INNEHÅLL:
HJÄRNKONTOR
BELARUS: EN INTRODUKTION
/ Dmitri Plax
NEJ
/ Sanna Carlbring
BANKEN OCH KONSTEN: TANKAR KRING HÖSTSALONGEN I MINSK
/ Vera Kovalevskaya
ЭНЕРГИЯ ЧЬЕГО БУДУЩЕГО?
/ Вера Ковалевская
MÄNNISKORNAS MINNE VARAR FÖR ALLTID
/ Uladzimir Hramovich
Översättning: Katarina Zolotova
DET MISSLYCKADE MANIFESTET
/ Iris Smeds
OM STÄDERS OCH MÄNNISKORS SMARTHET
/ Tina Ringenson
KONSTNÄRERNAS LOKALSITUATION
EN LÄGESRAPPORT FRÅN ATELJÉFÖRENINGARNA I STOCKHOLM
/ Anna Ridderstad
SJÄLVEXOTIFIERINGENS TEATER
/ Olia Sosnovskaya
Översättning och bearbetning: Katarina Zolotova och Rasmus Fleischer
GRÄNSENS GODTYCKE
/ Mourad Kouri
DEN ANDRES GRÄNSER/FÄSTNINGENS EUROPA –
ATT ARBETA MED SOCIALT ENGAGERAD KONST
/ Aliaxey Talstou
Översättning: Katarina Zolotova
PRODUKTIONSDRAMA: KONSTNÄRENS ARBETE OCH LÄTTJA I BELARUS
/ Alexei Borisionok
Översättning: Katarina Lundqvist
ПРОИЗВОДСТВЕННАЯ ДРАМА: ТРУД И ЛЕНЬ ХУДОЖНИКА В БЕЛАРУСИ
/ Алексей Борисёнок
OM PERIFERI, CENTRUM OCH GÄVLEBORG
/ [KRIG]
OMSLAG: Masha Svyatogor
HJÄRNKONTOR
En kall januaridag landade Hjärnstorms redaktion i Belarus. Nattågen tog oss mellan Minsk, Vitebsk och Brest där vi träffade konstnärer, curatorer, historiker och konstvetare. Resan var ett samarbete med det göteborgsbaserade konstkollektivet Konstepidemin och resulterade i flera projekt. Delar av Konstepidemin inledde en rad konstnärliga samarbeten med lokala aktörer. Hjärnstorm bestämde sig för att göra ett nummer utifrån de ämnen som dök upp i seminarier och samtal. Men numret handlar inte bara om Belarus. Väl hemkomna inbjöd vi både svenska och belarusiska skribenter och konstnärer belysa diskussionsämnena utifrån sina respektive perspektiv.
Ett av temana var konstnären och dennes roll i och förhållande till det omgivande samhället. Vad har konstnären för möjligheter, ansvar och skyldigheter? Iris Smeds tar i sitt manifest upp dubbelheten i att på ett plan vara privilegierad och åtnjuta en viss status men samtidigt ekonomiskt utsatt med förväntningar på att marknadsföra och sälja sig själv. Konstnärens makt och ansvar fångas också upp i Olia Sosnovskayas text där hon resonerar kring teatergruppen Belarus Free Theatre och deras, som hon uppfattar det, självexotifierande arbetsmetod. Sosnovskaya menar att den retorik gruppen använder om Belarus och dess invånare reproducerar en kolonial stereotyp och ger sken av att föra en hel befolknings talan, potentiellt för den egna ekonomiska vinningens skull. Det exotiska säljer!
I Belarus, liksom i Sverige, är migration är en aktuell fråga även om flyktingströmmarna kommer från olika håll. I numret publicerar vi Mourad Kouris examensarbete från Kungliga Konsthögskolan vilket berör gränsens inventarier: tjeckiska igelkottar, stängsel och avgränsningar är de fysiska markörer som möter den som inte har möjlighet att fritt röra sig mellan länder. I Belarus kommer flyktingarna inte i första hand från Mellanöstern utan Nordkaukasien. Curatorn och konstnären Aliaxey Talstou resonerar kring den belarusiska öppensinnade självbilden och delar med sig av sina erfarenheter av att skapa utställningar på migrationstemat.
Gentrifiering är ett annat fenomen som märks i bägge länderna. Konstcentret TSECH i Minsk blev nyligen anmodade att ställa in sina planerade utställningar på grund av ett plötsligt oförnyat kontrakt, något som påverkade flera av de konstnärer som medverkar i detta nummer. Anna Ridderstad skriver om ateljésituationen i Stockholm. Hyror höjs, byggnader rivs, och inte minst konst- och kulturlivet påverkas. Vad kommer i stället? Med Valla torg som utgångspunkt skriver Tina Ringenson om den smarta staden: idén om en ofta digitalt baserad stadsdel med höga föreställningar om sina invånares vilja och förmåga till anpassning innebär i sig en uteslutande effekt.
Under en diskussion på galleri Ў i Minsk kommenterade en av deltagarna att Sverige och Belarus har det gemensamt att bägge länderna delar känslan av att, åtminstone periodvis, ha varit en avlägsen avkrok på behörigt avstånd från händelsernas centrum och ängsligt sneglat mot metropoler som Moskva, Berlin och New York. Ytterligare ett tema blev därmed centrum och periferi, stad och landsbygd. Konstgruppen [krig] undersöker vad ordet periferi får för konsekvenser i en liten by i Gästrikland.
Ska man använda namnet Vitryssland eller Belarus? På senare har det senare kommit att dominera: därmed minskar konnotationerna till tiden då landet utgjorde en del av tsarryssland. Belarus har två officiella språk: ryska och belarusiska. De flesta egennamn finns i två versioner. Presidenten heter Aleksandr Lukasjenko på ryska och Aliaksandar Lukasjenka på belarusiska. Redaktionen har följt de medverkandes önskemål: vissa använder sitt namns ryska version, andra den belarusiska, och i princip alla har föredragit det engelska translittereringssystemet för det kyrilliska alfabetet för att göra det lättare för läsaren att sedan hitta vederbörandes hemsidor och tidigare alster.
Belarus omnämns i en svensk kontext oftast i förhållande till sin president och då ihop med epitetet “Europas sista diktatur”. Vi känner till Studio Totals nallebjörnsaktion och hockeyintresset. Landets slaviska grannar i sin tur förknippar Belarus med potatis, örtsprit, trikåtyger och ordning och reda. Med detta nummer vill vi bredda berättelsen och uppmärksamma ämnen som engagerar konst- och kulturutövare i Belarus såväl som i Sverige.
Redaktionen
