Nummer 104: Djuna Barnes

100 kr

Kategori:

Innehåll

HJÄRNKONTOR

DJUNA BARNES OCH LÄSAREN
/ Anna Qvist

DJUNA BARNES, VÄXEL­SÅNGEN OCH KUNGLIGA BIBLIO­TEKET
/ Ingrid Svens­son

UNG DAM MED CELLO
/ Einar Heckscher

ENSAM­HET I MEGALOPOLIS
/ Folke Isaksson

ur MATERIAL
/ Marie Silkeberg

DJUNA BARNES SKRIVER BILDER
/ Irina Lazarescu

DE MOTBJUDANDE KVINNOR­NAS BOK
/ Djuna Barnes

DJUNA, DAG OCH DIALOGTEMAT
/ Marie Palmqvist

NATTENS SPRÅK
/ Ebba Bandh

VOGUE ON BRASSAÏ
/ Katarina Elvén

TEXTEN SOM DEN SER UT NU
/ Björn Larsson

Omslag: Annika von Hausswolff. Omslag baksida: Little Djuna, Big Djuna av Djuna Barnes.

 

Hjärnkontor

”Unge man”, säger Djuna Barnes till intervjuaren över ett glas juice i New York en stekhet sommardag 1963; ”vad vill ni mig egentligen?” I Folke Isakssons beskrivning av mötet, som här publiceras för första gången på nästan femtio år, får vi en skymt av författaren och tecknaren ifrån den tiden då hon bodde i en enrummare i en återvändsgränd i Greenwich Village.

Två år tidigare hade Djuna Barnes pjäs Växelsång spelats på Dramaten i Stockholm. Det stiliserade dramat, som beskriver vad som händer när dialog inte längre är möjlig och alla talar förbi varandra, hade översatts av Dag Hammarskjöld (för övrigt av en av Djuna Barnes stora idoler jämte Marilyn Monroe). 60-talet var en tid av stora förändringar, och pjäsens tema kändes relevant för FN-ambassadören Hammarskjöld som lätt kunde överföra den till ett globalt perspektiv. Ingrid Svensson berättar om hur det gick till när Växelsången översattes och gick upp på teatern i Sverige. Marie Palmqvist tar en titt på pjäsens dialogtema utifrån en religionsfilosofisk infallsvinkel.

Författarens fråga till Isaksson i New York 1963 är fortfarande giltig: Vad är det vi söker när vi närmar oss Djuna Barnes? Är det den ibland hänsynslöst insiktsfulla människoskildraren? Anna Qvist berättar om en konstnärspersonlighet av modernistiskt snitt. Är det kvinnoporträtten i De motbjudande kvinnornas bok? Maya Maldonados inkännande översättning av denna klassiker är den första som gjorts på svenska.

Är det den existentiella desperationen i Nattens Skogar? I sin analys av romanen beskriver Ebba Bandh beröringspunkterna med John Donne och de metafysiska 1600-talspoeterna, och visar att det är metaforerna och de förtätade beskrivningarna av stillastående ögonblick snarare än en klassisk romanstruktur som karaktäriserar berättandet. I sin genomgång av Barnes karriär som tecknare är Irina Lazarescu lite inne på samma spår. Tillsammans med en vän försöker hon rekonstruera en scen i Nattens skogar, men stöter på problem. Situationsbeskrivningarna framstår som emblemartade. Lite som vissa av Barnes teckningar med andra ord?

Djuna Barnes var dessutom en flitig novellförfattare. Einar Heckscher, som översatt ett flertal av berättelserna till svenska, bjuder på en personlig beskrivning av sin egen relation till författarskapet. En provkarta på favoritcitat dessutom.

I numret finns också några inslag som öppnar lönndörrar mot svårupp­täckta vrår av Djuna Barnes-världen. Annika von Hausswolffs omslags­foto­grafi skildrar kvinnlig kreativitet i nutid och dåtid. Prickarna i hennes verk tar fasta på prickarna i författarens schal på det närmast ikonografiska porträttet från 30–talet. Marie Silkeberg presenterar sex sidor ur sin bok Material som kommer ut i höst. Katarina Elvéns collage är en tolkning av vad Djuna Barnes såg när hon rörde sig på Paris gator och sökte efter sin älskade. Björn Larssons prosastycke Texten som den ser ut nu är en skild­ring av skrivprocessens dialoger. Ja, vad söker vi, egentligen?