BIBLIOTEKET

AV:ULF PERSSON

Sommaren 1957 strax före min första skolstart började jag skriva på en bok. Min lillebror och jag var inackorderade under tre veckor hos vår farfar och farmor i Smålandsstenar, medan våra föräldrar tog sin första bilsemester utomlands, närmare bestämt till England. Jag kunde givetvis redan läsa och pappa och mamma hade bland annat försett mig med en utgåva av Nils Holgersson, som jag dock inte engagerades nämnvärt av, till skillnad från en samling indiska sagor vars gestaltning av exotisk rikedom gjorde ett djupt intryck på mig. Min farfar som var pensionerad folkskollärare hade ett litet bibliotek med böcker om platser runt om i den stora världen. Vad som fascinerade mig mest var Alfred Brehms Djurens Liv i ett tjugotal band, samt den tjocka familjebibeln med Dorés illustrationer. För ett barn utgör bilderna ofta en intressantare aspekt av en bok än texten. Jag förundrades speciellt av några illustrationer av syndafloden. Min farfar förklarade att det rörde sig om en översvämning och jag drog slutsatsen att författaren eller snarare illustratören hade tröttnat på de bibliska berättelserna för att hänge sig åt något mer spännande. I efterhand inser jag att jag väl redan måste ha känt till historien om Noaks ark, men den kopplingen kan jag inte ha gjort då, Doré förmedlade givetvis en betydligt brutalare bild än vad en bok för barn har ambitionen att göra.

 Sagt och gjort: jag tog några A4-blad, vek dem på mitten och började skriva. De första historierna har jag glömt, men somliga namn jag försåg mina protagonister med har fastnat i minnet, såsom ”Vovav’’ och ”Isanack’’ troligen bibliskt inspirerade. När bladen var färdigskrivna, vek jag nya blad, – boken blev bara tjockare och tjockare. Jag paginerade förstås, och när jag efter ett år fått nog var den över tvåtusen sidor, och mina föräldrar hjälpte mig att nödtorftigt binda in den med kartong som omslag. Den var då tjockare än till både bredd och höjd, och jag kallade den lämpligt nog Boken om Allting. Då och då fuskade jag genom att istället för tomma ark riva ut blad från mina föräldrars lärartidningar och vika dem – på så sätt behövde jag inte skriva något på dem, min första erfarenhet av ”padding out”. Jag tröttnade på mina inledande historier och började skriva om djur och allt möjligt annat som föll mig in. Jag illustrerade rikligt med den oskyldiga valhänthet som endast barnet kan uppamma, vilket ger stöd åt min fars tes att innan puberteten är alla barns teckningar konstnärliga. Sedan skäms de över sin nakenhet och sin oförmåga skulle jag vilja tillägga, i linje med Vygotskij. En bok har kapitel, – detta kände jag till – och kapitlen personifierades i Tristram Shandys anda. En illustration beskrev en man som låg utmattad på en säng, han var ett ovanligt långt kapitel som äntligen hade fått sitt slut.

 Ja, detta författande belyser en boks magi som även ett litet barn kan få uppleva. En bok är ett fysiskt objekt i sinnevärlden och därmed väl förankrad i den verkliga världen som för de flesta av oss sammanfaller med vår prosaiska vardagsvärld. Men en bok går långt utöver sin fysiska manifestation, den är även del av en fantasivärld vars existens är både påtaglig och undflyende, precis som Platons formvärld. Boken utgör även den en värld i sig och pagineringen är viktig. En barnbok överskrider sällan mer än två hundra sidor, men även som barn kommer man i kontakt med tjockare böcker ibland på över tusen! (Men ingen lika tjock som min egen bok).

 Att skapa en bok är en process som naturligtvis är helt väsensskild från hur det fysiska objekt vi slutligen håller i vår hand tillkommer. Den senare hör till sinnevärlden den förra till fantasins värld. Detta leder tankarna till Karl Poppers World Two and World Three, som redan ett barn kan få ett smakprov av. Proust tycks ha författat sina verk genom att ständigt skjuta in nya digressioner och låta metaforerna följa på varandra likt vågor som kluckar mot stranden, en process som uppenbarligen kan fortgå i det oändliga vore det inte för författarens ändliga tid på jorden. Från Dostojevskijs efterlämnade anteckningsböcker kan man följa hur hans romaner tillkommer – som att gå in i en dröm. Personer byter ständigt namn och inte sällan även kön, relationerna dem emellan ändras, fader och son kan lika gärna längre fram bli till son och fader, idioten är stundom sinnebilden för det goda för att sedan gestaltas som en i grunden ond människa. Inget är beständigt, allt utgör ett flux, och hur denna process stelnar till och blir till en färdig text är ett mysterium, ty dessa metamorfoser kan också i princip fortgå oupphörligen. Den klassiska texten skrevs för hand, och i den utsökt eleganta sjuttonhundratalsprosan av exempelvis David Hume, Edward Gibbon och Adam Smith, tycker man sig skönja den flytande skrivstilen som glider fram på pappret. 

 Vilken är egentligen skillnaden mellan att läsa en bok på skärmen, som med en Kindle, och att läsa den i traditionell pappersform? De praktiska fördelarna med det förra lässättet tycks närmast ovedersägliga. Böcker tar plats, de är tunga att släpa med sig i några större mängder, de samlar damm, bladen gulnar, de luktar, boken faller sönder när bladen lossnar från klistret. Den digitala texten har dessutom många utvecklingsmöjligheter, man kan söka efter ord och fraser, man kan i princip göra marginalanteckningar på ett smidigt sätt (även om jag inte är klar över hur detta görs, om det ens förekommer). Och typsnittet kan ändras, framför allt grad och storlek, vilket kan vara en fördel, då man slipper förstoringsglas. Å andra sidan kan en bok läsas direkt i handen, den kräver ingen avancerad utrustning i motsats till en digital text. Boken är oöm – min första Kindle klämdes i en bildörr under en vistelse i Chile, måste kasseras och en ny inköpas. En fysisk bok skulle ha överlevt. Boken är en tingest på ett helt annat sätt än en datorskärm, att bläddra i en bok ger en helt annan upplevelse än att svepa på en skärm, genom att fler sinnen engageras får man större överblick och kontroll. Jämför en papperskarta som man vecklar ut med kartbilden på en mobilskärm. Visserligen kan man zooma fram och tillbaka i det digitala formatet, men att relatera de olika zoomningarna till varandra är inte så enkelt, papperskartan däremot utnyttjar många sinnen och överblicken, att relatera detaljerna till helheten, faller sig naturligt. Ja, att göra små anteckningar faller sig också betydligt naturligare på ett litet papper än på en skärm, även om det senare ger andra möjligheter, men dessa är i praktiken helt obehövliga. Under min vistelse i Chile avslutade jag den senare hälften av C.P. Snows svit Strangers and Brothers på Kindle, och dessa virtuella volymer gjorde ett betydligt svagare avtryck på minnet än de första på klassiskt manér lästa. Som om konturerna blir vagare, intrycken dimmigare, upplevelsen blekare, åtminstone i efterhand. Och jag är inte ensam om denna upplevelse, det blir så mycket mindre att haka upp den på. Dock bokens värde framträder tydligt först när man talar om böcker i ett sammanhang, oftast i sammanhang med andra böcker. Böcker kan ses som individer, bibliotek blir därmed samhällen, populationer däri olika individer interagerar fysiskt. Den digitala texten är inte lika mycket ett hot mot den individuella boken och ett läsande av denna, som ett undergrävande av det personliga biblioteket.

 Hjalmar Söderberg lär en gång ha blivit intervjuad i sitt hem av en journalist. Denne betraktade hans välfyllda hyllor som täckte hans väggar med en viss förundran och undrade om hans värd hade läst alla sina böcker. Man läser inte sina möbler lär den senare ha svarat. Böcker som möblemang? Varför inte, sådant förekommer, tänk bara på IKEA varuhusen (men kanske detta nu redan tillhör forntiden?). Men om man beser lägenheter numera finner man knappt en hylla med böcker, än mindre ett litet privat bibliotek. I mäklarsammanhang lär böcker vara bannlysta, rena fria ytor skall det vara, inget klutter. För mig utgör böckerna i ett hem vad som gör ett hem till ett hem, utan dessa skulle man lika gärna kunna tillbringa sina dagar på ett hotellrum eller i en flygplatsterminal. Vad är det som gör det personliga biblioteket så speciellt?

 För det första har jag inga värdefulla böcker i mitt bibliotek, det utgör inte en finansiell spekulation som en konstsamling kan utgöra. De allra flesta är enkla paperbacks. Detta kan kanske synas smått paradoxalt i och med att jag betonat bokens värde som ett fysiskt objekt, men detta har föga med dess pekuniära värde att göra. Till skillnad från ett visuellt konstverk som är unikt, förminskas inte värdet av en bok nödvändigtvis av att det existerar i många exemplar, snarare tvärtom. Men liksom alla fysiska objekt kan en bok bli föremål för vad som brukas kalla affektionsvärde, helt frikopplat från den kommersiella världen. Och man skall inte glömma att det existerar mer offentliga versioner av affektionsvärde, till exempel det som utmärker Silverbibeln i Uppsala med sin färgrika historia såsom seriellt krigsbyte. En digital text kan knappast bli föremål för en affektion av någotdera slaget. I mitt privatbibliotek ingår som i alla privata bibliotek ett sammelsurium av böcker, en del förvarade huller om buller, andra strikt ordnade i bokstavsordning i sina specifika fack, som i ett offentligt bibliotek. Ett personligt bibliotek växer organiskt, som en gammal stad, med krokiga gator och ålderdomliga hus men även raka moderna kvarter. Man kan i min samling finna spår av min farfars bibliotek (exempelvis Nils Nordenmarks svenska bearbetning av Flammarions Astronomie Populaire), liksom i än högre grad av mina föräldrars (alltifrån engelsk litteratur publicerade av svenska Zephyr Books till klassiker som Hardy’s Pure Mahematics och vältummade de La Vallée Poussins Cours d’Analyse Infinitésimale), men framför allt består det av avlagringar från mitt eget liv för vilket det tjänar som backspegel. Ett privat bibliotek är en samling, och således införskaffas inte böcker för omedelbar konsumtion (för att sedan slängas?) utan för att innehas, det vill säga införlivas i ett större sammanhang. Man skall heller inte glömma att böcker kan med fördel läsas om, ja Nabokov hävdar provokativt att en bok som inte är värd att läsas om, är inte heller värd att läsas överhuvudtaget. Böcker är som vänner, de följer dig livet ut, ja kan rentav gå i arv. Därför är ett IKEA-bibliotek dött, det är inte frukten av en livsprocess. Det personliga biblioteket blir en skattkammare, man kan ‘browsa’ i det, detta anglosaxiska uttryck som inte har någon motsvarighet i svenskan. Att rota bland sina böcker är något helt annat än att ‘skrolla’ genom en lista på skärmen. Man kan ta på dem, man kan bläddra i dem, de är alla olika, och känns annorlunda i handen. Alla ens sinnen engageras. Böcker står jämte andra böcker, och kopplingarna dem emellan är inte alltid logiska utan ger ibland upphov till oväntade hopp. Den italienske författaren Calvino filosoferar över denna aspekt av böckers ‘sociala’ liv. Ja, rotandet blir till en upptäcktsfärd. Man behöver inte gå till det digitala för att uppskatta bibliotekets (inte nödvändigtvis det privata) eller bokhandelns charm. Under några decennier utgjorde videobanden den moderna teknologin. ”Rullarna” hyrdes eller köptes, och de tycktes prånglas ut i vart och vartannat gatuhörn. Visserligen var dessa band i sina ofta färggranna förpackningar fysiska objekt, men man kunde inte alls interagera med dem såsom med böcker; för detta ändamål behövde man apparater; som följd därav fanns där inget liv, ingen mystik. Det var kallt och dött. Teknologin sprang ifrån dem, de försvann, de liksom dess efterföljare CD-skivorna, saknad av få, men böckerna består. Ett annat exempel på samma fenomen är mikrofilmandet under 80- och 90-talet. Den amerikanske författaren Nicholson Baker slog larm om hur offentliga bibliotek runt om i världen systematiskt mikrofilmade gamla tidningar och böcker för att spara utrymme (bibliotekarier, speciellt vid stora, prestigeladdade biblioteksinstitutioner tycks se böckerna som ett hot och ju mer som rensas ut, desto bättre). Stora kulturvärden gick förlorade, och att läsa en mikrofilmad tidning är betydligt omständligare och mera tröttande än att bläddra i originalet. Även om den med bokstäver kodifierade informationen i princip bevaras, är det mycket annan information som inte kodifieras i texten, och därmed går förlorad. Helheten är som bekant större än summan av delarna. För min egen del har hela nöjet med tidningsläsandet försvunnit när dessa föreligger i princip endast i digital form; ja i än högre grad än bokläsandet, eftersom tidningen bygger så mycket på layouten och kräver ett stort format för att komma till sin rätt. Baker har även varnat för hur gamla böcker, speciellt från 1800-talet, sakta brinner upp på grund av träfibrerna i pappret – däremot klarar sig böcker från 1500-talet mycket bättre på grund av bättre papperskvalitet. Ja alla fysiska föremål, böcker inte undantagna, är underställda tidens malande tand, men detta undergräver inte argumenten för den fysiska bokens existensberättigande, ty de digitala arkivens existens hotas även de, dock på mer försåtliga vägar. De mest beständiga arkiven i mänsklighetens historia består faktiskt av kilskrifter som under en brand bakas till närmast oförgängliga tegeltavlor.

 Den magi en boksamling utövar är vid handen även när böckerna är skrivna på obegripliga språk, med främmande alfabet eller hieroglyfer. Detta har jag fått erfara under strövtåg i kinesiska och japanska städer, där jag har känt det sedvanliga suget när jag stött på en boklåda, bara för att hejda mig själv, närmast med våld, då jag insett att därinne har jag inte mycket att hämta. Nej förvisso inte läsvägen, men däremot av att få insupa atmosfären. Böckerna bildar den konkreta fysiska manifestationen av den intellektuella anden.

Aldous Huxley påpekade en gång att ge honom bara en timme eller två med Encyclopedia Britannica så skulle han vara i stånd att skriva en artikel som sloge alla med häpnad över hans ”erudition’”. Han var väl sarkastisk? Vad skulle han inte ha kunnat åstadkomma med Wikipedia? Den digitala världen fungerar endast som råmaterial för författaren. Bara en fysisk bok kan inlemmas i kulturen. Att bli publicerad är inte lätt, och dessutom är det sällan rättvist, men det skall inte vara lätt. Det bör finnas en kvalitetströskel, som inte föreligger i den digitala världen.