• Articles
  • Texter ur tidskriften
  • Inlägget gjort

    Produktionsdrama: Konstnärens arbete och lättja i Belarus

    Av: Aleksei Borisionok

    Översättning: Katarina Lindqvist

    0

    Arbetet är alltid repressivt. Det platsbinder och tvingar till mer eller mindre beständiga relationer av underordning, disciplin och makt. I min arbetsbok1 finns en enda notering om officiell anställning: en månad på byggarbetsplats vid sjutton års ålder. Det har råkat bli så att den akademiska utbildningens väg – filosofie kandidat, en första och en andra master – har lyckats skapa en viss autonomi från arbetet och i stället gett en zon för självstudier, projekt som ligger i mina egna intressen, vila. Å andra sidan innebär frilansarbete inom kultursektorn i Belarus en sfär av sofistikerad exploatering: att skriva en artikel för 30 euro, en stor grupputställning med nya verk för 1200 euro, en festival för 180 euro. Redaktionellt arbete, psykologisk rådgivning och konsulterande tillsammans med konstnärer helt utan betalning. Införandet av den så kallade parasitlagen 2015 har blivit till en alldeles specifik tröskel. Till den övergripande exploateringsgrunden har nu ett arbetstvång adderats: den disciplinerande handen har återvänt, den tvingar dig att ta en anställning och den tar pengar ur din ficka om du vägrar. Den följer ömt kulturarbetarna, de sjuka, de fattiga och anarkisterna. Kontrollformerna är inte karaktäristiska för den utvecklade kapitalismen, ty här hittas skattemyndighetens kartotek, postavier, arresteringar, böter och, slutligen, polisiära övergrepp mot dem som vänder sig mot lagen. Det är givet att ett gummibatongens välde är granne till och sammanflätad med självdisciplin, maktens mikropolitik och de ekonomiska mekanismerna i ett samhälle som utvecklar sig mot en auktoritär kapitalism.

    1
    DEN ÖSTEUROPEISKA LÄTTJAN OCH ARBETSTVÅNGET

    I sin, på grund av lathet, oavslutade text ”Hyllning till lättjan” skriver den kroatiske konstnären Mladen Stilinović: ”Lathet – det är frånvaron av rörelse och tanke, det är tid för inaktivitet – amnesi. Det är likgiltighet, att stirra ut i intigheten, impotens. Det är även ren dumhet, lidande, värdelös anspänning. Alla dessa lättjans dygder är viktiga för konsten. Att bara känna till latheten – det är för lite, man måste praktisera och fullända den.” Med erfarenheter av både kapitalism och socialism säger Stilinović att det i väst inte längre existerar någon konst: det finns konkurrens, objektsproduktion, utställningssystem, hierarkier. Öst (Östeuropa) har tidigare alltid lämnat ett tomrum i vilket konstnären har kunnat vända sin praktik bort från marknad och expertis. Stilinović’ text är inte en estetisering eller existentialisering av latheten så mycket som en karaktäristik av konstens plats i den sena socialismens och transitperiodens system: dess formers instabilitet, ekvivalensens frånvaro och formaliseringen av ekonomiska förhållanden. Det är en plats för koleldares och vakters posteringar som beslagtagits av intelligentian med syfte att erövra ett rum för konst och efterforskning, och som för övrigt inte kommer att omvandlas till ekonomiskt kapital. Arbetets kontraproduktiva kraft. Dessa ”låga” arbetsplatser utgjorde viktiga element för att protestera mot arbetstvånget, ett försök att kringgå de ideologiska ritualerna, slita loss ledighetens klocka från ”det samhällsnyttiga arbetet” auktoriserat av samhället. 1961 antogs lagen om obligatorisk anställning i Sovjetunionen. ”Om en intensifierad kamp mot individer (sysslolösa, parasiter, gratisätare) som undviker allmännyttigt arbete och för ett antisocialt parasitärt leverne” hette det och lagen utgjorde i förstahand ett ideologiskt kontrollmedel som på 1980-talet ledde till en mängd subversiva praktiker och avsteg från arbetstvånget. Med Sovjetunionens fall internaliserades arbetstvånget: arbetet blev nödvändigt för att inte dö av svält och fattigdom. Ankomsten av de västerländska finansiella institutionerna medförde allt mindre lättja. Det blev oumbärligt att förstå arbetets mekanism i den västerländska kultursfären: att bygga karriär, att få ett erkännande, att arbeta projektbaserat.

    Den andra april 2015 trädde i Belarus presidentens Dekret nr 3 om införande av skatten på parasitism i kraft – dekretet om förebyggande av socialt beroende. Det innebär följande: medborgare som varit arbetslösa under 183 dagar ska under följande kalenderår betala en skatt om en storlek av tjugo prisbasbelopp (sommaren 2017 uppgick summan till ca 200 euro). Det förefaller som att det gamla sovjetiska arbetstvånget har återvänt, men i ny ideologisk skepnad och inom ramarna för en ny form av ekonomisk exploatering.

    Trots att konstnärens arbete och lättja i den östeuropeiska konsten alltid har tilldelats betydelse har detta tema av en rad orsaker helt nyligen börjat få en viktig roll i Belarus. Det är själva de ekonomiska förutsättningarna som ligger bakom detta – avsaknaden av en arbetslagstiftning för frilansare, kriminalisering av utländsk finansiering, kulturarbetets oartikulerade status, bristen på utbildning och privat kapital i konstsfären. I fallet Belarus på 2010-talet antogs parasitlagen framför allt som ett försök att skaffa pengar till statsbudgeten under den ekonomiska krisen. Om dekretet i förstahand var riktat mot belaruser som arbetar utomlands och inte betalar skatt i hemlandet, så kastades oväntat ljus på socialt oskyddade arbeten: en mors omhändertagande arbete, konstnärens lågavlönade arbete och journalistens frilansarbete. Lagen framstår som ett mycket mäktigt kontrollinstrument och visar dessutom på den fullständiga erosionen av konceptet ”social stat” som så aktivt exploateras i Lukasjen- kas Belarus. Detta är ett slags auktoritärt mått av åtstramningsåtgärder – den sociala sfären skärs inte bara ned som i nyliberala kapitalistiska ekonomier, utan den slits ur händerna på sjuka, icke arbetsföra och anarkister, och disciplinerar alla de andra – vill du få ”gratis” utbildning och sjuk- vård – arbeta!, samtidigt som den sociala staten och dess i grunden socialdemokratiska idé om ett socialt skyddsnät fullständigt raseras. Den enda skillnaden ligger i, att med införandet av denna lag, så verkar inte kontrollen så mycket genom det ideologiska lagret som genom ekonomin: vill du inte underordna dig – betala!

    Ett år efter att lagen antogs (den vann laga kraft med ett års fördröjning för att invänta en ny skattecykel) och mot bakgrund av en ytterst svår ekonomisk situation, inleddes en av de största vågorna av sociala medborgarprotester utan anknytning till politiska partier eller rörelser i Belarus. Inledningsvis genomfördes protesterna utan maktens inblandning, men redan i början av mars började den polisiära specialstyrkan OMON med kvarhållningar och upplöste demonstrationerna. Den 15 mars genomfördes i Minsk en sanktionerad marsch mot förordningen, efter vilken många av OMONs civilklädda medarbetare brutalt grep resenärer i kollektivtrafiken – både sådana som var på väg hem från anarkisternas aktion men också andra passagerare. Samtliga togs i förvar på 12–15 dagar, efter OMON:s falska vittnesmål. Den 24 mars uppgick antalet frihetsberövade till 300 personer, samt dussintals böter. Demonstrationen den 25 mars blockerades de facto av myndigheterna. Kollektivtrafiken stannade inte i den delen av staden, polisen och OMON grep nästan alla förbipasserande och anarkistblocket greps redan på väg mot demonstrationsplatsen.

    I februari 2017, kort innan dessa händelser, visades Maxim Sarychaus utställning Den blinda zonen, på utställningscentret TSECH i Minsk. Där lyftes just detta tema: maktlösheten inför polisapparaten, skräcken och paranoian inför möjligheten att bli muddrad och frihetsberövad, psykiskt och fysiskt våld – alltsammans metaforiskt överfört till mörka bilder av reklamskyltar som gått sönder efter en storm, hotfulla landskap med uppgrävda gropar. De ställdes ut tillsammans med illustrationer av kroppar där de punkter som gör särskilt ont vid slag märkts ut. Det är inte förvånande att den aktivist som syns i ett av seriens porträtt också under den senaste protesten hamnade bakom galler.

    2
    FRILANSARBETET OCH KONSTNÄRSFÖRBUNDET

    I en intervju med den tyska konstnären Hito Steyerl tar den ukrainske webbutvecklaren och programmeraren Oleg Gorjainov upp transformationen av globala ekonomiska nätverk och använder begreppet near-shore i motsats till off-shore. Inom den informationstekniska sfären i Östeuropa har outsourcing av kompetent, högteknologiskt och billigt arbete börjat spela en stor roll. Det är knappast förvånande att i verkliga krigshandlingars direkta närhet så utarbetas också virtuella krigssimulatorer, datorspel och 3D-grafik. Denna karaktäristik är en av flera tendenser som bestämmer det östeuropeiska arbets- och fritidsläget. Om programmerarens arbete drar upp nivån på genomsnittslönen till dess högsta punkt, så stannar kulturarbetarens lön på den nedre. På så sätt hör bibliotekariens arbete till ett av de lägst betalda, där den totala lönen, inräknat eventuella bonusar och tillägg, ligger på 160 euro. Införandet av parasitlagen har blivit en katalysator för en diskussion om arbete och statusen på konstnärens arbete – hur det kan bestämmas, avlönas och försvaras. Om lagen handlar om att förebygga socialt beroende i Belarus i förstahand fokuserar på den svarta ekonomiska sektorn, så är det just i kultur- sektorn den döljer sina ideologiska effekter.

    Hur kan då konstnären undvika att betala parasitskatt? Genom att bli frilansare, få officiell status som kulturarbetare, organisera en fiktiv sekt, varva konstnärlig praktik med annat officiellt registrerat arbete, bli medlem i det officiella facket för konstnärer, designer eller arkitekter, studera utomlands, ha någon form av funktionsvariation, åka ut på landet och få tillstånd av någon kolchos för att driva jordbruk, vara hantverkare eller, slutligen, eller annars helt enkelt betala själva skatten.

    Alla dessa varianter för att undvika skatten praktiseras och diskuteras i konstvärlden. Eftersom den genomsnittliga konstnärsinkomsten är låg, och en mer eller mindre tillämpbar lagstiftning om frilansarbete saknas, förblir vägen med kombinerade arbeten (programmerare och fotograf, designer och konstnär) den mest utbredda.

    I Belarus erkänner kulturministeriets officiella politik i förstahand sådana strukturer och institutioner som i princip inte har förändrats sedan sovjetisk tid, exempelvis konstnärsförbundet och konstakademin. Det är uppenbart att detta i mångt och mycket sker för att upprätthålla en nivå av ideologisk kontroll. Samtidigt har företag aktivt börjat utarbeta ett symboliskt kapital grundat på oligarkpengar, som i fallet med Belgazprombank (ett dotterbolag till Gazprom), som köper upp bildkonst av internationellt kända belarusiska konstnärer, eller Dom Kartin (Tavelhuset) – det sistnämnda ett projekt av den ukrainske oligarken Igor Jakubovitj. Dessa korsningar föder institutionella hybridformer som förenar byråkratstyre, privat kapital och ideologisk censur. Alla officiella medlemmar i de konstnärliga fackförbunden befrias från skatteplikten, vilket visar på den auktoritära formen av kulturstyrning.

    Frilansande konstnärer, designer och fotografer förblir bortom parasitlagens juridiska ramar. Även om det finns möjligheter att legalisera sin praktik genom att starta företag är de ekonomiska villkoren då så rovgiriga att detta för de flesta inte är ett alternativ. För dem som inte ingår i konstnärsfacken (för att bli medlem krävs att man har en konstnärlig utbildning från en belarusisk högskola och deltar i utställningar på den högsta officiella nivån inom landet), finns möjlighet att ansöka om status som kulturarbetare. Det sker via kommissioner som beslutar huruvida sökanden kan godkännas som kulturarbetare eller ej, och i dessa ingår alla byråkrater och chefer från fackföreningarna. Kommissionens högste chef är förste ställföreträdande kulturminister i landet. Det finns kända fall där elektroniska musiker inte fått certifikatet för att de inte har kunnat läsa noter och partitur, en konstnärs målning har ansetts vara för abstrakt eller inte tillräckligt akademisk, att sökanden inte har tillräckligt med rekommendationer och omnämningar i den statliga pressen. För tillfället är lagen fryst och det är okänt vad kommande år medför: ytterligare proteströrelser, ett riktigt fackförbund för kulturarbetare, plattformar och nya samarbetsuttryck? Eller, som så ofta, tystnad och apati – kulturarbetarna stänger åter in sig i sina studior och ateljéer.

    3.

    SAMHÄLLEN, FIKTIVA RELIGIONER, PRODUKTIONSDRAMA

    Det går inte att säga att konstnärer i den belarusiska konstens historia ofta har ställt frågor om förändrade arbetsstrukturer, arbetsförhållanden inom sitt fält, ekonomiska teman. På 2000-talet talade Marina Naprushkina med stadsplanerare och arkitekter, Aleksandr Komarov jämförde arbetet i sibiriska gruvschakt med börsen i Frankfurt och gruppen Bergamot kastade mynt på en gallerist för att reda ut konstnärens status. Den yngre konstnärsgenerationen har mer uttryckligen börjat kritisera förutsättningarna för sitt arbete: den konstnärliga rutinen och olika problem i den öst- europeiska konsten. Detta inkluderar bristen på platser att ställa ut på, korruption, nepotism och den konstnärliga mainstreamens konservatism. Aliaxey Talstous aktioner och rättegången mot det Nationella centret för samtidskonst, Sergey Shabokhins fotomontage om en fiktiv nedläggning av alla konstrelaterade platser i Minsk, densammes serie av otillåtna föreläsningar för studenter på konstakademin, lanseringen av utställningen ”Diplom” med kritik mot systemet med konstnärliga utbildningar, Zhanna Gladkos arbeten i vilka hon granskar den kvinnliga konstnärens utsatta samt osynliga, omhändertagande arbete liksom hierarkier inom konstvärlden.

    En av nyckelgrupperna eeefff, med Dina Zhuk och Nikolay Spesivtsev, har från början i sin praktik intresserat sig för hur arbetet förändras inom sitt samtida, digitala, immateriella tillstånd – hur dess automatisering fungerar, kontakten med dess mänskliga och icke-mänskliga sida, interface, algoritmer. Gruppen eeefff utgör en del av sammanslutningarna Rabotaj bolsje! Otdychaj bolsje!, RBOB, (Arbeta mer! Vila mer! ) och Letutjaja Kooperatsija, LK, (Den flygande Kooperationen) – ett par av de projekt som har fört fram en ny syn på förhållandet mellan arbete och vila efter parasitlagen.

    Den serie aktiviteter som har genomförts inom RBOB utarbetades med målet att reflektera över erfarenheter av arbete och vila, produktivitet
    och lättja, intensifiering och sammanblandning av olika arbetssätt. Arbetsgruppen (Dina Zhuk, Nikolay Spesivtsev, Olia Sosnovskaia, Aleksei Borisionok) intresserade sig för frågorna inte bara i egenskap av konstnärer och curatorer utan för arbetets disposition i sin helhet. Uppdrag och inbjudan för deltagande fokuserade på att denna konfiguration förändras: hur en klassisk fabrik och firma verkar, som till exempel kaliumproducenten Belaruskalij som pumpar upp resurser ur jorden, och en ny typ av ekonomi som pumpar upp emotionella och kognitiva kompetenser: programmerarens outsourcade arbete, aktivistens uttröttande arbete, kvinnans reproduktiva arbete, rejvarens fritid, filosofens vila, fabriksarbetarens ledighet. RBOB är framför allt ett försök att skapa ett rum i vilket man genom olika diskursiva och performativa format kan diskutera dessa teman utanför ramarna för det lokala, smala kulturfältet i ett bredare östeuropeiskt perspektiv och då med möjlighet att bjuda in vänner och kolleger för att skapa ett större sammanhang med aktivt deltagande från alla inblandade.

    2016 års upplaga av RBOB ägnades åt en kartläggning av begrepp med anknytning till den sena kapitalismens kultur och arbetets och vilans effekter: lättja, hedonism, överproduktion, trötthet, psykologisk stress. 2016 började LK utarbeta ett projekt om flykt från parasitlagen. Genom att noggrant läsa lagtexten upptäckte gruppen att ”prästerskap, kyrkliga arbetare tillhörande en religiös organisation, deltagare (medlemmar) i ett munk- eller nunnekloster” befrias från skatteplikt. Detta stycke i lagen låg till grund för utformandet av en fiktiv kult, eller sekt, vid namn Ekzokoid. För att skapa sin religiösa sekt, knuten till en flygfisk, uppfanns en historia med bifogad dokumentation av sektens alla ritualer, kultplatser och protokoll. Inom ramen för utställningen Bräcklighetens politik på ett galleri i Moskva bjöd LK in åskådarna att utgöra sektförsamling. Dokumentation och handlingar lämnades in till skattemyndigheterna men det är möjligt att de inte granskades på grund av lagens tillfälliga upp- hävande. Kultens organisering är inte så mycket ett fall av new age och spirituell praktik som en utveckling av gräsrotsbaserade former av samarbete och självorganisering (en av LK:s viktigaste konceptuella horisonter) liksom en utveckling av nya system för släkt- och vänskap.

    Ett annat intressant exempel på en kvasireligiös form som svar på Parasitlagen, som samtidigt inkorporerar en postsovjetisk kvasimysticistisk kultur och svart ekonomi (grumliga privatinvesteringar, finansiella pyramider, TV-hypnos) framför- des av Daria Danilovich i en serie videoverk (det skulle ha släppts 183 stycken i enlighet med antalet parasitdagar) med energiladdat vatten som botemedel och skydd mot lagens giltighet. Under det påhittade organisationsnamnet ”Internationella välgörenhetsfienden. Arbetsinkubatorn” förde hon in ett nytt ekonomiskt system baserat på byteshandel med arbetsdagarna och kritiserade på så sätt formaliteten med de 183 dagar som krävs att man har arbetat för att slippa betala skatt.

    2017 bjöd RBOB in till att bese processer som utvecklas i olika hastighet och till det gemensamma arbetet med hjälp av den abstrakta maskinen ”transmission”: ”Ett imaginärt verktyg för hantering av acceleration, vilket innebär kontakt med kugghjul: kroppar, föremål, berättelser och påverkan.”

    Termen ”extraktiv kapitalism”, med vilken forskaren Saskia Sassen arbetar i sitt antropologiska poem ”Expulsion” (2014), bidrar till förståelsen av ett av det årets teman – hur den moderna kapitalismen fungerar och blir till minsta gemensamma nämnare i flera skilda processer för vinstdrivande utvinning ur marken och kroppen. Kapitalismens nya fas hör inte uteslutande ihop med modernistisk produktion, massanvändning och varuutbyte, utan representerar snarare en gigantisk mekanism för att extrahera värdet från mänskligheten och naturen med en gradvis uttömning av alla möjliga resurser, inklusive liv, psykologiska och kognitiva förmågor liksom biosfären.

    Så beskriver till exempel Uladzimir Hramovich situationen med företaget Belaruskalij och den enkom för kaliumutvinning byggda staden Soligorsk, grunden för den belarusiska republikens välstånd och de miljarder ton kalium som bröts år 2003. I ett retoriskt exempel föreslår konstnären att de håligheter som bildats i marken ska fyllas med konst i form av företagssamlingar (ett exempel återfinns i ett annat företags konstsamling – Belgazprombank). I en serie samtal diskuterades kroppen som en ytterligare utvinningens hålighet som fylls med affekt: I diskussioner tillägnade det emotionella arbetet (Ira Kudria) och den emotionella utbrändheten (Tania Setsko).

    Lina Medvedeva och Maksim Karpitski visade den belarusisk-sovjetiska filmen Jego otpusk (Hans semester) från 1980-talet. Handlingen utvecklar sig kring mönsterarbetaren Korablev som fastställer att anledningen till olika problem i produktionen beror på defekta detaljer från under- leverantörerna. Korablev tar ledigt, åker till en annan stad och besöker fabriken Krasnyj lug (Det röda fältet, ö.a.) och tar anställning samtidigt som han döljer det egentliga motivet för sin ankomst.

    Hans plan är att lägga om produktionen på den avdelning där man tillverkar delarna till hans egen hemfabrik.

    Filmen skriver in sig i genrebeteckningen ”produktionsdrama”. Denna term tror jag, utanför ramarna för sovjetisk film, kan beskriva många av de ytor som deformeras under verkan av den extraktiva kapitalismen. På det hela taget skulle jag föreslå att man undersöker dessa konstnärliga reaktioner på parasitlagen som ett sådant slag av produktionsdrama som avslöjar och analyserar, inte bara det industriella arbetet, utan också hur psykiska, emotionella och kognitiva kompetenser blir till en del av det som har kallats kapitalismens utvinningsmaskin i auktoritarismens Belarus.

    FOTNOTER:

    1 En fysisk bok motsvarande en CV där utbildningar och anställningar diarieförs. Den visas upp i samband med nya anställningar och används fortfarande i många postsovjetiska länder. Ö.a.

    Tillbaka till innehållsförteckningen.