Av: David Foster Wallace
Översättning: Alva Dahl
Okej, den här är störd. Det var ett par år sedan, och jag var 19, och på väg att flytta hemifrån, skaffa mig något eget, och en dag när jag håller på med det minns jag plötsligt det här att min pappa viftade med kuken i ansiktet på mig en gång när jag var liten. Minnet bara ploppar upp från ingenstans, men det är så detaljerat och verkar så stabilt att jag är helt bombsäker på att det är sant. Plötsligt vet jag att det verkligen hände, och det var ingen dröm även om det var bisarrt stört på det där sättet som drömmar är. Såhär är det plötsliga minnet. Jag var runt 8 eller 9, och jag satt själv nere i vardagsrummet i källaren efter skolan och kollade på teve. Pappa kom ner och kom in i rummet och stod framför mig, typ mellan mig och teven, utan att säga något, och jag sa ingenting. Och utan att säga någonting tog han ut kuken, och började liksom vifta den i ansiktet på mig. Jag minns att det inte var någon annan hemma. Jag tror att det var på vintern, för jag minns att det var kallt nere i källaren, och jag satt med mammas tevefilt runt mig. En sak som gjorde hela händelsen med pappa som viftar med kuken åt mig därnere så störd var att han, under hela tiden, inte sa någonting (jag hade kommit ihåg det om han hade sagt något) och i minnet fanns ingenting om hur han såg ut i ansiktet, liksom vad han hade för ansiktsuttryck. Jag minns inte om hans ens såg på mig. Allt jag minns är kuken. Kuken liksom krävde hela min uppmärksamhet. Han bara liksom viftade den i ansiktet på mig, utan att säga någonting eller ge ifrån sig minsta förklaring, skakade den ungefär som man gör när man är på toa, när man liksom skakar av den, men det var, också, någonting hotfullt och lite retsamt med sättet han gjorde det på, minns jag, också, typ som om kuken var en knytnäve som han höll fram emot mitt ansikte liksom för att testa om jag vågade säga något, och jag minns att jag satt insvept i filten och inte kunde resa mig eller flytta mig ur vägen för kuken, och det enda jag minns att jag gjorde var att såhär röra huvudet runt runt, för att försöka få bort den ur ansiktet (kuken). Det var en sådan där helt bisarr händelse som är så störd att det känns som att den inte händer, till och med när den händer. De enda gångerna jag ens hade skymtat pappas kuk förut var i omklädningsrum. Jag minns att mitt huvud liksom rullade runt runt om alltihop, på nackkotorna, och att kuken liksom följde efter mig hela vägen runt, och att jag hade helt bisarra tankar i skallen när han gjorde det, som att ”Nu rör jag mitt huvud som en orm” osv. Han hade inte stånd. Jag minns att kuken var en aning mörkare än resten av honom, och stor, med en stor ful blodådra ner längs ena sidan. Den lilla hålsaken i slutet såg uppspärrad och arg ut, och den öppnade och stängde sig lite när pappa viftade på kuken, som han fortsatte hålla sådär hotfullt i ansiktet på mig var jag än gjorde av huvudet. Det är minnet. När jag hade haft det (minnet) gick jag runt i mina föräldrars hus i en dimma, i, som, ett töcken, helt skakis, utan att säga något om det till någon, och utan att fråga någonting. Jag vet att det var den enda gången någonsin som pappa gjorde något sådant. Det här var när jag höll på att flyttpacka, och gick runt i affärer och frågade efter gamla bananlådor. Ibland gick jag runt i mina föräldrars hus som i ett chocktillstånd och kände mig helt störd. Jag kunde inte sluta tänka på det här plötsliga minnet. Jag gick in i mina föräldrars rum, och ner i källaren. Vardagsrummet därnere hade en ny hemmabioanläggning, i stället för den gamla teven, men mammas tevefilt låg fortfarande där, utbredd över ryggstödet på soffan när den inte användes. Det var fortfarande samma filt där som i minnet. Jag kunde inte sluta tänka på varför pappa skulle göra något sådant, och vad han kunde ha tänkt på, liksom, vad det kunde ha betytt, och försökte minnas om han hade haft något särskilt ansiktsuttryck, visat några känslor, när han gjorde det, i ansiktet.
Nu blir det ännu stördare, för till slut, den dag pappa tog ledigt halva dagen, och vi gick ner och hyrde en skåpbil som jag skulle kunna packa och flytta ut med, då, till slut, i bilen, på väg hem från uthyrningsstället, tog jag upp det, och frågade honom om minnet. Jag frågade honom rakt ut. Det är liksom inte som att det finns ett sätt att sådär stegvis föra in samtalet på något sådant. Pappa hade betalat hyran för bilen med sitt kort, och det var han som körde hem den. Jag minns att radion i bilen inte fungerade. I bilen, som en blixt från (ur hans perspektiv) klar himmel, berättar jag plötsligt för pappa att jag helt nyligen kommit att minnas den där dagen när han kom ner och viftade sin kuk i ansiktet på mig när jag var liten, och jag typ beskrev vad jag mindes lite kort, och frågade honom: ”Hur fan tänkte du?” När han fortsatte att bara köra bilen, och inte sa någonting eller gav mig något gensvar, stod jag på mig, och tog upp händelsen igen, och ställde samma fråga igen. (Jag låtsades som att han kanske inte hade hört vad jag sa första gången.) Och det pappa sedan gör – vi sitter i bilen, kör på en kort raksträcka på väg hem till mina föräldrar, så att jag kan börja flytta hemifrån – han vänder, utan att lyfta ett finger från ratten eller röra en enda muskel utom i nacken, vänder huvudet om för att se på mig, och ger mig den här blicken. Det är ingen förbannad blick, eller förvirrad som om han inte tror att han har hört rätt. Och det är inte som om han säger ”Vad fan är det med dig” eller ”Ut härifrån på en gång din jävel” eller någon annan av de där sakerna som han kan säga när man märker att han är förbannad. Han säger inte ett ord, men den här blicken säger verkligen allt, som om han bara inte kan fatta att han just hört mig haspla ur mig den här dyngan, som att han inte tror ett ord av vad jag har sagt, och är helt äcklad, som att han inte bara aldrig i livet skulle ha viftat sin kuk åt mig utan anledning när jag var liten men att bara faktumet att jag fan ens kunde föreställa mig att han skulle ha viftat sin kuk åt mig och sen, liksom, tro att det var sant och sen komma och liksom, i hans närvaro i den här hyrbilen, typ anklaga honom. Osv. osv. Blicken han reagerade med och riktade mot mig i bilen när han körde, efter att jag hade tagit upp minnet och frågat honom rakt ut om det – den var droppen som verkligen fick bägaren att svämma över, vad gällde pappa. Blicken han fick och långsamt riktade mot mig sa att han skämdes å mina vägnar, och skämdes för egen del över att ens vara släkt med mig. Föreställ dig att du var på en stor, flott kostymmiddag eller idrottsbankett med din far, och att du, typ, plötsligt bara klev upp på bankettbordet och satte dig på huk och sket rakt ut på bordet, rakt framför näsan på alla middagsgästerna – det här är blicken din far skulle ha fäst på dig när du gjorde det (sket). Det var då, på ett ungefär, i bilen, som jag började känna att jag skulle kunna döda honom. Under ett ögonblick kände jag att jag önskade att bilen kunde bara öppna sig och svälja mig hel, så mycket skämdes jag. Men bara en bråkdels sekund senare kände jag att jag var så in i helvete förbannad att jag skulle kunna döda honom. Det var så stört – själva minnet gjorde mig inte, just då, förbannad, bara skakis, som i ett chockat töcken. Men, i bilen den där dagen, det att pappa inte ens sa någonting, utan bara körde hem till huset i tystnad, med båda händerna på ratten, och det där ansiktsuttrycket han fick av att jag hade frågat om det – det gjorde mig helt asförbannad. Jag har alltid trott att det där med att man ser ”rött” när man är förbannad var en metafor, men det är på riktigt. När jag hade packat in allt mitt skräp i bilen flyttade jag, och sedan kontaktade jag inte mina föräldrar på mer än ett år. Inte ett ord. Min lägenhet, i samma stad, låg bara kanske tre kilometer bort, men jag gav dem inte ens mitt telefonnummer. Jag låtsades att de inte fanns. Jag var så äcklad och förbannad. Mamma hade ingen aning om varför jag inte hörde av mig, men jag tänkte verkligen inte nämna ett ord om saken för henne, och jag visste, så jävla säkert, att pappa inte skulle säga något till henne om saken. Allt jag såg fortsatte vara en aning rött i flera månader, när jag hade flyttat ut och sagt upp kontakten, eller i alla fall lite rosaaktigt. Jag tänkte inte på minnet av pappa som viftar kuken i ansiktet på mig som liten särskilt ofta, men det gick knappt en dag utan att jag kom att tänka på blicken i bilen han gav mig när jag tog upp saken igen. Jag ville döda honom. I flera månader övervägde jag att gå hem till dem när ingen annan var där och spöa honom. Mina systrar hade ingen aning om varför jag inte hade någon kontakt med mina föräldrar, och sa att jag måste ha blivit knäpp, och hade krossat mammas hjärta fullständigt, och när jag ringde dem var de arga för att jag helt hade sagt upp kontakten utan att förklara någonting, men jag var så förbannad att jag visste att jag skulle dö utan att någonsin säga ett ord om saken. Det var inte det att jag var för feg för att säga något om det, jag var bara så jävla psykad av hela grejen, det kändes som att om jag någonsin nämnde den igen, och fick minsta lilla blick av någon, så skulle något helt fruktansvärt kunna hända. Nästan varje dag såg jag framför mig att pappa, när jag gick hem för att spöa honom, skulle fråga om och om igen varför jag gjorde det, och vad det betydde, men jag skulle inte säga ett ord, och inte heller skulle jag ha något särskilt ansiktsuttryck eller visa några känslor medan jag spöade skiten ur honom.
Sedan, alltmedan tiden gick, började jag, lite i taget, komma över hela saken. Jag visste fortfarande att minnet av att pappa viftade kuken åt mig i vardagsrummet var verkligt, men jag började, lite i taget, inse att bara för att jag mindes händelsen, betydde inte det, nödvändigtvis, att pappa gjorde det. Jag började förstå att han kanske hade glömt hela händelsen. Det var möjligt att hela händelsen var så störd och oförklarlig att pappa, psykologiskt, förträngde den ur minnet, så att när jag, som en blixt från (ur hans synvinkel) klar himmel, tog upp saken med honom i bilen, hade han inget minne av att någonsin ha gjort något så bisarrt och oförklarligt som att komma ner och hotfullt vifta sin kuk åt en liten unge, utan trodde att jag hade fått en mental härdsmälta, och såg på mig med fullständig avsmak. Det var inte som att jag helt trodde på att pappa inte kunde minnas det alls, men mer som att jag började erkänna, lite i taget, att det var möjligt att han förträngde det. Lite i taget började det verka som att om det är någonting man kan lära sig av ett sådant där stört minne så är det att vad som helst kan hända. När året hade gått hade jag kommit till det stadium i min inställning till det hela att jag tänkte att om pappa var beredd att glömma bort hela grejen med att jag tog upp minnet av händelsen i skåpbilen, och aldrig nämna det, så var jag beredd att glömma hela grejen. Jag visste, utan någon som helst jävla tvekan, att jag aldrig skulle ta upp saken igen. När jag hade nått den här ståndpunkten om hela grejen var det runt början av juli, precis före fjärde juli, vilket också är min yngsta systers födelsedag, så jag ringer, som en blixt från (för dem) klar himmel, hem till mina föräldrar och frågar om jag kan följa med ut och äta på min systers födelsedag, och möta dem på den restaurang de alltid bjuder min syster på när hon fyller år, för hon älskar den (restaurangen). Den här restaurangen, som ligger i centrum i vår stad, är italiensk, rätt dyr, och mestadels inredd med mörkt trä, och menyerna är på italienska. (Vår familj är inte italiensk.) Det var ironiskt att det var på den här restaurangen, och på en födelsedag, som jag skulle återuppta kontakten med mina föräldrar, för vi hade, när jag var liten, som en tradition att det här var ”min” restaurang, som jag alltid fick gå på när jag fyllde år. På något sätt fick jag, som liten, för mig att den drevs av maffian, som jag var helt uppslukad av, när jag var liten, och jag tjatade alltid massor på mina föräldrar så att de åtminstone tog med mig dit när jag fyllde år – fram tills jag, lite i taget, medan jag blev äldre, växte ur den, och sedan, på något sätt, gick den över till att vara min yngsta systers favoritrestaurang, ungefär som om hon hade ärvt den. Den har svart- och rödrutiga bordsdukar, och alla kyparna ser ut som maffiaskurkar, och på borden står det alltid vinflaskor med stearinljus nerstuckna i hålet, som har runnit, och stearin i flera färger rinner ner och stelnar över hela sidorna på vinflaskorna i linjer och olika mönster. Jag minns att jag, när jag var liten, var fascinerad på ett skumt sätt över vinflaskorna fulla med rinnande stearin, och hela tiden måste bli tillsagd, om och om igen, av pappa, att inte hålla på och peta bort stearinet. När jag kom till restaurangen, i kostym och slips, var alla redan där, och satt vid ett bord. Jag minns att mamma såg helt entusiastisk och glad ut över att se mig, och jag såg att hon var beredd att lägga hela året som jag inte hade hört av mig bakom sig, hon var bara så glad över att känna att vi var en familj igen.
Pappa sa: ”Du är sen”. Han gav absolut ingen min ifrån sig.
Mamma sa: ”Jag är ledsen men vi har redan beställt, är det ok.”
Pappa sa att de redan hade beställt åt mig, eftersom jag var lite sen.
Jag satte mig ner och frågade med ett leende vad de hade beställt åt mig.
Pappa sa: ”Någon sorts pesto-kyckling-tjosan som mamma beställde åt dig.”
Jag sa: ”Men jag hatar kyckling. Jag har alltid hatat kyckling. Hur kunde ni glömma att jag hatar kyckling?”
Alla såg på varandra en sekund, runt bordet, till och med min yngsta syster, och hennes pojkvän med håret. Det gick ett långt ögonblick när vi alla såg på varandra. Samtidigt kom kyparen med allas tallrikar med kyckling. Sedan log pappa, och lyfte upp och knöt handen på skoj, och sade ”Dra åt helvete.” Sedan la mamma handen på bröstet, som hon alltid gör när hon är på väg att skratta jättemycket, och skrattade. Kyparen ställde min tallrik framför mig, och jag låtsades titta ner och göra en äcklad min, och vi skrattade allihop. Det var fint.