The Conversation Piece From Hell

Om när Jeremy Deller flyttade Irakkriget till USA

Av: Sanna Samuelsson

Jeremy Deller: Joy in People. Hayward Gallery, Southbank Centre, London. Photo by Linda Nylind. 19/2/2012.

Mellanöstern är närmare oss nu än någonsin tidigare. Inte längre en avlägsen orient, utan en skådeplats för världens revolutioner, en plats där nya idéer föds. Men även som fortsatt källa till rädsla och skuld. För USA, efter två krig i området inom en tioårsperiod, är det särskilt komplext. Här finns fienden, terrorismen, samtidigt som många genom just krigsföringen har en relation till landet personligen via den amerikanska militären.

Konstnären Jeremy Deller stoppar med mening fingrarna i det infekterade såret i sitt verk It Is What It Is från 2009. Genom att åka på en ”road trip” med ett bilvrak från en bil som använts vid en självmordsattack mot Mutanabi-marknaden i Baghdad, flyttar han våldet från Irak till USA. Med sig hade han en irakisk konstnär, Esam Pasha, som sökte asyl i USA 2005 efter att ha arbetat som tolk åt de amerikanska styrkorna, och den amerikanske pluton sergenten Jonathan Harvey. som tjänstgjorde i Irak under kriget. 

Vraket, som Deller kallat för ”the conversation piece from hell”, placerades under projektets gång på väl valda platser i tio amerikanska städer på sällskapets resa mellan New York och Kalifornien. Verkets undertitel är Conversations About Iraq, och verket består inte bara av objektet, vraket, utan också av de samtal om Irakkriget som fördes med allmänheten. 

För icke-amerikaner finns det något pikant amerikanskt över projektet, vilket Deller säkert inte är omedveten om. Bilen som frihetssymbol i USA, motorvägarna som landets pumpande pulsådror och charmen att i hög hastighet rusa fram, på ett för människan egentligen onaturligt vis: USA har en bilkultur. Är en bilkultur. I USA ser man liksom inte människorna för alla bilar. 

Att dra ett bilvrak från en för USA avlägsen men samtidigt närvarande del av världen efter en ”RV”, en husbil i amerikansk storlek, från norr till söder och öst till väst, genom den gigantiska landmassa som är USA, är helt klart amerikanskt. Bara storleken på projektet är hisnande. Även om projektet kan sägas syfta till att punktera det amerikanska, det självsäkra, det tjuriga, Bush:ska: ”Antingen så är du med oss, eller så är du med terroristerna”.

I den resedagbok som Nato Thompson, curator på Creative Times och med under resan skrev, blir bilden av kriget också mer och mer solkig. Att irakiern som är med på resan, Pasha, vid flera tillfällen kallar amerikanska soldater för legosoldater, eftersom de får betalt och ser uppdraget som ett yrke, skapar en del konflikter. Det verkar såra den amerikanska självbilden och sprider en skugga av meningslöshet över hela krigsprojektet. Thompson skriver den 15 april i dagboken; ”Prostitution, legosoldater, trailers, upprorsmän och jobb” och kallar det för ”de materiella resterna efter krig, liv, sex och kapital”. 

Men kanske handlar det inte om att punktera den amerikanska självbilden så mycket som att sticka hål på status quo. Att konfrontera människor med ett objekt som bär spår av våld. Ett våld som man själv genom sitt land, eventuellt påtvingat andra. Oavsett hur man ser på det är det inneboende våldet i objektet obehagligt. Titeln på verket, It Is What It Is, anspelar på bilvrakets inneboende egenskaper. Olikt många andra konstobjekt är inte vraket i Dellers verk öppen för tolkning. Det går förstås att associera fritt kring dess betydelse, men i grunden handlar det om faktiskt våld. 

Bombade bilar, krockade och på andra sätt förstörda bilar är obehagliga. Även om inga offer syns, så finns det en oundviklig mänsklig aspekt. Bilen tillhör alltid någon. Det är alltid någon som kör en bil, ofta befinner sig flera personer i den. Dessutom kan bilen sägas vara en förlängning av människokroppen. Ett yttre skal som gör saker som vi inte kan göra. En magisk plåtpåbyggnad som gör oss snabbare och starkare än alla djur på jorden. Däri ligger maskinens kraft. Dess förmåga att lyfta oss över naturen och tillåta oss att träda ut ur den. Så är bilen också en kraftfull symbol för det ohållbara. För vår dumhet, för vår övertro till vår egen förmåga. 

En sprängd, förstörd och hopknycklad bil leder tankarna till maskinens motsats: till människokroppar i onaturliga positioner, lemmar som slitits av, blod. Till misslyckande och tragedi. För om bilen ser ut sådär, hur såg då människorna som satt i och runt den ut efter att bomben briserat? 

Samtidigt är den politiska innebörden i vraket inte entydig. Bilen blev inte sprängd av USA, utan av någon som störde sig på det intellektuella center som Mutanabi-bokmarknaden i Bagdad var. Alltså antagligen snarare en konservativ kraft på den irakiska sidan, än en liberaliserande, som USA med sin ”Operation Iraqi Freedom” försökte positionera sig som. Men även det sekteristiska våldet som ökade efter invasionen 2003 har skyllts på USA. 

Projektet genomfördes tillsammans med New Museums i New York och konstorganisationen Creative Times, och kom till skott sedan bilen erbjudits Deller av den holländske curatorn Robert Klüijver. Deller som tidigare funderat på att skapa ett mobilt museum över Irakkriget i USA hade hittat det perfekta objektet. Symboliken är oemotståndlig. Samtidigt är vraket på bilderna så skört, nästan patetiskt, där det ligger som en skallbaggskropp på flaket.

Efter en inledande sexveckorsperiod av Irakkonversationer på New Museum gav sig bilvraket och dess kringresande sällskap sig ut på vägarna. Deller själv har berättat att han innan resan var rädd för att möta aggressiva reaktioner från amerikaner som var pro kriget. Men sättet projektet presenterades på formade konversationerna som visade sig bli relativt lugna och öppna. Störst motstånd mötte de från antikrigsorganisationer, som kritiserade projektet för att inte ta tillräckligt tydlig ställning emot kriget. 

Den öppna attityden och fokus på deltagande kan sägas vara typiskt för Dellers konstnärskap. Många av hans verk har handlat om brittisk populärkultur och hur den speglat Storbritanniens utveckling i stort. Acid Brass från 1997 bestod av ett traditionellt brittiskt brassbands tolkning av acid house-musik. Deller har själv beskrivit hur arbetet med det specifika verket och mötet med publiken fick honom att inse att han inte längre behövde skapa objekt. Han kunde skapa händelser, möten och arbeta med människor. 

Dellers fokus på Storbritannien och dess utveckling under 1900-talet, men även med kollektivt minne kontra glömska, visar sig tydligt i verket The Battle of Orgreave från 2001. Där lät han rekonstruera ett upplopp mellan strejkande gruvarbetare och poliser som ägde rum i den lilla gruvstaden Orgreave i Storbritannien 1984. Genom att använda sig av människor som faktiskt deltog i händelsen när det begav sig rev han upp gamla sår, men skapade även ett tillfälle till att hantera och sortera händelserna för dem som deltog. Genom att skapa en miljö för hågkomst, kunde händelsen tillåtas bli en riktig historisk händelse. Samtidigt kan man ifrågasätta en persons rätt att gräva i och göra sin egen tolkning av en händelse som säkert upplevdes som traumatisk för de inblandade och som skedde för bara några decennier sedan. 

Tidigare i år ägde den retrospektiva utställningen ”Joy in People” med Deller rum på Hayward Gallery i London. I utställningskatalogen berättade han om The Battle of Orgreave och avslöjar att verket inte var tänkt att trösta eller uppmuntra till försoning: ”Jag försökte inte läka det förflutna så mycket som jag försökte gräva upp en ruttnande kropp och ge den en ordentlig obduktion, hur otrevligt det än må låta. Jag var inte intresserad av att hela såren efter strejken som vissa kommentatorer har skrivit eller spekulerat kring: snarare ville jag öppna såren på nytt, och gruvarbetarna som deltog i rekonstruktionen kände till detta, eftersom det hela tiden var en del av våra diskussioner.”

Ett verk som visar Dellers skarpa öga för samtidshistoria är hans So Many Ways To Hurt You (The Life and Time of Adrian Street) från 2010. Verket utgår från ett foto från 1973 där glamwrestlingbrottaren Adrian Street åker tillbaka till gruvan i Wales där han arbetade som 15-åring för att möta sin far, som fortfarande jobbar där. Plutande i full glittermundering med läppstift och mouche bredvid sin sotiga far som klentroget betraktar sin förlupne son, berättar det en hel del om engelsk arbetarklasskultur. Om hur landet parallellt med att vara ett industriland, också var ett land som producerade mycket och extrem populärkultur. Ett samband som kan kopplas till behovet av eskapism i en rätt hård verklighet. Det finns något över det där fotografiet som gör ont i en. Deller beskriver det som efterkrigstidens viktigaste fotografi.

I utställningskatalogen kallar kulturteoretikern Stuart Hall Deller för en konstnär med en distinkt och originell politisk fantasi, men på samma gång för en rätt opolitisk person. ”Intresserad, involverad, nyfiken, berörd och ibland passionerad – ja. Men han tänker inte i ideologiska termer eller använder sig av politiska kategorier som ett sätt att koda vad han vill ha sagt.”

Däri ligger kanske också det provocerande med Deller. Hans ovilja att ta ställning kan sägas vara en position som bara är möjlig för den som är priviligierad nog att inte vara involverad i de ofta känsliga händelserna. I It Is What It Is blir det extra tydligt hur de som är emot kriget blir mest besvikna över projektets ovilja att ta ställning. I St. Louis frågar en man Harvey, den amerikanska militären som var med i projektet, vad som skulle krävas för att han skulle vägra ta order. Harvey svarar ”varje soldat har en skyldighet att vägra genomföra olagliga befallningar” varpå mannen svarar ”Det stämmer, men om kriget i sig självt är olagligt?” 

Men det som provocerade vissa visade sig också vara nyckeln till att få en bredare allmänhet att engagera sig i projektet. Genom att inte själva behöva ta ställning för eller emot skapades en miljö som inbjöd till frågor och samtal. Thompson skrev i projektdagboken den 2 april, när de var på väg mellan Kansas City och Memphis, om just behovet av miljöer att samtala i: ”Det här projektet fungerar eftersom det sätt som frågorna ställs på, eller mer passande, hur ämnet tas upp, rör sig bortom kategorisering på grund av dess angelägenhet. Folk vill diskutera Irak. Folk vill prata med varandra i en offentlig miljö.”

Att skapa miljöer för interaktion och samtal framstår som något av Dellers ständiga tema. Det finns element av risk i det som lockar honom, förklarar han själv i katalogen, där han motvilligt citerar Stalin som ska ha sagt ”Om du har en människa, har du ett problem”, men Deller menar det i en positiv mening. 

USA:s många ansikten visade sig i konversationerna i de olika städerna. Många veteraner, både från Irakkriget men även från Vietnam, kom fram och pratade. Att landet är ett land med en nutidshistoria som präglas av krig, fast på andras mark, är tydligt. Att de sociala problemen i landet ofta inte prioriteras framför krigsföringen skapar ett motstånd, även bland veteranerna. 

I en av konversationerna i New Orleans talar invånaren Ronald Lewis med Pasha, den irakiske man som följt med Deller på resan, om hur New Orleans nationalgarde befann sig i Irak när orkanen Katrina svepte in över staden 2005. När andra länder ville donera hjälp som inte bara bestod av pengar, så tackade den dåvarande presidenten Bush nej. ”USA sträcker alltid ut handen, men om ett annat land vill sträcka ut handen åt andra hållet så är deras svar: vi behöver inte era donationer”, menar Lewis. Trots att staden var i desperat behov av hjälp, var den än kom ifrån. Den problematiska uppbyggnadsprocessen i New Orleans visade sig också ha många likheter med Iraks. Och på båda platserna är uppbyggnaden fortsatt problematisk.   

Det var under en spännande period som It Is What It Is ägde rum. Det var efter att Obama tillträtt, och euforin i USA hade precis börjat övergå i en viss skepsis kring Obamas intentioner och hans möjligheter att förändra utrikespolitiken. Samtidigt var det efter 2008 och början på den stora globala recessionen. Dellers idé om att föra Irak och USA närmare varandra kan också sägas vara en försmak för västs nyfunna intresse för politiska händelser i Mellanöstern, som kunnat ses efter den arabiska våren 2011. 

För även om ”sociala mediers betydelse i arabiska våren”-retoriken troligen är överdriven, så har sociala medier som Twitter och Youtube och medier som Quatarbaserade Al Jazeera revolutionerat västvärldens syn på Mellanöstern. Många av oss har fått upp ögonen för regionen på ett nytt sätt. Kontaktytorna mellan väst och öst har blivit fler. Dellers idé om att tvinga ihop amerikaner med en irakisk medborgare och en sönderbombad bil och på det sättet förmänskliga konflikten känns som en försmak på det som komma skulle. Om vi lyckas förvalta de nyvunna kontaktytorna kan det vara början på något nytt, helt i Dellers anda.

Varukorg
Rulla till toppen