Av: Willy Granqvist
en medelstor sten
nere vid stranden hade
blivit spräckt, nu
sökte sej vågorna och ljuset in
i den några centimeter breda spricka
som uppstått nästan mitt på stenen, jag
gick förbi flera gånger
utan att bry mej så mycket om den, Ójaha,
isens verkÓ, hade jag tänkt bara, men så med ens
kunde jag inte undgå att stanna upp
och titta närmare efter, ljuset
andades på dom uppbrutna kristallerna, jag satte
händerna mot varsin del av stenen och böjde ner
ansiktet tätt mot sprickan, märkte att
ljuset inte nådde värst långt ner, men
strax hade
jag vant mej
och kunde med blicken nå ända till
sprickans botten, samtidigt upptäckte jag
flimret av knyckande rörelser, intensiva
som om det gällde liv eller död, först
tänkte jag att det var ögonen som oroats av
det starka solljuset, men jag kunde inte förneka
ansiktet därinne, som
en känslig pendel, ett ljust och ännu
outvecklat ansikte, vars kropp måste
vara innesluten i den från mitt håll vänstra
halvan av stenen, halsen omslöts av
glindrande kristaller, det såg ut som
dom höll på att dra åt sej resten
av denna varelse, detta foster, vars huvud
långsamt stillnade, som om det fått syn på mej, dess
ögon var klarblåa och inte slutna, dom rymde ett slags
undran, en tvetydighet, när vi betraktat varann
en god stund förstod jag att det var dags
för mej att komma tillmötes, jag kröp
in i sprickan, det var ingen svårighet, jag sa
viskande åt ansiktet därinne att min hud hade
lika många skikt som ett ungefär fyra
månaders foster, och min
benstomme, sa jag, den är mjuk som grässtrån, känn
här på revbenen, men hans händer var ju inte fria så jag
tog själv på mina revben med högra handens fingrar, dom var
verkligen böjliga som grässtrån, jag
sa att då behövde han ju inte
bli oroad av min närvaro, kring
hans huvud flöjlade alger, ljudet av
vatten i oavlåtlig rörelse blev lite påfrestande, men
annars tyckte jag det var fint
därinne, vi kom bra överens och
jag blev mer och mer införstådd med
hur genomskinlig han var, hur
självklara hans hjärnas spröda vindlingar, hur
obönhörligt vi kom varann nära med våra
mycket ömtåliga hudar, jag
märkte dom reflexartade nyanserna
som arbetade i hans ansikte, inifrån
dess kärna, det
dröjde inte länge förrän jag kände
hur min kropp blev utsatt för ett
nästan behagligt tryck, stenens båda
halvor slöt sej åter samman, vi
var därinne, kunde
börja vår färd