Innehåll
HJÄRNKONTOR
HUYSMANS BULJONG
/ Kristoffer Leandoer
ALLTSÅ VAR KAFKA ÄNDÅ REALIST GEORG LUKÁCS OCH REALISMEN
/ David Brolin
DET PARTIKULÄRAS KRAFT OM FRÄMMANDE BRÖLLOP, KLASSHAT OCH SANNING
/ Katji Lindberg
LÅT INTE DEN HÄR STAN PLÅGA LIVET UR DIG, MONA
/ Anneli Jordahl
SEVEN-UP OCH SOLKRÄM OCH BILLIGA SEMESTRAR MED SKAL PÅ
/ Björn Larsson
OM BREIVIK, PSYKIATRIN OCH DET INSTRUMENTELLA FÖRNUFTET
/ Fredrik Bernholm
DET GRÅTANDE BARNET
/ Lisa Modée
MEHEDEBY REVISITED
/ Margareta Klingberg
EMILYSVITEN
/ Göran Greider
STÄDER I FÄRG
/ Amy Lowell/ översättning Alan Asaid
66 DÖDA
/ Marja-leena Sillanpää
AVDELNING – – – – – –
/ Macarena Dusant
EN UTOPISK VERKLIGHETSFLYKT
/ Tove Bengtsson
BILDEN SOM GESTALTAD VÄRLDSÅSKÅDNING
/ Bengt Jahnsson-Wennberg
DRÖNARE KORSAR GRÄNSEN – OM TRANSNATIONELLA RÖRELSER I KRIG OCH KONST
/ Sanna Samuelsson
Omslag: Bring new life to Anna Freud (# 6) på the kitchen, Nyc 30 mars 2012, Marja-leena Sillanpää Foto: Leif Elggren
Hjärnkontor
Hur återger man verkligheten så naturtroget som möjligt? Symbolisterna kritiserade realisterna för att de missade vår inre natur: drömmens och våra önskningars verkligheter. Så fick symbolisterna i sin tur höra att de var världsfrånvända och inte nog tog hänsyn till hur yttre skeenden påverkar vårt inre. Dock, varje gång en konstriktning vänder sig från det realistiska, måste det väl i någon mån vara för att kunna närma sig verkligheten på nytt, men via en annan del eller en annan aspekt av den, som kanske bara är synlig från en ny, ännu inte skådad vinkel?
Vägarna att gå vid gestaltande är många, var och en leder till något på bekostnad av något annat. Självbiografins anspråk på sanning kan göra att åtskilligt förbigås eller förvrängs. Det uppdiktade innebär då en möjlig väg till större realism. Sprids jaget ut på olika alteregon kanske inte ens författaren själv märker vad han säger och når en uppriktighet som bara är möjlig bortom det ens självkritik kan se.
En särskild sorts självporträtt skapas också när vi avbildar någon annan, kanske extra tydligt inom dokumentärfotografiet då fotografen med sitt objektiv möter en annans blick. Via ett vänligt leende, ett nyfiket ögonkast eller en avvaktande hållning ser vi hur fotografen har uppfattats.
Vad händer med berättelsestrukturen när vi tillåts interagera i den? Blir den mer sann då? Eller bara ännu en form av passivitet. Nya tiders krigsspel har nämnts när man letat orsaker till händelser då en gärningsman urskiljningslöst mördat främmande människor.
Parallellt har ett annat fenomen debatterats. Via en dataskärm kan en amerikansk drönarpilot stationerad på en militärbas i USA avrätta en utpekad terrorist i Afganistan. Oftast har dådet föregåtts av en längre tids spaning där piloten följt sitt tilltänkta mål och upplevt att han nästan lärt känna den han till slut ska döda via en knapptryckning. Det är inte ovanligt att piloten efteråt drabbas av posttraumatisk stress, vilket aldrig händer de överordnade som fattat de egentliga besluten. De har en mer objektiv bild av målet än den subjektiva som drönarpiloten lyckats skapa sig via dataskärmen.
Vår världsbild formas av ett ständigt pågående samtal. Det är en i djupaste mening politisk diskussion. Beroende på vad vi är uppkopplade mot förs den på skiftande språk: via nyhetsbilder på vår dator, lyriken i en poplåt, en diktsamling, eller kanske rentav en essä i en tidskrift.
Välkommen till slaget om verkligheten.
