ATT HÅLLA TIDEN TILLSAMMANS: OM DEN SYNKRONISERADE RYTMENS GEMENSKAP

Av: Rasmus Fleischer

Axel Gagge, Random Walk I, 2020.


En fotbollsläktare, en gudstjänstlokal, ett dansgolv. Tre platser där människor brukade samlas i grupp, innan påbud om fysisk distans satte stopp för alltsammans. Vi har nu vant oss vid att beklaga frånvaron av ”fysiska möten”, men talar då i väldigt allmänna termer. För att förstå vad vår kultur går igenom – vad som har stympats, vad som måste få växa ut på nytt – behöver vi fler och bättre begrepp.

De tre mötesplatser som nämndes allra först har en gemensam nämnare som går bortom detta att människor sammanstrålar på en plats. Det finns nämligen något som förenar sällskapsdans och körsång, men som oftast är frånvarande på teatern, konsthallen och seminariet. Något som manifesterar sig i en symfoniorkester, men inte hos den sittande konsertpubliken. På ståplatsläktaren, men inte bland de elva fotbollsspelarna på plan. Detta handlar inte så mycket om kommunikation. Mer om att finna en rytm och att upprätthålla den tillsammans med andra, inte i ord, inte via symboler, utan genom synkroniseringen av vissa muskler.

En historiker vars namn under 2020 åter lät höra om sig är William McNeill (1917–2016). Han är känd för sina storslagna världshistoriska synteser, som å ena sidan betonar kulturella utbyten mellan olika världsdelar, å andra sidan människans ekologiska samspel med andra livsformer. Plagues and peoples (1976) är en klassisk skildring av hur epidemier inte bara är yttre krafter som drabbar människorna likt meteoritnedslag, utan snarast återspeglar de olika samhällen där respektive smitta har nått spridning. Med all rätt har många återvänt till den boken för att sätta vår tids pandemi i ett historiskt perspektiv. Men lika mycket finns att hämta från en mer udda del av McNeills produktion.

Keeping together in time (1995) handlar till stor del om dansens världshistoria – men även om militär exercis, liksom de mellanting i form av massgymnastik som numera främst praktiseras i Ostasien. Vad dessa aktiviteter har gemensamt är de rytmiskt synkroniserade kroppsrörelserna. McNeill intresserar sig för hur de svetsar samman människor i kollektiva gemenskaper och väljer att använda ”muscular bonding” som samlande begrepp. Dock kan det påpekas att han i stort sett bortser från röstorganens mindre muskler, de som hörs men inte syns. Intresset riktas mot de stora och synliga muskelgrupperna: armar och ben, nacke och rygg. Rytmiseringen av dessa muskler utgör för McNeill en fundamental kraftkälla som kan tjäna såväl goda som onda syften.

Synkroni är besläktat med mimikry (efterapning), men som psykologiska fenomen måste de ändå skiljas åt. Att vi ofta omedvetet härmar en annan person i dess kroppsspråk eller i dess sätt att tala är välkänt och sker såklart även på dansgolv. Även mimikry handlar på något plan om att bekräfta en gemenskap, men i former som ofta varken är ritualiserade eller rytmiserade.

En person som suckar följt av den andres suck är någonting annat än två personer som på given signal hämtar andan tillsammans, eller låter sina fötter nå golvet på samma taktslag. Efterapningen stannar på ett rent mellanmänskligt plan. Dansen bygger däremot på att människor kollektivt och medvetet underordnar sig någonting som är omänskligt eller utommänskligt. Ett utpräglat exempel på detta återfinns i technomusiken, ett annat i de arkaiska danser där människokropparna – i det ögonblick som deras rörelser faller in i samma rytm – tas över av djur eller andeväsen.

Även om djur kan sägas dansa, så är den synkroniserade gruppdansen ett särdrag hos människan. Att hålla tiden tillsammans. En teknik för medvetandehöjning som, i ett evolutionsbiologiskt perspektiv, sannolikt har givit människan en fördel gentemot andra primater. De som inte dansade hade svårare att agera solidariskt i större grupp.

Knappast några kända människosamhällen har saknat rutiner för dans, om än med högst olikartad rituell inramning. Arketypiskt har det handlat om högtider på återkommande tidpunkter och särskilda platser, med strikta regler för vilka som får dansa och hur. Sådana festivaler har i många årtusenden varit en självklar del av tillvaron för såväl nomader som bofasta.

Jordbrukets uppkomst innebar inte bara mindre fritid, utan att arbetet blev betydligt mer slitsamt, enformigt och repetitivt till sin karaktär. Bereda jorden, så och skörda, sedan rensa och krossa och mala. Så fort flera personer tar del i samma slitgöra, går det att synkronisera rörelserna med en sång. Resultatet är välkänt: mer blir gjort på kortare tid och det blir samtidigt något uthärdligare. Att arbetet på åkrarna utförs rytmiskt är en sedvänja som dokumenterats på otaliga håll världen över.

Monumental arkitektur i allmänhet är otänkbar utan rytmiskt understöd, påpekar McNeill. För att inte tala om bruket att driva skepp med muskelkraft. Även i storskalig textilindustri, före mekaniseringen, är arbetssångerna närmast en integrerad del av produktionssättet. Samma sak med järnvägsbyggena. Men de uppgifter som sedan tas över av maskinerna är i hög grad just de som har en repetitiv, rytmisk karaktär. Industrialiseringens fortskridande tystar inte bara arbets- sångerna utan bryter även synkroniseringen av muskelrörelser. Arbetet på en snabbmatsrestaurang är lika monotont som gamla tiders arbete på fältet eller vid vävstolen. Skillnaden är att det inte längre erbjuds möjlighet att utföra de monotona rörelserna i grupp. En följd kan ha blivit att dansen fått allt starkare ställning bland de olika sätten för människor att hålla tiden tillsammans. För i arbetet är det inte längre möjligt, knappt heller i sporten. Den moderna epokens olympiader omfattar såväl lagsport som individuella idrottsgrenar. Bland de förstnämna finns några få OS-grenar som snarast är att betrakta som hybrider av sport och scenkonst, som konstsim och konståkning. Men bortsett från dessa finns det i stort sett bara en överlevande lagsport där lagmedlemmarna synkroniserar sina kroppsrörelser: rodd.

Historiker och sociologer har underskattat den rytmiska och muskulära dimension som finns närvarande i varje samhällsbygge, menar McNeill. Till saken hör också att dessa praktiker har tenderat att falla mellan raderna i skriftliga källor.

Vi är språkets fångar när vi söker våra förklaringar, men ord kan inte fånga alla de invärtes känslor som väcks genom att hålla tiden tillsammans. Människor har alltid dansat men sällan skrivit om dansen och de har nästan aldrig försökt att analysera vad de själva har upplevt medan de rör sig rytmiskt med andra människor.

Vanligt folks sätt att dansa har i stort sett aldrig dokumenterats. Till motiv i konsten blir folkdanserna först när det växer fram städer med en livsstil som har så stor distans till landsbygden att välbärgade stadsbor kan kosta på sig lite nostalgisk längtan efter lantlig enkelhet. Där föds en köpstark efterfrågan på lantligt genremåleri: bilder på bönder som gör sådant som bönder gör, som att skörda och dansa. Vår nutida bild av det gamla bondesamhällets festkultur är i stora drag hämtad från 1560-talets Flandern, närmare bestämt två målningar av ”Bondebrueghel” (Pieter Brueghel den äldre), kända som Bröllopsdans respektive Bonddans.

Vissa läser in ett politiskt budskap i Brueghels varma skildringar av enkla flamländska bönder. De målades just på tröskeln till det nederländska befrielsekriget mot Spanien och bönderna kan l sas som en idealiserad motpol till den främmande ockupationsmakten. Ur det långdragna kriget föddes ett nytt sätt att organisera en armé, vilket slog an tonen för Europas blodiga 1600-tal.

Det var på 1590-talet som prins Moritz av Oranien införde exercis som en integrerad del av soldatlivet. Idén hade han troligen hämtat från osmanerna, som sägs ha varit de första att utrusta sin stridsmakt med renodlade marschorkestrar. Dessförinnan var även romarnas och i viss mån grekernas arméer kända för sina disciplinerade sätt att röra sig i en gemensam rytm. Men dessa utgör ändå undantag i den globala krigshistorien, hävdar William McNeill. De allra flesta arméer har inte marscherat i takt. Om dansen är allmänmänsklig kan alltså detsamma inte sägas om den militära exercisen.

McNeill för sin del framhåller hur exercis inte minst varit ett sätt att motverka uppkomsten av fritid bland rekryterna. Tom tid och beväpnade unga män är en farlig kombination. Den riskerar att göda rastlösa tankar på revolt. Men att marschera runt på en grusplan är också att sätt att producera en kåranda. Gemenskapens eufori växer just ur de rytmiskt synkroniserade muskelrörelserna. Om den binder samman soldaterna, blir det mindre riskabelt för överheten att rekrytera soldater även från de fattiga klasserna. Kårandan gjorde dem rentav redo att skjuta mot människor som kom från samma bakgrund som de själva.

Av dessa skäl hävdar McNeill i flera böcker tesen att den militära exercisen i betydande grad bidrog till att stärka våldsmonopolet hos de tidigmoderna nationalstaterna och i förlängningen till Europas förmåga att lägga under sig andra kontinenter.

Keeping together in time var ett påfallande spekulativt verk när det utkom för ett kvartssekel sedan. Men sedan dess har det kommit allt fler studier inom psykologi, neurovetenskap och evolutionsbiologi som tycks bekräfta McNeills idé om hur synkroniseringen av muskelrörelser utgör en fundamental kraftkälla för människoarten.

Många av dessa studier utgår från det engelska begreppet entrainment, som är notoriskt svårt att översätta men bokstavligen skulle kunna bli ”indragelse”. Inom naturvetenskaperna syftar det på synkronisering av dynamiska system, där olika frekvenser ”låser sig” i varandra. Som exempel kan nämnas den tidvattenlåsning som får månen att alltid vända samma sida åt jorden. Eller det omdiskuterade fenomenet där kvinnor som lever tätt inpå varandra får sina menstruationscykler i synk. Eller att mänskliga kulturer sedan några tusen år har enat sig kring sjudagarsveckan som vardaglig rytm. På ett betydligt högre frekvensband, mätt i millisekunder snarare än dagar, återfinns det som kallas ”brainwave entrainment”: olika tekniker för att via sensoriska stimuli påverka förmå de egna hjärnvågorna att hamna på vissa frekvenser. Pseudovetenskapliga påståenden används för att sälja diverse utrustning som påstås kunna användas som alternativ till psykedeliska substanser.

Himlakropparna rör sig långsamt medan hjärnans oscillationer är snabba. Mellan dessa ytterligheter återfinns det frekvensband som tilllåter mellanmänsklig entrainment. Om vi ska låta oss ryckas med i en repetitiv kroppsrörelse måste frekvensen ligga på en lämplig nivå för vårt medfödda taktsinne. Bandbredden återspeglas rätt väl av en klassisk västerländsk metronom, som låter sig ställas in på mellan 40 och 208 slag per minut. När vi håller tiden tillsammans så håller vi oss ungefär där. Om det går långsammare eller snabbare än så, hänger vår taktkänsla inte längre med. Allra bäst på att följa takten är människor, enligt en lång rad experiment, i intervallet 100–150 slag per minut. Där återfinns såväl det spontana tempot för gång liksom det allra mesta av samtida dansmusik.

Taktkänsla innebär att lyssna sig en liten bit in i framtiden. Hörselsinnet kalibreras på millisekundnivå så att uppmärksamheten är som högst just vid den tidpunkt där nästa taktslag förväntas komma, oavsett vad som faktiskt hörs när tidpunkten infaller. På ett dansgolv som har varit aktivt i tillräckligt många timmar är det fascinerande i hur hög grad de faktiska taktslagen kan skalas bort utan att de dansande faller ur synk.

Det är svårt att dansa med huvudet i en magnetscanner. Neurovetenskapen har också fått kritik för sin tendens att övertolka bilderna av hur olika delar av hjärnan aktiveras av olika slags stimuli. Men ett otvetydigt resultat handlar ändå om att det vi kallar för musik inte har en given plats i hjärnan. Medan förnimmelsen av melodier tycks ha mer att göra med vår medfödda språkförmåga, är rytmsinnet djupt förankrat i hjärnans motoriska avdelning. Vissa hjärnregioner är mer aktiva i att hitta en rytm, andra i att stanna kvar i en rytm som redan har etablerats, alltså att förutspå hur det rytmiska mönstret kommer att fortsätta.

De basala ganglierna, nuclei basales, spelar en roll i alla slags repetitiva kroppsrörelser (inklusive sjukdomstillstånd som tourettes, parkinsons och OCD) och förefaller också ansvara för att gallra bland akustiska signaler tills det återstår ett rytmiskt mönster som vi kan använda för att förutspå framtiden, om än bara några sekunder framåt. Porten till ganglierna kallas striatum och associeras dels till reglering av kroppsrörelser, dels till förmågan att lära sig saker utan att man riktigt kan säga vad det är man har lärt sig. Samma strukturer tycks aktiveras vid känslor av avsky, förakt och kärlek – kanske för att dessa känslor inte går att skilja från kroppsspråk och ansiktsuttryck, som likaledes tycks styras via samma struktur. Hos fåglar har instinkten att sjunga lokaliserats till striatum.

Alla dessa hjärnkartor bör tas med en nypa salt. Forskningsmetoder som magnetscanning (fMRI) är inte bara unga och tämligen omogna, utan även låsta till laboratoriemiljöer där individer i grunden studeras var för sig och inte som delar av ett rytmiskt kollektiv. Samtidigt har psykologer och beteendevetare med sina egna medel försökt att närma sig dans och andra former av mellanmänsklig entrainment.

Ett samstämmigt resultat är att synkroniserade kroppsrörelser i sig främjar vad man kallar för ”prosocialt beteende” – detta alltså helt oberoende av hur deltagarna var för sig begriper sina skäl till att stampa i takt. Visserligen hjälper det att ha skäl. Rörelsen bör upplevas som självvald. Men det krävs ingen gemensam idé om ett syfte för att människorna på ett dansgolv ska svetsas samman i en känsla av gemenskap. Forskarna har bland annat försökt att mäta graden av generositet – villigheten att överlåta resurser till andra – och förmågan att samarbeta mot ett gemensamt mål. Slutsatsen har gång på gång blivit att den rytmiskt synkroniserade rörelsen är tillräcklig för att uppnå den prosociala effekten, som tycks hänga samman med att det individuella egots gränser blir mer porösa. Däremot går resultaten isär när det gäller hur länge effekterna sitter i och hur långt den ökade generositeten sträcker sig. Bara till de övriga deltagarna som närvarat i samma ritual – eller till främlingar i allmänhet?

Vad som gäller för dansgolvet gäller rimligtvis även för körsångare och för de bedjande som synkroniserat böjer sina kroppar i riktning mot Mecka. Allt detta är ju bara olika sätt att falla in i en gemensam rytm. Kanske kan även en så enkel vana som handskakningen räknas som en miniatyrvariant på samma tema. Olika former av rytmiskt synkroni som alla har blivit omöjliga när coronaviruset hotar att sprida sig.

Axel Gagge, Random Walk II, 2020.

Att det ”prosociala” i sig är någonting gott är en outtalad värdering som fått vägleda många studier bland såväl sociologer som psykologer och evolutionsbiologer. Under 2010-talet märktes dock en motreaktion, med fler studier som vill belysa myntets baksida: hur synkroni även kan främja konformitet, aggression och okritisk lydnad. Den rytmiska sammansvetsningen av en grupp kan även skärpa gränsen mot dem som står utanför. Som när den ena fotbollsklacken ropar sina ramsor ihop innan de ger sig på motståndarlagets klack. Sådana beteenden betecknas tvärtom som ”antisociala” – även om det här är rimligt att fråga sig vilka moraliska och politiska värderingar som beteendevetarna smugglar in i det så oskyldiga ordet ”social”.

Oranienordens traditionella marscher genom Belfast svetsar samman de deltagande protestanterna men uppfattas av katoliker som en provokation. Medeltidens svårförklarade dansmanier i Europa hotade överheten, som försökte att kanalisera energin in i uppstyrda helgonparader. Under franska revolutionen reste revolutionärerna ”frihetsträd” på offentliga platser, en sorts majstänger med det uttalade syftet att alla medborgare, oavsett plats på samhällsstegen, skulle kunna fatta varandras händer och dansa i ring runt stången. Under den revolutionära entusiasmens år vann denna praktik faktiskt ett visst fäste i städerna. Men bönderna tenderade att hålla fast vid den kristna traditionen som i sin tur knöt an till ännu äldre hedniska sedvänjor, med olika slags danser kopplade till olika högtider, utförda på olika sätt inom olika samhällsklasser. Alla dessa ritualer är svåra att entydigt kategorisera som pro- eller antisociala.

William McNeill betonar att de känslor som väcks av dans och exercis går att kanalisera åt olika håll. Efter 1945 diskrediterades det politiska bruket av synkroniserade kroppsrörelser i Västvärlden, då det associerades med totalitära regimer. Men mänskligt samhällsliv har enligt McNeill alltid haft ”en muskulär, rytmisk dimension” och den synkroniserade kroppsrörelsen kan även tjäna ”godartade, humana och sekulära ideal”. Slutsatserna i Keeping together in time lutar i riktning mot kommunitarismen, en politisk filosofi som var i ropet på 1990-talet och betonade det mänskliga behovet av att känna solidaritet inom medelstora gemenskaper ”och att röra sig rytmiskt medan man ger röst tillsammans är den säkraste, snabbaste och mest effektiva metod som vår art någonsin har utvecklat för att skapa och upprätthålla sådana gemenskaper.”

Allt detta ger en fördjupad klangbotten åt frågan om hur utdragna påbud om fysisk distans påverkar oss som mänsklighet. Vad som gått förlorat under pandemin är inte bara vissa former av ”möten”, begripna som tillfällen för kommunikation som åtminstone delvis går att ersätta med digitala surrogatmöten. För det är uppenbart att dans via videolänk aldrig kan uppnå det som sker i trängseln på ett dansgolv. Ett skäl till detta kan vara att digitala, paketbaserade nätverk faktiskt är rätt dåliga på synkronisering. Din analoga FM-radio är alltid i perfekt synk med grannens, men om ni sätter på en digital direktsändning så kommer det alltid att finnas ett tidsglapp. Under ett fotbollsmästerskap kan det gå flera sekunder mellan att jublet utbryter i olika lägenheter. Men även om vi tänker oss förfinade kommunikationer så är det nog tveksamt om kraften i entrainment går att utvinna på distans.

Ännu återstår det för oss att finna mer träffande begrepp för vad det är som pandemin har tagit ifrån oss. Begrepp som kan belysa den stympade kulturen och hjälpa oss förstå varför vissa saker, till skillnad andra, kan och måste få växa ut igen. Då räcker det inte med vaga hänvisningar till den magi som påstås höra till ”det fysiska mötet”.

Vi befinner oss i ett gigantiskt experiment. För första gången har mänskligheten i stort sett upphört med en lång rad av de rytmiskt synkroniserade muskelrörelser som spelat en avgörande roll genom hela artens historia. Vi har slutat att hålla tiden tillsammans.