Av: Anders Björnsson
Kjell Askildsen. Foto: Finn Ståle Felberg. (Wikipedia)
Det var en stormig höst, året 1999. Jag vistades på Voksenåsen för att textredigera en norsk- svensk forskarantologi. Första eftermiddagen tog jag tricken ner till byn för att dricka en bokköl på Theatercaféen och köpa Kjell Askildsens Samlede noveller (Oktober), just utgivna till hans sjuttioårsdag, på Tronsmo bokhandel i universitetskvarteren. De blev min kvällslektyr under resten av veckan, och de kom att förändra min syn på vad litteratur är. Litteratur är inte nödvändigtvis handling – allt sådant sköter historieskrivningen om, i bästa fall, eller den muntliga traditionen – utan direkt tilltal. Litteratur behöver inte handla om någonting alls.
Kanske förvandlade denna läsning mig själv. Jag: historikern. Förändring upphörde att vara något som tvunget behövde förklaras. Det som pockade på förklaring var ett annat fenomen, friktion, som inte är det samma som fiendskap men motstånd, också stumhet, det outtalade.
Det fanns inte mycket av Kjell Askildsen att tillgå på svenska då, och inte nu heller. Denna knapphet reflekterar på ett sätt Askildsens egna stilmedel. Hans produktion är inte överväldi- gande stor. Det har sagts om honom att han kunde sitta i tre timmars tid på ölhaket Olympia, ”Lompan” i folkmun, helt nära gamla Østbanen i Oslostadsdelen Grønland, innan lokalen gentrifierades, för att stryka tre meningar i en text. Anekdoten bär trovärdighetens prägel. Titelnovellen i urvalet Vennskapets pris (Oktober 2015; delar därav i svensk utgåva, Natur och Kultur 2017) återger ett samtal mellan två före detta vänner. Man sitter på krogen och det dricks en hel del. Man nöter på varandra. Men det är inte replikerna utan pauserna som bär upp konversationen.
Jag sa att jag inte kunde komma ihåg när och av vilken anledning vi hade träffat varandra senast.
Han sa att det var hemma hos mig för tolv eller tretton år sedan.
Berätta mer, sa jag.
Det var just innan du flyttade, sa han, du och Nora höll en avskedsfest.
Åh? sa jag.
Kommer du inte ihåg det? sa han.
Berätta mer, sa jag.
Du höll till och med ett tal, sa han.
Åh herregud, sa jag.
Det var ett fint tal, sa han, du pratade om vänskap.
Jag svarade inte; jag kände mig inte särskilt väl till mods. Som tur var kom servitrisen med maten. Hon var verkligen sällsynt vacker, och då hon hade avlägsnat sig, nämnde jag detta, i hopp om att föra samtalet in på ett annat spår
Jaså? sa han och började äta.
Har du slutat att titta på vackra kvinnor? sa jag. Nej, gudbevars, sa han, det tror jag ändå inte, men man kan ju inte titta på alla.
Då har du slutat, sa jag.
Han stoppade maten i munnen och svarade inte.
De åt under tystnad. Berättaren hällde mer vin i glaset sitt och sa:
Vill du helst att jag går?
Då såg han upp, oförstående, som om han plötsligt vaknat.
Vad? sa han.
Du verkar som om du har nog med dig själv, sa jag.
Han stirrade på mig; det var rätt obehagligt. Gå du, sa han efter ett tag; jag trodde inte det var nödvändigt att prata hela tiden.
Novellen slutar abrupt. Vad var det som fick vännerna att komma ifrån varandra? Den ene erinrar sig det där talet som den andre hade hållit under avskedsfesten den allra sista kvällen. Han hade sagt att hotet mot en vänskap består i att den ömsesidiga påverkan – är det friktionen? – upphör.
Sa jag det? sa jag.
Ja, sa han.
Och det minns du? sa jag. Skulle jag inte det? sa han.
Det enda som annars händer i denna novell är att berättaren vid ett tillfälle passar på att gå på herrtoaletten och stoppa två tior i kondomautoma- ten där; ”det är en benägenhet jag har”. Det får duga, och det räcker långt.
Tomas Forser, som kände Askildsens författarskap utan och innan, har skrivit om Askildsens syntax, ”att den domineras av korta huvudsatser, är parataktisk, styrd av pronomina, har ett fundament som nästan alltid är ett sub- jekt och att satserna inte sällan förbinds genom pronomenanaforer” (dixikon.se/den-skarpa-en- kelhetenkjell-askildsen-novellkonstens-mastare/). Orden är vardagliga: ”narrationen, det berättade, är relativt ointressant eller banalt.” Askildsen är en mästare i att beskriva kontaktlöshet – och mitt i detta en stor, svart humor – som i ”Det röda huset”. Eller med Lars Noréns ord: ”en mästare på ett precist svävande anslag”. (En dramatikers dagbok, del 4. 29/4 2019.) Och vid varje kolon händer det något, säger Norén.
Askildsens karriär har inte varit rak. Han har drivit kaférörelse. Han inkallades som soldat till tjänstgöring i Tyskland efter kriget, och det tyska släppte han aldrig, översättare av Herman Broch. Det litterära genombrottet kom på sextiotalet. Han blev så en av flera framstående intellektuella som knöt sig till ml-miljön under något decenni- um (däribland Dag Solstad, Espen Haavardsholm, Edvard Hoem, Tor Obrestad, Jon Michelet). En roman som Hverdag (H. Aschehoug & Co, 1976) är närmast socialrealistisk, minus hjälten. Fast i dagstidningen Klassekampen, då ett maoistiskt huvudorgan, fick han skäll. Romanen orkade inte med att ”avslöja det kapitalistiska förtrycket” av Oslos unga proletärer på östkanten, skrev en pseudonym. För låg politisk medvetenhet. Också borgerliga recensenter beskärmade sig, över hatet mot all bestående ordning. Samtalsklimatet var inte det bästa. Jag tror att man kan se Askildsens tilltagande fåordighet mot den bakgrunden. Varför tramsa?
Som Alf van der Hagen noterar i sin stimu- lerande samtalsbiografi Kjell Askildsen. Ett liv (Oktober, 2014), kretsar många av hans noveller kring teman som död och begravning. I den fristående novellen ”En plötsligt frigörande tanke” (1987) möts av en händelse en pensionerad domare och en före detta läkare, som av den förre har dömts till fängelse för dödshjälp, och under en tid kommer de att träffas var dag på en parkbänk. Den frigivne har nu tagit sitt öde i egna händer, men det vet den pensionerade juristen inte om; han är nöjd med att få någonting att fylla ut sin lediga tid med. Så länge det varar. En sista gång tar de avsked av varandra. Läkaren går ner i ett källarhål, där han har bott på sistone. Han skriver färdigt sin berättelse, lägger in den i ett kuvert och placerar domarens visitkort ovanpå. Innan självmordet ska ske, ”är det en tanke som överskuggar alla andra”, säger han till sig själv:
”Varför har jag inte gjort detta för länge sedan?” Vad som egentligen har skett – eller sker –
och varför får vi inte så mycket reda på. I inter- vjuboken med svenskfödde Alf van der Hagen, chefredaktör för veckotidningen Morgenbladet under en framgångsera, återkommer Askildsen till att han är dålig på att minnas. ”Och jag är helt säker på att det har hjälpt mig som författare. För därmed blev det nödvändigt att dikta. Om jag skulle ha refererat till någonting som hade hänt skulle jag ha känt mig ofri.” Här är det inte fråga om autofiktion. Han hör till en författartyp som har ett behov av att ”dölja sig”.
”Du har sagt”, säger van der Hagen, ”att detta att skriva är en forskning i medvetandet?”
Askildsen – blind på bägge ögonen, har upphört att skriva – svarar:
För mig har skrivandet varit en skapelseprocess, det har gällt att finna ut saker och ting. Själv- fallet går jag hela tiden tillbaka till mig själv och till summan av mina erfarenheter, självfal- let har ämnesvalen med mitt eget liv att göra. Men om det ska bli konst, måste det omformas. Du kan bara använda erfarenheterna som en plattform, en språngbräda. Jag har alltid sökt mig till det påhittade. En händelse kan vara orsak till en novell, men den är hela tiden ett påhitt. Diktad låter pretentiöst, det är enklare att säga påhittad.
I ”Det röda huset” är vi verkligheten mycket nära. Men frågan om margarinpaketets vara och snapsarnas antal: kunde det inte lika gärna ha varit en påse potatismjöl och en kanna te? Om en fortsättning följer bör man heller inte uttala sig. Eller rättare sagt: det får man utforska i sitt eget sinne, det får man hitta på.