INNEHÅLL
LITTERATURENS SKANDALÖSA ONÖDIGHET
HELENA LOOFT
DO HO SUH / PASSAGER
KATARINA PIERRE
JAG HAR LIDIT LÄNGE FÖR MIN KONST – NU ÄR DET ER TUR!
OLA ÅSTRAND
KARANTÄN ENLIGT MARINA ABRAMOVIĆ
JOANNA PERSMAN
FÖRDEL ICKE-KONST
LARS-ERIK HJERTSTRÖM LAPPALAINEN
NÄR BÖRJADE JAG? SLUTADE JAG? NÄR BÖRJADE JAG SLUTA?
ROBERT ULVEDE
SÅNGEN OM HJÄRTATS RÖDA BEGÄR
JONAS ELLERSTRÖM
LAGOM ÄR VÄRST
AGNETA KLINGSPOR
RAST
KARIN HÄLL
VÅR SISTA NÖDVÄNDIGHET
PIA KRISTOFFERSSON
PHILADELPHIA WIREMAN
BJÖRN LARSSON
BLAND DE VISKANDE GRANARNA
HELENA LJUNGSTRÖM
ATT STÅ BREDVID
DANA SEDEROWSKY
COLETTE OCH JAG
KARIN STENSDOTTER
SKRIV(K)ET
RICHARD DINTER
KONSTEN MELLAN HAVEN
BIRGITTA SILFVERHIELM
JAG SKRIVER OCH LÄGGER AV OCH SKRIVER OCH LÄGGER AV OCH SKRIVER…
MALIN ISAKSSON
LIVET BRYR SIG INTE OM VAD SOM ÄR KONST
WINDY FUR RUNDGREN
CLARA OCH TVIVLET
ELLINOR SKAGEGÅRD
ATT DÖDA SIN AMBITION
KRISTOFFER LEANDOER
FRÅN KRAV TILL KREATIVITET
HELENA LOOFT INTERVJUAR MARO PAPADOPOULOU NISSER
LUFTSLOTT / ETT LANDART PROJECT
CHUN LEE WANG GURT
TILL NÖDVÄNDIGHETEN
KONNY ISGREN
JAG ÄLSKAR ”DET NORMALA”
KIRA CARPELAN
IF YOU BUY ME ANOTHER DRINK I WILL TELL YOU MY LIFE STORY
ROQUE FALCÓN
HJÄRNKONTOR
Det hela började med att Hjärnstorms redaktion bad mig bidra med en text till ett blandnummer, och just då var jag djupt inne i tankar och idéer kring att sluta skriva. Det vill säga, sluta skriva böcker, sluta vara författare, säga adjö till litteraturen, så jag satte mig ner och skrev om det. Medan jag höll på funderade jag vidare på ämnet, och undrade om det fanns fler som hade samma tankar som jag. Författare och konstnärer som var trötta på det de höll på med, som hade vänt sig bort från sitt kall, eller som ville ge upp, som tvivlade på sina respektive sammanhang, som inte trivdes i kulturvärlden och hade tankar på att lägga av. Så jag föreslog ett helt nummer på temat, redaktionen gillade idén och frågade om jag ville vara gästredaktör.
Klart jag ville! Jag började fråga runt bland vänner och bekanta, sökte efter poeter som tystnat och konstnärer som bytt bana, fick förslag på medverkande och möttes av ett större gensvar än jag hade förväntat mig. Så många tackade ja, så många blev glada, så många ville delta i ett nummer på temat ”Jag lägger av”. Och när texterna och bilderna började komma in blev jag ännu mer varm om hjärtat, för jag upptäckte hur långt och djupt alla dessa trådar och tankegångar löpte, hur öppet och generöst de medverkande delade med sig av sina känslor och upplevelser – det var en ren fröjd att ta del av alla dessa röster, ingångar och perspektiv.
Man kanske skulle kunna tro tvärtom, att ämnet är deppigt, att det är trist och uppgivet att sluta skriva som författare, att lägga ner sitt arbete som konstnär – det skulle kunna vara ett nederlag, en förlust, ett misslyckande. Många gånger har jag själv känt att ämnet är tabu, eller helt obegripligt för verksamma författare, där rädslan för skrivkramp finns med som en ständig följeslagare. Alla är rädda för att flödet ska ta slut. Det handlar om ett stort tomrum, om att ifrågasätta den egna identiteten. Vem blir jag om jag slutar skapa, när jag har satsat så många år på min konst, mitt författande?
Men det finns en fortsättning, en väg bortom skapandet, och om detta vittnar dessa skribenter, alla dessa texter och bilder, i ett dubbelnummer som bara handlar om att lägga av. Visst, många av texterna bär på sorg och ilska, det handlar om vånda och tvivel, otillräcklighet och skam. Men att få lyfta fram allt detta, ge det plats och utrymme, låta själva slutandet få allt rampljus, glitter och konfetti – det har för mig inneburit en känsla av konstruktiv uppgivenhet, en sorts bakvänd inspiration. Många gånger blir slutandet en passage, en öppning mot något annat, kanske en större värld där konsten möter livet på ett annat sätt.
Så jag tänker att jag ska hålla fast vid mitt nej till litteraturen, jag vill fortsätta tillhöra det här gänget – detta half failure, half success company – för, som en av de medverkande skribenterna formulerade det i ett mejl när vi diskuterade detta, ”är det inte coolare att låta bli?” Det är det, känner jag. I arbetet med det här numret har jag blivit alltmer övertygad. Jag har inte ändrat uppfattning sedan jag skrev min ursprungliga text. Den får inleda numret. Och sedan följer en lång parad, en karneval, ett livsbejakande begravningståg – jag tänker mig det hela lite grann som när man firar De dödas dag i Mexiko – med glada och lättade, arga och upproriska, sorgsna och skamsna, sökande och eftertänksamma, tvivlande och hoppfulla röster och uttryck. Välkommen till slutet!
Helena Looft, gästredaktör