Jenny Farida Thåströms konst
Ett samtal mellan Jenny Farida Thåström och Sara Bonadea George
Sara Bonadea George: Jag uppfattar att dina bilder av floran så att säga är mer månbelysta än solbelysta. Där finns ett mörker.
Jenny Farida Thåström: Jag kan känna att detta intresse för det lite mörkare och för naturbildvärlden har ett ursprung i min barndom. Ett ursprung i miljön jag växte upp i, omgiven av hav och natur i Blekinge. Även bristen på artificiellt ljus utgör en inspirationskälla. Min mormor bodde väldigt enkelt vid havet i ett hus min morfar byggt. De var sena med allt modernt. Jag var nere med dem vid sjön och tvättade kläder och mattor för hand. Jag minns trädgården med tvättlinan och nypor. Deras hus var det sista huset i bygden, därpå öppnade sig enkom ödemark. Jag hoppade på stenar och älskade det. Döda måsar och döda djur uppenbarade sig för mig i naturen och i närheten fanns en minkfarm. I trakten rörde sig jägare. Det var en farlig och samtidigt spännande miljö. Men jag kände mig trygg. Detta till trots att det blev tidigt mörkt och jag fick gå till utedasset i totalt mörker. Kontakten med naturliga ljud såsom vind och djurläten utgjorde en kuslig kuliss men fungerade lite som en förtrollning, och väckte fantasin i mig som barn. Jag kunde inte riktigt skilja på om det var en riktig älg jag såg eller om det var något sprunget ur min fantasi. I min inre värld, i fantasins rike, fanns mycket djur. Vi hittade många skadade djur, såsom svan och mink, som vi tog hem och försökte rädda. Jag tog också hem stenar och andra saker från havet såsom olika sorters tång. Ibland lekte jag att tången var mat i gryta. Tillvaron i Blekinge kändes lite som att vara med i en sagobok. Ja, som om allt i naturen kunde vara med i olika lekar. Jag var även omgiven av örtagårdsväxter, körsbärsträd. Trädgården var fantastisk och mormor framställde egna örtteer och örtmediciner. Hon bar på otroligt många berättelser om övernaturliga upplevelser, om skeenden hon hade varit med om i sin uppväxt och i omgivningarna. Det kunde röra sig om människor som dött och sedan gick genom husväggar. Jag blev skrämd av dessa berättelser, men de gjorde samtidigt att jag blev fascinerad av mörkret. Av vad som händer med naturen i mörkret. Naturen är vacker på dagen. Men på natten förvandlas den. Då blir den besjälad.
S.B.G: Jag har tidigare hört dig berätta om din mammas herbarium. Nu känner jag att jag ställer en ledande fråga; men jag kan gissa att det har varit en formerande upplevelse för dig att bläddra i detta?
J.F.T: I min mammas stora boksamling fanns en pärm med ett herbarium med växter som hon själv plockat och pressat. Det rörde sig om ganska enkla grödor såsom vetekorn och råg. Jag bläddrade i herbariet och blev så fascinerad av dessa växter. Intresset för floran kom tidigt i livet. Även jag och min mamma bodde isolerat, flera kilometer från skolan. När jag var ute och gick visste jag inte alltid var vägen började eller slutade. Jag älskade att ta omvägar via åkrar och stengärden för att ta mig till skolan. Inom mig fanns en äventyrslusta; jag bar på en liten Huckleberry Finn inuti mig.
S.B.G: Samlandet av det du hittar i naturen, och detta att ta omvägar. Är det något du bär med dig även efter att du lämnat barndomen?
J.F.T: Ja i allra högsta grad. Om det till exempel regnar en höstlig dag så kan det ta lång tid för mig att ta mig någonstans. Jag stannar upp inför sådant som kaleidoskopiska mönster i löv. När jag går en promenad tar jag ofta omvägar. Det kan ta en timme att komma till mataffären. Jag plockar ofta med mig löv, kottar, stenar, grenar hem.
S.B.G:Finns det någon särskilt stark upplevelse du vill dela med dig av vad gäller att ta en annan väg än den som först synes som mest självklar eller som är den redan inslagna?
J.F.T:Ja, jag hade en djupt mystisk upplevelse när jag var på Irland, en ö där jag blev väldigt betagen av naturen. Vi var där på skolresa men det slutade med att jag tog mig iväg själv och liftade runt. Helt plötsligt kände jag att jag måste gå av en buss på ett öde ställe. Där växte en ek. Det var som om trädet började gunga, som om jag fick en guidning att jag var på rätt väg. Detta utgjorde en stark upplevelse av mystik; jag befann mig i förbindelse med trädet. När jag sedan kom till platsen dit jag verkligen skulle gick jag in i en esoterisk butik. Där såg jag ett halsband, en rund medaljong, med ett grenverk i som påminde om eken. Jag köpte smycket och bar det dygnet runt.
S.B.G:Vad betyder den fysiska omgivningen för dig som fotograf?
J.F.T: När jag fotograferar så blir den miljö jag väljer högst central. Jag går på intuition eller på en känsla och får en inre förnimmelse att jag ska söka mig till en viss plats. Jag kanske hittar en glänta i skogen och vet att här ska jag göra en fotosession. Det är inte så mycket personen som fotograferas utan mer miljön som står i fokus först. Miljön tar i sin tur fram något dolt i personerna som förstärker det de vill förmedla som de själva kanske inte är medvetna om. Det är nästan som om jag får vägledning av naturen i min konstnärliga process; allt faller på plats. All rekvisita och alla detaljer som finns där just den stunden blir betydelsebärande. Hade jag kommit någon dag senare hade den specifika grenen kanske varit bortblåst. Det är som om jag kommer till ett bord som har serverats för mig.
S.B.G:Jag är fascinerad av ditt sätt att arbeta, det är som att du låter det komma som ska komma vid ett visst ögonblick. ”Låt det ske som skall ske”.
J.F.T: Ibland kan jag bli nervös av mitt egna sätt att arbeta, då jag förlitar mig så mycket på det intuitiva. Men jag måste arbeta på mitt vis, jag måste följa min egen väg utan att planera FÖR mycket innan. Om man är intuitiv och spontan så tar man det som möter en. Då blir till exempel inte regnet en motgång. Det avgörande ögonblicket finns istället i slumpen. Slumpen existerar i ljuset, i vattnet, i att en viss växt befinner sig i ett särskilt stadium i sin livscykel. Den naturliga rekvisitan kan skilja sig från dag till dag. Detta gör också själva processen mer intressant för mig och som lite av ett äventyr! Det måste också finnas ett outtalat förtroende och en tillit mellan mig och den som fotograferas, det är en nödvändighet för att processen inte ska störas.
S.B.G: Så du arbetar inte så att du tänker att ”idag ska jag fotografera en ros, imorgon ska jag fotografera en viol”?
J.F.T: Nej, så ser inte min fotografiska process ut.
S.B.G:Vill du förklara lite mer vad ”slump” är för dig?
J.F.T: Javisst. Ordet slump låter dock så enkelt. Men jag tänker att slumpen är avgörande. För utan den så skulle magin inte infalla. Slumpen utgör de olika delarna där allt faller på plats. Jag kanske inte ser detta klart för mig när jag befinner mig i själva fotosessionen. Det kan hända att jag ser detaljer efteråt när jag tittar på fotografierna. När jag fotograferar så litar jag på min intuition. Det är nästan som om någon säger till mig vad jag ska göra. Jag gör även musik och jag ser likheter mellan arbetet med fotografi och musik; jag vaknar med en melodislinga och ställer mig frågan var den kommer ifrån. När jag väl sätter mig ner för att arbeta passar melodin perfekt till texten som redan är skriven. Som jag ser det så utgör detta ingen slump utan det finns en mening. Men i den världsliga världen så kallas det slump.
S.B.G: För den konstnär som arbetar med slump så måste det bli så gott som omöjligt att replikera ett verk?
J.F.T:Ja, jag kan inte göra samma sak igen, för jag vet egentligen inte hur verket kom till. Jag gjorde det intuitivt i stunden.
S.B.G:Är slump för dig liktydigt med synkronicitet eller finns det olikheter?
J.F.T:Ordet synkronicitet används ofta i positiv bemärkelse, som om synkroniciteten utgör något mer storslaget än slumpen. Medan slump ofta ses som något mer ödesdigert, något man inte kan styra över, ja som om något annan styr över en. Synkronicitet är för mig ofta något som pågått under längre tid, och den utgörs av olika tecken som blir fler och fler tills de binds samman till en helhet. Medan slump är något som sker mer plötsligt, som att en gren faller ner eller att det naturliga ljuset ändras av till exempel ett moln. Synkronicitet kommer mer inifrån en själv, slump kommer snarare utifrån. Synkronicitet är i högre grad deterministiskt. Så ser jag på dessa begrepp. Synkronicitet handlar om att jag samlar intryck till min inre kammare med inspiration. I mitt minne spar jag miljöer tills jag kan göra något större. Så kommer då en förfrågan om fotosession. Då ser jag personen i någon av de miljöerna jag ”samlat” på mig. Eller tvärtom; att jag möter den person som ska fotograferas och ser en inre bild av en miljö jag börjar söka efter och beger mig därpå ut på äventyr för att hitta/manifestera den. Det större sammanhanget skulle jag kalla synkronicitet, att flera olika saker under tid faller samman. Det kan också röra sig om sådant som kommer fram i det undermedvetna och som manifesteras i bild. Men det handlar om en större helhet.
S.B.G: Kan du ge ett exempel på slumpen i en fotosession?
J.F.T: När vi skulle spela in min första musikvideo så hade jag idén att hitta ett stort solrosfält. Vi letade och letade, och trots att jag hade fått en karta, hittade vi inte fältet. Tiden gick, men några veckor senare fann vi faktiskt ett fält med solrosor. För mitt inre skulle blommorna var utslagna i full blom. Men de solrosor som till slut mötte oss var vissna. Det hade dessutom hunnit bli lite mörkt och vår filmutrustning var inte den bästa så materialet blev knapphändigt. Men vi filmade i alla fall. Därpå skickade jag materialet till min vän Teresa i Glasgow som är visuell konstnär och som klippte ihop materialet. Och då blev det så tydligt att det självklart skulle vara vissna solrosor i videon och att det knapphändiga materialet förstärkte det monotona och suggestiva i låten. Så det gäller att vara öppen! Det finns en mening med allt om man tillåter det. Man kanske inte ser denna mening fullt ut till en början. Det kan till och med vara så att man först bara ser problemen. Men när man ändå fullför processen och resultatet visar sig så förstår man, då uppenbaras meningen.
S.B.G: I dina bilder visas ofta detaljer av floran. Vill du ge exempel på när du sett något utkristalliseras i växtriket på detta sätt?
J.F.T:Ja, grenar kan bildligen ta formen av en blixt, av en hand, som om allt i naturen korresponderar med varandra. Jag hoppas att den som ser mina bilder öppnar upp, vidgar sitt medvetande, kanske går in i det drömtillstånd som kan uppnås till exempel genom musik. Att det blir en utomvärdslig upplevelse, att man får kontakt med något inom eller utanför sig själv… Att till exempel ådringen i ett löv kan skapa andra associationer än till bara ett löv, att den snarare skapar en känsla av ett större sammanhang. Jag har en strävan efter att öppna upp för något större. Och i detta ingår att framställa floran annorlunda än genom det vanliga seendet. Växten blir ett eget väsen. Ja, som jag ser det kan fotograferingen fånga någon slags själ, själva essensen av någonting. Motivet kanske inte är så tydligt urskiljningsbart vilket öppnar upp för personliga tolkningar., snarare än att betraktaren får något tillskrivet. Inför min första separatutställning 2012 var jag väldigt inspirerad av Strindberg och hans wunderkamera och hans tanke att fånga själen genom psykologiska porträtt i naturlig storlek.
I flera bilder befinner sig människan och floran i ett samspel. Jag kan känna sådan kärlek till objekten i bilden när jag redigerar. Det finns något så naket och filterlöst i en bild. Det innersta träder fram. Det är vackert.
S.B.G:Jag ser dig aldrig ange plats var något är fotograferat. Befinner sig en person vid ett solrosfält så avslöjas inte vilket solrosfält som syns i bild. Miljön tenderar dessutom att vara fotograferad på så sätt att det är svårt att lista ut var bilden är tagen.
J.F.T: Ja, det stämmer. Jag strävar i mitt fotografi aktivt efter att platserna inte ska vara igenkänningsbara. Detta för att betraktaren ska göra sig andra förnimmelser än vad hon hade gjort om hon hade sett en plats som redan finns i hennes medvetande. Jag vill öppna upp för nya tolkningsbanor. Jag ser mina bilder som konst, och gör hellre arbeten där jag får uttrycka mig kompromisslöst, än tackar ja till reklamfotografi där jag måste ge avkall på, i alla fall delar av, mitt konstnärliga arbetssätt och uttryck.
S.B.G: Du bor ju på Södermalm i centrala Stockholm. När jag vandrar omkring på Söder och i Vasastan så slås jag av hur mycket växtlighet som även finns i stan. Stockholm är en stad där det exempelvis finns mycket hagtorn och fläder, båda medicinalträd med stark förankring i förindustriell folktro. Floran är viktig i din bildvärld. Kan du berätta något om hur det är att leva ett liv med växterna i storstaden?
J.F.T: Jag är mycket ute i naturen; i Stockholm finns det trots allt många utpräglade naturområden. Jag ser även årstidernas växlingar på min innergård samt i mitt hem och på min balkong där jag har växter. De dagliga besöken av fåglarna har blivit till någon slags ritual. I en stad finns så mycket annat liv än människans liv. Men jag tror att man måste vara intresserad av de små detaljerna för att se detta. Det krävs ett visst seende för att lägga märke till en maskros som tränger upp genom asfalten. Jag tänker ”så vacker och vilken livskraft” när jag ser maskrosen, medan någon annan kanske bara trampar på den eller ser den som ogräs. Själv hyser jag en väldig respekt. Också maskrosen på trottoaren har en funktion. Den gynnar insektslivet och människan kan använda den som medicinalväxt. Som jag redan berört tar jag in naturen i mitt hem, vilket jag tror utgör ett uttryck för att jag nog egentligen skulle vilja bo på landet, vilket också skulle gynna min konstnärliga process. Om jag köper eller hittar en blomma så upplever jag den som så vacker när den blommat ut. Därför har jag mycket torkade blommor i mitt hem. Vissna blommor är överhuvudtaget bland det vackraste jag vet.
S.B.G: Den vissnade, bedagade blomman får mig också att associera till dunkelheten i din bildvärld. Det förvånar mig inte att du ser skönhet i det som är visset. I det som är bedagat förnimmer jag en dunkelhetens sfär. Det bedagade är det som ofta förbises, och jag upplever att du med din kameralins fångar det förbisedda.
Och tack Jenny Farida för att du tog dig tiden till detta konstsamtal. Du inspirerar mig på många sätt; till att bli mer närvarande i det som är i nuet vad gäller min visuella omgivning där inte minst floran ingår. Du inspirerar mig även till att upptäcka stora världar i små detaljer såsom en regndroppe som rinner ner för ett vittrande novemberlöv på en trottoar mitt i stan. Och att inte se regn som något nödvändigt ont. Jag som egentligen tycker så illa om regn. Du ser förtrollningen i det många av oss andra missar.