Av: André Gide
Översättning: Niclas Johansson
Böcker är kanske inte något särskilt nödvändigt; några myter räckte till en början. En religion höll dem samman. Folket häpnade inför fablerna och beundrade utan att förstå; de uppmärksamma prästerna, böjda över bildernas djup, trängde långsamt in i hieroglyfens innersta mening. Sedan ville man förklara; böckerna utvidgade myterna; – men några myter räckte.
Så myten om Narcisse: Narcisse var fulländat skön, – och det var därför han var kysk, han föraktade Nymferna – eftersom han var förälskad i sig själv. Ingen vind rörde källan där han, stilla framåtböjd, betraktade sin bild dagen lång – Ni känner till historien. Ändå berättar vi den igen. Allting är redan sagt; men eftersom ingen lyssnar, måste vi alltid börja om.
Det finns inte längre någon strandkant eller någon källa; inte längre någon metamorfos eller speglad blomma; – inget förutom den ensamme Narcisse, en drömmande Narcisse isolerad i gråheten. I stundens lönlösa monotoni blir han orolig, och hans rådvilla hjärta ställer sig frågande. Han vill äntligen veta vilken form hans själ har; han känner att den måste vara omåttligt skön, att döma av hans rysningar; men hans ansikte! hans bild! Åh! att inte veta om man älskar sig själv… att inte känna sin skönhet! – Jag förlorar mig i detta landskap utan linjer, utan kontraster. – Åh! att inte kunna se sig själv! – En spegel! en spegel! en spegel! en spegel!…
Och Narcisse, som inte betvivlar att hans form finns någonstans, reser sig och går för att söka efter de rätta konturerna för att äntligen omsluta sin stora själ.
Vid kanten av tidens flod stannade Narcisse. Ödesdigra och förvillande flod där åren passerar och förflyter. Enkla stränder bildar den grova ramen åt vattnet, som en halvgenomskinlig spegel; bakom vilken inget syns, bakom vilken den tomma ledan utbreder sig. En dyster och trögflytande kanal, en nästan horisontal spegel – och på inget sätt kunde man urskilja det grå vattnet från den färglösa omgivningen, om man inte kände att det rann.
På långt håll tog Narcisse floden för en väg, och eftersom han hade tråkigt, helt ensam i allt det grå, gick han närmare för att se något passera. Med händerna på ramen böjer han sig nu i sin traditionella ställning. Och se, då han skådar i vattnet uppträder där plötsligt en skir bild. – Blommor på strandkanten, trädstammar, återspeglade fragment av blå himmel, en hel ström av hastiga bilder som bara väntat på honom för att bli till och som får färg under hans blick. Sedan öppnar sig kullarna och skogar sprider ut sig längs dalarnas sluttningar, – en syn som böljar med vattnets vågor och som mångfaldigas av strömmen. Narcisse skådar förundrad; – men förstår inte riktigt om det är hans själ som leder strömmen, eller om det är strömmen som leder hans själ, ty de balanserar varandra.
Där Narcisse skådar, det är nuet. Från den avlägsnaste framtiden skyndar sig tingen, ännu möjliga, mot varat; Narcisse ser dem, sedan passerar de; de förflyter i det förgångna. Narcisse finner snart att det ständigt är likadant. Han begrundar och frågar sig. Ständigt samma former passerar; endast strömmens vindlingar skiljer dem åt. – Varför flera? eller, å andra sidan, varför samma? – De måste alltså vara ofullkomliga, ty de börjar ständigt om… och, tänker han, alla strävar mot något, mot en första, försvunnen, form, – paradisisk och kristallisk.
Narcisse föreställer sig paradiset.
I
Paradiset var inte stort; eftersom de var fulländade blommade formerna där endast en gång, och en trädgård omfattade dem alla. – Om det fanns, eller om det inte fanns, spelar det någon roll? … men sådant var det, om det fanns – som Guds mest fulländade form. Allt kristalliserades där i en nödvändig form, och allt var fullkomligt så som det måste vara. – Allt förblev orörligt, ty inget önskade att vara bättre än det var. Endast den stilla tyngdkraften fick det hela att långsamt utvecklas.
Och då ingen rörelse upphör, varken i det Förflutna eller i Framtiden, hade Paradiset inte blivit till,– det hade alltid funnits.
Kyska Eden! Trädgård! idéernas trädgård. Där formerna, rytmiska och vissa, utan ansträngning avslöjade sina tal; där varje ting var vad det syntes vara; att bevisa tjänade ingenting till.
Eden! där den sjungande brisen vågades i förutbestämda kurvor; där himlen bredde ut azurn över det symmetriska gräset; där fåglarna hade luftens färg och fjärilarna på blommorna verkställde försynens harmonier; där rosorna var röda för att guldbaggarna som landade på dem var gröna. Allt var fulländat som ett tal och skanderades taktfast; ett ackord bildades av förhållandet mellan linjerna; över trädgården svävade en enhetlig symfoni.
I Edens mitt sköt det logaritmiska trädet Yggdrasil ner sina livsrötter i jorden, och över det omgivande gräset vandrade lövens skugga, i vilken den enda Natten bredde ut sig. Mot stammen, i skuggan av trädet, lutade sig Mysteriets Bok, där Sanningen som man måste känna till stod att läsa. Och vinden, som blåste i trädets blad, stavade därur de nödvändiga hieroglyferna dagen lång.
Adam lyssnade andäktigt. Unik, ännu inte sexualiserad, förblev han sittande i skuggan av det stora trädet. Människan! Hypostas av Elohim, det Gudomligas hantlangare! för honom, av honom, uppträdde formerna. Orörlig och central i detta sagospel ser han det spelas upp.
Men, ständigt ofrivillig åskådare av ett skådespel där han inte har någon annan roll än den att alltid betrakta, tröttnar han. – Allting utspelar sig för honom, det vet han – men sig själv… – men sig själv ser han inte. Och vad gör honom allt det andra? åh! att se sig själv! – Förvisso är han mäktig, för han skapar och hela denna värld beror av hans blick, – men känner han sin makt, då den förblir obekräftad? Vad tjänar den till, denna makt, om den inte bevisas? – Då han betraktar urskiljer han faktiskt inte sig själv från dessa ting; det är outhärdligt, – att inte veta var man slutar! Ty det är ändå ett slaveri, om man inte kan våga en enda rörelse utan bryta hela harmonin. – Än sen! denna harmoni retar mig med sin ständigt perfekta överensstämmelse. En rörelse! en liten rörelse, för att veta, – en dissonans, vad tusan! – Äh! låt gå! något litet oförutsett.
Åh! att gripa! att gripa en kvist från Yggdrasil mellan sina självgoda fingrar, och att han bryter den…
Det är gjort.
…..Först en omärklig spricka, ett skrik, men som gror, utvidgas, tilltar, en gäll vissling som snart dånar som en storm. Det vissnade trädet Yggdrasil vacklar och faller; löven, där brisen lekt, skälver, skrumpnar och förvrids i en stormby som lyfter och för dem bort i fjärran, – mot en okänd natthimmel och mot farliga trakter, dit också de utrivna sidorna ur den heliga boken sprids.
Mot himlen steg en ånga, tårar, moln som åter faller och ska stiga i dimmor: tiden är född.
Och Människan, förskräckt, en androgyn som fördubblas, grät av ångest och skräck, medan han med sitt nya kön kände hur det i honom vällde fram ett oroligt begär efter denna nästan identiska hälft, kvinnan som plötsligt uppstått, som han kysser och som han skulle vilja återuppta i sig, – denna kvinna som, i den blinda ansträngningen att återskapa en fullkomlig varelse och sätta stopp för detta patrask, kommer att få ett nytt, okänt släkte att röra sig i sitt sköte, och som snart ska föra in i tiden en annan varelse, ännu ofullständig och otillräcklig.
Du sorgliga släkte som ska spridas över denna jord av skymning och böner, någon gång med den extatiska visionen av det förlorade Paradis som du ska söka överallt; – släkte, som för att trösta dig, ska föda profeter; – och poeter, och jag är en, som ska minnas Eden och som vördnadsfullt ska samla de utrivna bladen ur den oförglömliga Boken, där de nödvändiga sanningarna stod att läsa.
II
Om Narcisse vände sig om, skulle han, tror jag, se en grön strand, en himmel kanske, Trädet och Blomman, i vilket fall något stabilt och bestående, men vars återsken, då det faller på vattnet, bryts och mångfaldigas av vågornas rörelser.
När upphör då vattnets flöde? och när kommer det att, äntligen i vila – en stagnerande spegel – i bildens renhet, återge – så lik att den sammanblandas med dem – dessa ödesdigra formers linjer, – så lik att den blir dem.
När kommer då tiden att hejda sin flykt och låta detta flöde vila? Former! gudomliga och eviga former! som endast inväntar vilan för att åter framträda, o när, i vilken natt, i vilken tystnad kommer ni att återkristalliseras?
Paradiset måste alltid återskapas; men det finns inte i något fjärran Thule, Paradiset finns bakom fenomenen. Varje ting håller inom sig, såsom möjlighet, sitt varas innerliga harmoni, liksom varje salt inom sig arketypen för sin kristall; – och kommer en tid av stilla natt då de tätare vattnen sjunker: i de ostörda avgrunderna ska de hemliga kristallerna blomma…
Allt strävar mot sin förlorade form; den framträder, men smutsad, förvrängd, och utan att tillfredsställa, ty ständigt börjar den om; påskyndad, framknuffad av formerna bakom som också ivrar att framträda, – ty vara är inte längre tillräckligt: man måste bevisa sig, – och inbilskt fyller sig var och en med högmod. Timman som passerar välter allt över ända.
Men, då tiden endast förflyter med tingens flykt, hänger sig varje ting kvar och spänner sig för att hejda strömmen en aning och så bättre kunna framträda. Det finns dock epoker, då tingen rör sig långsammare, då tiden vilar, – tror man; – och eftersom bruset upphör med rörelsen, – så tystnar allt. Man väntar; man förstår att ögonblicket är tragiskt och att man inte får röra sig.
”Det uppstod i himmelen en tystnad” – förspel till uppenbarelserna. Ja tragiska, tragiska epoker, då nya tidsåldrar börjar, då himlen och jorden samlar sig, då boken med sju insegel ska öppnas, då allt ska fixeras i eviga positioner… men alltid uppstår något opassande oväsen, som rör om, och drar bort.
På de utvalda platåer, där man tror att tiden ska sluta, – alltid några snikna soldater som delar kläder, och spelar tärning om tunikorna, – då extasen gör de heliga kvinnorna orörliga, då Slöjan som rivs ska lämna ut Templets hemligheter, när hela Skapelsen slutligen skådar Kristus som naglas vid det höga Korset, utsägandes de sista orden: ”Det är fullbordat…”
…Men, nej! allt måste göras om, evigt göras om – för att en tärningsspelare inte hejdade sin fåfänga handling, för att en soldat ville vinna en tunika, för att någon inte såg på.
Ty felet är alltid detsamma, och därför förloras alltid Paradiset återigen. Medan Passionen fullbordas tänker Individen på sig själv och, som en högmodig statist, underordnar han sig inte.[1]
Oändliga mässor, varje dag, för att åter försätta Kristus i lidande, och publiken i böneställning….. en publik! – när hela mänskligheten måste böja sig till jorden; – då räckte det med en mässa.
Om vi vore uppmärksamma och såg, vilka saker vi då skulle se, kanske…
III
Poeten är den som betraktar. Och vad ser han? – Paradiset.
Ty Paradiset är överallt; låt oss inte tro på fenomenen. Fenomenen är ofullkomliga: de stammar fram de sanningar som de gömmer; Poeten måste förstå det halvsagda och sedan återutsäga sanningarna. Gör den Lärde något annat? Även han söker tingens arketyp och lagarna för deras följd, han sätter åter samman en värld, idealiskt enkel, där allt infogar sig i den tillbörliga ordningen.
Men den Lärde söker dessa ursprungliga former med hjälp av en långsam och räddhågad induktion, genom oräkneliga exempel; ty han hejdar sig vid fenomenen, och, mån om vissheten, förbjuder han sig att ana.
Poeten, som vet att han skapar, anar genom varje ting – och ett enda räcker, en symbol, för att avslöja sin arketyp; han vet att fenomenet för den endast är en förevändning, ett kläde som gömmer den, där det profana ögat gör halt, men som visar att Den är där.
Den fromme Poeten betraktar, han lutar sig över symbolerna, och tyst stiger han ned i tingens hjärta, – och när han, visionärt, har uppfattat Idén, dess Varas innerliga Tal, som uppbär den ofullkomliga formen, griper han den, sedan vet han att, obekymrad om den övergående form som klädde den i tiden, återge den dess eviga form, dess sanna och ödesbestämda Form, – paradisisk och kristallisk.
Ty konstverket är en kristall – en del av Paradiset där Idén åter blommar i sin höga renhet, där, liksom i det försvunna Eden, den tillbörliga och nödvändiga ordningen fördelar formerna i ömsesidig och symmetrisk avhängighet, där ordets högmod inte ersätter Tanken, – där de rytmiska och vissa meningarna, fortfarande symboler, men rena symboler, där orden, blir genomskinliga och uppenbarande.
Sådana verk kristalliseras endast i tystnaden, men det finns ibland en tystnad mitt i mängden, där den tillbakadragne konstnären, liksom Moses på Sinai, isolerar sig, vänder sig bort från tingen, från tiden, sveper in sig i en sfär av ljus ovanför den upptagna massan. I honom vilar Idén långsamt, sedan slår den lysande ut bortom timmarna. Och eftersom den inte är i tiden, kan tiden inte komma åt den. Vidare: man frågar sig om Paradiset, bortom själva tiden, kanske aldrig fanns någon annanstans än där, – det vill säga, annat än såsom ideal[2]…
Emellertid betraktar Narcisse från strandkanten visionen som ett amoröst begär förvandlar; han drömmer. Den ensamme och puerile Narcisse förälskar sig i den bräckliga bilden; han böjer sig mot floden, med ett behov av smekningar, för att släcka sin kärlekstörst. Han böjer sig och plötsligt försvinner denna skenbild; i floden ser han inget annat än två läppar som välvs framför hans egna, – två ögon, hans egna, som ser på honom. Han förstår att det är han själv, – att han är ensam – och att han förälskar sig i sitt eget ansikte. Runt om ett tomt blå, som spräcks av hans armar, av begäret utsträckta genom den brustna framträdelsen och nedsjunkande i ett okänt element.
Han reser sig en bit; – och ansiktet avlägsnar sig. Vattenytan formar sig som förut och synen återkommer. Men Narcisse säger sig att kyssen är omöjlig, – man får inte begära en bild; en rörelse för att ta den i besittning, och den rivs sönder. Han är ensam. – Vad ska han göra? – Betrakta.
Allvarlig och andäktig återtar han sin lugna attityd: han förblir – en symbol som växer, – och, lutad över Världens framträdelse, känner han vagt, upptagna inom sig, de mänskliga generationerna som passerar.
Denna traktat är kanske inte något särskilt nödvändigt. Några myter räckte till en början. Sedan har man velat förklara: prästens högmod då han vill avslöja mysterierna för att låta sig dyrkas, – eller också livlig medkänsla, den apostoliska kärleken, som gör att man avslöjar och profanerar då man visar templets hemliga skatter, för att man lider av att beundra ensam, och för att man vill att också andra ska dyrka.
SLUT
Noter:
1.Sanningarna förblir bakom Formerna – symbolerna. Varje fenomen är Symbolen för en Sanning. Dess enda uppgift är att manifestera den. Dess enda synd: att den föredrar sig själv.
Det är vad jag vill säga. I hela mitt liv kommer jag att återkomma till detta; jag ser här hela moralen, jag tror att allt kan reduceras till detta. Jag vill endast antyda det här, i en fotnot; för jag är rädd att spränga denna lilla traktats ramar. Vi lever för att manifestera. Moralens och estetikens regler är desamma: varje verk som inte manifesterar är odugligt och därför dåligt. Varje människa som inte manifesterar är oduglig och dålig. (Om man lyfte blicken något, skulle man emellertid se att allt manifesterar &ndash men man skulle inte inse det förrän efteråt).
Varje representant för idén tenderar att föredra sig själv framför den idé han representerar. Att föredra sig själv &ndash se där felet! Konstnären, den lärde får inte föredra sig själv framför den Sanning han vill säga: se där hela hans moral; varken ordet eller meningen framför den Idé som ska visas: jag skulle närmast säga att detta är hela estetiken.
Och jag hävdar inte att denna teori skulle vara ny; avhållsamhetens doktriner predikar inget annat.
Den moraliska frågan för konstnären är inte huruvida den idé han manifesterar skulle vara mer eller mindre moralisk och användbar för det stora flertalet; frågan är huruvida han manifesterar väl. Ty allt måste manifesteras, även de dystraste ting: ”Ve den människa, genom vilken förförelsen kommer,” ”men Förförelser måste ju komma. Konstnären och den människa som är helt och fullt människa, som lever för något måste först ha offrat sig själv, hela hans liv är inget annat än en väg mot detta.
Och vad ska man nu manifestera? Det lär man sig i tystnaden.
2. Läs om fotnot 1.