AV: BENGT JAHNSSON-WENNBERG
Letters From Mayhem
Letters from Mayhem (2003) är en abc-bok med en mörk twist. Upplägget – stor bokstav, flora och barn – är den samma som i Ottilia Adelborgs Prinsarnes Blomsteralfabet från 1892. Den senare har, åtminstone i Sverige, ansetts vara den första moderna abc-boken. Genom att kliva ner i barnets sätt att tänka och se försökte Ottilia göra lärandet lockande. Roger Andersson gör något liknande men utgår från ett barn vars tillvaro är på glid. Det som är lockande ser då annorlunda ut.
Ottilia tillägnade sitt alfabet de tre arvprinsar som strax före förra sekelskiftet växte upp på Stockholms slott. En av dem fick så småningom titeln kung Gustav VI Adolf. Det är alltså hans profil som sitter på tiokronorssedeln ungen i Rogers tappning behöver för att kunna köpa nya cigg i Letters… C. Att det är sjuttio- eller tidigt åttiotal som råder i bildserien, det ser omedelbart den som är gammal nog för att ha varit med på den tiden. Om Roger i likhet med Ottilia hade tillägnat någon sitt verk så hade en bra kandidat varit det där barnet som i all ensamhet uppflugen på en bokstav lär sig röka med envisheten hos en riktig pluggis. En god gissning är att han då bodde i en nybyggd förort med någon av sina frånskilda föräldrar och nu är en man i övre medelåldern med dåliga lungor. Trots avsaknaden av byggnader, om man inte ska se bokstäverna som sådana, är det mycket av förort i Letters… tablåer. Och det är inte så konstigt. Oavsett om upphovsmannen själv växt upp i förorten eller inte, så måste åtminstone några av hans jämngamla barndomsvänner gjort det. Roger är född 1966 och därmed nästan jämngammal med miljonprogrammet. Mycket kan sägas om sovstäderna som rullades ut enligt löpande bandmetoden mellan 1965 och 1975, om tristessen som så grundligt murades in i dem genom de stereotypa byggelementen och så vidare. Tanken om folkhemmet var i alla fall inte övergiven. Bakom de fula fasaderna finns fortfarande välplanerade lägenheter med generösa ytor och stora fönster. Man såg också till att sprida ut dem och emellan bevara stora områden för rekreation. Tyvärr har det naggats både här och där i dem genom decennierna, men för den första generationen barn som växte upp i de nya förorterna var naturen aldrig långt borta. Bakom sista likadana höghusraden fanns vidsträckta fält eller tät granskog där man ännu ej hunnit lägga ut löpstigar eller asfalterade promenadstråk. Helt orörd stod skogen där mörk och hög och lockande som en saga, en som man kunde försvinna in i. Och kanske heller aldrig hitta tillbaka ur. Det var också en del av uppväxten i miljonprogrammen på sjuttio- och åttiotalen: skogen, badstränderna och ängarna runtom. Just där, alldeles vid gränsen mellan asfalt och natur, utspelar sig många av bilderna i Letters…
Hur beskriver man en uppväxt som är av ett sådant slag att den upptar en aningen mer än man skulle önska även i vuxen ålder, kanske dessutom verkar ligga bakom en del obegripliga val man ständigt gör? Jag kan inte komma på något mer kongenialt än att kombinera läroboken och sagan, vilket är precis vad Letters… gör.
I seriens bilder håller sig Roger till en enda färg. Det har han säkert gjort av flera skäl, dess symbolvärde till exempel. Blått brukar stå för melankoli. Det som ligger långt bort i landskapet blånar, vilket kan tänkas överföras på barndomen som ligger allra längst bort vid minnets horisont. Om ett konstverk är bra kan man hålla på så här, läsa in olika betydelser utan att det riktigt går att fixera dem eftersom betydelsen är komplex och därmed öppen.
När man målar akvarell, som Roger i alla fall rent teknikmässigt gör här, går det att komma långt med bara en enda färg. I själva verket finns det ytterligare en. Pappret har vanligen en ton i sig. Utsparade ytor laddas dessutom via simultankontrast av den färg som omger dem. På så vis går det att få till små förskjutningar inte bara i valör utan även en liten aning i kulör. Det räcker för att ytorna ska få liv och för att det milda och atmosfäriska ljus som Roger arbetar med ska kännas trovärdigt.
Och ljuset är viktigt i Letters... Det är det som håller samman den stora mängden detaljer, gör bilderna enhetliga och skapar den speciella drömska ton som löper genom hela serien. I flera av bilderna arbetar Roger med ett motljus som verkar komma inifrån själva pappret. Som betraktare sugs man effektivt in mot ljuskällan. I somliga hjälper dessutom en rygg till med rörelsen inåt.
Som i seriens första bild A. En ensam tonårspojke står och siktar upp mot en basketkorg en bit upp på bokstaven som reser sig stor och gåtfull. Till skillnad från i Ottilias abc ligger det som bokstaven står för dolt. Man får leta runt ett tag bland allt vad som finns där av noggrant återgivna detaljer. Det finns mycket att upptäcka, som att tonåringen har skridskor på sig, inte så vanligt när man spelar basket. Det är inte heller så lätt att lägga märke till dem. Det enda man ser är skenorna eftersom själva skorna döljs av de utsvängda v-jeansen. Isen han står på är delvis täckt med ett lager vatten där bitar av A:et framträder upp och ner. Så ser man, medan man håller på och letar i växtligheten som inte hör hemma i samma årstid som den när isarna i hockeyrinkarna börjar smälta, att bakgrunden formar ett O runt A:et och bildar anarkistsymbolen som sjuttio- och åttiotalens punkare så flitigt målade på olika ställen, sina kläder inte minst. Eller så såg man det direkt, vid första ögonkastet. Det spelar ingen roll. Gåtan som ligger i var och en av seriens delar väcker ändå ens lekfullhet. Och med ens är avståndet till den egna barndomen inte större än den till bilden som är framför en.
Slaves by Choice
Precis som i Letters… bygger Nightshade (se bild sid 38) på att något i bilden vid ett första ögonkast ligger dolt. Figuren i dess mitt ser ut att fundera på något i sin odling. Så lägger man märke till grenarna som sticker ut ur ärmarna. Först då blir det tydligt att ryggtavlan tillhör en fågelskrämma.
Men vad är det då för växter som fått odlingens ägare att göra en så konstfullt utformad figur? På Rogers ”Slaves by Choice” på Galleri Magnus Karlsson 2012 visades Nightshade tillsammans ett antal symboltyngda växter avmålade mot en vit bakgrund.
Den bild vi har med här, Slaves by Choice XI föreställer bolmört, en medicinalväxt med en inte helt fläckfri historia. Redan sumererna kände till och dokumenterade dess egenskaper. Under perioder, som i Frankrike under sextonhundratalet, användes dess små svarta frön flitigt vid lönnmord. Men intagen i lägre doser, exempelvis i form av utspädda avkok, har växten lugnande och smärtdämpande egenskaper. Den kan också användas för att uppnå hallucinogena tillstånd. I samband med häxprocesserna nämns den som en av ingredienserna i flygsalva. Det ryktades att häxor via den tog sig till Blåkulla och den årliga bröllopsnatten med djävulen. Bakom detta finns ett visst faktaunderlag. Bolmört innehåller hyoscyamin och skopolamin. Om dessa ämnen stryks ut på huden kan de tränga ner i blodomloppet och orsaka ett tillstånd där man tycker sig rent kroppsligen sväva. Samtidigt kan man få drömlika hallucinationer som inte sällan är länkade till det förhöjda erotiska sinnestillstånd de här två substanserna också kan framkalla.
Bolmört tillhör gruppen nattskygga växter, eller nightshade som det blir på engelska. Det är omstritt varför de kallas så, men troligen har det att göra med att de trivs i skugga och öppnar sina blommor om natten. Historiskt har de använts dels för sina nervstimulerande egenskaper, som bolmörtens eller den tobaksplantans nikotin har, men också för att somliga har ätliga frukter och rotknölar, som tomaten och potatisen.
Det är alltså från den här växtgruppen, en av de allra vanligaste i en trädgårdsodling, som Nightshade har fått sin titel. Utställningens och blomsterseriens kommer däremot från Étienne de La Boéties avhandling från 1549 Discours de la servitude volontaire, eller Slaves by Choice som är den engelska titeln. La Boétie var bara arton år när han under sina universitetsstudier i juridik försökte analysera orsakerna till att dåtidens allmoge inte gjorde uppror de gånger de råkade ut för tyranniska och illasinnade regenter. Trots att texten under La Boéties levnad ansågs för farlig att trycka blev den snabbt ryktbar bland dåtidens franska intellektuella. En i den skaran, Michel de Montaigne, kom att söka upp La Boétie och snart bli en mycket nära vän.
Den som vill få en bild av La Boétie kan läsa de två texter Montaigne skrev om honom: ”Om vänskap” och ”Brev till fadern om La Boéties död”. Båda återfinns i Montaignes Essais, vilket betyder försök. Med sin bok kom Montaigne att både uppfinna och namnge en ny litterär form, nämligen den moderna essän. Med undantag för en kort period under den franska revolutionen är det genom Montaigne som minnet av La Boétie hållits levande, fram tills anarkistiska tänkare runt förra sekelskiftet började plocka upp honom som en tidig föregångare.
Både bolmört, La Boétie och Montaigne är tacksamma att skriva om och har eventuellt därför här fått ett större utrymme än vad som egentligen behövs för att få en ingång i Rogers blomstermålning Slaves by Choice XI. Verket har så pass stora visuella kvaliteter att det klarar sig utan någon titel alls. Med tanke på bolmörtens bagage skulle kanske också uppmärksamheten på dem begränsas om den avbildade växten rätt och slätt fått namnge verket. Så det är nog bättre med en titel som för de flesta kräver en del efterforskning för att bli förstådd och då mer blir som en liten gåta. Att växten själv har valt att slava i odlingslotten? Kanske troligare att vi i alla tider odlat även sådant som kan få ett oönskat grepp över oss. Det stämmer dock inte helt och hållet med solrosen som också ingår i serien. Även den har en symbolladdad historia, men av en annan art, som ändå skulle kunna ha vissa kopplingar, när man tänker efter.
Det spelar faktiskt inte någon avgörande roll. Det är i alla fall inte på grund av vad verket heter som vi har valt att ha med det här. Vad man däremot kan säga är att den omsorg med vilken Roger väljer sina titlar visar på en vilja att sätta det enskilda verket i ett större sammanhang, som att inordna det i ett koncept inför en kommande utställning, eller att låta det referera till en viss kontext och på så sätt påverka läsarten.
Det är något som är ganska typiskt för konstnärer i hans generation, det vill säga de som är födda någonstans i mitten av sextiotalet och som fick sin konstnärliga skolning precis i brytningen mellan senmodernism och postmodernism. Intresset för den pedagogiska konstskoletraditionen var fortfarande mycket stark. På förberedande konstskolor ägnades en oändlig tid och möda åt modellstudier och kroki. Samtidigt under konstföredragen som också ingick i undervisningen på lägre nivå diskuterades med allra störst intresse verk som bröt med en modernistisk tradition byggd på form och seende, som Andy Warhols Brillo Box och Joseph Kosuths konceptuella verk. Efter att nålsögat passerats till studierna på högskolenivå var undervisningen i princip slut och man var under fem år hänvisad till sig själv i en egen ateljé. På gott och ont. Umgänget med de andra eleverna ersatte ganska väl handledningen som funnits på lägre nivå. För många av de som var intresserade av måleri kom Dick Bengtsson att bli en viktig inspirationskälla, hans sätt att tänka via bilder och utgå från förlagor. Ett gemensamt drag för flera av dem som hade ett tredimensionellt intresse var att de flyttade sitt fokus från det enskilda verket ut i rummet och till vad som fanns där. Det kunde vara lokalen som verket skulle visas i, eller möjligheten att länka samman verk med vitt skilda uttryck, att i likhet med Marcel Duchamp utgå från readymades, gå på loppis och sedan ställa samman sina fynd i installationer. Det vill säga experimentera med sådana uttryck som nu är bland de vanligaste, men som då bara ibland återfanns i utställningar på stora institutioner, som Moderna Museet de gånger de visade framför allt yngre amerikanska och brittiska konstnärer.
Att Rogers ingång till konsten framför allt gått via tecknandet och den tredimensionella formen och inte måleriet är en tämligen kvalificerad gissning. Oavsett om den är riktig eller inte, när konstnärer med en sådan bakgrund målar brukar de precis som Roger ha en något annorlunda ingång till färg och ljus. Vanligen väljer de en återhållen palett, vilket möjliggör ett större spel med valörer. Även små steg blir då synliga och får därför verkan. Om de ändå vill måla med stora färgkontraster, som exempelvis Bror Hjort, brukar de i många fall hålla sig till ett milt ljus som inte ger skuggor som inkräktar alltför mycket på föremålens form. Och de brukar ha en alldeles särdeles känslighet för materialet i sig, för sådant som färgens och underlagets struktur.
I akvarellen, vilket är den teknik som Roger verkar föredra, krävs en stor lyhördhet inför just sådant som papprets egenskaper och hur olika pigment beter sig när vattnet försvinner. Somliga färgstoffer klumpar ihop sig medan andra sprider ut sig eller tenderar att bilda mönster. Sådant gör att målare som vill koncentrera sig på färgens mer immateriella egenskaper, exempelvis dess förmåga att suggerera ljus och rum på en platt yta, oftast undviker akvarellen. Men om man som Roger är lyhörd inför materialets inneboende egenskaper kan de bli till en värdefull kraft att spela mot. Akvarellens föränderliga torkningsprocess innebär slumpartade effekter som det gäller att möta i stunden.
Och just här återfinns väl en av de viktigare kvaliteterna i Rogers akvareller: att han trots de ganska så komplexa och strikta idéer som han sätter upp för sig, som i de här två målningarna där han använder rost som pigment och dessutom har med en sådan mängd av noggrant återgivna detaljer, ändå lyckas ge sken av att de har tillkommit i ett öppet och föränderligt flöde. En uppövad hand kan göra sådana saker, dra en komplicerad linje eller ett penselstreck med samma följsamhet som rösten hos någon som är bekväm med att sjunga.
Tänk alla överväganden som ligger bakom en framsjungen melodi. Varken den som sjunger eller den som lyssnar kan redogöra för dem. Men känna dem kan alla, även sådant som om den som sjunger är nervös eller orädd. Vid sidan av sångens eventuella text och dess poetiska kvaliteter så förmedlar rösten i sådana fall hur det är att befinna sig i melodins flöde. Eller som i Rogers fall akvarellen som håller på att bli till.
Allt annat oräknat så utgör det i sig ett konstnärligt innehåll, att någon varit närvarande i ett skeende som hände just då. Oftast är vi ju inte det utan någon annanstans, i minnen eller kommande bekymmer.