• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    OM BREIVIK, PSYKIATRIN OCH DET INTSTRUMENTELLA FÖRNUFTET

    Av: Fredrik Bernholm

    ”Anders Bering Breivik var psykiskt sjuk” betonade nyhetsuppläsarna den 29 /11–2011. Ett drygt halvår därefter, när domen föll över massmördaren, löd rubrikerna istället ”Tillräknelig”. Saken väckte stor ilska, folk samlades på gatorna med plakat, kända och okända psykiatriker tog ställning för eller emot, och detta pågick under hela den långa rättegången. Accentueringen av ordet ”var” vittnar om ett utbrett men sällan uttalat antagande, som drar en skarp linje mellan det psykiskt friska och det psykiskt sjuka. ”Allvarlig psykisk störning” är visserligen en juridisk kategori, och i juridikens värld finns alltid ett antingen-eller, men kan en sådan kategorisering utan vidare skiljas från den människa som bedöms falla inom kategorins ramar, som betraktas genom begreppet ”allvarligt psykiskt störd”? Det motsatta gäller snarare, kategorin riskerar alltid att omsluta sitt föremål, täcka över det helt och hållet; människan och begreppet sammansmälta till ett och samma. Kanske var skälet till upprördheten inför bedömningen av Breivik som psykiskt störd just detta, det blev inte bara omöjligt att döma honom till fängelse, det innebar också att dåden måste betraktas som effekter av en sjukdom, vilket på samma gång omöjliggjorde en samhällelig förklaringsmodell, ströp alla kopplingar till den gemensamma världen, dess skikt och strukturer. Breiviks politiskt motiverade skäl underkändes som bisarra vanföreställningar och hallucinationer. Och folk blev upprörda.

    Och liksom Robert Musils mördare Moosbrugger blev gärningsmannen själv ursinnig av spekulationerna kring hans psykiska hälsa. En psykiatrisk diagnos skulle underminera grunden för handlandet, liksom trovärdigheten och allvaret i motivet.

    Fallet visar på ett tänkesätt som råder inte bara inom rättspsykiatrin, det uppträder i många andra av tänkandets områden, såväl i det allmänna som i det privata. Men kanske framträder det särskilt tydligt just i psykiatrin (förstådd som tänkande snarare än klinisk verksamhet), där krocken mellan objektiv kategorisering och enskild subjektiv erfarenhet är oundviklig. Hur ser då detta tänkande ut? Rättpsykiatrins haveri inför Breivik sätter onekligen fingret på något, ett tänkande präglat av antingen-eller. Svart eller vitt alltså, som saker och ting brukar framställas av den ”tredje statsmakten”? Ja, med skillnaden att denna tankefigur inte uppstått genom massmedial mutation, utan kan spåras ända ned i själva grundpremisserna för den forskning massmedierna baserar sig på. Psykiatrins diagnostiska verktyg säger en del om saken, ICD-10 och DSM-IV, som listar kriterier för de olika psykiska åkommorna och deras särarter. Det var dessa dokument psykiatrikerna bråkade om, och det var på grundval av dem Breivik gavs diagnosen ”paranoid schizofreni”. Uppfyller man kriterierna och kan sorteras under den kategori man prövas mot, då kan också sjukdomsdiagnos fastställas. Antingen-eller.

    Men riktigt så enkelt är det förstås inte, vilket Breiviks fall också visar. Är idén om ett kulturmarxistiskt och islamistiskt hot mot den västerländska civilisationen en bisarr vanföreställning, en hallucination, eller del i en fullt rimlig, men förkastlig, ideologi? Slutligen behandlade det norska rättsväsendet den som det senare, men visade samtidigt att gränsen för psykossjukdomen schizofreni dras med konventionens hjälp. Kan Breiviks tankar och handlingar föreställas inom ramarna för den tankevärld de flesta av oss delar? Går de att placera inom något av dess områden och därmed förstå, eller är de utom denna värld? De flesta skulle nog medge att Breiviks tankar svävar i gränslandet. Dåden gav idéerna ett djupare allvar, skänkte dem en verklighetsfrämmande aura, men tankegodset är ju i högsta grad närvarande och levande, och har dessutom en väl dokumenterad historia. Och för rättvisans skull, kanske också för att dödandet inte skulle te sig helt meningslöst, bedömdes Breivik till sist som tillräknelig, hans tankar och handlingar som fullt förståeliga men förkastliga och straffbara.

    Ändå går det utan tvekan att psykologiskt karakterisera den här sortens tänkande som paranoia. Om det av någon anledning uppstår en upplevelse av hot mot den egna existensen, försöker vi då inte till varje pris finna orsaken till hotet, även om den ständigt glider undan, och kanske alltid förblir förborgad för oss? Tenderar vi då inte ofta att söka problemet utom oss, i det främmande, även om det snarare finns inom och är en del av oss? Vad är en syndabock? Paranoia är i den meningen en normal mekanism, och framstår som en konsekvens av en attityd riktad enbart mot den synliga yttre världen, aldrig mot den osynliga inre.

    Diagnosen paranoid schizofreni betyder däremot något helt annat för de flesta. Schizofreni är en sjukdom, och en sjukdom går inte att rå över, den drabbas man av. En psykiskt sjuk människa kan därför inte ställas till svars, eftersom handlingarna och tankarna bakom dem beror på sjukdomen. Detta är, kan man tycka, en humanitär klausul som garanterar den som lider av sjukdom vård istället för straff. Men tenderar inte samma tänkande att verka också på precis motsatt sätt? Att kapsla in en subjektiv erfarenhet i ett objektivt sjukdomsbegrepp – en generalisering av det enskilda och specifika, och med det en distansering från själva erfarenheten – är inte det ett slags avhumanisering, på så sätt att människan reduceras till kategori? Finns det i så fall något som förenar detta tänkande med Breiviks?

    Psykiska sjukdomar, som de kallas, beskrivs inte sällan som hjärnsjukdomar, av psykiatrikerkåren själva, hjärnforskare, organisationer för drabbade, av massmedia och populärpsykologi.[1] Det finns i allmänhet ett starkt stöd för detta synsätt som bland annat bekräftas av det ständiga talet om ”ärftlighet” (detta trots att motsättningen mellan arv och miljö håller på att upplösas sedan epigenetiken visat att gener kan slås av och på under livets gång, förändringar som sedan ärvs ned till nästa generation; arvet är bokstavligt talat miljö, vilket ger ny aktualitet åt Sartres formulering ”existensen föregår essensen”).[2] Och om de är hjärnsjukdomar, då är de till sist en angelägenhet för neurovetenskapen. I en studie publicerad i tidskriften Behavioral and Brain Sciences ges denna idé namnet ”neurondoktrinen”.[3] Studien prövar tron på att neurologin, till skillnad från psykologin, kan visa hur psyket verkligen fungerar, en tro som författarna effektivt monterar ned med dess egna byggstenar när de visar att neurologins egen begreppsarsenal överhuvudtaget inte kan förklara levande varelsers beteenden. Den är inte gjord för det, för vad pekar begrepp som ”synaps” och ”signalsubstans” mot annat än sig själva? Neurovetenskapen klarar sig inte utan stödbegrepp från andra discipliner, i synnerhet psykologins olika grenar. Anledningen till detta är enkel, men rör på samma gång en grundläggande vetenskapsteoretisk förvirring. Neurondoktrinen vilar nämligen mot ett väldigt löst antagande: om man antar att psyket och de sjukdomar som kan drabba det kan förklaras i helt och hållet neurologiska termer, då antar man också att sjukdomarnas orsaker kan upptäckas neurologiskt. ”Dopamin är den signalsubstans som man hittills tror har störst betydelse för hjärnans funktion vid schizofreni”, skriver internetmedicin.se, en sida av och för läkare och sjuksköterskor, under rubriken ”Orsaker”.[4] Psykisk ohälsa som hjärnsjukdom, orsakad av obalans i nervsystemet. Är det inte så då? Att de schizofrena, deprimerade, bipolära, alkoholiserade delar vissa drag i hjärnan för att respektive grupp delar sjukdom med varandra? Och att de därför också delar beteendemönster, för att sjukdomen orsakar förändringar i hjärnan på de drabbade?

    Serotoninhypotesen, som är av samma snitt som idén om schizofrenins neurologiska orsaker, säger att en deprimerad människa – det vill säga en människa som uppfyller kriterierna för depression – har låga nivåer av signalsubstansen serotonin. Även om det kan observeras neurologiskt, följer det på detta att depressionen orsakas av för låga halter av serotonin? På vilka grunder kan man egentligen anta att ”obalansen” föregår upplevelsen av depression? Inlärning lämnar spår i hjärnan, men innebär det att kunskapen orsakas av förändringar i hjärnan? Orsakas sorg av kemiska reaktioner i hjärnan?[5] Någon ”evidens” för detta finns förstås inte, bara en metafysisk hypotes om ett kausalt förhållande mellan kropp och psyke som i slutändan skapar absurda fantasier om hjärnor i vakuum. Men det finns inget orsak-verkanförhållande mellan psykisk erfarenhet och hjärnans nervsystem, det enda som kan konstateras är att en viss psykisk erfarenhet korrelerar med ett visst neuralt uttryck. Detta har varit känt sedan Phineas Gage fick en påle genom huvudet år 1848. Utan korrelat – en psykisk upplevelse, ett beteende – är neurovetenskapen blind. Psykiska sjukdomar är hjärnsjukdomar bara i den meningen att det psykiska alltid har en fysisk motsvarighet; sker en förändring i psyket sker också samtidigt en förändring i hjärnan, och vice versa.[6] Korrelation, inte kausalitet (den måste letas på annat håll). Psyket och hjärnan, kroppen och själen, är två sidor av en och samma sak, människan betraktad ur två skilda perspektiv: ett objektivt yttre, genom empirisk observation, och ett subjektivt inre, via introspektion eller självreflektion.[7]

    Antagandet att ”psykiska sjukdomar” orsakas av fel i hjärnan kan skönjas också i det vardagliga talet, till exempel i det som säger att någon är si eller så för att den lider av paranoid schizofreni, ADHD, depression, alkoholism. En människa kan inte sluta dricka alkohol, får diagnosen ”beroendesyndrom”. Är det på grund av sin alkoholism som människan inte kan sluta dricka alkohol? En annan kan inte koncentrera sig i skolan, har svårt att läsa, tappar bort skolböckerna, kan inte sitta still, uppfyller kriterierna för diagnosen ADHD. är det därför en sådan människa har koncentrationssvårigheter, på grund av sin ADHD? Cirkelresonemanget är väl uppenbart, det avvikande beteendet förklaras med en kategori baserad på observationer av samma avvikande beteende, en kategori som sedan anges som sjukdomens orsak (det kan bara vara sant sekundärt, genom självuppfyllelse). Men DSM-systemet säger inte något alls om de psykiska åkommornas orsaker, befattar sig inte med etiologi, det bygger helt på observerbara objektiva fakta. Diagnos ställs utifrån symptom, inte orsak. Begreppet ”paranoid schizofreni” ges mening och definition endast på grundval av de kriterier som radas upp. DSM-katalogen konstruerar sjukdomsbegrepp, det finns inget naturligt i dessa. Att förklara orsaken till en psykisk erfarenhet med en sådan kategori är i själva verket upprepning, en ren tautologi.

    Den skarpa gränsdragningen mellan psykiskt sjukt och friskt är inte bara grundlös ur ett vetenskapligt perspektiv, under ligger ett tänkande som blint sätter sin tillit till objektiva begrepp, som dessutom förväxlas med natur. Freud använde sig som bekant i hög grad av teoretiska hjälpföreställningar, även om han försökte förankra dem i empiriskt material. För honom, som i grund och botten var neurolog, var detta slags övergripande teoribygge självklart och nödvändigt. Ett psykoanalytiskt begrepp som ”överjaget” kan aldrig bli ett faktum, och är inte heller tänkt att vara det. Det är en hjälpkonstruktion för att förstå en psykisk process via en människas tal. Begreppet kan bara demonstreras indirekt, skymtas i uttryckssättet som en underliggande men alltid osynlig struktur. Det var precis av den anledningen Freud kallade sina teorier om psykets strukturer för metapsykologi. Problemet med naturvetenskapen är att den framställer sin egen metod som naturlig, eftersom den inte vill kännas vid den som just metod. Den sysselsätter sig med insamlande av kunskap, men ifrågasätter sällan just detta. De positiva vetenskaperna sträcker sig ut mot omvärlden och griper efter objekt, utan att se vad den griper med eller hur den gör det, som om naturen kunde fångas i ett oförmedlat och ahistoriskt skick. En sådan vetenskap är naiv, med Edmund Husserls ord, av det enkla skälet att den inte ser sig själv och därför tar för givet att sanningar kan sägas om en omedelbart gripbar verklighet, oförmögen att se den historiska struktur som för tillfället utgör dess sanningsunderlag.[8] Som man frågar får man svar, som det heter. Följden blir att naturvetenskapen naturaliserar den ordning som för tillfället strukturerar kunskapen. Det var en sådan vetenskap, blind för sig själv, som utan betänkligheter kunde sysselsätta sig med rasbiologi.

    Möjligen är det ensidiga tänkande som råder kring psykiska problem en konsekvens av själens förvisning ur kroppen, som ett led i ett fåfängt rationalistiskt försök att göra sig av med all metafysik. Men inte ens den mest rigida vetenskap står fri från osynliga förutsättningar, från metafysiska antaganden. Vetenskap är alltid teologisk, om än inte medvetet. Och även om själen inte längre existerar kvarstår ju den subjektiva erfarenheten, den inre världens föreställningar och känslor (även om det finns dem som envist förnekar det). Det finns emellertid former av tänkande som ständigt undertrycker det subjektiva perspektivet, som rent av bara vill erkänna det objektiva.

    Det tänkande som tar sig an människor med psykiska problem genom att klassificera dem under föregivet naturliga sjukdomsbegrepp är ett exempel.

    Den vetenskap som sysselsatte sig med en till synes oskyldig klassifikation av objektivt existerande mänskliga raser är ett annat.

    Det tänkande som tömmer levande varelser på subjektivt innehåll till förmån för ett mål och en sanning inför vilka de bara kan vara objekt, är ytterligare ett exempel.

    I de förra hittar vi psykiatrin och rasbiologin, i det senare Breivik.

    Åtskillnaden mellan kategorierna objekt och subjekt, och undertryckandet av den senare, är förmodligen väsentlig för att förstå mekanismen i detta slags tänkande, och vad som gör det farligt. Naturvetenskapen har få eller inga medel att studera det subjektiva, för hur skulle det någonsin kunna omfattas av en objektiv kategori, bevisas empiriskt? Men problemet erkänns inte, trängs istället bort i ”vetenskaplighetens” namn. Neurovetenskapen, liksom den behaviorism som präglar psykiatrins diagnosverktyg, kan bara se de psykiska skeendena ur ett objektivt perspektiv, det ligger i deras metod, genom observationer av kroppsliga (neurala eller beteendemässiga) förändringar. Men den subjektiva aspekten av samma psykiska process ryms aldrig helt och hållet i sin kroppsliga form. Kvar finns något som de objektiva observationerna inte helt kan omfatta, en rest som bara syns med ett subjektivt perspektiv, som bara visar sig som berättelse. ”På väg mot den moderna vetenskapen lär sig människorna att avstå från mening. De ersätter begrepp med formel, orsak med regel och sannolikhet.”[9] Den levda erfarenheten kollapsar under flöden av signalsubstanser. Kan en tanke eller en känsla observeras objektivt? Kanske som neurala eller hormonella förändringar, aldrig som tanke eller känsla. Subjekt och objekt är icke-identiska, kan inte upphävas i varandra.

    Utan titel, Fredrik Bernholm, 2010
    Utan titel, Fredrik Bernholm, 2010

    Att Breivik fick komma till tals och berätta historien om sig själv, sina motiv och handlingar, står i motsättning till den logik som ville rama in honom med ett antingen-eller, som ville klassificera honom som antingen sjuk eller frisk. För Breivik hade inget varit värre än att avfärdas som psykiskt sjuk, det hade inte bara undergrävt handlingarnas motiv utan hela hans identitet. Berättelsen hade blivit en fallstudie över paranoid schizofreni snarare än en martyrsägen. Men ett sådant beslut – ett kategoriskt avfärdande av Breiviks beteende som något utom denna värld, såsom sjukt – hade på ett plan använt sig av samma logik som Breivik själv. Detta tänkande, som gjorde Breivik ursinnig, är ironiskt nog ett tänkande som han och hans gelikar själva är djupt nedsänkta i, ett tänkande präglat av ett förnuft som tvångsmässigt och oupphörligen måste ordna världen i beständiga delar. Det är trygghetens, det vill säga rädslans tänkande, rädslan för det främmande, det formlösa. Det är konservatismens tänkande, och det är fascismens tänkande. Men det är också vetenskapens tänkande, och vetenskap är förstås inte alltid fascism. Men de är besläktade.

    Kant hävdade att kunskap uppstår först när ett sinnesintryck ordnas under en korresponderande tankeföreställning (den sinnliga framträdelsen av t.ex. ett bord under begreppet bord). Sådan kunskap, vars begrepp måste kunna demonstreras direkt genom empiriska exempel, kan bevisas eller falsifieras, och det är bara den som räknas i vetenskapliga sammanhang. John Watson, behaviorismens grundare, hade i det avseendet rätt, att studera psyket ur ett subjektivt perspektiv är i strikt mening ovetenskapligt. Men med kunskap kommer en fara, som också Kant insåg; begreppen utövar nämligen ett slags ”tvång” över sinnesintrycken, säger Kant, och grundar förutsättningen till ett tänkesätt kännetecknat av ”fördom”.[10] Ett slentrianmässigt kategoriserande, ett begreppsnät som vanemässigt kastas ut över sinnesintrycken. Begrepp synliggör men skymmer i samma slag annat, och riskerar alltid att våldföra sig på det specifika med sin generalitet. Att dela in världen i förenklade gripbara enheter innebär alltid en abstraktion från det indelade, från den sinnliga framträdelsen i sin egenart, människan bakom diagnosen, hudfärgen, klassen, könet. Men även om allt tänkande i någon mån kräver detta, för att någonting någonsin ska kunna identifieras, kan det ta mer eller mindre extrema former; det finns som bekant tankesystem med anspråk att omfatta hela världen i sin helhet. Under den moderna tidsåldern uppstod flera sådana system, i olika former: sovjetkommunismen, nazismen i Tyskland, den italienska fascismen, den västerländska framstegsidén. Alla dessa är vad Jean-François Lyotard skulle ha kallat ”stora berättelser”. Det postmoderna tillstånd Lyotard skrev om, ett tillstånd och tänkande istället präglat av mikroberättelser, var inte bara en beskrivning av de stora berättelsernas sammanbrott utan också en förskrivning, en medicin mot det allomfattande förnuftets barbari. Upplysningens förnuft hade en bitter baksida, ”himmel och helvete hänger ihop”, som Horkheimer och Adorno uttrycker det i sin kritik av upplysningsprojektet, strax före andra världskrigets slut.[11] Upplysningens vilja att till fullo behärska världen slog över i myt och totalitarism.

    Oavsett om man håller med om den historiska beskrivningen eller inte bör idén om ett samband mellan modernitetens upplysta framsida och dess totalitära baksida tas på allvar. Hur uppstod nazityskland? Hur skedde folkmorden i forna Jugoslavien, i Rwanda, och nu senast i Syrien? Att skuldbelägga en enskild galen regent eller grupp är att bedra sig, likaså att betrakta orsakerna som absolut främmande, avskilda från oss, som ondska. Breiviks tänkande, Hitlers eller Stalins tänkande är inte unikt i sin galenskap. Det är en del av oss, och den historia vi lever genom. Det är strukturellt.

    Vad förenar då Breivik med den psykiatri som försökte sjukdomsstämpla honom? På den viktigaste punkten är de förstås utom jämförelse. Men kanske är det ändå så att de delar ett tänkesätt som bör uppmärksammas även i sin mildaste variant, för när det slår över i sin absoluta objektivitet, helt och hållet tömmer sig självt på subjektivt innehåll och på samma gång fullständigt förväxlar det inre med det yttre, då uppstår ett förnuft som kan användas som instrument för vad som helst. Det visade sig i rasbiologin och det visar sig i det positivistiskt färgade tänkandet kring psykisk sjukdom, men det visar sig också som myndighetsutövande, där Migrationsverket ständigt bidrar med exempel. Fattas bara att detta slags förnuft får drivkraft av en tillräckligt stark sanning och en tillräcklig skara behovstörstande människor så gräver det första spadtaget för tredje riket. Breivik tog detta tänkande till sin absoluta spets, fullföljde en fullständig objektivering av sitt uppdrag, raderade subjektet fullständigt, tömde sina offer på känsla, grupperade dem, fråntog dem allt specifikt och enskilt. Kanske krävde detta också att han på samma gång tömde sig själv, som Karl-Ove Knausgård övertygande resonerar.[12] Breivik genomförde något som kanske kan beskrivas som ett slags tänkandets anestesi, en bedövning av sinnena till förmån för ett högre mål. Det rena instrumentella förnuftet är förmodligen just sådant, absolut anestetiskt i förhållande till sina objekt, utan någon som helst hänsyn till sinnesintryckens verkan, och med det avskiljer det sig också från det enskilda och särskilda, från de känslor som är gemensamma för dig och mig, den mellanmänskliga världen. Breiviks tänkande utmärker sig inte bara för att det antog en så extrem form, i den formen finns det överallt, utan för att det åtföljdes av motsvarande handlingar. Men ett kategoriskt och instrumentellt tänkande, på behörigt avstånd från dem vars liv det berör, kan få svåra konsekvenser också i sitt vardagliga bruk. Och då och då befruktas det med känslor så starka att det förvandlas till ett vapen, en tro så stark att det går över lik.

    FOTNOTER

    [1] Uppfattningen om psykiska sjukdomar som hjärnsjukdomar kan, uttalat eller inte, hittas överallt, såväl i dagspress som i specialistlitteratur. Några olika exempel: http://www.internetmedicin.se/dyn_main. asp?page=1253, http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/ beroendet-ar-en-hjarnsjukdom, http://www.hjarnfonden. se/hjarnan-och-nervsystemet/diagnoser__19.
    [2] Fenomenet kallas ”transgenerationell epigenetisk nedärvning”. Se t.ex. ”Nongenetic Inheritance and Its Evolutionary Implications”, Russell Bonduriansky och Troy Day, Annual Review of Ecology, Evolution, and Systematics, vol. 40 (2009), s. 103-125.
    [3] ”A Neuron Doctrine in the Philosophy of Neuroscience”, I. Gold and D. Stoljar, Behavioral and Brain Sciences, vol. 5 (1999), s. 846–847.
    [4] http://www.internetmedicin.se/dyn_main. asp?page=1253.
    [5] Se läkaren och filosofen Helge Malmgrens utmärkta artikel om schizofreni angående detta, i Läkartidningen, nr 30–31, 2007, vol. 104.
    [6] Så kallad superveniens med en analytisk filosofisk term.
    [7] Neuropsykoanalytikerna Mark Solms och Oliver Turnbull betraktar relationen mellan hjärna och psyke, kropp och själ, just så, som två aspekter av en och samma sak, ”en monism med två aspekter” som de kallar det. Idén kan bland andra hittas hos filosofen Baruch Spinoza, som verkade i mitten av 1600-talet. Hjärnan och den inre världen (Bokförlaget Natur & Kultur, 2005), s. 74 f.
    [8] Edmund Husserl, ”The Vienna Lecture”, The Continental Philosophy Reader (London, New York: Routledge, 1996), s. 8.
    [9] Theodor W. Adorno, Max Horkheimer, Upplysningens dialektik (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 1996), s. 21.
    [10] Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Bokförlaget Thales, 2003), § 40, s. 153
    [11] Adorno, Horkheimer, Upplysningens dialektik, s. 30.
    [12] Karl Ove Knausgård, ”Breivik slaktade unga människor av samma rädsla för gränslöshet som drev fram fascismen” i Dagens Nyheter, 120722. http://www.dn.se/ kultur-noje/karl-ove-knausgard-breivik-slaktade-ungamanniskor- av-samma-radsla-for-granslosh

    Innehållsförteckning #133 Slaget om verkligheten