SJÄLVPORTRÄTT INCOGNITO PARALLELLA VÄRLDAR

AV: AMANDA EDSTRAND

På en takås blickar jag ut över en klarblå himmel. Plötsligt närmar sig en murmuration av starar.

Likt en balett på himlen rör sig tusentals fåglar tillsammans och skapar den vackraste av konst. Jag sitter där och betraktar hur dessa varelser tillsammans målar den ena skapelsen efter den andra. Vilket samspel tänker jag för mig själv, trollbunden av det mina ögon bevittnar. I stunder som denna känns världen magisk. Utopisk.

I ett vaket tillstånd upplever jag två verkligheter, den värld jag ser och den värld jag minns.

Jag stänger mina ögon. Hoppas på att det som ekar där inne ska vara lugnare idag. Men kastas in i något som jag kan likna vid en kallsup, en kallsup av minnen och tankar. Likt ett eko flyger dessa minnen omkring i mitt inre. Jag säger högt ”Det finns ingen sol utan skugga, och man måste lära känna natten”. Det var något Camus sa, som på många sätt blivit en vägvisare för mig de senaste åren.

Fantasins värld har ofta känts mer lockande än verkligheten. Min fantasi förstår jag, verkligheten inte likaså. Kanske har jag alltid använt den för att fly undan det som skrämmer mig. Precis som i barnboken De Vita Björnarna, där huvudkaraktären hittar en öppning till en parallell verklighet, ville jag som liten krypa in i en annan värld. En plats där det omöjliga var möjligt. Där sagoväsen var realitet och inte fiktion.

Pendlandet mellan två olika världar är för en människa oundvikligt, vi lever i ett konstant ombyte, det som sker omkring oss, det vi kan ta på, det vi hör viskas runt vår fysiska beklädnad, det fruktansvärda och det vackra våra ögon bevittnar. Vårt kärl samlar upplevelser och minnen. Som färdas till en parallell verklighet. Vi kastas fram och tillbaka mellan vår yttre och inre värld, den plats där det som sker utanför, får ett helt eget liv. Miljontals trådar vävs samman, bearbetas och fram växer varelser.

Det börjar långt innan tiden vi faktiskt minns, förmodligen redan i fosterstadiet. Djupt, djupt nere i vårt undermedvetna, där tankar och känslor lever, finner vi ytterligare en värld i konstant förändring. Det kan vara en oberäknelig och obehaglig plats. Men också en djup och mystisk sådan. Det som utspelar sig där är lika levande som det vi kallar för verkligheten. Tillvaron styrs av varelser stöpta ur allt vi hittills upplevt. Ibland impulsiva. Ibland eftertänksamma.

Likt en oändlig korridor finns det dörrar som öppnas och dörrar som stängs, varelser som väcks, och varelser som vilar. Mitt inre barn lyssnar spänt, med stora hoppfulla ögon. Äntligen, tänker hon. Hon som trodde att jag var förlorad till vuxenvärlden. Hon som trodde att jag glömt allt hon lärt mig. Stundvis förstår jag henne. För hur mycket jag än kämpar med att hålla min fantasi vid liv så river eländet i världen i mig. Jag vill fortsätta att drömma om troll, underjordiska väsen och magiska passager, men ibland är det svårt. Som när man står med en människa under en stjärnhimmel som inte förmår sig att se den. Sorgen i att se magin ensam. Jag förbryllas av det jag inte förstår. Somliga blir livrädda.

Varelser har vi alla. Vissa mäktigare än andra, mäktigast av alla är Rädslan. Farligast också.

För hon får oss att bedra oss själva. Rädda för att älska, på grund av risken för att svikas. Rädda för att leva, på grund av rädslan för att dö. När hon vaknat följer en dominoeffekt. Under henne följer nämligen många, Självförnekelsen är en av dem. Att vägra se sanningen är nämligen dödligt. Skam och skuldkänslor kommer som ett skalv efter Självförnekelsen. Därför är jag evigt rädd för att vara rädd.

Varelserna väntar vilandes bakom sina stängda dörrar. Somliga kanske bara öppnas enstaka gånger i livet. Andra öppnas dagligen. Bakom några väntar nya dörrar. Allt handlar om vilka delar av ditt inre du besöker och vad dessa platser väcker.

De senaste åren har jag spenderat mycket tid bakom Sorgens dörr. Den som öppnas när vi förlorar någon vi älskar. Hon är komplex. För bakom hennes dörr finns det ytterligare dörrar. Hon väcker inte sällan både Ilskan och Tomheten. Att dessa varelser är onda eller goda vore för enkelt att påstå. Likt oss människor formas de av sin omvärld. Formade av minnen och handlingar växer de till olika jag och i detta parallella universum samexisterar de och ser världen genom våra ögon. En Sorg som värdmänniskan förnekar och kväver formar en defensiv och svårhanterad varelse. En Sorg som istället accepteras formar en helt annan. Som ser det vackra i att ha älskat. Fram växer ett minne av det du har förlorat.

Korridoren jag nämner existerar inte i världen vi ser med öppna ögon. Den här världen kan därför stundvis trängas undan av de som inte vill se. Enligt mig kan det vara farligt. Men också en ren överlevnadsinstinkt. Louise Bourgeois beskrev så vackert att vi ”varje dag måste överge vårt förflutna, eller acceptera det. Om vi inte kan acceptera det, bli en skulptör”. I mitt verk Självporträtt Incognito gör jag precis det hon beskriver. Jag skulpterar det jag har svårt att acceptera. Jag skapar en surrealistisk tolkning av mitt inre. Här får några av mina varelser födas in i vår fysiska värld. Den parallella värld som jag länge förnekat men nu är väldigt bekant med. De fick äntligen ta plats i världen mina händer fysiskt kan beröra. Under sex dagar växte sex varelser fram. I form av ansikten skulpterade jag Sorgen, Rädslan, Undvikandet, Tomheten, Självkritiken och Ilskan. På ett terapeutiskt plan har jag idag något lättare för att acceptera deras närvaro. Men jag ljuger om jag säger att de inte skrämmer mig.

Jag antar att det är en del av att vara levande, att känna Rädslan men inte förtäras av den. Likt stararnas murmuration, där tusentals fåglar flyger tätt intill varandra. ”Hur går det till?”, tänker jag. Många före mig har tänkt samma tanke. I åratal har människan studerat varför stararna gör som de gör. Svaren varierar men många landar i att det är ett försvar mot rovfåglar. För mig ligger den sanna fascinationen i hur dessa varelser så fritt rör sig över himlen utan att förlora rörelsen i flocken. En enda kollision mellan två fåglar leder nämligen till livsfara för många. Forskning visar att varje enskild stare måste förhålla sig enbart till de sex närmaste stararna för att kunna analysera och förstå nästa rörelse. Jag möter åter igen siffran sex. Det var inget medvetet val att det blev just sex varelser. Kanske är det antalet för hur många jag klarar av att möta. Jag är övertygad om att det var ett val som fattades av mitt undermedvetna. Ett val som fattades från en parallell verklighet. Somliga skräms definitivt av tanken men jag leker gärna med den. Kanske styrs vi alla av samma undermedvetna värld, starar som människor?