Av: Staffan Kling
Det var en sensommardag 1963, det år jag skulle fylla nio i december. Platsen var en badstrand vid Lule älv i Boden. I vanlig ordning satt jag uppflugen likt en gosseversion av ³den lille Havsfrue³ på ett stort stenblock, vilket detta var före de sista kraftverksbyggena som sedermera kom att dränka hela stranden stod precis vid vattenbrynet. Stenen var mäktig, cirka två och en halv meter hög, med en bred bas som succesivt smalnade av uppåt så att det ändå återstod en bekväm yta på toppen att sitta på. Den var dessutom min och ingen annans. Det hade jag sett till, rikt utrustad med både omedgörlighet och oförsonlighet, som jag var. Jag kan inte påminna mig att någon framhärdade i att göra mig ”rangen” stridig, trots att det överväldigande antalet jämnåriga var långt starkare än jag. Bad, diverse vattenlekar och andra barnsligheter tyckte jag mig ha vuxit ifrån. (Jag slutade överhuvud taget tidigt att leka. Sannolikt sammanhänger detta med att jag aldrig någonsin lyckats uppamma ens ett uns intresse för sport, och att ”leklynnet” sublimerats i konst och litteratur.)
Strömmande vatten hör närmast arketypiskt samman med såväl tid som tidlöshet på ett paradoxalt vis, vilket många mytiska urkunder liksom en myckenhet poesi vittnar om. Tidlöshet i sin tur förknippas dels med salighet, dels med skönhet, och skönhet med kontemplation. Försatt i ett kontemplativt tillstånd, satt jag helt enkelt på detta stenblock och såg älvens starkt strömmande vatten passera. Så tillvida var denna sommardag andra sommardagar lik, detta år liksom året innan.
Det är då mitt i denna absorberande fridfullhet det händer; plötsligt säger en röst inifrån eller utifrån kommande är lika ovetbart som ovidkommande: ”Hittills har allt varit ganska bra, från och med nu kommer allting att bli allt sämre”.
Det var ingenting mindre än en uppenbarelse; alltså till karaktären mer en insikt låt vara en icke-kognitiv sådan än en känsla. En uppenbarelse besläktad med religiösa mystikers, vilket jag senare i vuxen ålder förstått, då jag läst texter av såväl kristna som mystiker av andra konfessioner. Men här finns också ett viktigt förbehåll att göra. Ingenting i min upplevelse har minsta beröringspunkt med företeelser såsom ”Gud”, ”hinsides”, ”kosmisk Harmoni” el. dyl. frekvent florerande i den metafysiska branschen. Det förhåller sig i absolut bemärkelse tvärtom. Jag hade en upplevelse av bottenlös meningslöshet, icke av ”mening”. Sidoordnad den centrala pessimismen i denna ”intuition”, fanns också en glasklar förnimmelse av tillvarons ofantligt absurda mekanik; determinismen tog konkret gestalt. Liksom Edvard Munch upplevde ångestens skri i själva naturen, förnam jag med eftertrycklig konkretion den absurda intigheten, all strävans futilitet, ur själva det absoluta Intet. Och för att i preventivt syfte ta den allestädes närvarande ”vän av ordning” och hans städse åberopade ”common sense” (som må vara ”common”, men knappast ”sense” i något intellektuellt redbart sammanhang) i örat handlar det förvisso icke om vad som är subjektivt eller objektivt. I erfarenheter av den här arten sammansmälter subjektiva och objektiva element till ett odelbart helt.
Ett är emellertid säkert: vad jag upplevde på den där stenen den där sommardagen för över fyrtio år sedan, har allt framgent satt sin prägel på mitt liv. Kanske inte alltid i någon mer eller mindre ”aktiv” bemärkelse, men som en grundton, en resonansbotten. Jag har förblivit melankoliker, en melankoli som är konstitutionell, endast avbruten av sporadiska djupdykningar i det Hades, som diagnostiseras som depression. Häri ligger ingalunda något med naturbunden nödvändighet patologiskt: det kan faktiskt vara så att jag och mina själsfränder nått en insikt som är förborgad för alla dessa omkringrusande, ständigt optimistiskt projekterande ”handlingsmänniskor”, för vilka reflektion är ”slöseri med tid”, d.v.s. en sekulariserad dödssynd, vars rastlösa verksamhetsbegär snabbt och säkert håller på att göra vår planet obeboelig. Och då avser jag inte bara miljöförstöring i fysiskt avseende. Melankolin betraktas sedan gammalt som det filosofiska temperamentet, pessimismen är dess form, dess intellektuella frukt. Tillsammans med skepsis en nära ”släkting” finns här en oerhörd kritisk potential, tillämplig på livets alla områden, eftersom vi utsätts för bedrägerier överallt, enkannerligen är bedrägeriet satt i system politiskt, ekonomiskt, massmedialt och religiöst. Pessimisten är orubblig härvidlag, och låter sig därför svårligen luras av löften, men heller inte suggereras av indignationskampanjer. Moralisk förtrytelse är pessimisten främmande, ty han utgår från att människor saknar moral. Det enda den klassiske pessimisten aldrig kan acceptera är dumheten. Läser man Schopenhauers utfall mot olika exponenter för detta intelligensmässiga lyte i all synnerhet då det gäller högt uppsatta personer behöver man inte sväva i tvivelsmål om den höga värdering den pessimistiska traditionen tillmäter intellektet. Fattas bara annat: intellektet är ju kritikens säte.
Pessimismen är aristokratisk, något som på intet vis har med något så fånigt som börd att göra. Den är däremot i själva sin rot exkluderande, och därmed självfallet exklusiv. Ty i sista hand, är det inte vi själva som väljer livs- eller världsåskådning, utan det är erfarenheterna och omständigheterna, historiska, litterära och konstnärliga, men framför allt personliga som om än inte snöpt privata, vilket disponerar för det autistiska vi i ”social” mening kan se hos diverse sekter får oss att dra slutsatser om hur tillvaron är beskaffad. Häri ligger jag nära teologen och filosofen Friedrich Schleiermacher. Men samtidigt är vi varken rön för vinden, eller viljelösa kräk. I sista hand blir pessimisten stoiker. Han räknar kallt med att livet är en permanent förlustpost. Att man till sist obönhörligen förlorar också själva livet. Tanken att man alls skulle kunna vinna något hör till spelarens besynnerliga psykopatologi. Varje ”seger” är skenbar och vinns till priset av förluster, som inte sällan är större. Följaktligen lever vi på ett sluttande plan, alls inte märkbart i tjugoårsåldern, men nog så påtagligt för mig, snart femtio; åldrande, sjukdom och död den treenighet i vilken Buddha sammanfattade livet. Den omtumlande upplevelse den lille pojken hade där på stenen vid Lule älv kanhända kan te sig osunt brådmogen, men jag kan försäkra att den hjälpte ynglingen, liksom den nu medelålders mannen med samma namn, att inte hysa alltför stora förväntningar på livet. Det ligger strategi i detta.
Dessvärre är förhoppningar något sådant som folk i gemen givetvis i all välmening pådyvlar sina barn. De borde veta bättre; att förväntningar och förhoppningar gärna förvandlas till ok att bära på axlarna, till besvikelse självfallet, men också till ångest och i förlängningen desillusion. Det sistnämnda måste emellertid ses som ett friskhetstecken, som en ny början av realitetsgrundat varseblivande, tänkande och – i någon mån kännande. Fastän allt talar för motsatsen lever vi nu i en tid och ett samhälle där optimismen snarast är påbjuden. Att hävda denna motsats, att allt deklinerar, fortskrider i förfall, är mer än att svära i kyrkan, det är ett slags mentalt landsförräderi. Må så vara, det finns ändå inget hopp. Inte i längden. Det lärde mig pojken på stenen. Som William Wordsworth uttryckte det: ”Barnet är mannens fader”.