vicepresidenten Riek Machar att störta Kiirs regering.
Fallet Afrika
Vid ett fyradagars seminarium kallat Africa’s Contemporary Security Challenges arrangerat av the Africa Center for Strategic Studies, lade dr Paul Williams fram en omfattande översikt av de ”centrala drivkrafterna i Afrikas våldsamma konflikter”. På ämnet gränser sade han:
“De afrikanska gränserna separerar antingen grupper som borde hållas ihop, eller så klumpar de ihop grupper som borde hållas isär av olika anledningar, vare sig det rör sig om språkliga band, etniska identiteter, religiösa grupper eller något annat… Alla politiska gränser är godtyckliga. Var vi än tror att planeten jorden kommer ifrån så uppstod den åtminstone inte med ungefär 200 utritade politiska gränser.” Politiska gränser finns där för att mäktiga personer har makten att utmärka och hävda dem. Så har det varit i Afrika precis som var som helst annars i världen. I Afrikas fall definierades uppenbarligen gränserna initialt till stor del av imperialistiska stater. Men 1964, i Kairodeklarationen, sade the Organization of African Unity: ”Ja, de är godtyckliga. Ja, de har tvingats på oss av imperiemakterna. Men vi tänker faktiskt behålla dem, för det är bättre än att öppna Pandoras ask genom att försöka rita om dem.”
Konsten att bryta sig loss – Etiopien, Somalia och de två Sudan
Södra Sudan, som bröt sig ur från vad som tidigare var Afrikas till ytan största land, är världens nyaste nation – och ett drivhus för konflikter. Fram till 1992 sågs Eritrea som en provins i Etiopien. Regionen Afrikas horn som till sent 1990-tal varit känt som Somalia består nu av tre oberoende stater, Somalia (i söder), Puntland (i norr) och Somaliland (som ligger väster om Puntland och gränsar till Etiopien). Om någon kontinent vet hur man splittrar så är det Afrika!
Det verkar inte spela någon roll för afrikanerna att deras ständiga splittring trotsar internationella trender, som till exempel den transnationella gruppering som bildar den Europeiska unionen. Det 28 medlemmar starka EU har ett BNP som slår både Kina och USA. På ett litterärt evenemang 2015 kallat Beyond the english map menade den prisbelönta kenyanska romanförfattarinnan Yvonne Owuor att afrikanernas misslyckande med att se bortom sina etniska ambitioner är ett ”nederlag för föreställningsförmågan”. ”När andra nationer strävar efter världsdominans”, sa hon, ”frågar sig afrikanerna hur de kan fortsätta att splittra sina nationer för egen vinnings skull”.
Flaggor
”Inget öga går lugnt förbi en flagga” lyder ett gammalt ordspråk. Inget föremål, ingen symbol uttrycker nationalitet så bra som en flagga. Men är flaggor, liksom nationalstaten själv, godtyckliga? Designen av vissa flaggor verkar inte ens vara särskilt noga uttänkt. Sydsudans flagga ser ut som en blandning av flaggorna från grannländerna Kenya och Somalia. Liberia, en liten västafrikansk nation, har en flagga som är en uppenbar kopia av USA:s flagga. Liberia, som främst grundades av befriade slavar, verkar vara ett land i identitetskris: Tillhör flaggan ”lilla USA” eller en stolt afrikansk nation?
En kontroversiell hitlåt kallad Thank God We’re Not a Nigerians av den ghananska pidgin-rapduon FOKN Bois börjar med orden: ”Medan vår flagga har fyra färger, har deras bara två!”. Det låter ganska oskyldigt men det innehåller faktiskt en del skärpa, som i textraden: ”En extra sida i ditt pass för att passera och gå / du har lärt dig mycket bra av president Obasanjo”, vilket syftar på den utbredda korruptionen som råder i grannlandet Nigeria. Texten slutar med raderna: ”Men du är åtminstone bättre än liberianerna / så tacka Gud att du inte är liberian!”. För övrigt är den ghananska flaggan en av de mer omsorgsfullt designade. I mitten av den syns Afrikas svarta stjärna, en symbol för panafrikanismen, först använd av The Honourable Marcus Garvey som också kallades ”Den svarta Moses”, och var en av pionjärerna i Back-to-Africa-rörelsen. Ghanas förste president Kwame Nkrumah var en av pelarna i panafrikanismen vid sidan av sin guineanska motsvarighet Sékou Touré.
Den etiopisk/eritreanska konflikten: en fallstudie
De pågående etiopisk/eritreanska sammandrabbningarna är förmodligen den mest kända gränskonflikten i Afrika. De två nationerna på Afrikas horn slåss om en omarkerad del av deras hundra mil långa gemensamma gräns.
Under 1800-talets Scramble for Africa uppstod Eritrea som en italiensk koloni. I utbyte mot stöd avstod grannlandet Etiopien en viss del av sitt territorium till Italien, vilket ledde till bildandet av vad som kom att bli känt som ”italienska Eritrea”. Kulturella identiteter mellan Etiopien och Eritrea (vilkas andra grannländer är Sudan och Djibouti) började suddas ut. På 1930-talet utökade Italien sin närvaro i Etiopien. Men efter andra världskriget beviljade britterna Etiopien frihet från italienarna, med Eritrea i styre under det som en slags semi-autonom provins. Etiopien fortsatte att spela maktspel i förhoppningen att ta över fullständigt. En av fördelarna med det förvärvade Eritrea var att det hade en kustlinje utan vilken Etiopien vore helt omgivet av land. 1962 upplöstes Eritreas parlament och landet blev invaderat av det mycket större Etiopien. Detta satte igång det eritreanska självständighetskriget som skulle komma att pågå i trettio år och decimera båda ländernas ekonomier. Eritrea gjorde ett imponerande motstånd mot sin ryskstödda fiende. Vid ett tillfälle ville den etiopiske ledaren Mengistu Haile Mariam skapa en allians med Israel, i tron att araberna stödde Eritrea (Yemen och Saudiarabien är Eritreas grannar på andra sidan Röda havet). Över 100 000 människor dog i kriget. 1991 gick Mengistu i exil efter att hans regim störtats av inhemska rebeller. I och med detta avslutades kriget och Eritrea röstade sig fritt 1992 med Asmara som huvudstad.
Men 1998 återupptogs kriget efter att Eritrea gjort anspråk på gränsstaden Badme. Den amerikanskt finansierade och ryskt utrustade militärmaskinen Etiopien mobiliserade 250 000 slagskämpar och under de följande två åren av krig dog över 70 000 stridande. Ett beslut taget av den permanenta skiljedomstolen, baserad i Haag, tilldelade Eritrea Badme även om Etiopien stod fast vid att Eritrea vad ansvarigt för kriget. Som en av grundarna till Förenta nationerna skrev Etiopien till och med till säkerhetsrådet och bad dem förklara Eritrea som angripare. Etiopiens huvudstad, Addis Abeba, är också sätet för den Afrikanska unionen. ”Eritrea är nu ett isolerat land”, berättar BBC:s Yalda Hakim i en dokumentär med titeln Inside Eritrea ”och beskrivs som Afrikas Nordkorea”. Vapnen har inte tystnat längs den till stora delar ofruktsamma gränslinjen. 2015 lämnade en rad sammandrabbningar nära Badme dussintals döda stridande och civila efter sig.
Nationalism och panafrikanism
I sin bok Imagined Communities: Reflections on the Nationalism Origins and Spread of Nationalism gör Benedict Anderson påståendet att ”Medlemmar även av den allra minsta nation kommer aldrig att lära känna de flesta av sina landsvänner, kommer aldrig att träffa dem, eller ens höra talas om dem, ändå lever bilden av en gemenskap med dem i varje individs medvetande”.
Men enligt historikern professor sir David Cannadine från Princeton University, USA, är en nations anspråk på sitt folk mer konkret än det hos någon annan gemenskap. I en briljant föreläsning med titeln In Pursuit of Identity: Landscape, History and Genetics , sade han: ”Nationer är institutionaliserade i sitt anspråk på folket i större utsträckning än någon annan identitet. De skickar iväg en för att kriga och man kan bli dödad, de beskattar en, de utfärdar pass, de skapar lagar som vi måste leva under… det räcker inte… att säga att nationer bara är tänkta gemenskaper. De är institutionella konstruktioner också. De involverar alla vare sig man gillar det eller inte. Med det inte sagt att flera av dem inte kommer att upplösas. De senaste 200 årens historia visar att Europas och många andra världsdelars karta ritas om med varje generation”.
Konst och identitet
I låten Imagine, den mest framgångsrika i John Lennons solokarriär, utmanade den brittiske rockstjärnan sina lyssnare att visualisera en värld fri från alla typer av ytliga uppdelningar: ”Tänk dig att det inte finns några länder / det är inte svårt att göra / inget att döda eller dödas för…”. Dr Ruth Adams, lektor i ämnet kulturella och kreativa näringar på King’s College i London), skulle säkerligen hålla med Lennon: ”Att ha en gemensam identitet kan ge styrka och det kan vara ett politiskt ställningstagande. Men det kan också på sätt och vis vara djupt alienerande och exkluderande. Man kan ha en global identitet eller en kulturell identitet som inte nödvändigtvis har med nationalitet att göra. Religiösa identiteter kan överskrida nationella identiteter till exempel, och få en att känna sig som en del av en världsomfattande familj med gemensamma mål och värderingar. Jag tycker mig se ett uttryck för en positiv nationell identitet inom brittisk popmusik, vilken grundar sig väldigt mycket på mångkulturalism och hybriditet”.
Alltjämt, angående frågan om huruvida människor behöver en nationell identitet har dr Paul Readman, prefekt för historiska institutionen på King´s College i London, detta att säga: ”Ett uppenbart svar på denna fråga är ”Nej, vi behöver ingen nationell identitet”. Det är inte en del av människans DNA. Men tanken verkar dock vara en del av den moderna världen. Vad kan den göra för nytta? Den uppmanar oss bara att döda varandra. Det verkas som att ändpunkten för nationell identitet är nazism, är fascism. Det är vad man får av att sjunga ”Mitt land, rätt eller fel’, av att vifta med flaggor”.
Det verkar vara så att de människor som behöver eller främjar idén om nationaliteter och gränser mest är politiker (eftersom det ger dem en jurisdiktion att regera över). I sitt beundransvärda nyckeltal i Melbourne, Australien, på Festival of Ideas, gjorde historikern professor sir David Cannadine denna observation: ”Charles de Gaulles fredstidsmemoarer, vilka inleddes med hans återgång till makten i Frankrike 1958, öppnade – inte helt oväntat – med ett vältaligt och emotionellt frammanande av nationell historia, nationell geografi, nationell genialitet och nationell identitet – Frankrikes, givetvis”.
Gränser i litteraturen
Nurrudin Farah, upphovsmannen till From a Crooked Rib är en prisbelönt romanförfattare som flydde Somalia på 1970-talet. Han har nu fyra pass och lever i olika länder men hans böcker utspelar sig fortfarande i hans hemland. I en intervju med BBC World Book Club i april 2016, utvecklade han tankar kring sin senaste trilogi som börjar med den kritikerrosade romanen Maps (på svenska Kartor): ”Den styrande, ledande principen i denna trilogi är att du har en statschef, som är nationens fader, och som misslyckas – och det är diktatorn Siad Barre – som misslyckas genom att föra nationen i krig och sedan inte avgå när nationens militär har besegrats. I Kartor återvänder nationen besegrad hem och det nederlaget skapar en dysfunktionalitet inom nationen. Eftersom nationen var upptagen med att strida, odlade inte Somalia tillräckligt för att föda sitt folk. Nationens fader har misslyckats. I Gifts (Gåvor), som är den andra delen i trilogin, berättar Farah om hur nationen var upptagen med att hysa, främja, och föda nationalismens monster och därför inte odlade inte tillräckligt med mat. Det är då utländskt bistånd kommer in i bilden… Tredje delen av trilogin är Secrets [Hemligheter]. Secrets beskriver inbördeskrigets inledande skede. Den inhemska arméns seger. Det fullständiga beroendet av livsmedelsbistånd, och det är nu som somaliern i gemen börjar tvivla så mycket på sig själv att hela nationen kollapsar i inbördeskrig.
Mångkulturalism
De flesta nationer är mångkulturella till sin natur. Detta kan vara en källa till friktion, men verkar knappast vara en lika stor orsak till konflikt som gränser. I ett TED-talk kallat Diversity is the New Nationality säger författaren, före detta soldaten och kaptenen i FN:s fredsbevarande styrkor Raghu Raman: ”I de indiska beväpnade styrkorna har ingen någonsin stridit om religion. För oss är en militär enhet en familj, oberoende av officerarnas religion och bakgrund. När en soldat är skadad bryr han sig egentligen inte om huruvida han får en bloddonation från en hindu, muslim, kristen, sikh, jat eller marath. Det spelar inte direkt någon roll… Låt oss inte glömma bort styrkan i detta land (Indien), vilken symboliseras av våra väpnade styrkor, som är enheten av dess mångfald. Låt oss inte glömma det”.
I en videointervju om “Mångkulturalism och nationell identitet” säger professor Peter Kivisto från Augustana College i USA: ”Det bästa exemplet på mångkulturalism är förmodligen Kanada, eftersom Kanada av allt att döma har den stabilaste mångkulturella politiken. Kanada har officiellt varit ett mångkulturellt land sedan 1970-talet och landet har den högsta naturaliseringstakten för immigranter av alla nationer i världen. Mångkulturalismen låter dem bevara sin särprägel, men det är mångfald inom en större nationell enighet. USA har inte samma typ av politik, men USA är de facto ett mångkulturellt samhälle”.
Ställ dessa uppfattningar om mångkulturella samhällen sida vid sida med denna analys från en dokumentärfilm kallad Development Economics: African Borders and Conflict, presenterad av Tyler Cowen och Alex Tabarrok: ”Gränserna som påtvingats av kolonialmakterna har ofta bara perifera anknytningar till distributionen av ekonomiska grupper. Det finns många nationer i Afrika, i själva verket inom de flesta nationer, som rymmer ett stort antal olika etniska grupper. Många etniska grupper sträcker sig över två eller fler nationer, och när de nationella gränserna fastställdes av kolonialmakterna brydde de sig generellt sett inte om att matcha dessa gränser med etniska grupper och var deras gränser kunde tänkas börja eller sluta. Så det var en blandning av girighet, dåliga incitament och ren okunnighet, men i vilket fall som helst blev gränserna dragna på tämligen godtyckliga sätt”. Om Afrikas misslyckande med att hitta enighet i sin mångfald faktiskt är ett “nederlag för föreställningsförmågan”, finns det verkliga slagfältet i vår tankevärld. Vi, afrikanerna, behöver föreställa oss en mer fredlig och enad kontinent, kanske till och med en kontinent utan gränser. Som John Lennon sjöng: ”It isn’t hard to do”.