• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    Tribut till Thanatos

    Av: Staffan Kling

    ”Förbannad vare den dag på vilken jag föddes.
    Utan välsignelse blive den dag då min moder födde mig”
    Jeremia 20:14

    I en tid när allt vad sexualiteten beträffar sedan länge är offentligt, ett stående samtalsämne och inte ens kopulation på TV:s bästa sändningstid förmår uppröra, återstår bara döden, och särskilt självmordet som det mest tabubelagda (ORDET TABU TVEKSAMT I DETTA FALL). ”Själv­spillingar” förvisas visserligen inte längre till att begravas i ovigd jord, men detta sammanhänger snarast med den allmänna sekulariseringen av samhället, varvid den i grund och botten magiska skillnaden mellan vigd och ovigd jord upphört att spela roll. Inte heller avrättas någon längre för självmordsförsök, vilket får anses vara ett framsteg för både humanitet och logik. Men fortfarande – kanske i högre grad nu än förr – omgärdas självmord och självmördare av en närmast kompakt tystnad. För självmördaren blir därmed döden dubbel; minnet av honom förträngs. Han har aldrig existerat. Olof Lagercrantz har i dikten ”Agnes Charlotta” på elegiska distika skapat ett epitafium på trots mot denna glömska över systern som endast nitton år gammal tog sitt liv: ”Ingen vårdar min grav och ingen minnes mig gärna, aldrig i dödsrikets natt når mig en levande röst”. Orden är i all sin melankoli synnerligen träffande. Vi har nämligen ett samhälle och en okultur – det finns faktiskt distinktioner mellan kultur och okultur – som skyr allt obehagligt, som tillhandahåller behändiga skygglappar; ett dagismässigt terapisamhälle där allt förvandlas till underhållning. Det började med att kyrka, stat och samhälle avskaffade helvetet i religiösa termer, och gick sedan vidare i takt med det moderna samhällets framväxt till att negligera helvetet på denna sidan döden. Det vittnar om en total brist på realism. Ty mäktigast av allt är lidandet och all vår strävan i egenskap av biologiska varelser går ut på att undvika eller minimera plåga. ”Glädje” och ”tillfredställelse” är i strikt mening negativa ord, d.v.s. de är temporära negationer av det övergripande onda, om än ”lycka” omöjligen kan vara något annat än en chimär. Själv har jag i vuxen ålder upplevt ”lyckotillstånd” blott vid tre tillfällen; när en kull kattungar föddes på min kropp medan jag låg och sov, när jag hade brutit benet och fick morfin på sjukhuset, och när jag vid den goda punschen på en uteservering fick en klar och påtaglig vision av världens undergång. Möjligen bör jag här använda ordet eufori istället för ”lycka”. Samtidigt gäller för mentaliteten i stort, d.v.s. den generella dumheten, den transatlantiska importen ”pursuit of happiness” för norm, rent av för livets essens. Ve, den som misslyckas! Detta gör allting om möjligt än mer absurt, åtminstone för den som sedan barnsben hyst misstro mot allt tal om ”glädje”, ”lycka”, ”salighet” och andra blådunster ur den gängse ”må bra-propagandans” vokabulär. När allt reduceras till tävlan – ”konkurrens” är inte för inte ett liberalt honnörsord – blir självmördaren mer än förlorare. Han lämnar nämligen ”walk-over”, och framstår därmed som en förrädare, en – om man nu motbjudande nog skall framhärda i sportmetaforiken – ”lagsvikare”, som om det funnes något ”lag”. Hotet ur de ”samhällsbevarande” skiktets perspektiv är det möjliga tvivlet, eftersom självmordet ifrågasätter de välanpassades berättigande vare sig de ter sig välvilliga eller inte, eftersom ett självmord alltid innebär ett underförstått underkännande av deras världsbild.

    Och då är tvivel på tillvarons förnuftighet, de sociala konventionernas giltighet, naturens ändamålsenlighet och andra självbevarelsens krimskramsmässiga legitimeringar mer än absurda; de framstår i all sin löjlighet. Skrattet, i synnerhet hånskrattet, är det svåraste för den konventionelle att fördra.

    Självmord är nämligen det mest radikala; ett rungande NEJ! Man har eftertryckligen betackat sig. Asocialitetens triumf och samtidigt individualitetens sista skans. Självmordet överskrider den gräns dit ingen annan djävel når med ”åtgärder”, ”kärlek”, ”omsorg” eller andra mutor. Här är om någonsin jaget Jag; ensamheten, autonomin förverkligad. Naturligtvis talar jag här i förstone om det övertänkta, icke affektmotiverade och intellektuellt eller filosofiskt välmotiverade självmordet (och sådana förekommer, vad än s.k. ”expertis” påstår). I Myten om Sisyfos skriver den franske existentialistiske filosofen och romanförfattaren Albert Camus: ”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet. Då man avgör om livet är värt att leva eller inte besvarar man filosofins grundläggande fråga”. I olikhet mot existentialisterna tror jag visserligen inte på friheten i valsituationer, jag håller varje val för determinerat av varje tidigare val, så att valen blir allt färre allt eftersom livet fortskrider, och friheten med naturbunden nödvändighet krymper, men i självmordet finns åtminstone en glimt av frihet, ett klassiskt ja eller nej. Ty någon frihet hade vi ju inte vid livets andra ände, vid födelsen; det är obetingat föräldrarnas fel att man blivit till. Jag är en varm anhängare av fri abort, eftersom ingen av kvinna född har varit tillfrågad om sin tillblivelse. Som Kierkegaard retoriskt frågade: ”Det börjar med ett födsloskrik, och slutar med ett dödsskri. Hur kan detta vara ett glädjeämne?” Sarkasmen är onekligen ett memento i vår tid av – om man nu djärves tro pressen – grasserande ”babyboomar”. Att folk förökar sig, vittnar bara om en fåfänglig strävan att besvärja döden. Självmordet är åtminstone ett försök att korrigera missförhållandet, eftersom ingenting kan göras ogjort, och därmed är självmordet i en speciell bemärkelse alltid misslyckat.

    Det är givetvis bättre att vara ofödd än att tvingas beröva sig livet.

    Självfallet har suiciden moraliska implikationer. Emellertid är ett obestridligt; Ingen kan kräva av en annan människa att fortsätta leva. Likväl framhärdas det i den allmänna opinionen; ”Livet är en Guds gåva”, är den traditionella kristna uppfattningen. Att betacka sig för denna innebär därför den svåraste synden mot Gud själv. Dante låter därför självmördarna dväljas i andra cirkeln av sjunde kretsen i Inferno, nedanför t.o.m. mördarna, som trots allt ”bara” förgripit sig på andra människor. Detta kan tyckas oss sentida läsare både barbariskt och absurt, men återspeglar troget katolska kyrkans uppfattning. Ingen kan leva utanför sin egen tid. Divina Commedia hör till världslitteraturens yppersta konstverk och tål att läsas ”in its own right”. Visserligen lär en våg av självmord ha grasserat i Florens vid just denna tid; å andra sidan bör senmedeltidens människor varit väl så förtrogna med dråp, mord, krig och pestilens. Döden var vardagsvara. Vad beträffar kyrkans rabiata syn, så kan man anlägga ett nära nog historiematerialistiskt perspektiv på orsakerna därtill. I den allra tidigaste kristenheten var det många som sökte, rent av framprovocerade martyrdöden, eftersom man trodde det var en garanti för och en genväg till paradiset. Detta tog sig sådan omfattning, att präster och biskopar befarade att man snart skulle stå utan församlingar och därför bli onödiggjorda. Vid kyrkomötet i Arles 452 utfärdades ett generellt förbud mot att frivilligt söka döden och hotade med de gruvligaste straff både i denna världen för försök, och i den hinsides för framgångsrika självmördare, och här har vi en av källorna till Dantes uppfattning. En tolerantare syn växte dock fram under renässansen. Poeten John Donne – som dessutom var präst – pläderade i sin skrift ”Biothanatos” 1647 för en humanare attityd till självmordet, men vågade typiskt nog inte publicera den. Essäistikens ”fader” Michel de Montaigne försvarade självmordet med argumentet, att Gud själv gett oss frihet ”att lämna livet när han försätter oss i ett sådant tillstånd att det är värre för oss att leva än att dö.” Notera att Montaigne lägger ansvaret – skulden – på Gud. Onekligen en radikal tanke även i våra dagar.

    Det finns något av en parallell från Grekland på 300-talet f.kr. till den intolerans och räddhåga som talar ur beslutet på kyrkomötet i Arles. Filosofen Hegesias, som byggde sin filosofi på en hedonistisk grund, komplicerade i boken ”Självmördaren” bilden genom att hävda, att lusten är livets mening och därför är döden att föredra, eftersom lidandet med naturbunden nödvändighet överväger i livet. Detta blev för mycket för myndigheterna som riskerade att förlora både skattebetalare och arbetskraft, varför Hegesias rönte sanningssägarens vanliga öde. Först begåvades han med spenamnet ”Peisithanatos”, Dödsövertalaren, sedan förbjöds han att undervisa och att offentliggöra sina skrifter, ett tidigt exempel på censur. I det här sammanhanget drar jag mig till minnes en skrivelse eller promemoria från Socialstyrelsen för vid pass tjugo år sedan, där det hävdades nödvändigheten av kraftåtgärder mot alkoholkonsumtionen eftersom samhället ”förlorar inkomster p.g.a. för tidig död”. Min död är alltså inte – och följaktligen inte heller mitt liv – längre min angelägenhet. Det låter som om man infört livegenskapen. Människan har reducerats till en ekonomisk faktor, ett redskap eller en råvara. Det följer i gamla hjulspår: i det gamla Rom vidtog man åtgärder av varierande slag för att förhindra de förklarliga självmorden bland slavarna, eftersom de var egendom snarare än människor. Självmordet var förbehållet fria män. Samhällets krasshet oavsett system är tidlöst. Samtidigt, och häri ligger paradoxen, etablerade romarna tanken på självmordet som en rättighet, rent av som ett karakteristikum för frihet.

    Generellt hade antikens Grekland och Rom en relativt tolerant syn på självmordet. Man hade inte minst det höga föredömet i Sokrates, som tömde giftbägaren, förvisso dömd därtill, Empedokles, som kastade sig i Etnas krater för att uppgå i elementen och bli ett med naturen, samt Seneca, som lät öppna sina pulsådror i ett varmt bad (en metod som lär vara mycket skonsam), låt vara under yttre hot från kejsar Nero. (TVÅ AV TRE INTE SJÄLVMORD) Inte minst romarna hade, åtminstone tidvis, en mycket vidsynt uppfattning, något som är genomgående för stater med en mer eller mindre militär prägel; den romerska historien är full av härförare som efter ett förlorat fältslag ”kastar sig på svärdet” för att återupprätta sin ära – Mors ultima ratio! Även in i modern tid har denna martialiska hederskodex fortlevt. Efter sin misslyckade statskupp 1889 sköt sig general Boulanger. Att han melodramatiskt nog gjorde det på sin älskarinnas grav torde dock ha framkallat en del hånleenden på tyska officersmässar över ”die Fransosen”, Jag kan vidare erinra om den ryske generalen Alexander Samsonov som efter förlusten vid Tannenberg 1914 drog sig in i tallskogens avskildhet och sköt sig (för Solsjenitsyn i romanen ”Augusti 14” får saken en djupare symbolisk innebörd: generalens självmord blir också Rysslands). Detta gäller flera av de generaler som var inblandade i attentatet mot Hitler 1944. En av dem erbjuder en särskild tragik, kommendanten i Paris Karl Heinrich von Stülpnagel. När han arresterats av Gestapo och kördes i bil mot Berlin, bad han sina väktare att få stiga ur vid Verdun för att en sista gång se sitt gamla slagfält från det förra världskriget. På något sätt hade han lyckats smuggla med sig en pistol, men skottet han avlossade dödade honom inte. I stället blev han blind, och undgick alltså inte straffet, att nödtorftigt hoplappad strypas långsamt, hängd i en slaktarkrok tillsammans med sina medsammansvurna officerskamrater. Allt gjordes för att vanära dem, och här har vi ett konkret åskådningsexempel på kontrasten mellan ära och förnedring, även om slutresultatet är det samma. Det gäller också i civila sammanhang. Den självvalda döden – också under yttre tryck – räddar hedern. Man är sin egen herre. Ingen slav.

    En särpräglad självmordskultur bidrar Japan med, kodifierad i bushido, ursprungligen samurajernas etik. Självmordet, seppuko (något oegentligt kallat harakiri i väst), följer en noggrann ritual, där man efter ett visst mönster skär upp buken, medan en betrodd vän och medhjälpare hugger av huvudet med ett svärd. Det är inte utan, att man kan tala om en självmordets estetik. I vilket fall vittnar det om vilken aktning och omsorg som traditionellt kommer självmordet till del. Också här handlar det om att dö med äran i behåll, men vilken kontrast till västerlandets skambeläggning (eller numera slentrianmässiga patologisering) av självmordet, är inte denna sublimt esteticerande iscensättning av döden? Något av samurajtraditionen lyckades överleva också i den teknologiska krigföringens andra världskrig med de fruktade kamikazepiloterna. Så sent som 1970 genomförde den briljante författaren Yukio Mishima under iakttagande av hela ritualen sitt självmord, praktiskt taget inför världspressens ögon, i protest mot den japanska kulturens förflackning och amerikaniserade trivialisering; en traditionens revolt mot den modernitet, som Mishima fann personligen förnedrande.

    ”Viva la muerte”, var den spanska främlingslegionens stridsrop, som sedan togs upp av den fascistiska falangen. Döda och också dö, i kombination med en speciell sorts fatalism sannolikt ärvd av morerna, som i sin tur utgör en av grundförutsättningarna i den spanska kulturen sedan reconquistans senmedeltid. Så höll sig också falangisternas bittraste motståndare under inbördeskriget 1936-39, anarkisterna, med dödskallar som dekoration på sina svarta fanor. Heroismen, som är ett så markant inslag i spansk litteratur, står inte sällan det renodlade självmordet nära. Kanske är det en utväg i ett land historiskt så genomsyrat av katolicism: offrar man sig undgår man den eviga fördömelsen.

    I själva verket kan den heroiska attityden kamouflera självmordet. Möjligen är jag onödigt misstänksam, men det är inte utan att man kan spåra en livsleda bakom mången karsk hållning. ”Dolce et decorum est pro patria mori”, lyder ett känt citat av Horatius, som vittnar om en åstundan att uppgå i en större sak, att offra sig för helheten och på så vis inympa mening i meningslösheten. Låt vara att poeten Wilfred Owen kommenterade den romerske kollegan med orden ”The old lie”, Owen hade gedigen skyttegravserfarenhet, dekorerad med Military Cross för tapperhet, men hann med att med brutal uppriktighet skildra krigets vardag innan han stupade en vecka före vapenstilleståndet i november 1918. Alla var inte så trakterade av att dö. Omvänt var författaren och utgivaren av den inflytelserika kulturtidskriften Cahiers de la quinzaine, Charles Péguy desto mer entusiastisk: ”Välsignade äro de som dö i stora strider”, lyder en versrad som han skrev 1913 och som kom att framgent flitigt citeras i patriotiska sammanhang. Till hans heder kan sägas, att han dog som han lärde. Han stupade som frivillig underlöjtnant redan den första dagen av slaget vid Marne 1914. Han hade inte hunnit bli desillusionerad som Owen och dennes kamrater i den brittiska s.k. ”skyttegravsskolan,” poeter som Sassoon, Read, Blunden och Graves. Med en viss generalisering kan man säga att den krigiska romantiken och dödskulten punkterades i det första världskrigets mekaniserade masslakter i gyttja och bland ohyra, åtminstone för västvärldens del (inte för inte har första världskriget av somliga historiker kallats ”Europas självmord”, och ett krig som dessutom fick Freud att lansera teorin om ”dödsdriften”). Istället återfinns denna den yttersta självuppoffring idag hos islamistiska självmordsbombare, av allt att döma lika förvissade om att komma direkt till det himmelska paradiset, som de (visserligen pacifistiska) fornkristna martyrerna. På samma gång pacifistiska och politiska självmord kan å andra sidan nämnas; de buddhistiska munkar som brände sig till döds i protest mot den USA-stödda Diemregimen i dåvarande Sydvietnam på 1960-talet, precis som den unge studenten Jan Palach gjorde som en reaktion mot warszawapaktens ockupation av Tjeckoslovakien 1968. Martyrskapet känner inga ideologiska eller religiösa gränser. Här har också vanmakten fått gestalt. Det är den enskilde som tar sitt liv, eftersom han inte kan förlika sig med makten och dess övergrepp, och inte har några maktmedel att ta till i sitt motstånd. Blott sin egen existens att offra.

    I sin banbrytande studie ”Självmordet” från 1897 särskilde sociologen Émile Durkheim tre typer; det altruistiska, det egoistiska och det anomiska självmordet. Jag har vissa reservationer mot sådana renodlingar, sådana typer – motiv är ju sällan renodlade utan tvärtom sammansatta, rent av motsägelsefulla också när de inte kan avfärdas som ”irrationella” – men samhällsvetenskapen är nu hänvisad till att arbeta med generaliseringar. Alltnog, flertalet av ovanstående exempel kan betecknas som mer eller mindre altruistiska, d.v.s. man offrar sig för ”saken”, vare sig denna är fosterlandet, religionen, medmänniskorna eller någon överordnad idé eller princip, politisk, estetisk eller etisk till sin natur. Utan överdrift kan man nog säga, att dessa till övervägande delen är frukten av rationella beslut, låt vara merendels fattade i en irrationell värld.

    Det egoistiska självmordet (jag ogillar termen, ty det låter nästan som om självmördaren kunde dra pekuniär vinning av sin handling) torde å sin sida torde vara det vanligaste, det vi i gemen tänker på. Också detta kan vara otadligt rationellt, t.ex. vid en svår och obotlig sjukdom. Andra anledningar ger sig av sig själva: misslyckanden i karriären, ekonomisk misär, förtal, anhörigas död, social ostracism etc. En särställning – åtminstone i det s.k. ”folkmedvetandet” – intar den ”olyckliga kärleken” som självmordsorsak. Förvisso kan man fråga sig, när ”kärlek” någonsin är lycklig? Det är i viss mån Goethes fel, att fenomenet överhuvud taget vunnit burskap. 1774 kom hans ”Die leiden des jungen Werthers”. Det kan synas obegripligt idag, men denna olidligt känslosamma roman blev en succé, visserligen hade marken beretts av Rousseau och hans känsloskult. Romanen kom också att förbjudas av censuren i flera länder, eftersom myndigheterna befarade en självmordsepidemi. Fortfarande cirkulerar uppgiften att den faktiskt orsakade en sådan, vilket helt enkelt inte är sant; läsande ynglingar nöjde sig i regel med att imitera Werthers klädstil och att sucka och snyfta. Boken fick emellertid många efterföljare, varav somliga rena parafraser, och själva grundidén, olycklig kärlek och självmord, är en till synes outslitlig kombination i sentimentala dussinromaner och Hollywoodfilmer. Det har etablerats som en orsak – verkanmodell i medvetandet hos de fåkunniga, och därmed skyms självmordsprocessens komplexitet och den mångfald av motiv och motsägelser som kan ligga bakom handlingen. Emellertid faller Werthers fall väl innanför Durkheims definition av det egoistiska självmordet.

    Det anomiska självmordet erbjuder däremot en mer intressant och komplicerad bild. Här handlar det om en diskrepans mellan individens förväntningar eller ”förväntningshorisont” och samhällelig verklighet till följd av snabba samhällsförändringar; givna värden blir obsoleta. Inte bara samhället, utan också världen, rent av verkligheten i sig framstår som något nyckfullt och alla hittillsvarande värderingar ter sig flyktiga och oanvändbara. Tillståndet är i konkret mening absurt. Otryggheten blir allenarådande och in träder ett tillstånd av permanent otillfredställdhet: vad man än uppnår eller åstadkommer kan det aldrig vara tillräckligt. Kraven, både de som samhället ställer på individen och de som individen i sin tur ställer på sig själv, kan aldrig motsvaras. I detta har vi något för kapitalismen karakteristiskt med dess konjunktursvängningar, krav på arbetskraftens ”rörlighet” och ”effektivisering” med vidhängande konsumtionshets. Vanmakt och alienation i djupaste bemärkelse blir följden. Människan är inte skapt för detta. För bara ett par, tre generationer sedan levde flertalet människor i denna nu högteknologiserade värld annorlunda; släktled kom och släktled gick, man var förankrad i en lång tradition, som i sin tur var ett med hembygden, rent konkret med torvan man brukade, tiden var cyklisk, samhället organiskt. Vi behöver bara erinra oss gamla ordstäv – i stort sett likgiltigt vilka – så blir vi varse hur mentaliteten förändrats på bara cirka hundra år. Säger man att samhället förlorat vissa kvalitéter, blir man skälld för en reaktionär nostalgiker. Låt gå för det. Men ett sådant medgivande innebär ingalunda att jag anser att allt var bättre förr, bara att man kastat ut ett antal barn med badvattnet, och att historien kunde ha tagit en annan vändning.

    Förutom de invändningar jag tidigare reste mot Durkheims ”typer”, hans alltför renodlade kategorier, kan man påpeka, att han ingalunda stått oemotsagd, inte ens inom sin egen forskningsdisciplin. Dessutom har han genom fokuseringen på samhället helt lämnat det individuella perspektivet därhän. Och det är det individuella, det existentiella som trots allt är av intresse när det gäller något så intensivt och subjektivt mänskligt som självmordet, ty ”ingen saknar någonsin ett gott skäl för självmord”, som den italienske poeten Cesare Pavese skrev innan han tog sitt liv. Till sist handlar det om Hamlets välbekanta fråga: ”To be or not to be.” Det är den frågan man måste ställa till sig själv. Den är sannerligen inte lätt att besvara. Arthur Schopenhauer, den store pessimistiske filosofen, gjorde upp en kalkyl av motsatsparen ont och gott, eller lidande och lust, och fann i likhet med Hegesias att lidandet överväger i livet. Eftersom tillvarons grundprincip, ”Viljan,”är en blind och oförnuftig drift, ytterst manifesterande sig i självbevaralse och fortplantning, kommer all vår strävan ur brist, ur otillfredsställda behov, som innebär lidande. Så snart behoven mättats inställer sig ledan. Livet blir därför en ständig pendelrörelse mellan lidande och leda. Det egendomliga med Schopenhauers tänkande är att det slår bakut vid självmordet, dess – kan man tycka – rimliga konsekvens. Schopenhauer betraktar tvärtom självmordsakten som ytterligare ett uttryck för denna vilja, som en eftergift åt denna blinda drift. Han är dock inte helt kategorisk: ”Man skall i allmänhet finna att så snart som livets fasor når den punkt där de uppväger dödens fasor, kommer en människa att göra slut på sitt liv”. Men dödens fasor erbjuder ett avsevärt motstånd; de står som en vaktpost vid den port som leder ut från denna värld. Kanske det inte finns någon levande människa som inte redan skulle ha gjort slut på sitt liv, om detta slut inte haft en rent negativ karaktär, ett plötsligt hejdande av tillvaron”.

    Den ambivalens som talar ur dessa rader kan jämföras med Hamlets vankelmod inför det oåterkallerliga steget: ”To die – to sleep – To sleep – perchance to dream: Ay, there´s the rub!” Här har vi självmordskandidatens vånda, hans Rubicon. Kanhända döden likväl inte är slutet, utan bara övergången till en annan existens? Kanske en tillvaro än vidrigare än den man står i begrepp att lämna? Dantes fasansfulla Inferno uppenbarar sig för fantasin.

    Att diskutera självmordet innebär givetvis att man rör sig på minerad mark. Och visst, det är ett känsligt ämne. Men om man ens antyder att självmord kan vara berättigade, att det finns rationellt motiverade, intellektuellt klarsynta självmord, då blir resonemanget med ens ytterst kontroversiellt. Jag torde i dagens samhälle trots allt undgå Hegesias öde, men är fullt medveten om att vän av ordning kommer att uppfatta mig som distanserad och känslokall, att jag resonerar cyniskt, rent av raljant. Till det kan man bara säga, att cynism strängt taget bara är, att kalla saker och ting vid deras rätta namn, att vara oklädsamt uppriktig. Vad beträffar det övriga kan jag bara säga att jag avgjort hör till de initierades skara: strax före min artonde födelsedag försökte jag ta mitt liv. Det var förvisso ett valhänt, sett i backspegeln närmast löjligt försök, resultatet av en lång, slingrande process med många motsägelsefulla komponenter, som blott ledde till en tids sjukhusvistelse. Det bestående av fiaskot har däremot blivit att dödsskräcken adderats till livsledan, så att jag under snart fyrtio år oscillerat mellan ångest och depression. Det finns obestridligen stunder då jag förbannar min taffliga hantering av självmordsredskapen då det begav sig. Mycket skulle jag besparats om jag lyckats i mitt uppsåt. ”Tro, hopp och Kärlek”, anbefaller aposteln Paulus i första Korinthierbrevet, som ett slags Coué – metod avant la lettre. Slikt håller naturligtvis inte streck inför verkligheten och de prövningar den består oss med. Det enda oundvikliga i livet är trots allt döden, och självmordet innebär egentligen inte mer än att man går händelserna i förväg. ”Utan idén om självmordet skulle jag ha tagit livet av mig för länge sedan”, lyder en paradoxal aforism av den rumänsk-franske filosofen E.M. Cioran. Därmed antyder han en märkvärdig terapeutisk effekt mitt i allt det meningslösa elände livet har att erbjuda, en bister tillflyktsort, förvisso, och interimistisk. Ett slags stoicism för vår ”postmoderna” tid. Det är – såvitt jag kan förstå – det enda rimliga, det enda möjliga.

    Innehållsförteckning #96-97 Självmord