Publicerad

Varje skiljetecken har en mening

av: Anders Ekström

… jag far till, … till Goda Hoppsudden.
Brev från Otto Landgren till Pontus Wikner, 1863

I den historiska självmordsforskningen har de övergripande perspektiven dominerat. Det finns till exempel en omfattande litteratur om självmordsdiskussionens klassiska tradition, vad som kunde kallas ”the Great Books of Suicide”. Andra historiker har visat att de europeiska lagtexterna länge definierade självmordet som en brottslig handling, och att den formella avkriminaliseringen ägde rum vid olika tidpunkter i olika länder, i de flesta fallen under 1800- och 1900-talen. Flera studier har även beskrivit hur självmordet i äldre tider uppfattades som en synd eller ett brott för att under den moderna epoken i allt större utsträckning förstås som en sjukdomsyttring. Andra diskussioner har handlat om självmordets tabuering och i vilken mån den har avtagit eller tilltagit i olika historiska skeden. Med stöd av siffror ur det förflutna har forskningen även räknat självmördare och försökt uppskatta trovärdigheten i ett äldre och på flera sätt bristfälligt statistiskt material.1 

Men vilken är relationen mellan dessa övergripande aspekter och de kulturella attityder och praktiker som har utvecklats kring självmordshandlingar i mer avgränsade historiska situationer? Och på vilket sätt kan dessa ”mikrohistorier” generellt relateras till vad sociologiskt orienterade historiker brukar beskriva som en ”makronivå”? Hur får vi så att säga dessa ”nivåer” att haka i varandra i den historiska analysen? I historieskrivningen om självmord aktualiseras problemet bland annat i undersökningar av hur lagtexter eller medicinska förordningar omförhandlats och satts ur spel i hanteringen av det enskilda fallet, men genomförda studier av det slaget är sällsynta.2

Det borde hur som helst stå klart att en historieskrivning om hur attityderna till självmord har förändrats inte uteslutande kan utgå från de officiella regelverken. Det borde stå lika klart att lagtexter, regelverk och statistiska tabeller inte uteslutande kan betraktas som dokument över hur självmordsfrågan hanterats i det förflutna. Istället ska också den typen av material förstås som ett sätt att i historiskt specifika situationer tillskriva självmordshandlingen en viss mening och en viss moral. Samtidigt finns det ett grundläggande problem med ett mer kulturanalytiskt orienterat perspektiv eftersom materialsituationen på mikronivån – om vi för ett ögonblick ska hålla fast vid den dikotomin – vanligtvis är mycket besvärlig. Det finns och har funnits otaliga skäl att dölja självmordshandlingar, och materialet är därför inte bara bristfälligt utan sorterat, kodat och förvanskat.3

Berättelser om ett självmord

I en större fallstudie har jag arbetat med flera olika typer av texter för att försöka genomföra ett slags intensivstudie av meningsskapandet kring en enskild självmordsprocess.4 I ett ovanligt rikt material kunde jag följa tolkningarna av ett enskilt självmord under en längre tidsperiod och i flera diskursiva sammanhang. Här fanns den avlidnes brev och dagboksanteckningar, de närmaste vännernas brev och dagböcker, manuskript till gravtal med mera. Därtill diskuterades självmordet i tidningspressen och användes bland annat som ett varnande exempel i kritiken av vissa intellektuella och politiska ståndpunkter. Även i andra sammanhang blev detta självmord en utgångspunkt för kulturkritiska samtidsanalyser, speciellt när en av den dödes vänner framställde självmordsprocessen i några romaner. Jag kunde även följa hur händelserna skildrades i memoarer och minnesböcker, och hur de inblandades beskrivning av självmordet undan för undan förändrades från den gången de hade befunnit sig i självmordets omedelbara närhet.

Den aktuella självmordshandlingen ägde rum strax efter klockan tolv på dagen den 27 februari 1865. Det var året efter självmordets formella avkriminalisering i Sverige. Den avlidne var en ung student i Uppsala, Otto Christian Landgren. Han var född i Västerås i september 1843, men hade tillbringat den största delen av sin uppväxt i Göteborg där fadern arbetade som apotekare. Landgren hade druckit en blandning av vin och blåsyra, och avled två timmar senare omgiven av cyankalieförgiftningens karaktäristiska doft av mandel. 

Enligt tillgänglig statistik var Otto Landgrens självmord ett av tio i Uppsala län år 1865. Samma siffror uppger att antalet självmord var mycket oregelbundet i Uppsala län vid denna tid. Under 1860-talet ska självmordstalet ha varierat mellan 2 och 23 per år, och ingenting tydde på vare sig en konstant ökning eller minskning. Men dessa uppgifter var med all sannolikhet ofullständiga.5 

Uppgifterna om Landgrens dödssätt och tidpunkten för hans död redovisas på ett entydigt sätt i flera olika källor. Men med dessa enkla data tar entydigheten slut. Vad hade föregått självmordet? Vilka var skälen till Landgrens handling? Hur skulle man förstå detta beslut i relation till Landgrens individuella, sociala och kulturella situation? Vad kunde ha hindrat honom? Vilken var vännernas roll i självmordsprocessen? Hur skulle man hantera skuldfrågan? Vilka var självmordets religiösa och filosofiska innebörder? Vilka faktorer i samtiden kunde driva en ung människa i döden? Var självmordet ett brott, en synd, en sjukdomsyttring – eller var det resultatet av ett individuellt beslut som borde accepteras? 

Svaren på dessa frågor varierade. Gemensamt för alla som kommenterade Otto Landgrens självmord var däremot ett oavvisligt meningskrav. Ur de efterlevandes perspektiv krävde handlingen något mer än en förklaring, den krävde att bli infogad i en sammanhållen berättelse som gick utöver den enskilda livshistorien. Denna erfarenhet satte igång en intensiv meningsproduktion omedelbart efter Landgrens död, en kollektiv aktivitet som innebar att självmordet vävdes ihop med en rad olika kulturella och sociala situationer, med de enskilda aktörernas attityder till självmordsfrågan, samt med olika litterära, religiösa och filosofiska diskurser. 

För att karaktärisera denna meningsproduktion, och för att kunna analysera skillnaderna i de olika framställningarna av självmordet, använder jag ordet berättelse. Syftet med detta är först och främst att understryka att det handlade om ett aktivt meningsskapande. Det fanns ingen på förhand given betydelse i vad som inträffat. Berättelsen gav mening, form och sammanhang åt händelserna, och i flera fall skedde detta i enlighet med ett återbruk av slitna stereotyper och dramaturgiska grepp. Till exempel kunde framställningarna av Landgrens självmord återgå på en litterär tradition av självmordsbeskrivningar, och i vissa stunder förstod även Landgren sin egen person och historia genom det förråd av självmordstyper som det förflutna tillhandahöll. 

Att upprätta en berättelse om självmordet var ett sätt att söka konsekvens i vad som skett, att etablera en inre och yttre ordning i händelseförloppet. Detta innebar både en tillförsel och ett avskiljande av mening. Många av dem som sökte en förståelse av Otto Landgrens självmord uppehöll sig ofta vid självmordets outgrundlighet, men de höll på samma gång fast vid att det fanns en följdriktighet att uppspåra. För att undvika missförstånd; detta meningsskapande hade ingenting gemensamt med fiktionen. Berättelserna var allt annat än fria fantasier; de var ett sätt att komma till rätta med en för alla inblandade livsavgörande erfarenhet, och berättelserna kunde inte ha upprättats i relation till några andra händelser. Dessutom var de bundna till de inblandades mycket specifika individuella, sociala och kulturella villkor. 

Däremot hade berättelserna om Landgrens självmord många likheter med en äldre litterär form: moraliteten. Det innebar, för det första, att berättelserna var föreskrivande snarare än beskrivande eller ”återberättande”. För det andra gick dessa berättelser från en enkel och grovt typiserad beskrivning av det enskilda ”fallet” till vidlyftiga slutsatser om självmordets sociala och moraliska implikationer. Detta narrativa mönster präglade beskrivningarna av självmord i många sammanhang under 1800-talet, och ett sätt att förstå detta är att självmordstolkningens syfte snarare var att förmana de levande än att förklara de dödas handlingar och livsval. Dels framställdes självmordet som en varning om en förfelad livsföring, en ”naturlig” följd av ”naturvidriga” förhållanden i den enskilda människans livshistoria. Dels blev självmordet på ett generellt plan ett emblem för en kulturutveckling i nedgång och kris.6 

Den utbredda tendensen att utforma självmordstolkningar som moraliteter måste förstås mot bakgrund av att handlingen i de flesta historiska situationer definierats som en avvikelse. Detta har inneburit att självmordet associerats med andra sociala eller moraliska normbrott, till exempel en avvikande sexualitet, missbruk, kriminalitet eller kontroversiella politiska ståndpunkter. Redan det generella och mycket intensiva meningskrav som självmordet utlöser utgår från att självmordet är ”onormalt” – det är helt enkelt ett sätt att dö som kräver men sällan får en förklaring. Intressant nog definieras också självmordet som en avvikelse i språkets konstruktion, dels eftersom olika värderingar av självmordet är inbyggda i den terminologi som har använts för att beskriva handlingen, dels eftersom språken vanligtvis saknat ett separat ord för självmord och istället använder olika avledningar.7

Varje skiljetecken har en mening

I den här artikeln ska jag ge några exempel på hur en kombination av kulturella villkor, de enskilda aktörernas attityder och en rad litterära förlagor kröp in i beskrivningen av minsta detalj kring Otto Landgrens självmord. Redan några dagar efter den unge studentens död publicerades notiser i flera tidningar som redogjorde för vad som hänt. De första rapporterna publicerades lokalt, sedan följde artiklar i huvudstadspressen som refererade vad man läst i andra tidningar. I de lokala tidningarna Upsala-Posten respektive Upsala beskrevs emellertid både händelseutvecklingen kring och orsakerna till självmordet på olika sätt. 

Enligt Upsala-Posten var de vanligaste motiven till självmord ekonomiskt obestånd eller kärleksbekymmer. Men Landgrens död hade sin bakgrund i ”en dyster och hopplös världsåskådning”. För att antyda vad denna världsåskådning bestod i uppgav tidningen att Landgren i sina studier hade koncentrerat sig på naturvetenskaperna. För de läsare som delade tidningens insyn i samtidens kulturella konflikter var det uppenbart att man därigenom antydde att Landgrens självmord var en följd av att han varit materialist och saknat religiös tro. Med centrum i universitetsstaden pågick under 1860-talet en uppriven strid om de religiösa dogmerna, bland annat gällde det helvetesläran, och Landgrens självmord blev en moralitet över vad kritiken mot den religiösa bokstavstron kunde leda till. 

Tidningen Upsala gav i sin tur en utförlig redogörelse för de timmar som hade föregått Landgrens död. På flera punkter skilde sig denna beskrivning från andra källor, och om orsakerna till självmordet var tidningen osäker. Landgrens ekonomi var god, påstod man, liksom hans relation till sina vänner och den närmaste omgivningen. Troligtvis hade därför självmordet, spekulerade tidningen, ”någon ovanligt excentrisk” bakgrund. 

Dessa tidningar hade med all säkerhet sökt information om händelseförloppet från Landgrens närmaste vänner. Troligtvis var Sigfrid Wieselgren deras källa, en kamrat till Landgren som under längre tid känt till dennes självmordstankar. Wieselgren skulle framställa nya och föränderliga berättelser om vännens död under ett halvt sekel, från tiden omedelbart efter självmordet fram till 1910-talet när han återkom till Landgren i en minnesbok. Han skrev uttryckligen på den dödes uppdrag. I ett testamente hade Landgren uppmanat sin kamrat att använda hans livshistoria i syfte att göra gott. Wieselgren skulle, som Landgren uttryckte det en kort tid före självmordet, bli hans Horatio. 

Att tidningarna hade tillgång till vännernas berättelser om händelseförloppet hindrade inte att de gav självmordet nya innebörder. Genom tendensen att utforma självmordstolkningen som en moralitet sammanfogades Landgrens död med olika värderingar av en kulturell situation, och detta fick även konsekvenser för vad som kunde framstå som en dokumentarisk återgivning av enkla sakuppgifter. Ett exempel på detta är återgivningen av några anteckningar som Landgren skall ha gjort sedan han intagit giftet. Det handlade om den dödes sista ord, en traditionstyngd genre som vid denna tid ofta uppfattades som livets spegel och förklaring.8 

Anteckningarna förekom i minst fyra versioner och redan i den skenbart obetydliga skillnaden mellan dessa korta satser låg olika berättelser inbäddade. Den första versionen förekom i ett brev som Sigfrid Wieselgren skrev några dagar efter Landgrens död. Brevet var adresserat till en gemensam vän, den blivande teologen Oscar Quensel, som befann sig på studieresa i Tyskland. Här tillskrevs Landgren följande citat: 

Lefver ännu — kan ej begripa det. Det mörknar — så mörkt, så mörkt — — ljus — det ljusnar. Ljus. Jag vill läsa Heyne. 

I denna version, enligt vilken Landgren uttryckte en önskan att läsa Heine – i sin dagbok uppgav Landgren att han framför allt läste två författare under de sista dagarna av sitt liv, Heine och Almqvist – skapades ett intryck av att det fanns ett samband mellan Landgrens självmord och de romantiska ensamhetsmotiv som Heine utmålade i sina dikter. Växlingen mellan orden mörker och ljus gav dessutom en antydan om att Landgren tidvis varit omtöcknad och att han drabbats av något slags förvirringstillstånd. 

Några dagar senare publicerade tidningen Upsala en annan version av Landgrens sista ord. Nu var anteckningarna betydligt mer prosaiska:

det blifver så mörkt, jag vill ha ljus och läsa.

Ordet ljus hade här en mycket enkel betydelse. Själva handlingen att anteckna, och det i en ton som var provokativt saklig, kunde dessutom tas till intäkt för att Landgren verkligen hade inväntat döden lugn och beslutsam. Den ovanliga excentricitet som tidningen tillskrev honom skulle alltså ha bestått i att han lyckats utföra ett filosofiskt självmord, präglat av stoiskt mod. 

Ytterligare några dagar senare publicerade Upsala-Posten sin version av den avlidnes sista anteckningar. Det var samma ord som återkom, men i en annan följd och med en annan betydelse: 

Jag lefver ännu — kan ej begripa det — det mörknar omkring mig — så mörkt — så mörkt — — — ljus — ljus — — —

Upprepningen av ordet ljus i avslutningen förstärktes av kursiveringar. Upsala-Posten publicerade orden i form av ett citat och det var också den anonyma skribentens uttryckliga mening att vederlägga alla oriktiga referat av händelserna kring Landgrens död. Ändå är det tydligt att samma skribent fångats av några av dödsscenens mest välkända stereotyper. Kursiveringarna och de avslutande tankestrecken förmedlade en bild av att pennan föll ur den döendes hand i samma stund som ljuset föll över hans ögon. På det sättet upprättades en förbindelse med myten om Goethes sista ord, de kanske mest berömda i denna genre: ”Mehr licht!” 

Samtidigt innebar två enkla ”så mörkt, så mörkt” följt av två starka ”ljus, ljus” att den tolkning av självmordets orsaker som tidningen anfört blev mer trolig. Upsala-Posten hade hävdat att Landgrens självmord var ett resultat av en religiös och andlig kamp. Om han hade utropat ordet ljus på det sätt som angavs i citatet – för även detta var ett citat – var det ett tecken på att han under dödskampen befriats från den världsåskådning som hade orsakat självmordet. Tidningen skrev också uttryckligen att Landgrens sista ord innebar att läsarna kunde vara säkra på att han ”i ett annat lif” hade ”funnit den frid han här misströstade om att vinna”. Självmordet var en moralitet redan i kursiveringen av ordet ljus: Upsala-Postens berättelse om Otto Landgrens tragiska död inskärpte att livet inte kunde levas utan religiös tro, och att tvivlaren skulle övertygas om Guds existens i sitt möte med döden. På det sättet blev den unge studenten en av alla de fritänkare som hade omvänts på sin dödsbädd. I Landgrens och tidningsläsarnas samtid cirkulerade till exempel sådana historier om Voltaire och Thomas Paine.9 

Det finns ännu en version av Landgrens sista anteckningar. Den publicerades i en roman som Sigfrid Wieselgren skrev sjutton år efter självmordet. Wieselgren, som tog Landgrens testamente på stort allvar och publicerade sin bok under pseudonymen Horatio, uppgav att följande korta satser varit Landgrens sista ord:

jag har tömt blåsyreflaskan, lefver ännu […] ännu lefver jag […] kan ej begripa det […] jag börjar ej mera kunna se

Wieselgren hade alltså valt att ändra den version av Landgrens anteckningar som han själv citerat som den riktiga i ett brev några dagar efter vännens död. Det var ett medvetet val eftersom han använde sina gamla brev som källor i arbetet med romanen. Men den nya versionen stämde bättre överens med den berättelse om självmordet som presenterades i romanen. På ett annat sätt än tidigare lade Wieselgren nu tonvikten på Landgrens naturvetenskapliga studier. Det var, menade han, denna orientering som hade drivit kamraten till en dogmatisk materialism som reducerade livet till rent fysiologiska mekanismer. I den nya versionen av Landgrens sista ord framställdes därför hur experimentatorn i sitt laboratorium med obegriplig kyla registrerade giftets verkan på den egna kroppen. Här blev också den metod som självmördaren valt en integrerad del av berättelsen: Landgren hade hämtat giftet på kemiska institutionen och blåsyran blev en symbol för en intellektuell orientering som förnekade livets högre värden. 

Vid sidan av att de fyra olika återgivningarna av Otto Landgrens sista ord gjorde anspråk på att vara autentiska genom citatformen – möjligen dock med undantag för Wieselgrens roman – förmedlades samma intryck av att tre versioner åtföljdes av kommentarer om anteckningarnas stil: Orden var oredigt skrivna av en darrande hand. Detta förstärkte illusionen om uppgifternas dokumentära status. Det gjorde också den omständigheten att en av tidningarna skrev att det handlade om ett ”offentliggörande”. Poängen är dock inte att tidningarna fabulerade, tvärtom, poängen är att det var precis vad situationen krävde. Självmordet utlöste ett oavvisligt meningskrav och för att hantera detta tillgrep omgivningen de resurser som fanns tillhands: rykten och spår ur Landgrens biografi, en repertoar av kulturella attityder, en litterär tradition, en etablerad tendens att omforma självmordet till en moralitet och, inte minst, sina egna erfarenheter och värderingar av självmordshandlingen och den avlidne. Det fanns inga berättelser om Landgrens självmord som var mer autentiska än dessa.

Om Landgren efterlämnade anteckningar som liknade dem som publicerades i brev, tidningar och romaner kan man dessutom konstatera att han själv iscensatte sitt självmord på ett sådant sätt att det skulle få en specifik innebörd. Vad ville han säga med sina dramaturgiska val? Försökte han framstå som en lugn och modfylld filosof? Ville han likna en tragisk hjälte i romantisk stil, med Heine i sitt knä och orkidéer i rummet? Eller ville han framstå som den konsekvente materialisten och naturvetenskapsmannen, som iakttog och registrerade vad som hände med honom som om han befunnit sig i laboratoriets experimentsituation? Och gjorde återbruket av alla dessa konventioner någon skillnad? 

Det finns flera exempel på att Landgren sökte en identitet genom en tradition av litterära och intellektuella självmordstyper. Sina sista dagar i livet läste han flera författare som reflekterat över självmordet. I några av sina sista dagboksanteckningar skrev han till exempel om sitt beslut att ”tömma giftbägaren”, ett uttryck som i vänkretsen väckte associationer till en klassisk filosofisk tradition. På morgonen samma dag som han drack blåsyran skrev han avskedsbrev till några av dem. Ett av breven var adresserat till Pontus Wikner, en nära vän till Landgren som senare skulle framträda som en av centralgestalterna i den svenska 1800-talsfilosofin: ”Jag skall berätta för dig att jag dog som en filosof: jag satt ren och fin, beqvämt i en gungstol, hade en brasa framför mig, blommor rundtom mig, och min lektyr var Heine. Med fullt mod tog jag vinglaset, förde det till mina läppar och — dog ögonblickligt.” 

Men döden kom inte omedelbart och förloppet kunde inte kontrolleras med romantisk filosofi. Den bild som Landgren målade upp var också problematisk i ett annat avseende. I sina dagboksanteckningar från 1863 fram till februari 1865 skildrade han ett identitetssökande som var allt annat än konsekvent eller i linje med ett filosofiskt program. Om eftervärlden framställde flera motstridiga men var för sig förhållandevis entydiga berättelser om Landgrens självmord, var den bild han efterlämnade av sig själv betydligt mera splittrad. Han reflekterade över självmordet som en möjlighet under två års tid, men dessa reflektioner avlöstes hela tiden av tankar på helt andra och ljusare framtider. Bara några dagar före sin död var Landgren också övertygad om att han skulle fortsätta leva samt att detta liv skulle stå, som han gärna uttryckte sig, i hela mänsklighetens tjänst. Helt intill sin död var han också upptagen av och förvånansvärt koncentrerad på sina studier. 

När Landgren övervägde självmord skiftade dessutom motiven som han angav för detta. Han skrev om sina ekonomiska svårigheter, som enligt honom själv innebar att han riskerade att sättas i fängelse, han skrev om sina kärleksbekymmer och en oförmåga att hantera kulturens regler för samlivet mellan könen, han kände ofta en djup melankoli och menade att en allmän sorgsenhet låg i botten av hans väsen. Vid andra tillfällen skrev han om vad han själv betecknade som vansinne. Han återkom också till sina underlägsenhetskänslor i förhållande till kamraterna och ett allmänt tvivel om att han någonsin skulle kunna åstadkomma något gott. Ofta återkom han dessutom till sina familjerelationer, framför allt till fadern och det faktum att han gift om sig kort tid efter att Landgrens mor avlidit. Andra gånger förebrådde han sin egen karaktär, sin lättja och en oförmåga att leva under knappa villkor och samtidigt hålla blicken fäst vid något stort. 

Landgren gav inte någon av dessa omständigheter en överordnad betydelse när han analyserade sin egen situation. Följer man honom genom dagböcker, anteckningar och brev är det i själva verket svårt att se att han i något skede fattade ett aktivt beslut att begå självmord. Intrycket är snarare att varje förändring i den specifika situation – individuellt, socialt och kulturellt – som Landgren levde i hade kunnat ändra historien in till de sista timmarna. De berättelser Landgren skrev om sig själv saknade med andra ord den följdriktighet som hans liv senare skulle tillskrivas. Mot den bakgrunden var eftervärldens framställningar av självmordet, dess orsaker och kulturella drivkrafter, närmast ett slags övergrepp. Men då glömmer vi att berättelserna var moraliteter; de vände sig inte till Landgren, de försökte säga något till de levande om vilka vägar som riskerade att leda in i döden; de var föreskrivande snarare än återberättande.

Avslutning

Hur får vi till sist denna historia att haka i de övergripande aspekter av självmordsfrågan som diskuterades i artikelns inledning? Om vi börjar med definitionen av självmordet som ett brott kan vi konstatera att Otto Landgren avled mycket kort tid efter den formella avkriminaliseringen av självmordet i Sverige. Mot bakgrund av den mångfald och intensitet som utvecklades i meningsskapandet kring Landgrens självmord kunde man förvänta sig att det även skulle utnyttjas för att åskådliggöra riskerna med avkriminaliseringen eller för att beskriva den gamla lagstiftningens inhumanitet. Men den frågan var helt frånvarande i berättelserna om Landgren.

Inte heller den religiösa hanteringen av Landgrens död följde det mönster som föreskrevs på en övergripande nivå. Här förekom istället ett aktivt motstånd mot såväl fördömanden som tabuering. Landgren begravdes i stillhet och en av dem som följde kistan till kyrkogården skrev att processionen var innesluten i ”en isande tystnad”. Men de allra flesta av Landgrens vänner var djupt religiösa utan att fördöma hans handling som en svår synd. Deras perspektiv var inriktat på omsorg och ett försök till personlig förståelse, och de var övertygade om att den döde skulle finna tröst hos Gud. Flera av dem hade varit engagerade i debatterna om helvetesläran och de kristna dogmerna, och deras Gud var allt annat än straffande och fördömande. Sedan prästen lämnat begravningsplatsen satte de kyrkolagen ur spel. De sjöng förbjudna psalmer över den döde och lyssnade till ett gravtal av Sigfrid Wieselgren som samtidigt var en predikan. Wieselgren lovade att vännerna skulle skydda Landgrens minne, och de förenades i Jesu ord: ”Dömen icke, så varden I icke dömde!” 

I berättelserna om Landgren förekom inte heller den tendens att medikalisera eller sjukdomsförklara självmordet som allt oftare gjorde sig gällande i andra sammanhang under 1800-talets andra hälft. Wieselgren, som kände till kamratens självmordstankar under en längre tid, tycks överhuvudtaget inte ha övervägt detta alternativ. Följaktligen kom inte några läkare in i Landgrens historia förrän han svalt giftet och låg och vred sig i kramper. Några av Landgrens vänner var medicinstudenter och skulle senare bli framgångsrika läkare – ingen av dem anlade ett medicinskt perspektiv på vännens livshistoria. Den ende som skrev om ett tillstånd av vansinne var Landgren, som i några av sina mörkaste introspektiva stunder sjukdomsförklarade både sig själv och sin samtid. 

Hur förhöll sig då Landgrens självmord till den statistiska kunskap om självmord som producerades i så stor omfattning kring 1800-talets mitt. En statistisk sammanställning från 1860-talet angav att följande orsaker låg bakom de flesta fallen av självmord: ”sinnesrubbning, inberäknat religiöst och politiskt svärmeri”, ”oenighet inom familjen”, ”lastbart lefnadssätt, dryckenskap, spel, liderlighet”, ”fruktan för straff, ånger, blygsel, samvetsförebråelser”, ”lifsleda”, ”allmänt missnöje med ställningen”. Gränserna mellan dessa orsaksbeskrivningar var förstås allt annat än entydiga och utgår vi från de berättelser som framställdes om Landgren kunde han ha sorterats in i samtliga kolumner. Vilken berättelse om det enskilda fallet skulle statistikerna välja när de gjorde sina sammanställningar? Och enligt vilka meningar gjorde de sina val?

Därmed är vi tillbaka i den fråga som motiverar att jag uppehållit mig vid detaljer i en enskild livshistoria: Hur ser de processer ut som ger självmordet mening i specifika kulturella och sociala situationer? Berättelserna om Landgren kan inte på något enkelt sätt infogas i eller återföras på en ”makronivå”. Det är överhuvudtaget alltför vanligt att distinktioner mellan mikro- och makronivåer i historiska analyser åtföljs av att den ena nivån ges prioritet och får ”förklara” den andra. På samma gång får vissa materialtyper en genomskinlig status som dokument. Men också det material som lagts till grund för de övergripande perspektiven på självmordsförståelsens historia – statistik, lagtexter, medicinska rapporter med mera – präglades av sin särskilda tillkomsthistoria. Som framgår av de statistiska kategorier jag just citerat var inte tendensen att omforma självmordet till en moralitet mindre i sådana sammanhang.10

Det har inte heller saknats moraliteter i historieskrivningen. Framför allt var det länge vanligt att beskriva självmordsfrågans långa historia som en fortlöpande liberaliseringsprocess.11 Ett sådant perspektiv är av flera skäl missvisande och trivialiserar det förflutna för samtida syften. Särskilt orimlig blir denna historieskrivning eftersom självmordsfrågan i grunden är så otillgänglig. Det historiska materialet är å ena sidan mycket bristfälligt och fyllt av medvetna villospår, å andra sidan präglas det av en kulturell förtätning av ett ovanligt slag. Att de flesta uppgifterna är osäkra samtidigt som meningsproduktionen varit intensiv på alla nivåer borde i högre grad prägla de makrohistoriska perspektiven. Ibland finns det helt enkelt skäl att avstå från att generalisera.

Fotnoter

  1. Denna artikel har publicerats i en tidigare och delvis annorlunda version i FRN-rapporten Humanistisk suicidprevention – en framtida möjlighet, red. Jan Beskow & Arne Jarrick (Stockholm: Forskningsrådsnämnden, 2000). Två exempel på översiktliga arbeten, ett äldre och ett nyare, om självmordets historia är Henry Romilly Fedden, Suicide: A Social and Historical Study (London: P. Davies Limited, 1938) samt Georges Minois, Histoire du suicide: La société occidentale face à la mort volontaire (Paris: Fayard, 1995). Aspekter av den filosofiska och litterära självmordstolkningens klassiska tradition behandlas till exempel i S. E. Sprott, The English Debate on Suicide: From Donne to Hume (La Salle, Ill.: Open Court, 1961); Rowland Wymer, Suicide and Despair in the Jacobean Drama (Brighton: Harvester, 1986); Anton J. L. van Hooff, From Autothanasia to Suicide: Self-killing in Classical Antiquity (London: Routledge, 1990). De rättshistoriska aspekterna har bland annat behandlats i Olive Anderson, Suicide in Victorian and Edwardian England (Oxford: Clarendon, 1987); Michael MacDonald & Terence R. Murphy, Sleepless Souls: Suicide in Early Modern England (Oxford: Clarendon, 1990); John McManners, Death and the Enlightenment: Changing Attitudes to Death among Christians and Unbelievers in Eighteenth-century France (Oxford: Clarendon, 1981); Ole Fenger, ”Selvmord i kultur- og retshistorisk belysning”, Rättshistoriska studier: Skrifter utgivna av Institutet för rättshistorisk forskning, andra serien, bd XI (Lund, 1985); Ann-Sofie Ohlander ”’… den smärtsamma oro, vilken bragt honom ända till ledsnad vid livet’: Synen på självmordet i Sverige från medeltid till 1900-tal”, Kärlek, död och frihet: Historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige (Stockholm: Norstedt, 1986). Tesen om självmordets successiva medikalisering diskuteras till exempel i Howard I. Kushner, Self-Destruction in the Promised Land: A Psychocultural Biology of American Suicide (New Brunswick: Rutgers University Press, 1989); Barbara T. Gates, Victorian Suicide: Mad Crimes and Sad Histories (Princeton: Princeton University Press, 1988); Robert A. Nye, Crime, Madness, & Politics in Modern France: The Medical Concept of National Decline (Princeton: Princeton University Press, 1984). Allmänna diskussioner om den historiska självmordsstatistikens problem förs bland annat i Jack D. Douglas, The Social Meanings of Suicide (Princeton, 1967); Barrie M. Ratcliffe, ”Suicides in the City: Perceptions and Realities of Self-Destruction in Paris in the First Half of the Nineteenth Century”, Historical Reflections/Reflexions Historiques, vol. 18, nr 1, 1992; Ian Hacking, The Taming of Chance (Cambridge: Cambridge University Press, 1990). 
  2. Detta problem diskuteras bland annat i MacDonald & Murphy. För svenska exempel på liknande diskussioner, se Arne Jarrick, Kärlekens makt och tårar: En evig historia (Stockholm: Norstedt, 1997); Yvonne Maria Werner, ”Självmord i det stora nordiska krigets skugga: En analys av självspillingsmålen vid Göta hovrätt 1695-1718”, Den frivilliga döden: Samhällets hantering av självmord i historiskt perspektiv, Birgitta Odén, Bodil E. B. Persson & Yvonne Maria Werner (Stockholm: Cura, 1998).
  3. Mikrohistoriska aspekter på självmordets historia har även diskuterats av Birgitta Odén i Leda vid livet: Fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia (Lund: Historiska media, 1998).
  4. Anders Ekström, Dödens exempel: Självmordstolkningar i svenskt 1800-tal genom berättelsen om Otto Landgren (Stockholm: Atlantis, 2000). För referenser till och en redovisning av det empiriska materialet kring Landgrens självmord hänvisar jag till detta arbete.
  5. Se till exempel P. A. Siljeström, ”Om mord och sjelfmord i Sverige under tidskiftet 1750-1870”, Statistisk tidskrift, häfte 43, 1875.
  6.  Även dessa frågor diskuterar jag mer utförligt i min bok Dödens exempel.
  7. Se till exempel David Daube, ”The Linguistics of Suicide”, Philosophy & Public Affairs, 1972, 390f.
  8. Se till exempel Karl S. Guthke, Last Words: Variations on a Theme in Cultural History (Princeton: Princeton University Press, 1992).
  9. Se exempelvis Gordon Stein, ”Deathbeds of Unbelievers”, The Encyclopedia of Unbelief, I, ed. Gordon Stein (Buffalo: Prometheus Books, 1985).
  10. Dessa aspekter på statistikens och särskilt självmordsstatistikens historia diskuteras i Anders Ekström, ”Siffror, ord eller bilder? Perspektiv på produktionen av statistik i mitten av 1800-talet”, Lychnos: Årsbok för idé- och lärdomshistoria 1999.
  11.  I äldre historisk litteratur företräds detta perspektiv framför allt av Fedden. Dennes syn på självmordets historia övertogs i början på 1970-talet av Alvar Alvarez i en bok som i svensk översättning fick titeln När livet mist sin mening: Om självmord och självmordsförsök (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1974).