Publicerad

Muren

av: Anne Sexton

Ur Samlingarna (munnarna, nattfjärilar, black, snart, vinden, innan, pärlor, språket), Terese Bolander

Naturen är full av tänder

som kommer en efter en, sedan

ruttnar, faller ut.

I naturen är inget fast,

allt är förändring, björnar, hundar, ärtor, pilträdet,

försvinner alla. Blott för att återfödas.

Klippor grusas, bildar nya former,

haven förskjuter landen,

berg står upp, sjunker, som spöken

ändå är allt naturligt, allt förändring.

När jag skriver denna mening

en hundrafyra generationer

efter Jesus, har inget förändrats

utom vetandet, provrören.

Människan faller ännu i smutsen

och täcks.

När jag skriver denna mening är tusen på väg bort

och kommer tusen.

Det är som brunnen som aldrig torkar.

Det är som havet som är Guds kök.

Vi är alla daggmaskar,

gräver våra rynkor.

Vi lever under jord

och kom nu Jesus i en plogs skepnad

och grävde en fåra och vände upp oss i dagen

skulle vi daggmaskar bländas av det plötsliga ljuset

och vrida oss i vånda.

När jag skriver denna mening vrider även jag mig.

Alla er på väg bort,

och många bestiger sin smärta,

många skall målas bort med svart bläck

plötsligt och i förtid,

dessa många säger jag,

fumligt, klumpigt,

tag av ert liv som byxor,

skorna, underkläderna,

och så köttet,

dyrka upp benens lås.

Med andra ord

lyft muren

som skiljer er från Gud.