Av: Magnus af Petersens
I Vålnader, den andra delen av Paul Austers New York-trilogi, fårvi följa Blue, en privatdetektiv som av en man vid namn White får i uppdrag att skugga en annan som heter Black och skicka rapporter om vad han ser. Han får en lägenhet mitt emot det hus där Black bor och följer noga hans förehavanden. Men inget särskilt händer. Black läser och skriver. Blue är en handlingens man och blir snabbt uttråkad. Men med tiden absorberas han av sin nya roll som passiv observatör och rapportör, hans fantasi dramatiserar det triviala och han börjar fundera över sin roll som förmedlareav det han ser och över sin egen identitet.
Malin Lobell och Martin Petéus har i sin utställning Rum med utsikt visualierat en liknande situation. Likt privatdetektiver eller vanliga fönstertittare voyeurer har de filmat de upplysta fönstren på andra sidan gatan. Voyeurismen är full av erotiska undertoner och förväntningar, men Malin Lobell och Martin Petéus videoinstallation undviker att uppfylla eventuella förväntningar om erotik och dramatik. Det är istället en rad till synes vardagliga och intetsägande scener. Likt Austers privatdetektiv lämnas betraktaren sökandes efter betydelser, tolkandes åtbörder. Detta sökande efter dold mening i det triviala kan närma sig det paranoida där världen framstår som fylld av konspirationer.
Utställningen domineras av fyra, i vissa versioner fem videoprojektioner på plexiglasskivor. Filmerna är fotograferade från en lägenhet och registrerar vad som försigår i lägenheter i huset påandra sidan gatan. I det mörka rummet lyser plexiskivorna och projektionsytorna får därmed en påtagligt rumslig funktion utöver att vara bildytor. Projektionerna gör dem till fönster och mörkretmellan dem kan ses som en husfasad. Det är också logiskt att de väljer videon som sitt huvudsakliga uttryck i Rum med utsikt. Filmen är kanske den mest voyeuristiska konstarten: vi sitter i mörkret och tittar in i ett upplyst rum. Malin Lobell och Martin Petéus har refererat till filmer av Kieslowskis, Hitchcocks Fönster mot gården etc, men även till texter, såväl filosofiska som skönlitterära. I utställningen används också text, skriven direkt påfönstret. Texten är skriven spegelvänt och läses alltså bäst från gatan. Texten drar också besökarna mot fönstren och utställningens rum öppnas därför mot gatan utanför. Texten är också med som en fond av berättelser. De flesta Malin Lobell och Martin Petéus talat med har en egen berättelse om vad de sett genom grannars fönster, eller att de själva upptäckt att de blivit betraktade. Beroende på om man identifierar sig medbetraktaren eller den betraktade är det med nyfikenhet eller obehag man närmar sig ämnet.
Sophie Calle (som Paul Auster naturligt nog har refererat till) är en konstnär vars verk ofta kretsar kring intimitet, integritet och faktiska förföljanden. Hon lät sin mor hyra en privatdetektiv för att skugga henne och rapportera hur hon tillbringade sina dagar. Hon har även själv följt och bevakat främmande människor. En man hon följde på Paris gator blev hon sedan presenterad för på en middagsbjudning. Han berättar att han ska resa till Venedig och Sophie Calle bestämmer sig för att i hemlighet förfölja honom. Detta är upptakten till den venetianska sviten. Hon följer honom genom Venedigs gator och väntar utanför hans hotell. Hon kartlägger hans rörelser genom staden, men utan att veta hans motiv för att välja en väg framför en annan. Hans rörelser framstår som meningslösa. Baudrillard skriver att hon genom att gå i hans fotspår också suddar ut dem. Förföljaren å sin sida blir ett med sitt objekt, hans rörelser blir hennes. För Baudrillard blir akten att förfölja och noga bevaka någon en dubbel objektifiering, en befrielse från subjektets börda och de existentiella valen. Det blir en möjlighet att glömma sig själv.
Rum med utsikt aktualiserar också dessa frågor om betraktarens roll, om identitet, subjekt och objekt. I en tid då många konstnärer eftersträvar en interaktiv konst, en konst där betraktarna blir deltagare och ofta ska aktiveras att göra saker, ställer Malin Lobell och Martin Petéus betraktaren i en situation som snarare synliggör tittandet, betraktarens passiva roll. Voyeuren är passiv, en utanförstående som vill se men inte delta. Voyeuren har därför beröringspunkter med andra figurer: sekelskiftets melankoliske och handlingsförlamade flanör och den romantiska synen på konstnären som en figur utanför samhället.
Rum med utsikt är också en utställning som, liksom voyeuren, överskrider gränserna mellan det privata och det offentliga även om vissa av de filmade scenerna är arrangerade. I detta fall utgörs den gränsen rent fysiskt av en fönsterruta. I media överskrids denna gräns dagligen. Pressbilder spelar ofta på vår voyeurism. Papparazzifotografer smyger i buskarna, fotograferar kändisar med teleobjektiv. Till skillnad från fönstertittaren riskerar aldrig läsarna att bli upptäkta i sitt tittande och reflekterar kanske inte ens över att de med sina blickar överskrider gränsen till det privata. En fotograf som utmanar dessa anständighetens gränser är Brian Weil. Hans bilder är ofta frånstötande. En bild visar kroppen av en man som begått självmord, han halvligger i en soffa med ett gevär nedhasat mellan benen. Hans huvud är bortskjutet. Mannen borde inte bli sedd på detta vis, han är utlämnad för våra blickar, han kan inte skyla sig. Bilden är fruktansvärd, men samtidigt är det svårt att inte se på den. Den är som ett sår vi inte kan låta bli att peta i.