• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    LINNÉ VAR HÄR

    Av: Erik Mikael Gudrunsson

    Den 12 maj 2008 cyklar jag norrut från Uppsala längs gamla E4:an. Med i packningen finns förutom allt nödvändigt i campingväg min kamera och Carl von Linnés resedagbok Iter Lapponicum (Lappländska resan) från 1732. Jag följer dagboken dag för dag (12/5-10/10) och besöker de platser som Linné skriver om för att se hur de ser ut idag. Arbetet resulterar i boken Resa i Norrland (2013) med 270 fotografier från det i grunden förändrade landskap jag reser i – industriproduktionens landskap. Att ge uttryck för ett landskap i en bild misslyckas ofta, men en serie bilder säger oss något om hur olika platser ser ut i jämförelse med varandra. Genom mängden träder landskapet fram. Dock fattas det historiska sammanhang som varje plats och landskap formats av. Efter vad är det vi ser? följer därför hur har det sett ut? och vad har hänt?. Med Linné som referens ville jag spåra landskapets förändring. Lappländska resan var Linnés första forskningsresa och handlar i stor utsträckning om en ekonomisk analys av norra Sverige; en prospekteringsresa för att kartlägga norrländska naturresurser och finna nya vägar för naturanvändning och uppodling. Med sig på resan hade Linné en lista med frågor att besvara, där merparten av de ca 90 punkterna hade direkt koppling till ekonomi.

    emg-1

    Linné was here. Vid Lycksmyran några kilometer från Gunnarn i Västerbotten står en skylt som berättar att Linné var här 1732 på sin väg mot fjällen, men att han blev tvungen att vända tillbaka på grund av landskapets svårframkomlighet. Mycket har hänt sedan dess och frågan är om Linné överhuvudtaget skulle känna igen sig om han reste i det industriella landskap som finns här idag. Ett utbrett nätverk av skogsbilvägar gör att det aldrig är långt till närmsta väg. Vid Lycksmyran finns dock fortfarande kvar fragment av det naturliga tallskogslandskap som i dessa trakter formats av återkommande skogsbränder. Det är i dessa naturskogar, där ett träds omloppstid från planta till nedbruten ved mycket väl kan uppgå till 1000 år, som det landskap som Linné beskrev för snart 300 år sedan känns påtagligt nära. Jag ser här den pansarbarksklädda tallen som omges av flera efterkommande trädgenerationer, den förvridna torrakan som med knotiga grenar pekar åt alla håll och den förkolnade högstubben som bländar med sin svärta. För även om jag och Linné inte stod inför samma träd vid Lycksmyran så tog vi del av samma skog, samma ekologiska sammanhang. Ett sammanhang som idag brutits över merparten av Norrland.

    emg-2

    Det är kvällssol över Lycksmyran och helt vindstilla. En enkelbeckasin vadar fram längs kanten av en spegelblank göl. Myggen svärmar över vattenytan i de sista strimmorna av dagens återstående ljus. I bakgrunden sträcker sig en långsmal myrholme bevuxen med krokiga myrtallar. Det är motiv som det här som har gett upphov till vykorten och turistbroschyrernas bild av norrländsk natur, det som brukar kallas Europas sista vildmark. Jag sätter mig vid myrkanten och läser i Linnés resedagbok: ”Sedan vij sökt den nya lappen [dvs. den nye följeslagaren] allestädes frustra [förgäves], satte vij oss nider sedan kl. var 6 om morgonen, vrida våra våta kläder och torkade vår kropp, fast kalla nordan vädret skadade oss så mycket på ena sidan, som elden brände på andra, och myggen stucko ad latera [på sidorna]. […] aldrig kan Presten så beskrifva hälfvete, som detta är eij värre. Aldrig har poeterna kunat af måhla Styx så fult, där detta eij är fulare” (2/6). Linné ger här uttryck för bilden av den otämjda naturens helvete. Vid Lycksmyran gör naturen ingen nytta för människan, den är här istället fientlig och ett straff att vistas i. Kanske skulle bilden varit en annan om Linné istället mötts av den myrslåtter som senare kom att bli en vanlig företeelse vid liknande myrmarker. Redan 1732 hade uppodling och nybyggarverksamhet påbörjats längs Umeälven. Linné var heller inte sen att förutse utvecklingens bana med kolonisering och utveckling av inte minst gruv- och skogsnäringar.

    Den statliga koloniseringspolitiken för Lappland styrdes till en början (i slutet av 1600-talet) av den framväxande gruvnäringen i norr och därmed var uppmaningarna till kolonisering (i betydelsen att befolka och uppodla landet) främst till för att säkerställa tillgången på arbetskraft. Koloniseringen tog dock fart först under andra halvan av 1700-talet, då koloniseringspolitikens fokus allt mer förskjutits mot att främja uppodlingen av landet. Linné skriver: ”Dett är dem [nybyggarna] äffterlåtet hvar de villia i Lapmarken sättia sig neder där de sådant kunna uparbeta, så att ingen tvivel är med mästa Lapmarken med tijden blifver Bondbygd” (31/5), och tillägger senare ”Ja tycker att detta träffeligen stora landet äfven så vähl kunde excoleras [uppodlas], som någonsin Helsingeland, hvilket är nog så strängt backugt och mindre commod [lämpligt] än detta” (5/6).

    emg-3

    Samernas rätt till sina egna landområden kom under koloniseringsepoken att regleras och begränsas i omgångar. Inledningsvis gavs samerna rätt till sitt land genom beskattning med lika stark rätt till sina marker som skattebönder till sin jord, men utan direkt rätt att förbjuda nybyggen. Med tiden fick samerna se sina marker ockuperas av bosättningar, varefter gränserna för odling från statligt håll flyttades allt längre inåt landet, med markrätten omfördelad till de bofasta bönderna. Odlingsgränsen blev i slutet av 1800-talet den slutgiltiga gräns ovanför vilken inga nybyggen skulle tillåtas, där marken enbart skulle användas till renbetesland (vilket även medförde att icke-renskötande samer exkluderades). I praktiken blev odlingsgränsen inget hinder för fortsatt kolonisering och de olagliga bosättningarna kom senare att legaliseras. Idag är odlingsgränsens främsta syfte det omvända; att hålla borta rennäringen från mer kustnära renbetesområden. I rennäringslagen föreskrivs därför under vilka tidsperioder som renar får flyttas nedanför odlingsgränsen. Med den befolkningsutveckling som koloniseringen medfört har samerna kommit att bli en minoritet på de marker som en gång var deras.

    emg-4

    Bergsbruket var den näring som allt kretsade kring under den tidiga exploateringen av Norrlands natur. När Linné reser norrut ligger han redan ett sekel efter när det kommer till prospektering av mineraler. Ända sedan upptäckten av silvermalm i Nasafjäll år 1634 hade förväntningarna på norrländska gruvor blåsts upp till att liknas vid de koloniala stormakternas kolonier. Norrland skulle bli som ett Sveriges Wästindienn. Statens direktiv var att alla nya bergverk skulle understödjas. I Luleå får Linné se prov på några av de tidigaste gruvprojekten: ”Jag fick här Nasaphiels silfvermalm, och den underliga järnmalmen från Lule lapmark gubbsilfver kallad, ännu eij uptaget, fordom litet brutet, nu åter uptages gifver 60 procent, 1 mihl från Jokmok, hetr Rutivari” (24/6). Men framgången för dessa gruvor visade sig vara långt från säkrad. Transporten av malm från gruvorna till närmsta smältverk och sedan vidare till kusten för att kunna exporteras var ett problem. Mineralhanteringen förutsatte till en början att samer tvångsrekryterades för att frakta malmen med sina renar. Behovet av arbetskraft kom senare att lösas genom framväxten av särskilda gruvsamhällen. Samtidigt kom konkurrensen från andra länder att öka och gruvornas lönsamhet blev snart allt mer tvivelaktig. I Kvikkjokk, där ett silververk byggdes 1662 för att 40 år senare läggas ner utan att någonsin ha varit lönsamt, konstaterar Linné: ”Mitt emot Hyttan, väster sör från Wallivari, är skiön järnmalm, men skulle knapt löna mödan uptaga för den besvärliga vägen till Lule”. Hoppet stod istället till järnmalm på annat håll. Malmfyndigheterna i Gällivare och Kiruna var kända och uppmärksammade redan under början av 1700-talet, men det dröjde till slutet av 1800-talet innan transportfrågan fick sin lösning. Med järnvägens utbyggnad följde den stora malmruschen. En historia som vi idag kan ta del av en halv kilometer under jord i LKAB:s visningsgruva InfoMine; med utställningar, multimediarum, filmsal och demonstrationsgruva. Gruvbrytningen i Kiruna var länge Sveriges största dagbrott och efter övergången till underjordsbrytning är gruvan numera världens största underjordsgruva som sträcker sig ända ner till 1365 meters djup. LKAB har kommit att symbolisera den industriella framgångssagan. Mönstersamhällets tillkomst runt industrin, där industrins intressen också utgör samhällets intressen och vice versa i enlighet med den moderna ekonomins logik.

    emg-5

    Dagens globalt stigande efterfrågan på mineraler har gjort att svenska staten (nu även påhejad av landets kommuner) åter har kommit att vända sig mot gruvnäringen som en möjlig ekonomisk frälsning. Tidigare olönsamma mineralfyndigheter anses idag kunna bli lönsamma och aldrig tidigare har intresset för mineralprospekteringar varit större än nu. Större delen av Norrlands inland berörs av prospekteringsbolagens ansökningar om undersökningstillstånd. Gruvnäringens framtid i Sverige ligger dock till stor del inom samiskt land, och samebyar i t ex Kebnekaise-Sjauna, Gállok/Kallak och Rönnbäck har överklagat både undersökningstillstånd och bearbetningskoncessioner (tillstånd att bedriva gruvdrift). Vid varje ny prospektering väcks allt större protester. Samernas rättigheter har hittills fått litet gehör i svenska rättsinstanser, men internationellt har samerna genom sin status som enda ursprungsfolket i Europa större slagkraft.

    emg-6

    Linné var tidigt ute med att formulera idéer kring hur skogens ekonomiska potential skulle kunna omsättas i större skala. Vid mötet med den norrländska skogen i början av sin resa skriver Linné: ”Marken var mycket steril af moo, utan stenar, de allenast vid stranden sågos, tallar växa sparsim, men höga kikandes på stiernevarfvet. Jag såg här hela stora tracter af de skiönaste timerståckar jag sett” (1/6). Han fortsätter med förvåning över att skogarna inte tycks vara nyttjade: ”Skogen stod full af stora taller, helt fåfäng, ty ingen giör hus af honom, och af ingen ätes han. Mig tycktes han kunne giöra tienst om beck och tiära brändes af honom” (2/6) samt ”Stora skogarna af tall står öde och fåfäng, ty ingen behöfver timbret, faller omkull och rotnar bort” (4/6). Tydligt är även att Linné är färgad av ett jordbruksperspektiv där uppodlad mark är att föredra framför skog: ”Hvad skogen angår om den öfverflödiga hugges bort, och Biörk fingo växa i stället, skulle gräset växa bätre, men där bergsurt är blifver svårare. Aldra svårast är moar, däräst då skogen brännes bort, på långa tijden 10 à 20 åhr ingen ting växer utan bara sanden qvar. Qværitur [frågan är], om skogen hugdes nider, och fingo täcka jorden, rotna så småningom, om han icke skulle kunna vändas till svartmylla [dvs. odlingsjord]” (5/6).

    De norrländska skogar Linné beskriver som öde och onyttjade hade i själva verket sedan länge brukats för självhushållning och renbete, men var vid Linnés tid ännu otillgängliga för exploatering. I början av 1800-talet gjordes de norrländska skogarna tillgängliga via utbyggnad av flottningsleder längs de större vattendragen. En första exploateringsvåg, den så kallade timmerfronten, passerade därmed norrut längs Norrlandskusten och vidare upp längs älvarnas dalgångar. Under andra hälften av 1800-talet var europeisk efterfrågan på trävaror kraftigt växande och en framväxande sågverksindustri etablerade Sverige som en av världens ledande virkesexportörer. Upprepade avverkningar av allt klenare träd resulterade snart i utglesade restskogar.emg-7

    Vid 1900-talets början kulminerade den norrländska virkesexporten för att sedan minska i brist på lämplig skogsråvara. En andra exploateringsvåg tog vid i och med en framväxande massaindustri som kunde tillgodogöra sig den klenare skogen. Det var ett intensivare skogsbruk som krävde att framtida tillgång på skog säkerställdes genom föryngringsarbete, aktiv skogsskötsel och effektiv brandbekämpning. I mitten av 1900-talet påbörjades ett omfattande arbete för att rationalisera skogslandskapet; genom att kalavverka skogen så snart den uppnått den ålder då tillväxten avtar och markens produktionsförmåga inte längre utnyttjas maximalt. Trycket mot skogen har sedan kommit att öka. Intensivodling av skog utgör idag en tredje exploateringsvåg. Till följd av skogsindustrins utvidgning mot storskalig produktion av bioenergi tilltar konkurrensen om skogsråvara och skogen räcker inte längre till. En rad statliga utredningar har därför tillsatts för att se över hur det svenska skogsbruket ytterligare kan intensifieras. Bland utredarnas förslag finns ökad plantering av genetiskt förädlade plantor och främmande trädarter, ökad skogsgödsling, ökat uttag av avverkningsrester (grenar, toppar och stubbar) och utökade möjligheter till avverkning av fjällnära och lågproduktiva skogar.

    emg-8

    Sammantaget har det industriella skogsbruket medfört att de naturliga skogsekosystemen i stor utsträckning har ersatts av skogsodlingslandskap bestående av industriell produktionsskog. Den omfattande ödeläggelsen av livsmiljöer har medfört att närmare 2000 skogslevande arter idag finns upptagna på den svenska rödlistan, vilket innebär att deras långsiktiga överlevnad är hotad. Med dagens utveckling väntar ett tidsfördröjt utdöende i takt med att landskapets återstående naturskogar avverkas och deras biologiska arv (t ex döda träd som ännu inte brutits ned) försvinner.

    Efter ett dygn vid Lycksmyran återvänder jag tillbaka samma väg jag kommit, åter till det industriella produktionslandskapet. Båda sidor av vägen kantas av kalhyggen. Jag ser stubbar – en del med brandspår som tydligt vittnar om att naturskog avverkats, sönderkörda lågor (liggande döda träd), djupa maskinspår, uppriven mineraljord och planterad tall i raka rader. Jag stannar, fotograferar kalhyggena och hör Sara Lidman ge röst åt den utplånade skogen:

    Och när man kommer till ett kalhygge och ser:

    våldtagen natur, som det ju är;

    hur själva marken, hur luften ovanför dessa stubbar och detta ris

    darrar av skam.

    Det är en oförrätt som har begåtts på djupet,

    som är en enda skriande anklagelse mot mänskligheten

    som inte förstår att skog är något förmer

    än skogsråvara.

    emg-9

    Källor:

    Ahlström, Gunnar. De mörka bergen: en krönika om de lappländska malmfälten, 1966. Norstedts. Axelsson, Anna-Lena. Forest landscape change in boreal Sweden 1850-2000 : a multi-scale approach, 2001. SLU, Umeå.

    Gudrunsson, Erik Mikael. Resa i Norrland, 2013. Egen utgivning.

    Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid. Med Linné i norr. Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar, 2007. Kungl. Skytteanska Samfundet.

    Larsson, Artur (red.). Tillståndet i skogen – rödlistade arter i ett nordiskt perspektiv, 2011. Artdatabanken, SLU, Uppsala.

    Larsson, Stig m. fl. Möjligheter till intensivodling av skog, 2009. SLU, Slutrapport, regeringsuppdrag Jo 2008/1885.

    Lidman, Sara. Citat från P1 Naturresurs 2007-03-18. Sveriges Radio, www.sr.se.

    Linnæus, Carl. Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732, 2003. Kungl. Skytteanska Samfundet. Lundmark, Lennart. Stulet land: svensk makt på samisk mark, 2010. Ordfront.

    Gunnarn
    Gunnarn
    Tjaktjajaure – Heliga fallet
    Tjaktjajaure – Heliga fallet

    Innehållsförteckning #118: Konst och politik