• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    Hemlängtan som stadsbyggare

    Av: Håkan Forsell

    ”homesickness, Heimweh, mal du pays, nostalgia della propria casa…”

    1.
    Vi har alla varit bland främlingar och längtat hem. Det är som en förälskelse. Minnet upphöjer det åtrådda hemmet över alla tvivel, över alla karaktärs- och skönhetsfel. Mitt hem är min borg. Borta bra men hemma bäst… Man låter utmaningen av allt det nya och okända skölja över en och tanken på en utväg – ett hem – växa sig starkare. Till slut, i längden, går tanken inte att motstå. Plötsligt kan också ett helt samhälle drabbas av hemlängtan. Det står vid skiljevägen och marken under fötterna är främmande. Ingen väg verkar leda åt rätt håll och en önskan att retirera tas i övervägande. Det finns någonting starkt provinsiellt och småskuret över att längta hem. Hemmet skulle bli det begärda botemedlet mot den smärta och förvillelse som det moderna storstadslivet hade att erbjuda. Varje trädgårdsstadsrörelse, varje subventionerat lån till egnahemsbyggen under 1900-talets första årtionden genomsyrades av en stark hemlängtan. Det trygga hemmet var en synnerligen meningsgivande metafor. Men bilden av ett tryggt hem kan förvandla allting utanför detta hem till områden fulla av fara och hot. De som bor utanför ”hemmet” måste hållas borta, hållas på plats, kanske t.o.m. jagas iväg. Främlingen måste stoppas vid portarna, ante portas. I städerna skedde det första mötet med det moderna. Den plötsliga förändring det resulterade i skapade en osäkerhet, en rädsla, en känsla av okontrollerbarhet. Urbaniseringen och industrialiseringen gjorde att människor bröts upp från sitt ursprung, från sin av hävd vunna identitet. Tillsammans med andra och ofta i kamp med andra måste man finna nya identiteter, nya grunder att leva sina liv utifrån. I Sverige hade arbetarrörelsen strax innan l900-talets inträde lyckats omvandla en ”hembygdstillhörighet” hos de tillströmmande industriarbetargrupperna till ett ”klassmedvetande”. Utan staden hade detta inte varit möjligt. För de ortodoxa marxisterna var storstaden till och med en nödvändighet, då den stod i nära förbund med kapitalismen och därigenom utgjorde en övergångsfas till det klasslösa samhället. Men den egendomslösa proletära massan var hänvisade till ett kringflackande liv i staden som hyresgäster. Hyreskontrakten skrevs på ett år i taget, men man bodde ibland ännu kortare tid på samma ställe. Arbetarna blev de ”moderna nomaderna” i staden, och denna rotlöshet uppfattades som ett hot mot det borgerliga, rotade samhället. Hyresgästande arbetare var oroselement. Deras hem hade ingen betydelse för dem. Inte minst hade händelserna i Paris 1871 senast visat hur illa det kunde gå när revolutionära strömningar spred sig bland arbetare inne i en storstad. För många av de socialreformatorer som var verksamma i europeiska huvudstäder runt sekelskiftet var därför inte det primära att få arbetarna rotfasta i stadssamhället, utan att få dem ut ur staden. Men man ville för den skull inte riskera att förlora farten gällande samhällets framåtskridande industrialisering. Det handlade om att få dem att börja längta hem igen.

    2.
    Den moderna storstaden har alltsedan Tönnies, Simmel och Spengler genomgående intellektualiserats och abstraherats, och därigenom fått utgöra en motpol till småstadens eller landsbygdens ”själfullhet” och emotionella karaktär. Uppfattningen av storstaden som ett förfallets och degenereringens ort – och storstadsmänniskan som en själsligt förkrympt varelse – är närmast lika gammal som storstaden själv. Det har egentligen polemiserats mot den industriella staden redan innan den överhuvudtaget fanns. I och med den kraftiga urbaniseringsvågen i Sverige från 1870-talet och framåt, utbreddes snart ett nät av iakttagelser och expertutlåtanden för att diskutera och söka fånga in storstadsfenomenet – och framför allt för att förkasta det; stämpla det som fördärvligt och människofientligt. Med den tilltagande trängseln i industristäderna var samhället plötsligt hotat – inifrån – genom de lägre klassernas dåliga bostadsförhållanden och låga levnadsstandard, genom smutsen, sjukdomarna och döden i de kåkstäder som likt metastaser blommade ut i stadssamhällets utkanter. Staden hotade att bli människosläktets grav, som Rousseau spådde redan vid mitten av 1700-talet.

    3.
    Kring sekelskiftet kom landsbygden att uppvärderas på storstadens bekostnad i de flesta västerländska samhällen. I England ledde det till att man försökte föra staden tillbaka ut på landet i form av anläggandet av trädgårdsstäder. Denna rörelses idéer hamnade i god jord både i Tyskland och i Sverige. I Tyskland hade värnandet om landsbygden och bondeklassen en stark tradition, och när 1800-talet led mot sitt slut hade denna tradition vuxit sig starkare än någonsin förr och kommit att inta en central roll i vad som sedermera kallats Tysklands ”anti-modernistiska kall”. I slagskuggan av Darwin försökte naturvetenskapsmän och nationalekonomer, med hjälp av luddiga evolutionsmodeller, förklara stadsamhällenas ödesdigra tillväxt. En av dessa många teoribyggare hette George Hansen, vars bok Die drei Bevölkerungsstufen utkom i två utgåvor, den första 1889 och den andra 1915. I sin bok indelade Hansen samhället i tre klasser: den främsta utgjordes av markinnehavarna, framför allt bönderna. Den mellersta var den borgerliga medelklassen och den sista och lägsta var de egendomslösa arbetarna. Den första klassen var så att säga ”alltid varaktig”. De andra två var utskott av den ursprungliga första klassen, och det var ur den första klassens överskott som stadsbefolkningen bildades. Stadsbefolkningen kunde inte reproducera sig av egen kraft, utan dog ut efter en eller två generationer. Städerna var därför beroende av befolk-ningstillströmningen från landet, som på så sätt – enligt Hansen – hela tiden på nytt bildade städernas invånare. Nu diskvalificerade inte Hansen helt och hållet stadsbefolkningens möjligheter att själva föda fram nya generationer, men befolkningstillskottet skulle då endast ske inom den tredje klassen; det egendomslösa proletariatet. Storstaden suger till sig, likt en malström det bästa bondeblodet, tömmer landsbygden och låter landsbygdens människor gå under som stadsproletariat. Till de tidigare lovprisarna av landsbygden och dess människor på moraliska och politiska grunder, tillfogade Hansen en biologisk. Bakom dessa teoretiska krumbukter går det också att spåra en allmänt spridd önskan om att värna om Tysklands militära styrka. Ett skyddande av landsbygdens folk – och framför allt de unga män som bodde där – var i så fall i högsta grad nödvändigt. Endast 10% av den tyska armens unga värnpliktiga kom nämligen från storstadssamhällen. Heimat, hembygden, blev nyckelordet för den anti-modernism och stadshat som med full kraft blommar upp i Tyskland under l900-talets första årtionden. ”Heimat – det var fettet som gneds in mot världsfrosten”, skriver Christoph Meckel i boken om sin far som var nazianhängare. Och bilden av hembygden som det skönaste i världen togs upp, med om möjligt ännu större kraft än tidigare, av den nationalsocialistiska propagandaapparaten under 1930-talet. Glorifieringen av landsbygden kan sägas vara ett rationellt försök att övervinna en irrationell längtan. Men i tidens agrarromantiska och stadsfientliga yttranden blandade sig inte bara konservativa och reaktionära tongångar. Här återfanns också reformistiska och även emancipatoriska strävanden. Den främsta av dessa var trädgårdsstadsrörelsen, vars drivande idé var att återgå till en naturligare tillvaro och ett enklare liv än det som erbjöds i storstaden. Men trädgårdsstaden skulle inte bara erbjuda lantlivets alla fördelar, utan den skulle dessutom utstråla urbanitet. I nära kontakt med staden skulle bostadsoaser omgärdade av grönska anläggas. Närheten till staden skulle göra det möjligt att åtnjuta dess många företräden, utan att därför behöva bo i den. Trädgårdsstadsrörelsens främsta skrift var Ebenezer Howards Tomorrow. A Peaceful Path to Real Reform, från år 1898. Redan titeln säger någonting mycket signifikant. Det var frågan om reform utan revolutionära övergångsfaser. Inte en förändring i andan av det oregerliga proletariatet, utan en fredlig förändring för garanterad borgerlig lycka. England blev ett föregångsland, kanske just för att landet hade innehaft den rollen under den industriella revolutionens frammarsch. Vad som ledde fram till trädgårdsstadsrörelsen – såväl i England, Tyskland som i Sverige – var idéer av stark utopisk karaktär. Många av dess företrädare uppfattade sig själva som förlösare av den nervösa och själsligt deformerade storstadsmänniskan.

    4.
    Reaktionen mot den kraftiga urbaniseringen kring sekelskiftet kom när processen redan var långt framskriden. I Sverige började en motreaktion på allvar att göra sig hörd först under 1910-talet. I Stockholm upptäcktes den stora inflyttningen och den efterföljande bostadsnöden alltför sent. Politiker i Stockholm försökte långt in på 1920-talet att tillgripa gamla beprövade redskap – som t.ex. upprättandet av nödbostäder och tillfälliga inkvarteringar i gymnastiksalar – för att bringa ordning i befolkningskaoset. Men dessa åtgärder var utformade för mindre och snart övergående kriser… Resultatet blev att en bedagad plutokratisk maktordning beslutade om lösningar som var fullkomligt malplacerade i det nya mass- och industrisamhället. De politiska agerandena i bostadsfrågan i Stockholm under 1910- och 20-talen utgör ett bra exempel på den känsla av villrådighet ooh även fasa som många av stadens makthavare kände inför den forcerade befolkningsutvecklingen. Stockholms borgmästare vid denna tid, Carl Lindhagen, var tillika en av trädgårdsstadsrörelsens främsta förespråkare. I sina memoarer ger han sin geografiska och sociala drömbild av Stockholm. Staden skulle vara tydligt uppdelad i en ”inre”, merkantil stad och en ”yttre”, social stad. I stadens centrum skulle sålunda handel, offentliga instanser, administration, byråkratiska institutioner och kommersiella nöjesetablisemang ha sin plats. I stadens periferi skulle därmot det riktiga livet äga rum. Där skulle det finnas mänsklig värme och gemenskap och närhet till naturen, undandraget industrialismen och det forcerade storstadslivet. Där skulle riktiga hem kunna byggas. Det fanns i samtiden många bud om hur en framtida storstad skulle se ut. Ofta och från skilda håll återkom bilden av en koncentrisk stad, som i utåtgående cirkar alltmer skulle förlora i densitet. Gemensamt var också de antikapitalistiska dragen i denna bild. Lindhagen sade sig ofta känna ett behov ”att göra uppror mot den industriella, materalistiska tidsströmningen såsom företrädesvis av godo.” Samhällsutvecklingen måste till valje pris ledas bort från storstaden: Storstaden är förbränningsugnen för människomaterialet. En sådan skapelse av den moderna kulturen utgör föremålet för de flestas längtan, en talande bevis på denna kulturs själlöshet. Landsbygden var den ideala boendeplatsen för Lindhagen. Han förkunnade upprepade gånger, att man skulle söka göra landsbygden mer attraktiv. Där den inre, kapitalistiska stadens griparmar inringade sina hyresgäster, där dog även hembygdskänslan. Hans tankar – denna märkliga blandning av kulturpessimism och socialrefomatorisk framtidsoptimism – låg i tiden. Under en bostadskongress i Stockholm år 1916 förklarade den framstående stadsarkitekten Albert Lilienberg, att modellen för det framtida byggandet var tydligt och klart: Man måste bort från gatan, och börja utgå från husen. Carl Lindhagen deklamerade i fördömande ordalag under samma kongress, att man nu skulle vända innerstaden ryggen gällande det sociala bostadsbyggandet: Den typ, vi skola gå tillbaka till, är den gamla kulturella småstaden, uppvuxen under sekler, med fridfulla boningar kringströdda här och var i grönskan… Det var omöjligt att betrakta storstaden som ett ”hem”. Framför allt inte när man bodde i ett hyreshus. Bara det att dela ingång med andra människor var högst olyckligt och ödelade varje form av stolthet och omsorg om det egna hemmet – och det underminerade alla hemlivets dygder. Med tidsenligt retoriska undergångsbasuner, kallade Lindhagen storstaden vid dess rätta namn: Storstaden lockar. Där är liv och rörelse, omväxling i handel, vandel och förströelse. Den tillfredställer på sitt sätt det yttersta mänskliga behovet av samvaro, större i samma mån som den inre världen inom oss förlorar sitt inflytande. Storstaden ger intryck av att vara huvudsätet för den andliga och materiella kulturen. Därifrån gå impulserna ut, och dit löpa trådarna samman. Denna glänsande yta gömmer dock en undre värld, vars nattsidor länge givit sig tillkänna. Storstaden är ett barn av den industriella olyckan, det största kräftsåret på den nutida samhällskroppen, nöden, broffets, ohälsans, hatets, dödskampens stora tummelplats. Den är onaturens, bostadseländets, livsmedelsbristens, alkoholismens och tobaksmissbrukets högsäte. Vid jämförelse mellan ljussidor och nattsidor sjunka de förra undan som en svag strimma bortdöende ljus i ett stort mörker. Inte undra på att man var benägen att gripa till radikalametoder. Redan kring sekelskiftet hade tongivande politiker, uppmanade där till av Key-Åbergs undersökning av de miserabla bostadsforhållandena för arbetarklassen i Stockholm, hävdat att den stad som skulle komma att byggas måste fostra till husliga dygder och en känsla för hemlivet. Trädgårdsstäderna skulle nu öppnas för den mindre bemedlade arbetarklassen genom statliga subventioner och lån. Staden var trång, smutsig och oregerlig, och processen hade påbörjats för att återigen skapa en ”hembygdstillhörighet” av den olycksdigra klassmedvetenheten.

    5.
    Man kan ändå inte säga att hemlängtans politik tog död på staden. Under mellankrigstiden frodades ett genuint stadsliv, vilket på många sätt verkade rakt motsatt tidens strömningar. Under 1930-talet odlades primitivismen i den svenska samhällssjälen. Man skulle bort från staden och ut i naturen; gärna späka sig själv och frivilligt avstå från allt utom det absolut nödvändigaste. Det var främst kroppen som skulle fostras, därav mådde även själen bra, resonerade man. Om Oswald Spenglers ord var riktiga, att ”staden krossar det specifikt mänskliga, samtidigt som den civiliserar mänskligheten”, var det en dubbel uppmaning för primitivisterna att förkasta storstaden. Man ville ju renodla det specifikt mänskliga just genom att inte civilisera människan, åtminstone inte på det sätt som storstaden gjorde det! Arkitekten Ernst Spolén, som tillsammans med Ragnar Östberg hade arbetat med Stockholms stadshus på 1920-talet, var under det sena 30-talet en hängiven vurmare för natur och timmerkojor. Stridsropen löd: ”Bort från telefonen” eller ”Ut till sportstugan”. I storstaden malde en grottekvarn och hon malde sönder människan: Den nervösa arbetshetsen, överbefolkningen, den förskämda luften – och telefonen – utföra alltid sitt förstörelseverk. Storstadshemmet kan inte frigöra människan. Tack vare telefonen stod man i ständig kontakt med oroshärdar. Det handlade om att isolera sig, att undvika kontakt. Efter Andra världskriget hade en annan riktning fått fäste i beslutande kretsar; nya taktiker för att gripa sig an det urbana. Vi kan kalla det ”elimineringen av stadens oförutsägbarhet”. Den knyter an till hemlängtans politik i att den delar dess rädsla för främlingen. Glappet mellan vad man behöver veta om andra för att kunna navigera sig i samhället – och vad man tror sig veta om andra motsvarar ett element av främlingsskap. Det moderna storstadslivet framskrider bland främlingar. Under efterkrigstiden började stads- och samhällsplanerare att bedriva ett utrotningskrig mot främlingen. Det var just det främmande i främlingen man ville få bort, det oförutsägbara, det undanglidande. Resultatet blev ett försök att reducera alla till desamma genom förändring av stadsmiljön. Man ville bränna bort det överraskande och oberäkneliga i det urbana rummet. Det mest effektiva sättet var att göra staden så intetsägande och förutsägbar som möjligt; en rutinvärld befolkad av främlingar. I publikationen Det framtida Stockholm från 1945 beskrevs en generalplan över staden, vars huvuddrag skulle kunna sammanfattas med två imperativ: konformera och separera! Staden hade för länge sedan upphört att växa additivt, genom att låta varje ny tidsepok bilda sina årsringar utanför de föregående, som på ett träd. Nu skulle staden vara en ”ändamålsenligt organiserad helhet”. Inom arkitekturen och politiken har det alltid funnits ordningens apostlar med drömmar om att mäns och kvinnors liv skulle bli bättre om bara det tillfälliga och oplanerade kunde tas bort från den värld de lever i. När Stockholms Fastighetsägarförening år 1945 triumfatoriskt skrev om den nya ”tillvända” funktionalismen för en borgerlig livsstil som kommit till utryck i hyreshusen vid Tessinparken, var följande ordalydelser inte unika: Den, som vill leva tillbakadraget och ostört, kan ingenstädes tillfredsställa denna passion bättre än i det moderna hyreshuset, där man kan bo i årtionden utan att tvingas till kontakt med grannarna. Garanti utlovas mot oförutsägbara och tillfälliga möten med främlingar. Hemmet hade blivit en borg; en borg att förskansa sig i och försvara sig mot allt främmande och oberäknelig. Även mot det plötsliga mötet i trapphuset.

    6.
    ”Kommunikation” blev snart svaret på frågan hur man skulle lösa problemet med de växande städerna. Ja, inte bara lösa problemet, utan fastmer skapa den ideala staden, ”naturstaden”. Redan år 1907 höll Centralbadets arkitekt, Wilhelm Klemming ett tal vid Samfundet S:t Eriks årsmöte i Stockholm där han lovprisade den framtida kommunikationen och vilka möjligheter den skulle erbjuda huvudstaden. Samfärdsmedlen kunna snart föregå och framkalla en allt snabbare utveck1ing och möjliggöra en helt ny stadstyp i storstadens närhet, villastaden, den blandning av stad och landsbygd, som i sin fulländning torde vara den ideellaste form för stadssamhälle vi kunna tänka oss… Kommunikationerna är lösenordet för de flesta af våra sociala spörsmål. Denna övertro på kommunikation och trafikväsende – som stegrades markant efter Andra världskriget och det svenska välfärdssamhällets framväxt, för att nå sin kulmen med 1960- och 70-talets förortskreationer – leder naturligtvis till att staden utvecklas på kommunikationens premisser. Bilmotorer och vägmaterial kom att bestämma stadens utformning i framtiden. Och till detta följer ytterligare ett problem: förflyttningar i sig skapar sällan möten, och det är ju trots allt genom möten som människor kommer i kontakt med varandra. Ser man vad trafiken har gjort med stadsrummet, kan man konstatera att den inte alls var så frälsande eller ens frigörande som man först trodde. Det kritiklösa åberopandet av alla kommunikationens former för att lösa urbana problem har gjort Stockholm till den ”stadslösa storstad” – för att parafrasera en boktitel av Ingemar Johansson – som den är idag, där människor transporterar sig själva över motorvägslandskap med både solen och hemlängtan i ryggen.

    7.
    Den hemlängtan som låg till grund for mycket av stadsplanerandet i början av l900-talet öppnade dörrarna för en tvivelaktig stad. Man kan förvisso hävda att alla samhällen idag har urbaniserats i så hög grad att det finns svårigheter med att identifiera det urbana som någonting direkt kontrasterande till landsbygden. Men det är en urbanisering på utspriddhetens, isoleringens och trafikens förutsättningar. Faktum kvarstår att endast 4% av dagens svenska hem återfinns i tätbebyggd stadsmiljö. När storstaden uppkom som en ny, spirande samhällsform kring seklet är det slående hur ofta denna samhällsform formulerades i termer av förlust. Det räcker med att citera Tönnies när han skriver: ”…det gemenskapsliv som representerades av Gemeinschaft kunde urskiljas i form av huset, byn och småstaden. Både byn och småstaden har många av familjens drag. Först när småstaden växer till storstad förloras dessa drag nästan fullständigt.” Man ville leta sig tillbaka till denna förlorade gemenskap, till det förlorade hemmet och motsätta sig den forcerade moderniseringen. Hemlängtan är en dröm att tillhöra – om att vara, för en gångs skull, från platsen och inte bara på platsen. Men hemlängtan är någonting mer än så: hemlängtan handlar om avsaknaden av ett hem, och kanske även om omöjligheten i att någonsin finna ett. Under den moderna brytningstiden var det många som upplevde denna avsaknad av ett riktigt hem – både i metaforiskt och i reellt hänseende. Men det finns ingen återvändo till ursprunglighet. Det förflutna finns inte undanstoppat i en röd- och vitmålad stuga eller i ett igenbommat folkhem någonstans, färdigt att tas fram och dammas av till sin forna glans. Vad den lyckliga staden kräver är en kompromiss mellan möjligheter och faror. Motsägelsefulla krav som dessa måste man handskas varsamt med – och inte med hjälp av radikala ”lösningar”, som historien om våra städer kan uppvisa alldeles för många exempel på. Kanske har vi för länge sedan passerat en tidsgräns där vi varken kan eller får längta hem. Så fort vi gör det kommer vi att isolera oss i våra försök att förverkliga denna längtan, och främlingen kommer att stå vid porten och vara ett hot – istället för att vara bland oss alla, en främling bland främlingar. Främlingen i den moderna storstaden är var och en av oss som går ut och lever våra liv. Det är förutsättningen för mötena och alla dagars oförutsägbarhet. Där är vi alla hemlösa.

    Litteratur
    Bauman, Zygmunt, Life in Fragments. Essays in Postmodern Morality, Oxford 1995
    Bergmann, Klaus, Agrarromantik und Grosstadtfeindschaft, Meisenheim am Glan 1970
    Franzén, Mats, ”Staden som livsvärld och system – mellan ångest och helhet av maxima” i Den sociologiska fantasin, red: Ulla Bergryd, Stockholm 1987
    Löfgren, Mikael, Svenska tönteriets betydelse – och andra samtidsdiagnoser, Stockholm 1994
    Schwartz, Jonathan Mathew, In Defense of Homesickness. Nine Essays on Identityand Locality, Köpenhanm 1989

     

    Innehållsförteckning #54