STALINS ÅTERKOMST

Av: Katerina Zolotova

Stalinmuseet i Georgien, foto: Adam Jones, 2001.

En julidag 2015 hamnade jag i Jakutsk, huvudstad i den ryska delrepubliken Sacha i nordöstra Sibirien. Regionen är ett av världens kallaste bebodda områden: husen byggs på pålar för att inte fluktuera när markytan tinar upp under den korta sommaren och det var här mammutfyndigheter och fenomenet permafrost först började studeras. Området går också under smeknamnet ”skattkammaren”, med anledning av de enorma ädelstens- och metallresurserna. Dessutom har territoriet, sedan Rysslands kolonisering under 1600-talet, tjänstgjort som förvisningsplats för politiska fångar. Många av delrepublikens invånare idag är ättlingar till Sibiriens ursprungsbefolkningar – hit räknas bland andra jakuter, evener och evenker, men också de ukrainare, judar, polacker, ryssar och andra grupper som under tsarrysk eller sovjetisk tid sändes till straffkolonier och fångläger. Under 1930-talets terrorår fanns över 100 läger bara i Sacha. Huvudortens hembygdsmuseum bemannades redan under tidigt 1900-tal av politiskt förvisade som hjälpte till med insamlingarna. Men bussen som nu tar besökarna från Jakutsks centrum till museet passerar en, med tanke på historien, häpnadsväckande syn: en bronsbyst av den sovjetledare som allra främst förknippas med massdeportationer, läger och avrättningar – Josef Stalin, avtäckt så sent som 2013.

Nyuppförd byst av Josef Stalin, Jakutsk, Ryssland, foto: Katerina Zolotova 2018.

Redan året efter oktoberrevolutionen skrev Vladimir Lenin under ett dekret om att monument tillägnade tsarmakten skulle avlägsnas, och planer för minnesmärken som hyllade revolutionen och dess aktörer tas fram. Så småningom uppstod en personkult också kring Sovjetunionens ledare. Den första Leninstatyn invigdes år 1924, dagen efter Vladimir Iljitjs död. Den hann inte bli klar innan han dog, men genast efter Lenins bortgång utgick ett påbud om att hans minne skulle hedras genom en omfattande bild- och monumentproduktion.1 Näste bolsjevikledare behövde inte vänta till livet efter detta och Stalin avporträtterades för första gången i tredimensionellt format lagom till sin femtioårsdag 1929. Ryssland ensamt hade som mest omkring 7000 Leninstatyer, tiotusentals andra återfanns i övriga sovjetrepubliker, och då har vi bara räknat just Lenin. Torg, trädgårdar, skolgårdar, parker, järnvägsstationer – personkulten bereddes plats i stora delar av sovjetländernas publika utrymmen. Konstnärsateljéerna var fulla av massproducerade porträtt och byster. Ett särskilt populärt motiv kom att bli ”Lenin och Stalin i Gorki”, en betongavgjutning, enkel att mångfaldiga i stora antal, där ledarna kamratligt umgås i Lenins residens. Regimens uppfattning om att konsten skulle stå i revolutionens tjänst uppkom tidigt, även om konstnärerna till en början kunde välja form och stil fritt så länge det inte gällde verk åt staten – dessa skulle vara i realistisk stil. År 1934 beslutades att den allenarådande stilriktningen för samtliga konstarter skulle vara socialistisk realism, en fortsättning på delar av 1800- och 1900-talens måleri men med motiv som passade sovjetideologin.

Memento Park, Budapest, Ungern, foto: Katerina Zolotova, 2015.

Medborgarna fick vänja sig vid att bolsjeviktoppar, marxistiska tänkare liksom heroiskt avbildade arbetare och bönder betraktade dem i vartenda gathörn. Byggnadsverk förknippade med tsartiden och religionen fick maka på sig. Ett pampigt fundament i Jaroslavl tänkt för en tsarskulptur fick i stället tjäna som sockel åt en Lenin; otaliga kyrkor gjordes om till sädeslager, barnkrubbor, fackföreningsklubbar, utställningshallar för sovjetisk tungindustri – eller till och med museer över ateismen, som i ett fall vid Lavraklostret i Kiev. Det kanske mest kända exemplet är Frälsarkatedralen i Moskva som sprängdes för att i dess ställe uppföra Sovjeternas palats, ett jättebygge avsett för administration och kongresser, krönt med en gigantisk Leninstaty på toppen. Med sin planerade höjd på knappt 500 meter skulle det ha blivit dåtidens högsta byggnadskonstruktion. Men andra världskriget kom i vägen: stålet behövdes på annat håll och på den rivna kyrkans plats uppfördes till slut världens då största utomhusbassäng, i bruk fram till 1990-talets slut då originalkyrkan rekonstruerades.

Krigssegern 1945 gav upphov till en ny våg av monument, museer och minnesbevarande platser över hela imperiet. Stupade sörjdes medan hjältebragder, triumfer och mod hyllades. Knappt någon ort var för liten för att föräras med Den okände soldatens grav eller en Ärans park med plaketter och obelisker. Bland de mest berömda i genren är kanske den gigantiska Moderlandet kallar! (”Rodina-mat’ zovet!”) på höjden Mamajev Kurgan i Stalingrad (numera Volgograd), en arkitektonisk ensemble krönt av en 85 meter hög kvinnogestalt kallad Fosterlandsmodern och inte olik antikens segergudinna Nike i sin utformning. Vi ska återkomma till Stalingrad.

Skulpturen Moderlandet kallar!, Volgograd, Ryssland, foto: Katerina Zolotova, 2014.

Efter Stalins död 1953 kom Nikita Chrusjtjovs tövädersperiod. Därmed inleddes en uppluckring av den hårdföra regimen och med den – erkännanden av de brott som staten hade begått mot sina medborgare, Gulaglägrens upplösning, återupprättelse för politiskt förtryckta, avstalinisering och en uttalad ambition att göra slut på personkulten. I takt med att lägerfångar återvände hem, plockades repressionsårens huvudman Stalin ner också i bokstavlig bemärkelse. 2

Damnatio memorae, att förstöra minnet, har kommit att användas om förfarandet då en ny epok vill göra sig av med minnena av den tidigare. I romarriket kunde en före detta kejsare efter sin död upphöjas till gudom eller tvärtom ses som så förhatlig att statyer raserades, mynt med dennes siluett förstördes och namn suddades ut från inskriptioner. Nu kanske ansatsen att radera det misshagliga ur det kollektiva minnet inte alltid lyckades – vi är också idag väl bekanta med tyranniskt lagda härskare, som Nero och Caligula. I den sovjetiska kontexten användes damnatio memorae ihärdigt både under och efter Stalins regeringstid. Före detta kolleger som fallit i onåd och arkebuserats suddades ut från fotografier, något som till och med drabbade Nikolaj Jezjov – Lavrentij Berias företrädare på posten som NKVD-chef och därmed ansvarig för terrorns mest intensiva period 1938–1939. Det var inte många ens i Stalins innersta kretsar som dog en naturlig död. Under den tjugonde partikongressen 1956 fattades så en rad beslut om en avstalinisering. Efter diktatorns bortgång blev det hans egen tur att monteras ner i stor utsträckning och befolkningen slapp på många håll massmördaren i sina offentliga miljöer. Och inte heller han glömdes bort för att monumenten försvann.

Personkulten har ibland beskrivits som ett substitut för de religiösa symboler och riter som sovjetmakten aspirerade på att kväsa. När också de stora ledarna slutade inneha ett slags ikonfunktion – det blev ingen massproduktion av Chrusjtjovstatyer – uppstod ett tomrum. Krigsmonumenten fortsatte att uppföras i stor mängd under de kommande decennierna men det är något annat än personkulten. Historikern Andrew Jenks har konstaterat att ett nytt inslag i ikonografin kom att bli rymdkapplöpningen, med rymdresenärerna själva som ett slags ersättare för ledarna som ikoner att samlas kring. Rymdhundarna Lajka, Belka och Strelka lyftes fram som superstjärnor och återfanns på allt från tändsticksaskar till glassar, medan Jurij Gagarin, den första människan i rymden, avbildades i så många monument och fick så många gator och städer uppkallade efter sig att hans egen far fick nog och ska ha utbrustit något i stil med: ”min son har knappast slitit hårt i fabrikerna eller byggt upp stad och land – nu får det räcka!” Men trots intentionen att avstanna personkulten så var det först under 1980-talets andra halva, under Gorbatjovs glasnost och perestrojka, som Leninproduktionen slutgiltigt upphörde.

1991. Republik efter republik utropade självständighet och Sovjetimperiet kollapsade. Nu följde en ny våg av damnatio memorae, när åtskilliga daterade skulpturer föll, en efter en. På sina håll smältes monument ner eller såldes för sitt materialvärde. En rejäl Lenin i brons hamnade rentav i Seattle – dess amerikanske köpare gick bort innan han hade lyckats förverkliga sina planer på en slovakisk restaurang med kommunistiska attiraljer i USA, så just denne Lenin står kvar i Fremontdistriktet som en kuriös turistattraktion.3 Men mängder av sovjetrester finns förstås ändå kvar i offentliga miljöer, för att inte tala om att Lenin än idag ligger balsamerad i sitt mausoleum på Röda torget, även om köbildningen är mer blygsam än på den tiden då hela arbetsplatser och skolklasser ditkommenderades.

Att det offentliga rummet och det som tillåts ta plats där väcker känslor, innehar stor symbolisk tyngd och därtill kan omvärderas har aktualiserats den senaste tiden. I Black Lives Matter-rörelsens kölvatten har blicken vänts mot statyer av slavägare och kolonisatörer från USA till Europa, med krav på att dessa tas bort. Somliga har fått slagord sprayade på sig eller med massans kraft rentav hamnat på havsbotten, som i fallet med statyn av slavhandlare Edward Colston i Bristol, England. Ett utraderande av historien hävdar somliga – eller tvärtom ett sätt att bredda och nyansera kunskapen och historien, menar bland andra konstvetaren Michael Lobel.

Själva kullstörtandet av monument tycks dessutom fylla en både symboliskt viktig men också enande roll i sig. Precis som BLM-aktivister under år 2020 har samlats kring statyer har spontan rivning av sovjettidens statyer också varit en återkommande och angelägen symbolhandling. Ett tidigt exempel är det ungerska upproret mot Sovjetunionen 1956, när hundratusentals demonstranter gick ut och protesterade och lyckades välta ner Budapests centralt placerade Stalinstaty från sin piedestal under slagord som ”Ryssland, stick hem!”4 Under Maidanrevolutionen i Ukraina 2013 dröjde det inte lång tid förrän demonstranterna tog sig till den ännu centralt placerade Leninstatyn på Tjevtjenkoboulevarden och välte den över ända med hjälp av en tross. Bort med sovjetiskt arv och ryskt inflytande, fram för en ny väg för Ukraina. Andra statyer har rivits eller demonterats under mer kontrollerade former än genom folkmassans kraft. Bronssoldaten i Tallinn, byggd i anslutning till flera soldatgravar, flyttades 2007 och väckte debatt: var det en symbol för sovjetiskt förtryck eller en plats för att sörja och hedra krigsoffer? Och om det sistnämnda: var det då rätt att flytta på den?

Annat står ännu kvar, om än omdiskuterat. I närheten av universitetet i Sofia finns ett arkitektoniskt komplex tillägnat den sovjetiska armén som flera gånger har fått ny färg av aktivister och privatpersoner – de skulpterade soldaterna har bland annat målats om till amerikanska seriefigurer, fått slagord som ”Be om ursäkt för Prag 1968” målat på sig, liksom blivit blågula som en stödgest till Ukraina i samband med Maidanrevolutionen, Krimannekteringen och hybridkriget med Ryssland. Men besöker man platsen på exempelvis 9 maj kan man också möta en mängd bulgarer som högtidlighåller slutet på andra världskriget.5

Monument tillägnat den sovjetiska armén, Sofia, Bulgarien, foto: Katerina Zolotova, 2016.

Rivningar och nedsmältningar i de postsovjetiska länderna och satellitstaterna har också mötts av kritik. Försvinner det onda med rivningarna? Har inte somligt ett värde i sig, konstnärligt eller historiskt? Det finns exempel på mellanvägar: stötande figurer behöver inte nödvändigtvis stå kvar på torgen i all evighet, men de kan också tjänstgöra som museala artefakter som, i rätt kontext, kan berätta något om historien. I bland annat Moskva, Budapest, Sofia och södra Litauen har en mängd skulpturer från kommunisttiden monterats ner och placerats i särskilda museiparker. I sådana miljöer finns en potential att problematisera historien samtidigt som skulpturerna inte står oemotsagda i människors åsyn och vardag. Det ska sägas att vissa av parkerna snarare har drag av ett slags fetischartade nöjesfält med kitschiga sovjetsouvenirer och djurparker snarare än upplysande kunskapscentrum, även om det finns mer lyckade projekt där skulptursamlingarna kompletteras med textmaterial, bibliotek, tillfälliga utställningar och initierad personal. Vid ett besök i Budapests skulpturpark visades till exempel säkerhetspolisens egna utbildningsfilmer, där nyrekryter fick lära sig att lämna lagom mycket spår under en husrannsakan för att markera sin närvaro och skapa paranoia hos de angivna invånarna de besökt. Utan sådana inslag hade parken, som kröns av den tidigare nämnda Stalinstatyn (kvar är bara hans jättestövlar) lätt kunnat hamna i kategorin edgy tourism.

Stalins stövlar, Memento Park, Budapest, Ungern, foto: Ian McKenzie, 2011.
Museet för socialistisk konst, Sofia, Bulgarien, foto: Katerina Zolotova, 2016.
Museet för socialistisk konst, Sofia, Bulgarien, foto: Katerina Zolotova, 2016.

Skulpturparken Muzeon, Moskva, Ryssland, foto: Katerina Zolotova, 2019.

Tillbaka till Sibirien. Mer än ett halvsekel hade passerat sedan Stalin detroniserades och nu stod han alltså nyinvigd i Jakutsk. I samma veva fick jag höra att staden Volgograd återigen skulle börja bära sitt gamla namn Stalingrad, som byttes bort i och med avstaliniseringen, om än bara under särskilda dagar. Det var här ett av andra världskrigets större slag stod, där krigslyckan vände till Röda arméns fördel. Dagarna då staden ändrar namn innefattar Militära ärans dag den 2 februari, Dagen för fosterlandets försvarare 23 februari, Segerdagen 9 maj, minnesdagen för bomboffren i Stalingrad den 23 augusti med flera. Jag ramlade över fler och fler nyuppförda byster av Stalin, varav den senaste i raden restes 2019 i Novosibirsk, en gammal transitort för fångar på väg till Gulaglägren. Lägg där till 1930-talets arkebuseringar, deporteringarna av hela etniska grupper, som krimtatarer, kalmucker och volgatyskar, förvisning av kulaker – de så kallade storbönderna, hungersnöden i Ukraina… Stalins antimeritlista kan göras lång – och ändå har han återuppstått.

De nyuppförda bysterna har på de flesta håll varit initiativ av Ryska federationens kommunistiska parti, ibland i samverkan med lokala krigsveteraner, och de har oftast placerats på privat mark.6 I Jakutsk står Stalin på ett område tillhörande en diamantfabrik – det var under hans styre som Republiken Sachas diamant- och guldfyndigheter började utvinnas. I Novosibirsk avtäcktes Stalin av en Aleksei Denisyuk, jurist och chefredaktör för tidningen Hammaren och skäran och övertygad om att han under sin livstid får uppleva Sovjetunionens återuppståndelse. I sitt invigningstal adresserade han åhörarna med ett: ”Kära kamrater, den långa kampen för att återupprätta vår store härförares namn har lyckats.”

Invigning av Stalinbyst i Novosibirsk, Ryssland, foto: Eva Hartog, 2019.

Stalins återkomst har mötts av alltifrån applåder och stolthet till chock, ilska och indignation, liksom likgiltighet och uppgivenhet. Debatter och protester har förekommit. Men synen på diktatorn har, efter decennier av avstalinisering, kommit att förändras. Det oberoende opinionsinstitutet Levada har under 2000-talet regelbundet undersökt ryska invånares inställning till Stalin. De senaste åren har mätningarna visat ett attitydskifte: andelen som har svarat att ”respekt” är den känsla man förknippar honom med har ökat. Det har också antalet som tycker att ”Stalin var en vis ledare som gjorde Sovjetunionen framgångsrikt och mäktigt” liksom att ”oavsett de fel och brister som tillskrivs Stalin är det faktum att vårt folk vann andra världskriget under hans ledarskap det viktigaste”, medan de negativa attityderna har minskat. Så sent som 2019 svarade 70% av respondenterna att Stalin har spelat en överhängande positiv roll i historien. Snarare än massmördaren Stalin är det generalen och den starke ledaren Stalin man minns, liksom ”handlingskraften” vad gäller industrialisering och utvinning av naturtillgångar. Brotten mot mänskligheten verkar vara på väg ut ur delar av folkminnet. Och de byster och namnbyten jag trodde var ett par enstaka anomalier visade sig vara några i mängden: en artikel i Der Spiegel hänvisar till en räkning som ger över 130 nya Stalinskulpturer uppförda de senaste två decennierna, varav de flesta i mindre orter.

Termen Ostalgie, en sammanslagning av tyskans ord för öst och nostalgi, har sedan 1990-talet använts för att diskutera östtyskarnas integration i Förbundsrepubliken liksom deras förhållande till det förflutna, vare sig det gäller historiska händelser, materiella ting eller personliga upplevelser. Termen skulle kunna vara fruktbar också i det postsovjetiska sammanhanget. Ostalgibegreppet har ingen tydlig definition utan kan inhysa alltifrån egna minnen, stormaktsdrömmar, barndoms- längtan, nationalism, krossade förhoppningar, avsaknad av stabilitet, känslor av livets flyktighet, missnöje med det samhälle som följde på kommunisteran, liksom ironi och drift.

Oavsett monumentivrarnas motiv har damnatio memorae följts av en byggnationsvåg – och Stalin återuppstått.

Fotnoter
1 En skulptör som tidigt började verka inom den nya sovjetiska tematiken var Nikolaj Andrejev. Utöver att avbilda revolutionärer skapade han över 100 skulpturer och 200 grafiska verk av Lenin. Åtskilliga andra namnkunniga skulptörer och konstnärer skulle genom åren komma att avbilda ledarna och andra från regimhåll önskade motiv, däribland Ivan Sjadr, Stepan Erzija och Sergej Merkursv.

2 Det finns också undantag: 1957, flera år efter Stalins död, invigdes ett museum i staden Gori, Georgien, uppfört invid huset där Stalin föddes. Officiellt kallade man det för ett historiskt museum men det påminner i sitt utförande nästan om en plats för helgon- och relikdyrkan. Här finns Stalins dödsmasker, mängder av fotografier, skulpturer, och personliga ägodelar, liksom Stalins egen tågvagn. Museet stängde tillfälligt år 1989, i samband med Georgiens självständighetskamp, men har återöppnat och är i dag en populär turistdestination. Vid mitt senaste besök 2019 kunde man alltjämt köpa vinflaskor, t-tröjor och vykort med Stalins ansikte och många av stadens matbutiker bär hans namn. Men här kan vi nog snarare läsa in ett slags lokalpatriotism liksom en möjlighet till inkomster från turistnäringen.

3 Den fem meter höga skulpturen skapades av den bulgariske konstnären Emil Venkov på beställning av det tjeckoslovakiska kommunistpartiet. Den stod klar 1988, ett år innan sammetsrevolutionen, och hittades på en gård fylld med bråte tänkt att säljas.

4 Den 25 meter höga statyn var tänkt som en gåva från det ungerska folket till Stalin på dennes 70-årsdag. Skulptören Sándor Mikus tilldelades Ungerns högsta konstnärliga utmärkelse för verket.

5 På grund av tidsskillnaden inträffade krigsslutet 8 maj i Västeuropa och 9 maj i delar av de postsovjetiska territorierna.

6 Ryska federationens kommunistiska parti grundades 1993 och ser sig som arvtagare till den ryska sovjetrepublikens kommunistparti. Partiet är det näst största i Rysslands parlament, efter Enade Ryssland.

Förslag på vidareläsning

Bassin, Mark och Kelly, Catriona: Soviet and Post-Soviet Identites, 2012

Ikonnikov, Andrej: Utopičeskoe myšlenie i architektura. Sotsial’nye, mirovozzrenčeskie i ideologičeskie tendentsii v razvitii architektury, 2004

Lidov, Alexei: New Jerusalems. Hierotopy and iconography of sacred spaces, 2009

Tarkhanov, Alexei och Kavtaradze, Sergei: Stalinist Architecture, 1992

Tlostanova, Madina: What does it mean to be post-Soviet? Decolonial art from the ruins of the Soviet empire, 2018

Tumarkin, Nina: The living & the dead. The rise and fall of the cult of world war in Russia, 1994

Turkina, Olesya: Soviet Space Dogs, 2014

Åman, Anders: Arkitektur och ideologi i Stalintidens Östeuropa: ur det kalla krigets skugga, 1987