Av: Robert Ulvede
Robert Ulvede, självporträtt, Åbo 2019.
Jag formulerar fortfarande dikter
tyst i mörkret på sängen
i rummet ovanför den stora källaren
Hör orden komma i flöden av kyla och värme
i olika färgnyanser glider de i rytmer
i den stora men nu ibland varma ensamheten
Hör hur de kommer när jag sitter på huk
och knyter soppåsen under diskhon
eller städar något bortglömt hörn
När jag springer i blandskogen på sandåsen
genom den elektriskt upplysta vegetationen
längs spåret i skymningen eller gryningen
eller i snön genom den kompakta ljudlösheten
Hör dikterna anlända pregnanta
som aningen om att det finns en klarare väg vidare
som när alla plötsligt tystnade i hissen
upp till rooftopbaren på hotell Torni i Helsinki
Det är som om jag kopplas upp på poesifrekvensen
får igång poesimaskinen
som farfar när han lätt berusad deklamerade
bland de levande ljusen i trädgårdsnatten
Vägen på och ut från det litterära fältet
Jag gav ut tre diktsamlingar på Gedins förlag. Förlaget antog det första manuset jag skickade in och tog även det andra och det tredje. När Gedins sedan gick upp i Wahlström & Widstrand ville det förlaget inte ge ut de manus jag skickade in. Av någon anledning försökte jag inte med något annat förlag, vilket då kändes helt naturligt men i dag framstår som väldigt konstigt och osjälvständigt. Jag var underligt lojal och troende på något vis. Jag hittade ett av de refuserade manusen när jag städade ur ett sommarhus för något år sedan och blev förvånad över att jag tyckte dikterna var så bra. Hade tänkt på dem som ofullständiga, spretiga och fragmentariska; otydliga och svaga i ljuset från förlagets nej. Hade skämts för dem eftersom de inte blev utgivna. Tänkte inte på den tiden att de inte passade just de här redaktörerna eller förläggaren utan trodde att deras bedömning var riktig. Blir väldigt förvånad nu över att jag litade så på dem. Det var nästan som en religion, kyrka, samfund eller sekt, och som att jag på något oklart sätt var en dålig människa när de tackade nej.
När jag skrev mellan 1986 och 1996, då jag publicerades, hade jag en tydlig ton i dikterna. Sedan började texterna upplösas. De kunde börja i en ton och redan på rad fem hade texten kantrat in i ett annat tonläge. Det som började allvarligt kunde glida in i ironi eller satir och sedan vidare in i stor varm innerlig närhet. Det blev allt svårare att vara en poet, jag började känna mig som flera. Hade en dröm om att jag skulle skicka in texter med jämna eller snarare ojämna mellanrum och att någon på förlaget skulle välja ut och redigera. Att förlaget sedan kunde ge ut böcker av de olika poeterna.
Jag har sedan de sena tonåren älskat att skriva och periodvis skrivit för att stå ut. Det har ofta flödat ur mig när jag satt pennan till pappret eller fingrarna på tangenterna. Alltid i ensamma rum, på adresser i Ängby, Blackeberg, London, Skogås, Gamla stan, Istanbul, Hornstull och i en väldigt kär grekisk hamnstad. Men att redigera, skriva om, skriva om och om igen, och försöka göra hållbara dikter till en samling blev mer och mer påfrestande och mer och mer ointressant. Att dag efter dag och dag ut och dag in befinna sig i tillkortakommandet, i det som inte riktigt ville ta form, i det ofärdiga och i känslan av misslyckande, så långt ifrån den mättade och klara känslan av mening när utkastet skrevs ned.
Jag var förälskad i poesin. I poesivärlden. I min idé och bild av att vara poet. Som riktigt ung, före debuten vid 21 års ålder, trodde jag att om jag fick ut en bok skulle jag börja må mer poetiskt och mitt liv skulle förändras. Jag skulle upptas och bli ett med poesin. Tänkte att jag kunde offra allt på dess altare för att vinna allt jag inte visste fanns men anade och ändå var förälskad i. Ett väldigt starkt romantiskt skimmer som jag sögs in i och själv skapade utifrån vissa behov av mening. Sedan antogs det första jag skickade in till antologin Grupp 86 som var en debutantantologi som gavs ut av W&W. Jag trodde att jag hade hittat hem och att min väg genom livet blivit utlagd. Att mitt liv skulle transformeras genom poesin och den poetiska världen. Att jag skulle uppgå i en drömd gemenskap, i poeternas gemenskap. Att ödet på allvar kommit in på scenen.
Det var min stora livslögn. I svag konkurrens med musikens, fotbollens, konstens och kärlekens inverterade drömda vägar till ett lyckligare liv.
De första recensionerna av min debutbok var en gigantisk bekräftelse. Nästan en hel sida i tidningen. En seriös och sällsynt fin och sökande recension av Björn Gunnarsson i Göteborgs-Posten och som lyfte upp mig, fick mig att känna att någon verkligen respekterade mig och tog det jag skrev på allvar. Ett sällsamt rus att som 22-åring från ganska analfabetiska omständigheter sitta på Kulturhusets café med kanske åtta, tio tidningar som skrev om min bok.
Jag hade ingen erfarenhet av recensenternas konjunkturer och trodde att det var början på något som sakta men säkert skulle stegras när det i själva verket var höjdpunkten som kom direkt. Jag slutade plugga och tänkte att jag hittat min plats och väg. Nu skulle det nya livet börja.
Det som började så lovande blev efter en tid en olycklig kärlek. Jag älskade poesin och min idé om den världen men fick inte min kärlek besvarad. Det blev en olycklig och ojämlik relation som tog på krafterna, och sådana relationer dör ju förr eller senare om man inte är helt masochistisk, vilket jag nästan var, men ändå. Så började den dö efter tre utgivna diktsamlingar, medverkan i några antologier, några dikter i Dagens dikt och ett teveprogram, TV-poesi.
Jag tänker att vad skrivandet mycket handlat om är att jag försökt komma närmare livet och mig själv och att poesin varit en viktig väg till det – att lära mig och lära känna mig själv, plus naturligtvis det lustfyllda, långt före publicerandet och tanken på en litterär karriär.
Vad mer? Narcissismen har delvis avtagit, så även längtan efter att bli sedd av okända, även bekräftelsebehovet. Eller har jag bara stängt ned de sidorna? Att se mitt namn i tidningar var så skönt före de dåliga recensionerna, men även då en bitterljuv känsla av att vara viktig och missförstådd. Det var bättre än det mesta, förutom kärlek, det perfekta tillslaget, musiken som verkligen träffar något djupt och att precis ha startat en lång väg av berusning genom natten på den tiden när jag trodde att det fanns genvägar in till livet.
En annan aspekt av att komma ut med böcker: Jag drog till mig en del människor som ville sola sig i glansen och vara nära en poet. Det var en genväg till middagar, bjudningar och tillfälliga förbindelser om än i liten skala. Det var som om min person åkte snålskjuts på poesin. Det jag sa och gjorde fick i vissas ögon en större och vidare innebörd.
Jag fick friare tyglar och kunde röra mig lite lättare i ett fängelse vars murar ändå blev alltmer solida.
Min osäkerhet och mitt dåliga självförtroende fick hjälp av poesin och publiceringarna. Det var en intressant och bra erfarenhet som fick mig att växa. Jag träffade människor som jag inte skulle ha träffat utan poesin. Vissa är jag djupt tacksam för och andra beklagar jag.
Recensionerna tog på krafterna. Jag var för svag. Har alltid behövt välvilja för att blomma. Ju fler recensioner desto fler synpunkter. När jag sedan skrev satt jag alltmer i en kör av recensenter som kommenterade utkasten.
Vilka recensionsrader minns jag så här en oktoberdag efter 30 år? ”det är lätt att bli sentimental och Ulvede klarar sig inte alltid”, ”utsätter han oss för en stillsam blåsning”, ”blandningen av distans och närhet kan bli viktig när han slutar dyrka sig själv”, ”vi börjar med den blekaste”, ”en sällsynt begåvad debut”, ”ett sken av äkta poesi”, ”en bok att lägga på minnet”.
Har jag slutat skriva när jag formulerar dikterna tyst i huvudet? Ja, eftersom “skriva” etymologiskt syftar på att föra ned tecken. Men texter formuleras oftast i tystnaden i huvudet innan de tecknas ned. Och ofta är det som om skrivandet i sig gör texten.
Vad gör jag istället för att skriva ned dikterna som ibland skriver sig själva i tystnaden på sängen ovanför källaren? Ovanför alla de små rummen med gamla dammiga bortvalda lågstatusmöbler, skokartonger med kärleksbrev från glömda och döda, halvruttna fotbollar och råttbarn som sniffar sig fram. Vad gör jag istället för att göra dikterna klara, istället för att vänta på ja eller nej från förlaget, vänta på recensioner i rädsla och drömmar om storhet, vänta på stipendier och känna mig förfördelad?
När jag levde poetlivet som ung kändes alla andra möjliga livsvägar nästan omöjliga och meningslösa. Varför då egentligen?
Nu köper jag in böcker och lånar ut dem. Bygger små hus, springer genom årstiderna för att hålla saker i schack och få det mentala slagget att upplösas. Ställer upp bokstäver formade till olika namn på muren ned mot den gamla sjöbottnen och skjuter på dem med geväret jag ärvt av farfar. Jobbar i min älskades trädgård, mest med träden, jobbar med henne, mig och oss och med att omsorgsfullt forma orden som kan lyfta stunderna i samtalets mitt eller utkant. Fotograferar ibland nästan maniskt alla människor och köttstycken i saluhallen och på bakgatorna bakom bakgatorna i till exempel Vilnius i ett spritt ljus. Publicerar fotona på olika nätforum.
Istället för att slipa på rader och strukturera strofer går jag sakta genom badhusets ljumma vatten. Tittar länge på skuggmönstren i gryningen. Klyver veden till vintern, klyver träslagens densitet och struktur i lukten av björk, tall, al och gran. Letar efter det som för mig närmare.
Stort tack till poesin. Vare sig den visar sig i en och annan diktsamling, i vardagsprat, texter till och utan musik eller i felsägningarna under den förvånansvärt konstigt spända middagen. Eller var den än visar sig och får närvaron att växlas upp och bli en påminnelse om att livet är större och mer flerdimensionellt än jag någonsin kan ana.