Av: Terese Bolander
Första gången jag såg Elin Källman var hösten 1999. Jag och mitt sällskap var på öppet hus på Mejan och hade gått till den dåvarande cafédelen på nedre plan, till vänster om entrén, för en fikapaus. Vi satt i de bruna sofforna när hon kom in, med sitt tittande och leende under den blonda luggen. Hon stannade till vid cafédisken och köpte en ostfralla, hon var klädd i stentvättade jeans med hög midja och hade ett vitt smalt skärp till och en T-shirt i en stark färg. Jag kommer ihåg att jag tänkte att hon såg så ung och blyg ut, kunde hon verkligen vara elev på den här skolan? Men hon såg inte heller ut som någon som inte hörde till, inte som vi som kånkade omkring på ytterjackor och väskor. Hon hade långt hår, fluffigt och frasande, lite som sockervadd. Jag tyckte hon var sötast i världen.
Långt senare hade vi under ett år våra ateljéer i samma korridor. I sin ateljé dansade Elin i grönt linne och hotpants medan hon målade. Där spelades hög musik med högljudda tjejröster. Där stod uppspända dukar lutade mot väggarna och i ett hörn fanns en helfigursspegel. Oljefärgslukt och värme mötte mig när jag gick in. Hon sa till mig att jag inspirerat henne till att våga komplettera sina målningar med så kallade banala texter direkt på duken. Hon berättade att hon börjat fantisera om Lola redan hemma i Vadstena, efter att hon sett Fassbinders film. Lola kunde göra allt det hon själv inte vågade. Hon sa att hon alltid hade älskat att måla men att hon saknade motiv innan hon kom på att hon kunde avporträttera Lola. Nu var det det hon gjorde hela tiden; hon fick visioner, hon valde format på duk, hon fotade sig själv, målade av de fotona och lade till, målade om och målade igenom, frammanade visionen av Lola i fysisk form, färdades längre och längre in i fantasin och görandet.
Venedig, september 2003. I hotellobbyns soffa tar hon min hand i sin och ler sitt raraste leende samtidigt som hon ser sig menande omkring, som om hon är busig. Jag blir förvånad men känner mig utvald, handen är mjuk och jag tycker om att hålla i den. (Gott luktar hon också, något blommigt.) Senare på en båt är jag rädd, vi har smitit på utan biljetter, men hon säger att hon kommer att skydda mig om det kommer en kontrollant.
Nu är det november 2012 och jag går omkring i den av Konstakademiens salar där utställningen Russia väntar finns, jag går nära motivet på en av målningarna och koncentrerar mig på färgen: olika nyanser av beige, utblandad krapplack, krämvitt och neapelgult bildar en handrygg. Penseldragen i olika riktningar, den energi som finns uppsamlad i dessa, får mig att vilja känna på ytan med tungan, men jag gör det inte. Jag avlägsnar mig istället och tar in en Lola i svart raffset i en fin salong poserande för mig. Målningen heter Diva och har en namne som hänger strax intill. De två målningarna är som två snapshot tagna mitt i en rörelse, i den vänstra lutar Lola sig framåt med händerna placerade nära varandra på låren, i den högra står hon med högerhanden på höften och den vänstra upphöjd till nyckelbenet, tummen tryckt mot lillfingret i en, som jag uppfattar det, kokett gest. Det är som att Lola i de här två målningarna rör sig i ett (dans)steg från vänster till höger. Jag tittar bort mot konstnären som sitter och vaktar utställningen. Jag ser likadant hår som det som täcker Lolas ansikte när hon ligger i högt gräs i solsken (Solsommar), eller som möter betraktaren när hon bortvänd sitter uppkrupen i en fönstersmyg i en byggnad i S:t Petersburg gråtande över sin älskare Jüri (Varför Jüri?). Jag ser konstnären och konstnärens konstruktion i samma rum.
Modet att måla in sig själv i sina fantasier och sedan visa upp det för en allmänhet har alltid fascinerat mig. I mitt huvud har fantasin om Lola / Elin fortsatt och jag har där sett henne framföra vågade moves i gallerier förvandlade till interiörer med helsvarta väggar och fejkade kristallkronor i taken, eller trippandes på tå framför skärmar målade mintgröna och dekorerade med bårder av små vägglampor med broderade skärmar. Och när jag hört om två performance som hon har utfört så har jag blandat ihop dem till en; Lola liggande i ett bubbelbad med alla sina lovers kring sig och alla dricker rödvin och röker cigaretter, och där på teven finns Lola också och alla tittar på henne (Lola lovers, 2004, Clarion Hotel och Lola badar, 2006, Tvålpalatset). Jag har tyst applåderat detta att hänge sig totalt och dessutom vara mitt i centrum i den hängivelsen. Jag vill också vara sån, tänker jag nu, men det är åh så svårt! Samtidigt med den tanken kommer ett minne av en vän som denna påminda gång blev så påverkad-upprörd-ont-i-hjärtat-känslosam av Källmans konst att hon skakade båda sina händer med utspretande fingrar snabbt snabbt framför sig och utbrast ”Men SKYDDA dig människa!” Lola är skyddet. Lola är också förutsättningen för en gränslös frihet. Det är den friheten som är det viktiga.
När jag tänker efter så var jag faktiskt närvarande vid ett av performancetillfällena, jag kommer ihåg de slanka unga männen med blank hud som halvlåg nonchalant, vissa bakåtlutade på underarmarna med ena benet uppdraget och det andra utsträckt, andra på magen i högen av rosa kuddar och fotsulorna lyfta mot taket. På väggen över dem satt en monitor som visade en kortfilm i vilken Lola gång på gång drack vin och blåste ut cigarettrök. Jag tyckte det var lite pinsamt att vara där, faktum var att obekvämheten var allestädes närvarande och jag vågade inte gå närmare inpå. Ett avstånd fanns mellan oss som stod upp iklädda jackor i halvdunklet och de andra som låg på golvet i värmen av strålkastarljuset.
Det är där jag vill vara, i värmen och ljuset, låta mig bli sedd i leopardmönstrat, utföra en brölande dans, ljudlig och falsk, klampa på och samtidigt vara förförisk i tunga skor som gör mig lång och sjunga med orakade ben en sång, ett ljud, ett tal, roa, uppträda, visa hela mig. Jag ska ha turkost puder under och över och på sidorna om mina ögon. Ge allt. Orsaka stjärnor i deras ögon. Riva ner applåder, åska och dunder. Men aj aj aj, en sida av mig skäms över den längtan, inte för längtan att ta plats utan för att vara osmaklig i det platstagandet. Jag skäms för min längtan efter bröl.
Det finns en nästan osynlig ram som jag hela tiden förhåller mig till. Ramen är nästan osynlig för att jag har tillvänjts den, för att den har normaliserats. Jag måste gång på gång påminna mig själv om att den finns där och är något av människan påhittat. Trots att jag är medveten om den törs jag inte låta bli att anpassa mig till den. I mitt knä ligger Meat Market – Female Flesh under Capitalism uppslagen, där skriver Laurie Penny om pseudoerotiska bilder som skapats i syfte att sälja, bilder på släta smala ben i högklackat, släta kvinnoansikten som visar snygg (kontrollerad) njutning vid avsmakandet av diverse produkter, bilder fria från stickighet, odör och rinnande. De här bilderna, säger Laurie, (tillsammans med pornografi, i praktiken könsbestämda arbeten och de eviga konflikterna över vem som ska utföra hushållsarbetet) är en del av det systematiska fogliggörandet av kvinnor. Jag läser att den västerländska kapitalism vi lever i behöver motviljan mot (den verkliga) kvinnokroppen för att hålla igång den globala produktionen. Den skapade trånga ram, som vi övertygas om att vi ska få plats i och som, om vi lyckas med denna uppgift (det är aldrig meningen att vi ska lyckas), lovar leda oss till slutet av regnbågen, syftar till att hålla oss till de roller som blivit oss tilldelade; konsumentens och gratisarbetarens. Jag får gärna se ut att ha självförtroende och vara snygg och se sexig ut men inte visa för mycket ambition, eller åtrå, inte sträva efter reell makt, inte vara ”för mycket”. Jag tittar upp på träden utanför fönstret. Hur mycket jag än krumbuktar mig så vågar jag inte på allvar bryta mot den ram som boken beskriver, för där utanför är det osäkert, i min föreställningsvärld: ett gungfly. Jag är rädd för att jag, om jag skulle följa min längtan, skulle bli utfryst istället för applåderad, och därmed försvinna ner i mörkret, som om jag inte skulle vara någon utan andras godkännande. Men, tänker jag, om jag hade en av- och påknapp: ”Klick” nu är jag mitt privata jag, ”klick” nu är jag en annan som hävdar sin rätt och ljuder ut över den vidsträckthet som finns i världen, då skulle jag kanske klara av att stämplas med betyget icke godkänd? För då är vi två, och vad den ena upplever är skiljt från den andra.
Under ett plötsligt glädjerus scannar jag in min storkattsmönstrade bolero. Jag hade tänkt ha den på mig på julfesten i år men ångrade mig i sista stund. Den får inte plats i scannern, den väller ut på sidorna och locket går inte att stänga. Men det blir en bild. Den syns.
Jag såg Elin gå förbi sin iscensättning där på Clarion Hotel. Hennes sätt gjorde mig förvånad för hon såg osäker ut och jag tyckte att hon flackade med blicken. Senare den kvällen hörde jag två huvuden bort att hon sa att det varit ett misstag att gå dit, till vernissaget, hon skulle ha hållit sig borta, för nu trodde alla att hon var där i karaktär, det förväntades av henne att hon skulle medagera, men hon var ju där som Elin. Det var meningen att Lola bara skulle finnas på filmen, som en ouppnåelig bild. Hon tyckte att hennes närvaro förstörde Lolas förhöjdhet.
Källman säger idag att det inte finns någon gräns mellan henne och Lola, hon är blyg och rädd ibland men vill ändå stå i blickfånget därför har hon tagit Lola som artistnamn, på det sättet vågar hon måla sig själv som hon vill. Jag kan ändå inte släppa det där med gränsdragningar och undrar, halvt medveten om att jag i och med uttalandet av min undran också visar min ängslan: Men tänk om betraktaren, till exempel jag, ser Lola som dig, rakt av, utan filter emellan? Och Källman svarar: Det är du välkommen att göra. Men för mig är det intressanta vad som berättas i bilden, den har sin egen logik. I måleriet flyter mitt privata jag och fantasin in i varandra men vad som är vad, Lola eller Elin, är din dröm, din verklighet, din tolkning.
Elin följer sin längtan in i lusten. Till sin hjälp har hon Lola och kanske också en tidsförskjutning. En person sa till mig att man kan tycka att det är egendomligt att den raffiga kvinnan i Källmans målningar är av 60- eller 70-talstyp och inte den femme fatale som är samtida med henne själv. Jag har inte tänkt på det förut, jag har bara jublat över hennes sätt att inte försöka passa in i tidsandan, inte försöka känna in hur man bör vara utan istället våga bejaka sig själv. Det ligger en kittlande utmanande pinsamhet i det, för mig. Men kanske är det lättare att placera in sina fantasier i en dåtid som blivit nostalgisk. även om det inte är medvetet kan det utgöra ytterligare ett skydd att sätta sig utanför det samtida mediala bildflödet. Det är skillnad på Lola och de slimmade, släta bilderna som beskrivs i Meat Market. Kan det inte också ligga en revolt i den skillnaden? Eller är Lola helt enkelt omarbetning efter omarbetning av en bild och ett förhållningssätt som fastnat hos en tonåring och följt med upp i åldrarna?
När jag har hört om dreglande äldre män som stått framför Källmans målningar har jag blivit rädd för att målningarna inte haft något att sätta emot, att de blivit passiva och att den nutida ram som undvikits bara har bytts ut mot en äldre variant, men det är väl så att var och ens reaktioner får stå för just var och en (och vem vet om det inte egentligen var måleriet de dreglade över gubbarna). Skit i andras reaktioner! Gör. Lola / Elin är inte passiv. Hon gör. Den pålagda färgen är spår av kroppens rörelse och den inre pågående tanke- och känsloprocessen. Det tar tid och kraft, det är svårt; Elins skapande av Lola. För mig stretar hennes bilder emot det systematiska fogliggörandet. Målningarna har en ojämn yta och oljefärgslukt och är kletiga i tillblivandet.
Då: Stockholm, mars 2006. På mitt vernissage på Galleri Mejan är Lola värdinna. Hon har vit pagefrisyr och tajt kortkort klänning. Hon har tappat rösten men det gör ingenting, hennes uppenbarelse räcker. Hon serverar drinkar. Jag har klätt ut mig i vernissageklänning med lejonbildsapplikation och löshår och hon är utklädd också. Vi två tillsammans.
